Francisco Contreras

kontakt:
francisco@contreras.se
twitter.com/frassecontreras
Podcast Terminal 5
MediaCon



fredag, oktober 05, 2018

Brasiliansk valstrateg: PT vinner presidentvalet i Brasilien

Jag gjorde en intervju med den brasilianske valstrategen Amauri Chamorro om det kommande presidentvalet i #Brasilien. Han tror att Fernando Haddad från arbetarpartiet PT kommer att vinna valet. Den traditionella högern har blivit omsprungen av extremhögerns kandidat Jair Bolsonaro som lyckats att både kanalisera hatet mot PT och att rida på polariseringen som finns i landet.

läs intervjun här


tisdag, oktober 02, 2018

PT mot valseger i Brasilien

Jag analyserar i tidningen ETC det kommande presidentvalet i Brasilien. Trots den parlamentariska kuppen mot Dilma för 2 år sedan och kriminaliseringen av Lula verkar arbetarpartiet PT gå mot seger i presidentvalet. Första omgången är nu den 7 oktober och andra omgången den 28 oktober. Oroande är att när den traditionella högern nu gör sitt sämsta val på länge, uppstår ett mer radikalt och skrämmande alternativ i Jair Bolsonaro. En högerextrem med kopplingar  till högerkristna kyrkor. Bolsonaro leder med ca 28% följd av PT:s kandidat Fernando Haddad med ca 25%. Det blir de två kandidater som går vidare. Andra omgången borde Haddad ta hem.



måndag, november 27, 2017

Oviss utgång i valet i Honduras

Uppdaterat

Allt verkar mycket oviss med valutgången i Honduras. Innan rösträkningen börjat gick den sittande konservativa presidenten Juan Orlando Hernandez ut i medierna och utropade sig till segrare. Några timmar senare menade oppositionens kandidat Salvador Nasralla att rösträkningen visade på en klar seger mot högerkandidaten. Nu har Valmyndigheten kommit med första rapporten när 90% av rösterna räknats i landets två största städer, huvudstaden Tegucigalpa och San Pedro Sula, och Nasralla leder med 45% mot högerkandidaten Hernandez med 40%.

Valen hålls i ett polariserat Honduras. Det hundraåriga tvåpartisystemet, med konservativa Nationalpartiet och det liberala Partido Liberal, är överspelat. Två nya block slåss om den politiska makten. Ett högerblock leds av det konservativa Partido Nacional (PN) med stöd av jordägarna och traditionella konservativa grupper. Det andra blocket är en allians av gamla liberala grupper, vänstern, flera stora sociala rörelser och en urban medelklassrörelse mot korruption. Högerblocket leds av den sittande presidenten, Juan Orlando Hernandez. Oppositionsblocket har som presidentkandidat Salvador Nasralla, tidigare ledare för Antikorruptionspartiet PAC. I oppositionsblocket ingår partierna LIBRE, folkfronten, liberala grupper, delar av PAC och socialdemokratiska PINU. Den tidigare avsatte Manuel (Mel) Zelaya är också en stark profil för detta block. Hernandez ställer upp för återval, något som tolkas som en flagrant överträdelse av grundlagen som förbjuder återval. Kom ihåg att högerkrafterna år 2009 avsatte presidenten Mel Zelaya, anklagad för att vilja väljas om och därmed bryta mot grundlagen.

Många har varnat för ett hejdlöst valfusk. Regimen har genomgående mörkat transparensen i valprocessen och i de offentliga institutionerna. Till exempel har en lag stiftats om hemligstämpling som tillåter att allmänheten undanhålls information om presidentens ingripande i 16 olika myndigheter, bland annat statens personregister, RNP. Kritikerna hävdar att den nya lagen gör det möjligt för regimen att ändra och manipulera röstlängden i RNP utan att det kommer till allmänhetens kännedom. De två stora oppositionspartierna LIBRE och PAC har ingen representation i valmyndigheten TSE och valregistret RNP och myndigheterna består enbart av ledamöter från regimenpartierna. I en rapport från Honduras-kommittén i Sverige menar flera ledare för folkrörelserna i Honduras att ett massivt valdeltagande och valobservatörer kan stoppa valfusket från regimen.

Härnedan en intervju med en kandidat för partiet LIBRE Jamileth Gonzalez

Vad har LIBRE för möjlighet att vinna valet?

Vi har insett att vi måste ingå i en bredare allians för att kunna vinna över sittande regering eftersom de har makt över alla centrala institutioner. Därför har vi gått ihop och skapat ”La Alianza” för att försäkra oss om att vi ska kunna samla tillräckligt många röster för att vinna.

Men det är viktigt att komma ihåg att genom att vinna valet kan vi bara komma i regeringsställning. Den verkliga makten ligger hos den ekonomiska makten och den regleras genom ett antal nationella och internationella avtal med transnationella företag. Så att vinna valet innebär inte att vinna makten. Vi måste få majoritet i kongressen för att kunna ändra lagar som är skadliga för landet. På så sätt kan vi genomföra reformer undan för undan. Det är en process och den kommer att bero på den politiska utvecklingen i landet. Det yttersta målet är att kunna skriva om grundlagen, det är nödvändigt för att genomföra djupgående förändringar.

Var har du för förhoppningar om politiken i Honduras framöver?

För det första måste vi vinna över den regeringen för att kunna lägga grunden för en dialog mellan olika sektorer i samhället, vilket vi verkligen behöver, för att tillsammans hitta ett sätt att ta oss framåt som de honduraner vi alla är. Honduras genomgår en kris just nu och det finns inte någon dialog med regeringen, det ingen samverkan med någon. Vi behöver verkligen en dialog på nationell nivå för att ta reda på vilka problem som olika sektorer, organisationer och individer upplever. Människor både i staden och på landsbygden. Denna dialog är jätteviktig för att kunna lägga grunden för ett nytt samhälle.

Vi måste också satsa på ungdomarna och utbildning. Den stora arbetslösheten har skapat den situationen med så mycket våld som vi kämpar med idag. Att stärka de ungas förmågor och medvetenhet är därför helt avgörande. För att de ska känna att det finns möjlighet för dem att få ett arbete och bidra i en positiv utveckling. De måste också få möjlighet att delta i politiken och vi måste skapa möjligheter för att politiska ledare ska kunna komma från gräsrötterna

måndag, oktober 02, 2017

Katalonien, sista striden är inte nu

Mycket riktigt menar den spanske journalisten Ignacio Escolar att katalanerna som vill ha självstyre hade två målsättningar till den 1 oktober. Den första var att få rösta om en självständighet. Detta oavsett om staten Spanien förbjöd folkomröstningen. Den andra målsättningen var att visa upp den spanska regimen som en omöjlig dialogpartner som är benägen att använda våld för att kuva en form av demokratiskt deltagande. Efter 1 oktober kan vi konstatera att självständighetkatalanerna lyckades bra med båda målsättningar.

Folkomröstningen funkade relativt bra. Som uttryck och mobilisering var söndagens referendum en seger för rörelsen i Katalonien som vill göra regionen till en självständig stat. Puigdemont, den katalanska högerledaren, sammanfattade budskapet "Vi har rätt att bestämma över vårt eget öde, och göra det utan våld". 2,2 miljoner röster har registrerats. Ytterligare 770 000 röster kunde inte räknas pga polisens tillslag och stängning av vallokaler. Det är en imponerande politisk mobilisering. Ingen kan förneka att självständighetsrörelsen som för 10 år var marginell är den starkaste politiska kraften i Katalonien. Självständighetsprojektet förenar katalaner i de konservativa kretsarna (JxSI, PDeCAT), de socialdemokratiska (ERC) och vänstern med CUP.

Själva valproceduren och valsäkerheten var mindre bra. Alla kända omständigheter kring folkomröstningen gör att den inte kan bedömas som en rättssäker valprocedur. Valresultatet, 90 % för självständighet, måste kunna läsas som ett (majoritets)uttryck för självstyre. Men det är mer tvivelaktigt som giltigt valresultat. Om detta räcker för de styrande i Katalonien för att utropa en självständig stat återstår att se.

Spanska staten, eller snarare Rajoy-regimen, förlorade söndagens kamp. Mot en demokratisk utmaning svarade Rajoy med övervåld och repression. Bilden som fastnar är militärpolisen som med våld beslagtar valurnor och attackerar hänsynslöst, öppet och med övervåld fredliga katalaner som vill rösta. Över 800 personer rapporteras ha blivit skadade av polisvåldet. 319 vallokaler stängdes av polisen vilket motsvarar 14 % vallokalerna. Ingen tror att Rajoy kan skapa förutsättningar för en nödvändig dialog mellan Spanien och Katalonien. "Coup de force" i franska Libération eller "Shame of Europe" på CNN sammanfattar den internationella bilden. Även EU-ledarna, som helst vill hålla sig utanför dispyten, har tvingats säga nåt om våldet. Den svenska utrikesministern Wallströms svaga uttalande "Våldsamma sammandrabbningar och många skadade i Katalonien. Parterna måste hitta en väg tillbaka till dialog" visar hur handfallna EU-ledarna är i denna konflikt.

När nu Rajoys aggressiva strategi strandat finns en tredje ståndpunkt som har möjlighet att vinna gehör i den spanska politiska arenan. Det är den katalanska vänsterns, Podemos och Förenade Vänsterns linje. Och det är att påbörja en konstitutionell process i Spanien som kulminerar i en ny statsmodell, en ny grundlag, som bygger på plurinationalitet och en federal republik. Barcelonas borgmästare Ada Colau, en av ledarna i den nya starka vänsterrörelsen Catalunya en Comú, menar att hon varken är nationalist eller separatist men försvarar katalanernas rätt att bli erkända som nation. Colau menar att det behövs en ny territoriell modell med större befogenheter för regionerna och storstäderna. Både Podemos Pablo Iglesias och Förenade Vänsterns Alberto Garzón har försvarat katalanernas rätt att folkomrösta. De menar dock att folkomröstningen måste vara bindande och i samförstånd med den spanska staten och institutioner. Söndagens folkomröstning, som saknar båda dessa egenskaper, ses snarare som en politisk mobilisering.

Självständighetsrörelsen går från söndagens folkomröstning stärkt medan Rajoy har fått uppleva ett betydande nederlag. Puigdemont kan nu snabbt flytta fram sina politiska positioner medan Rajoy nu måste se sig om allierade för att kvarhålla sin omöjliga position. Nederlaget och att behöva hitta stöd i exempelvis PSOE försvagar Rajoy och kan kosta honom regeringsmakten. En annan konstellation, exempelvis PSOE och Unidos Podemos måste oundvikligen hitta en annan väg i denna fråga. Så sista striden är inte nu.

tisdag, maj 30, 2017

"Where's my boy? Where's Noriega?"

Manuel Noriega, som dog idag, symboliserar hur USA agerat i Latinamerika och betraktat regionen som sin egen bakgård. Noriega var aldrig ett misstag i USA:s utrikespolitik. Hans "karriär" i händerna på USA var inte unik. Andra officerare, som Pinochet, gick precis samma väg och öde.

USA både rekryterade Noriega under hans vistelse i Peru och utbildade honom vidare i School of the Americas. Han fanns redan i mitten av 1970-talet på CIA:s lönelista med en inkomst på 110 000 US-dollar per år. Som informatör såg dåvarande CIA-chefen George Bush till att han klättrade i maktens korridorer. Han blev både chef för Panamas underrättelsetjänst och för försvarsmakten och 1983 de facto Panamas starke man efter mordet på Torrijos (1981). När CIA-chefen Casey 1984 kom till Panama frågade "Where's my boy? Where's Noriega?".

Noriega gjorde en hel del jobb åt USA. Han var bl a inblandad i finansieringen av Contras krig mot sandinisternas Nicaragua i operationen "Project Democracy". CIA-chefen William Casey hade beordrat Oliver North att finansiera terroristorganisationen Contras med pengar från vapenförsäljning till Iran, under Iran-Irakkriget, men också genom Noriega som hade goda kontakter med knarkkartellerna i Colombia. Även Pablo Escobars son menar att hans pappa bidrog till att bekämpa vänsterrörelser i Centralamerika. Noriega lånade ut flygplatser och träningsläger samt bombade på order av CIA både ekonomiska och militära mål som tillhörde sandinisterna. CIA:s finansiering av Contras via vapenförsäljning till Iran avslöjades 1986 av den libanesisk tidningen Ash Shiraa och desarmerade till viss del strategin.

Noriega bidrog också till mordet på Arturo Jarrín, ledaren för den ecuadorianska vänsterrörelsen Alfaro Vive Carajo. Noriegas goda kontakter och affärer gjorde också honom till en bra kontaktlänk mellan Medellinkartellen och USA:s knarkpolis DEA. Noriegas Panama blev visserligen den första narkostat.

I slutet av 1980-talet blev Noriega för obekväm för USA. Han hade mycket emot sig och var en farlig typ. Han hade samröre med de fallande colombianska kartellerna och han var inblandad i flera hemliga USA-stödda operationer i Centralamerika. Men framförallt ingick han inte i USA:s nya strategi för Latinamerika, som gick ut på att göra sig av med de obekväma USA-stödda diktatorer som Videla, Pinochet, Stroessner m fl.

De ville bli av med Noriega. Han fick ett ultimatum men vägrade lämna makten. Han ogiltigförklarade i maj 1989 ett val som USA:s nye man Guillermo Endara  ska ha vunnit. USA:s tålamod var slut. I december 1989 invaderade USA Panama med 28 000 mariner. ca 4 000 människor mördades, majoriteten civila. Noriega sökte sin tillflykt till Vatikanens ambassad men tvingades ge upp i början av januari 1990 och fördes till USA där han dömdes till 40 år för knarksmuggling och pengatvätt. En av huvudvittnen var Carlos Lehder, en av grundarna av Medellinkartellen.

onsdag, april 19, 2017

"Alla protesters moder" eller statskupp?

Stämningen liknar den 11 april 2002 när högeroppositionen störtade under 2 dagar Hugo Chavez. Den 13 april tvingades kuppmakarna ge upp efter ett massivt folkligt tryck och Chavez återvände segrande till makten.

Återigen har den venezolanska högeroppositionen manat folk att störta en president. Nu är det Maduros tur, säger högerledarna. De har kallat till en demonstration idag 19/4 som medierna har döpt till "Alla protesters moder" efter Trumps senaste "Alla bombers moder" mot Afghanistan. Högern har tillstånd att demonstrera på östra sidan av Caracas men tillåts inte komma enda fram till regeringsbyggnaden Miraflores. Skulle de, så som de gjorde den 11 april 2002, försöka ta sig förbi kommer våldet att braka loss.

Konfrontationen kan sluta mycket våldsamt. Inte enbart i konfrontationer med kravallpolisen och andra polisiära styrkor, utan också för att på den västra sidan av stan väntar hundratusentals chavistas som redan samlas på torg och gator. Högern kommer helt enkelt inte tillåtas att marschera in mot Miraflores.

Den här dagen har flera starka aktörer väntat på. OAS:s generalsekreterare har i månader kampanjat för att få bort Maduro från makten. Trump och framförallt hans utrikesminister och tidigare oljemagnaten Tillerson har skärpt attackerna mot Venezuela. Högerregeringar i Brasilien, Mexiko, Colombia, Argentina, Paraguay och Peru har gjort vad de kunnat för att isolera Maduro. Den svaga länken har varit den interna högeroppositionen som varit splittrad och inte förmått kanalisera krisens missnöje mot regeringen. Medelklassen som drabbats kanske hårdast av den ekonomiska krisen har helt enkelt inte följt högerns maning att protestera. Men idag på Alla protesters moder ska det bli annorlunda. Förväntningarna från både högern och medierna är extrema. Idag ska Maduro störtas.

Problemet är om konfrontationerna leder till en allvarligare och våldsammare konflikt mellan högern och chavistas . Så som alla andra politiska konflikter som utmynnat i våld vet vi när ett krig eller en väpnad konflikt börjar men aldrig hur eller när den slutar. Mellanöstern borde leda till eftertanke. Men också Colombia. Det sista kriget i Latinamerika som precis avslutats efter 60 år, hundratusentals mördade och oberäkneligt lidande. En väpnad konflikt i Venezuela kommer definitivt att påverka negativt fredsansträngningarna i Colombia, inte minst med tanke på de ca 7 miljoner colombianer som bor i Venezuela. En annan riskfaktor är förstås Trump som är oberäknelig. Det kan sluta illa.

Den politiska konflikten i Venezuela, liksom den i Colombia och Mexiko och Brasilien, bör lösas eller göras upp med fredliga och politiska former. Genom politisk debatt men framförallt via val. Den venezolanska högern måste komma till insikt att det är genom val som de kan vinna den politiska makten. Att för femte gången på knappt 20 år försöka sig på att störta en president är en kvarleva av en förgången tid då högern i Latinamerika ledd och stödd av USA störtade presidenter.

Det mest gångbara alternativet är att fortsätta med dialogen mellan regeringen och oppositionen som leds av Vatikanen tillsammans med tre f d presidenter Rodriguez Zapatero (Spanien), Fernandez (Dominikanska republiken) och Torrijo (Panama) och där både den ekonomiska krisen och de mänskliga rättigheter varit prioriterade områden. Och att dialogen och så även den politiska debatten sker inom ramen för konstitutionen med respekt för mänskliga rättigheter och den politiska maktdelningen. Det krävs ett ömsesidigt erkännande av både presidenten och parlamentet. Och så klart att de politiska striderna sker i fredliga demonstrationer och i de kommande valen som är år 2018.

måndag, april 03, 2017

Vänsterseger i Ecuador

Lenin Moreno, vänsterns kandidat från Alianza PAIS, vann presidentvalet med 51,15% mot högerns Guillermo Lasso 48,88%

Segern blev knappt, drygt 2 %, men är en mycket stor seger för vänsterkrafterna i Ecuador och i även i Latinamerika. De senaste valnederlagen i Argentina, Bolivia och Venezuela liksom den mjuka "statskuppen" mot Dilma i Brasilien har tolkats som om vänstervågen avstannat och högern börjat ta tillbaka vad de förlorat under de senaste 15 åren.

I Ecuador behåller vänstern och progressiva krafter även en egen majoritet i Nationalförsamlingen med 74 ledamöter, den samlade högern har 52, ursprungsfolk 5, socialdemokratin 3 och regionala krafter 3.

Högerns kandidat Guillermo Lasso, bankir och medlem i Opus Dei, representerar den traditionella högern och gick till val med ett aggressivt nyliberalt program. Nederlaget är bittert på flera fronter. Stort nederlag för Guayaquils kapital som politisk kraft i konkurrens med andra högerfästen i landet. Ett misslyckande för den samlande högern som för första gången på länge lyckas ena en bredare front som haft motståndet mot Correa som gemensamt. Det är också ett stort nederlag för högern i Latinamerika som satsade på att ge vänstern ett avgörande slag.

Den nya presidenten har ett flertal utmaningar bl a en ekonomisk tapp pga de fallande oljepriserna och kanske den viktigare konflikten kring en ekonomi byggd på utvinning av naturresurser, allt från olja till gruvnäring. Det finns starka rörelser, inte minst ursprungsfolk, som motsätter sig en fortsatt ekonomisk utveckling som förstör naturen och livet.