Det är ingen fel på Jan Eliasson, han är säkert kompetent, diplomat till fingertopparna, har rätt bra kontakter i FN. Det sägs t o m att han är kompis med Condeleezza (eller Kondolens som Chavez brukar säga). Nej, det är ingen fel på mannen.
Men den springande punkten i den svenska utrikespoliken är inte utrikesministern utan Sveriges tystnad i den internationella politiken. Tystnad och undfallenhet. Och den diplomatiska fegheten. Och frågan är om detta kommer att fortsätta gälla med vår nye superdiplomaten Eliasson.
Svaret är givet: Ja, tyvärr.
Vi bör nog inte förvänta oss några större förändringar i utrikespolitiken. Fokuseringen i dagens politiska kommentarer kretsar kring personen och mycket lite om politiken och sakfrågorna. Just därför för att det inte blir några förändringar. Eliasson är förvisso ett bra kort för Perssons regering, PR-mässigt men inget annat. Och då frågar man sig, vad hjälper det oss att Eliasson är kompis med Condi om Sverige inte vågar säga ifrån när USA begår brott i Irak och kränker mänskliga rättigheter i fånglägret i Gauntánamo Bay? Vad spelar det för roll att han känner varenda kotte i FN om Sverige fortsätter att stödja avmobiliseringen av paramilitärerna i Colombia och därmed bidrar till att militarisera landet och till att legitimera straffrihet för brottslingar? Hur viktigt är det att Eliasson har ett stort kontaktnät om Sverige inte tar ställning för Palestiniernas folkrättsliga kamp mot Israels ockupation?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar