På besök i Stockholm befinner sig Agustín Edwards Eastman, ägaren till dagstidningen El Mercurio, utpekad som CIA-agent, hjärnan bakom statskuppen i Chile 11 september 1973. Edwards har seglat till Sverige i sin lyxbåt nu parkerad vid nybrokajen, Stockholm.
Enligt rapporten Church från senaten i USA och de nyligen offentliggjorda dokumenten från CIA ska Edward och hans tidning El Mercurio ha tagit emot miljontals dollar för att störta den folkvalde presidenten Salvador Allende. Generalen Vernon Walters, biträdande chef för CIA 1972-1975, vittnar om att Augustin Edwards Eastman var CIA:s främsta “resurs” i Latinamerika.
Edwards deltog strax efter valet i september 1970 i ett möte med chefen för CIA Richard Helms, säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger och presidenten Nixon för att destabilisera Allende-regeringen och planera statskuppen den 11 september 1973.
Tidningen El Mercurio, Chiles största och mest inflytelserika dagstidning, i samarbete med den fruktade politiska polisen CNI, monterade under diktaturen nyheter mot politiska fångar och politiskt försvunna för att misskreditera dem och för att skapa förvirring kring brotten mot mänskliga rättigheter. Uppmärksammade fall är de 119 försvunna i vad som kallades Operacion Colombo 1975 som El Mercurio rapporterade som en ”intern uppgörelse” och mordet 1976 på Marta Ugarte som torterades och sedan kastades i havet från en helikopter och som El Mercurio ”rapporterade” som ett ”passionsdrama”. Agustin Edwards Eastman är nu indragen i ett åtal som medskyldig för diktaturens brott.
tisdag, juni 17, 2014
måndag, juni 02, 2014
Abdikera nu innan det är försent!
Abdikera nu innan det är försent! är mottot i kung Juan Carlos abdikation. Att vänta in ”en bättre tidpunkt”, som politikerna länge lovat, gick inte längre. Bättre tider tycks inte dyka upp för den alltmer ifrågasatta spanska monarkin. 1978-års maktordning är på väg att rubbas. Förra veckans EU-val resulterade i en katastrof för de två politiska garanterna för denna ordning, nämligen konservativa PP och socialdemokratiska PSOE. Snart kan tvåpartisystemet vara historia och med det också monarkin. Spanska hovets inblandning i skandaler och korruptionshärva gör inte saken bättre.
Kanske kan den lite mer populära kronprinsen Felipe de Borbon åtminstone förändra bilden av en monarki i förfall. Innan det är försent, bör sägas. Kommande val 2015 och Kataloniens självständighetsprocess kan förändra det politiska läget. Som 1931. Perioden som kallas den Andra Republiken. När en ny republikansk konstitution röstades fram med yttrandefrihet, åtskiljande mellan kyrkan och staten, rösträtt för kvinnor och avskaffandet av adelns privilegier. De progressiva republikanska krafterna vann dessutom överväldigande valet till nya Congreso de los Diputados och monarkin avskaffades.
Andra Republiken tog ett abrupt slut 1939 med Francos och monarkisternas inbördeskrig och diktatur som varade fram till 1975. 1978-års nya maktordning med en ny konstitution öppnade för en fortsatt monarki utan politisk makt med kung Juan Carlos och ett i praktiken tvåpartisystem med PP och PSOE. Alla är överens om att den tiden börjar komma till sin ända. De omvälvande tiderna i Spanien ger ingen säkerhet för varken monarkin eller politikerna. Som sagt - bråttom innan det är försent!
Kanske kan den lite mer populära kronprinsen Felipe de Borbon åtminstone förändra bilden av en monarki i förfall. Innan det är försent, bör sägas. Kommande val 2015 och Kataloniens självständighetsprocess kan förändra det politiska läget. Som 1931. Perioden som kallas den Andra Republiken. När en ny republikansk konstitution röstades fram med yttrandefrihet, åtskiljande mellan kyrkan och staten, rösträtt för kvinnor och avskaffandet av adelns privilegier. De progressiva republikanska krafterna vann dessutom överväldigande valet till nya Congreso de los Diputados och monarkin avskaffades.
Andra Republiken tog ett abrupt slut 1939 med Francos och monarkisternas inbördeskrig och diktatur som varade fram till 1975. 1978-års nya maktordning med en ny konstitution öppnade för en fortsatt monarki utan politisk makt med kung Juan Carlos och ett i praktiken tvåpartisystem med PP och PSOE. Alla är överens om att den tiden börjar komma till sin ända. De omvälvande tiderna i Spanien ger ingen säkerhet för varken monarkin eller politikerna. Som sagt - bråttom innan det är försent!
onsdag, maj 14, 2014
Usel jordbrukspolitik i EU
EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP) upptar 40 procent av unionens totala budget. Trots de enorma summorna bidrar CAP inte till ett långsiktigt hållbart jordbruk och överensstämmer inte med andra politiska prioriteringar som miljö- och klimatpolitik och internationellt utvecklingssamarbete.
Tyvärr kommer väldigt lite fram i valkampanjen till EU-parlamentet den 25 maj om hur CAP kan ersättas med en modern hållbar livsmedelsproduktion. Läs mer i Västerbottens Folkbladet
Tyvärr kommer väldigt lite fram i valkampanjen till EU-parlamentet den 25 maj om hur CAP kan ersättas med en modern hållbar livsmedelsproduktion. Läs mer i Västerbottens Folkbladet
måndag, maj 05, 2014
GMO-grödor är inget alternativ
Debatten om GMO går vidare. Här skriver jag i UNT om att LRF Mjölk är fel ute om GMO.
Tyvärr är LRF Mjölks kontroversiella vändning ännu en seger för den internationella lobbyn som arbetar för att öppna upp marknader för GMO-grödor världen över. Läs mer här http://www.unt.se/debatt/lrf-mjolk-fel-ute-om-gmo-3130867.aspx
Tyvärr är LRF Mjölks kontroversiella vändning ännu en seger för den internationella lobbyn som arbetar för att öppna upp marknader för GMO-grödor världen över. Läs mer här http://www.unt.se/debatt/lrf-mjolk-fel-ute-om-gmo-3130867.aspx
torsdag, april 17, 2014
Kommer de rödgröna ändra kurs i biståndspolitiken?
Snart försvinner internationella frågor och bistånd från den politiska debatten. Utrikespolitik och bistånd ger inga röster, menar politikerna. Så innan ingen pratar om dem, frågar jag de rödgröna:
Kommer ni ändra kurs i biståndspolitiken? I opposition har de rödgröna partierna aktivt kritiserat alliansregeringens biståndspolitik när det gäller allt från biståndsplattformens slutna process och avsaknaden av klimatbistånd till biståndets urholkning. Är en rödgrön regering beredd att ändra kurs för biståndet?
Läs mer i Dagens ETC
http://www.etc.se/debatt/kommer-de-rodgrona-andra-kurs-i-bistandspolitiken
Kommer ni ändra kurs i biståndspolitiken? I opposition har de rödgröna partierna aktivt kritiserat alliansregeringens biståndspolitik när det gäller allt från biståndsplattformens slutna process och avsaknaden av klimatbistånd till biståndets urholkning. Är en rödgrön regering beredd att ändra kurs för biståndet?
Läs mer i Dagens ETC
http://www.etc.se/debatt/kommer-de-rodgrona-andra-kurs-i-bistandspolitiken
tisdag, januari 14, 2014
Jämnt lopp i El Salvador
1. Mindre än en månad kvar till presidentvalet i El Salvador (2 februari) leder vänsterpartiet FMLN i mätningarna. Högertidningen La Página publicerade i början av januari en viktad mätning där FMLN får 34,8 % mot högerpartiet Arena med 32,2 %, trea är liberala alliansen (och en utbrytning från Arena) Unidad med 14,8%. 6 av 10 senaste mätningar i landet ger FMLN segern med 5-10% över Arena, en 7:e visar på ett jämnt lopp och 3 mätningar ger Arena en knapp seger.
2. FMLN vann förra presidentvalet med Mauricio Funes, en populär och oberoende TV- journalist utan kopplingar till FMLN. Till detta val ställer FMLN upp med en kandidat från sina egna led, en historisk ledare från gamla gerillan som under Funes varit både vicepresident och utbildningsminister, Salvador Sanchez Cerén. Han är favorit inför presidentvalet. Dessutom befinner sig vänsterpartiet efter första mandatperioden vid makten i ett starkt läge. Inte bara politiskt utan också ekonomiskt med ALBA-samarbetet som man använt för att bygga upp ett nätverk med investeringar riktade till kooperativ, småbönder och småföretagare. De utgör en effektiv motpol till storföretagen som haft stort inflytande under tiden Arena styrde landet.
3. Funes och FMLN:s period vid makten bedöms från alla håll som lyckad. Den avgående presidenten Mauricio Funes har lyckas bra med att tackla de akuta sociala problemen med populära åtgärder som ett glas mjölk och skolmaterial till barnen, sociala program, ungdomssatsningar och stöd riktat till landsbygden och småjordbruket. Funes-regeringen kan visa att både kriminaliteten och arbetslösheten har minskat. Från sociala rörelser och vänstern kritiseras Funes för att inte utmanat den ekonomiska makten och inte gått emot frihandelsavtalen med både USA och EU, för sitt närmande till liberala grupper, för att inte allierat sig med övriga vänsterregeringar i Latinamerika och för sitt samarbete med USA. Kvar finns strukturella problem som orsakar ojämlikhet och fattigdom. Likaså är kriminaliteten och osäkerheten stora samhällsproblem.
4. Den traditionella högern i Arena är starkt försvagad. Flera ledande politiker, parlamentariker, borgmästare m fl har gått ur partiet och bildat ett nytt parti GANA och ställer nu upp med egen presidentkandidat (tidigare presidenten Saca) i en allians som heter UNIDAD. Arena är nu också indragen i en korruptionshärva där Francisco Flores, fd president (1999-2004) och kampanjgeneral för Arenas kandidat Quijano, är inblandad i. Över 10 miljoner dollar i form av ”bistånd” som Taiwan ska ha skänkt landet (för El Salvadors stöd till Taiwans ”rätt” till självständighet) har aldrig bokförts och ska ha försvunnit (till Flores bankkonto på Bahamas). Trots alla bakslag har Arena fortfarande en maktposition i viktiga provinser och starkt stöd bland rika salvadoraner, hos storbolagen och storgodsägare och i huvudstaden San Salvador.
5. En liberal allians UNIDAD har bildats bestående av gamla Arena-politiker i utbrytarpartiet GANA, kristdemokrater och andra högerkrafter som PCN. Alliansen UNIDAD har idag i parlamentet en vågmästarroll. Eftersom varken FMLN eller Arena kommer att komma upp i 50 % i första valomgången i presidentvalet, kommer UNIDAD med sina 14 % att inför andra valomgången förhandla sig fram till viktiga maktpositioner och nyckelroller. Deras presidentkandidaten Saca var tidigare president i El Salvador (2004-2009) och ledande inom Arena. Allt pekar på att UNIDAD kommer att ”stödja” FMLN i den andra valomgången, dels för att under nuvarande mandatperiod har presidenten Mauricio Funes och FMLN hittat fram till samarbete med GANA och dels för att en försvagning av Arena möjliggör på sikt GANA:s (UNIDAD:s) positionering som ledande högerparti i landet.
2. FMLN vann förra presidentvalet med Mauricio Funes, en populär och oberoende TV- journalist utan kopplingar till FMLN. Till detta val ställer FMLN upp med en kandidat från sina egna led, en historisk ledare från gamla gerillan som under Funes varit både vicepresident och utbildningsminister, Salvador Sanchez Cerén. Han är favorit inför presidentvalet. Dessutom befinner sig vänsterpartiet efter första mandatperioden vid makten i ett starkt läge. Inte bara politiskt utan också ekonomiskt med ALBA-samarbetet som man använt för att bygga upp ett nätverk med investeringar riktade till kooperativ, småbönder och småföretagare. De utgör en effektiv motpol till storföretagen som haft stort inflytande under tiden Arena styrde landet.
3. Funes och FMLN:s period vid makten bedöms från alla håll som lyckad. Den avgående presidenten Mauricio Funes har lyckas bra med att tackla de akuta sociala problemen med populära åtgärder som ett glas mjölk och skolmaterial till barnen, sociala program, ungdomssatsningar och stöd riktat till landsbygden och småjordbruket. Funes-regeringen kan visa att både kriminaliteten och arbetslösheten har minskat. Från sociala rörelser och vänstern kritiseras Funes för att inte utmanat den ekonomiska makten och inte gått emot frihandelsavtalen med både USA och EU, för sitt närmande till liberala grupper, för att inte allierat sig med övriga vänsterregeringar i Latinamerika och för sitt samarbete med USA. Kvar finns strukturella problem som orsakar ojämlikhet och fattigdom. Likaså är kriminaliteten och osäkerheten stora samhällsproblem.
4. Den traditionella högern i Arena är starkt försvagad. Flera ledande politiker, parlamentariker, borgmästare m fl har gått ur partiet och bildat ett nytt parti GANA och ställer nu upp med egen presidentkandidat (tidigare presidenten Saca) i en allians som heter UNIDAD. Arena är nu också indragen i en korruptionshärva där Francisco Flores, fd president (1999-2004) och kampanjgeneral för Arenas kandidat Quijano, är inblandad i. Över 10 miljoner dollar i form av ”bistånd” som Taiwan ska ha skänkt landet (för El Salvadors stöd till Taiwans ”rätt” till självständighet) har aldrig bokförts och ska ha försvunnit (till Flores bankkonto på Bahamas). Trots alla bakslag har Arena fortfarande en maktposition i viktiga provinser och starkt stöd bland rika salvadoraner, hos storbolagen och storgodsägare och i huvudstaden San Salvador.
5. En liberal allians UNIDAD har bildats bestående av gamla Arena-politiker i utbrytarpartiet GANA, kristdemokrater och andra högerkrafter som PCN. Alliansen UNIDAD har idag i parlamentet en vågmästarroll. Eftersom varken FMLN eller Arena kommer att komma upp i 50 % i första valomgången i presidentvalet, kommer UNIDAD med sina 14 % att inför andra valomgången förhandla sig fram till viktiga maktpositioner och nyckelroller. Deras presidentkandidaten Saca var tidigare president i El Salvador (2004-2009) och ledande inom Arena. Allt pekar på att UNIDAD kommer att ”stödja” FMLN i den andra valomgången, dels för att under nuvarande mandatperiod har presidenten Mauricio Funes och FMLN hittat fram till samarbete med GANA och dels för att en försvagning av Arena möjliggör på sikt GANA:s (UNIDAD:s) positionering som ledande högerparti i landet.
måndag, december 16, 2013
Stor seger, stor skepticism. Valet i Chile 2013
Andra valomgången i presidentvalet i Chile blev mer eller mindre en administrativ handling. Resultatet 62 % röster för Bachelet mot 37 % för högerns Matthei var inte överraskande för någon. Att avståndet mellan kandidaterna blev 24 % och inte 20 %, som var den kvalificerade prognosen, bara bekräftar Bachelets starka ställning och framförallt högerns tydliga försvagning efter 4 år vid makten.
I segervalet igår kväll tog Bachelet upp det uppenbara molnet i solskenet, nämligen valdeltagandet. Igår röstade bara 47 %. Lägsta siffran sedan demokratins återkomst 1989. Bachelet sa igår att ”det blir en viktig utmaning att se till att de människorna återigen får tilltro till demokratin, till röstens makt och ordets trovärdighet”. Ingen kan göra anspråk på att representera de 53 % som inte röstade. Varken den kritiska och utomparlamentariska vänstern som lyft center-vänsteralliansens problem med trovärdighet under de 20 åren som de styrde landet (1989-2009), där många löften kompromissades bort, eller högerns ursäkt att det stora nederlaget beror på att många av deras anhängare stannade hemma. Snarare är det låga valdeltagandet Pinochets förtjänst, som lyckades atomisera samhället och sänka idén om politiskt deltagande och gemensamma samhällsförändringar. Alla siffror visar att största valskolket finns i det fattiga Chile. Valdeltagandet ökade t o m i de rika områdena i Santiago.
Högerns nederlag (sämsta resultat sen 1964) är inget ”vanligt” valnederlag utan kan bli ett strategiskt nederlag. Det är inte förrän nu som det finns alla förutsättningar för att inte bara göra upp med Pinochet-eran men även med kompromisspolitiken som rått i mer än 20 år i Chile. Paradoxalt nog var det högerns valseger 2009 som öppnade för de förändringar som kan komma nu. Nederlaget 2009 tvingade centervänsteralliansen (Concertacion) att röra sig mot den allt mer uppenbara behovet att göra upp med de politiska ramarna som fastställdes av Pinochet och som de gick med på som villkor för att ta över makten 1989/1990. En växande kritik underifrån mot en (makro)stark men ojämlik ekonomi följdes av massiva protester mot ett privatiserat utbildningsystem och mot energiprojektet Hydroaysén riktat till transnationella gruvbolag, även generalstrejker och den uppblåsande konflikten med Mapuchefolket, radikaliserade opinionen. På gatan det vill säga, för i parlamentet rådde status quo och politiken leddes av kompromissens makt.
Parlaments- och presidentvalet har förändrat styrkeförhållanden och spelreglerna. Den Nya Majoriteten, en ny konstellation bestående av kristdemokrater, sossar, vänster och kommunister, lägger nu tyngdpunkten i förändringen av Pinochets politiska ramar. Bachelets prioriteringar är en ny konstitution, en skattereform och ett nytt utbildningssystem. Det är ett tydligt skifte till vänster. Hur omfattande reformerna blir beror mycket på de interna styrkeförhållandena inom Nya Majoriteten. Men framförallt i trycket från gatan. De relativt starka sociala rörelser som studentrörelsen, facket, MR-organisationerna, alla ledda av vänstern, kan genom nya mobiliseringar eventuellt neutralisera politiska aktörer och parlamentariker inom regeringskoalitionen som vill bromsa eller begränsa reformtakten. Bachelet får kämpa mot den rådande skepticismen, inte minst i de egna leden. Hon får ingen smekmånad precis. Första året kommer visa var politiken går i Chile.
måndag, december 09, 2013
Framåtblick: Bolivia
Inför presidentvalet i oktober 2014 är presidenten Evo Morales på god väg att lyckas med tre helt avgörande punkter som banar väg för ett fortsatt mandat.
1. Stark ekonomi: Kontrollen över naturtillgångarna och en god ekonomisk utveckling ger Evo Morales utrymme för att fortsätta reformtakten. Den ekonomiska tillväxten i år är 6,5 % och i snitt 5 % sedan Evos maktövertagande. BNP har växt från 9 miljarder dollar till 32 miljarder dollar på mindre än 6 år. Bolivia har för första gången i sin historia haft överskott i ekonomin, sedan 2006 har överskottet legat mellan 1 % och 4,7 %. Valutareserven har ökat från 1,3 miljarder (år 2006) till 13 miljarder dollar (2012). Fattigdomsbekämpning, resursomfördelning och uppbyggnad av ett nytt mer inkluderande socialskyddssystem riktade till framförallt barn och äldre har varit prioriterande. Årsinkomsten per capita har ökat från 1 014 USD till 2 238 USD. Minimilönen har ökat med 127 % på 6 år. Extrem fattigdomen har minskat med 17,9 % och den totala fattigdomen har minskat från 60 % till 49 % av befolkningen.
2. Politisk enighet: Evos regeringsparti MAS är den enda politiska kraften som i praktiken finns i hela landet. MAS kontrollerar den politiska makten i 7 av 9 regioner (gobernaciones) och 280 kommuner av 341 samt 2/3 av parlamentet. Dessutom har Evo och MAS strategiskt arbetat med att knyta allianser med två viktiga folkrörelser, ursprungsfolken och facket, som hotade att undergräva stödet och att blåsa upp sociala konflikter under valåret 2014. En kritisk röst från vänstern, och fd minister i Evos regering, Raul Prada menar att taktiken varit att splittra de stora organisationerna/rörelserna som kunde ha ställ till det under 2014 så som CIDOB och Pacto de la Unidad. Det handlar dock inte, påpekar kritikerna från vänstern, om en underordning från rörelsernas sida. Alla vinner på alliansen. Ursprungsfolksrörelserna är en central del i Evos regering och har intresse att behålla kontakten och viss kontroll över den politiska makten. Även om det finns uppenbara konflikter mellan regeringens tillväxtstrategi byggd på bl a utvinning av naturresurser och ursprungsfolksrörelsernas kamp för en annan utvecklingsmodell, gäller det att hålla ihop och hitta former för den ”interna” politiska debatten. En annan aktör, i ständig konflikt med Evo, är det mer radikala facket COB som samlar i huvudsak gruvarbetare och är historiskt slagkraftig i sina protester. Här har MAS och Evo lyckas få COB att lägga ner idén om att bilda ett eget parti genom att förhandla fram maktkvoter för dem, bl a representation i parlamentet (via MAS) och genom en kompromiss efter den stora strejken i maj 2013.
3. Splittrad opposition: Oppositionen har svårt att enas kring ett program och en kandidat. I brist på möjligheter att hävda sig på nationell nivå har olika grupper valt att vinna positioner på regional nivå eller i städer. Bäst till ligger den ekonomiska högern med UN och kandidaten Doria Medina med 12 %, följd av högern i det rika Santa Cruz med Costas (9 %) och därefter en tidigare allierad till regeringen, del Granado (6 %) och partiet Movimiento sin Miedo, en socialliberal rörelse som ser sig som representant för den mer ”progressiva” medelklassen i La Paz. Den enda politiska kraften som gör anspråk på att få till en bredare opposition är UN, men mycket pekar på att oppositionen inte kommer att hinna växa sig stark till valet i oktober 2014. Medierna är kanske den oppositionella kraften som bäst kan hävda sig gentemot Evo Morales, men svarar till olika intressen. De två största mediekoncerner är Grupo Líder som tillhör högern i Santa Cruz och (spanska) PRISA som försvarar i huvudsak de spanska bolagen, ex oljebolaget Repsol, banken BBVA och elbolaget Iberdrola, som alla gör affärer med regeringen.
1. Stark ekonomi: Kontrollen över naturtillgångarna och en god ekonomisk utveckling ger Evo Morales utrymme för att fortsätta reformtakten. Den ekonomiska tillväxten i år är 6,5 % och i snitt 5 % sedan Evos maktövertagande. BNP har växt från 9 miljarder dollar till 32 miljarder dollar på mindre än 6 år. Bolivia har för första gången i sin historia haft överskott i ekonomin, sedan 2006 har överskottet legat mellan 1 % och 4,7 %. Valutareserven har ökat från 1,3 miljarder (år 2006) till 13 miljarder dollar (2012). Fattigdomsbekämpning, resursomfördelning och uppbyggnad av ett nytt mer inkluderande socialskyddssystem riktade till framförallt barn och äldre har varit prioriterande. Årsinkomsten per capita har ökat från 1 014 USD till 2 238 USD. Minimilönen har ökat med 127 % på 6 år. Extrem fattigdomen har minskat med 17,9 % och den totala fattigdomen har minskat från 60 % till 49 % av befolkningen.
2. Politisk enighet: Evos regeringsparti MAS är den enda politiska kraften som i praktiken finns i hela landet. MAS kontrollerar den politiska makten i 7 av 9 regioner (gobernaciones) och 280 kommuner av 341 samt 2/3 av parlamentet. Dessutom har Evo och MAS strategiskt arbetat med att knyta allianser med två viktiga folkrörelser, ursprungsfolken och facket, som hotade att undergräva stödet och att blåsa upp sociala konflikter under valåret 2014. En kritisk röst från vänstern, och fd minister i Evos regering, Raul Prada menar att taktiken varit att splittra de stora organisationerna/rörelserna som kunde ha ställ till det under 2014 så som CIDOB och Pacto de la Unidad. Det handlar dock inte, påpekar kritikerna från vänstern, om en underordning från rörelsernas sida. Alla vinner på alliansen. Ursprungsfolksrörelserna är en central del i Evos regering och har intresse att behålla kontakten och viss kontroll över den politiska makten. Även om det finns uppenbara konflikter mellan regeringens tillväxtstrategi byggd på bl a utvinning av naturresurser och ursprungsfolksrörelsernas kamp för en annan utvecklingsmodell, gäller det att hålla ihop och hitta former för den ”interna” politiska debatten. En annan aktör, i ständig konflikt med Evo, är det mer radikala facket COB som samlar i huvudsak gruvarbetare och är historiskt slagkraftig i sina protester. Här har MAS och Evo lyckas få COB att lägga ner idén om att bilda ett eget parti genom att förhandla fram maktkvoter för dem, bl a representation i parlamentet (via MAS) och genom en kompromiss efter den stora strejken i maj 2013.
3. Splittrad opposition: Oppositionen har svårt att enas kring ett program och en kandidat. I brist på möjligheter att hävda sig på nationell nivå har olika grupper valt att vinna positioner på regional nivå eller i städer. Bäst till ligger den ekonomiska högern med UN och kandidaten Doria Medina med 12 %, följd av högern i det rika Santa Cruz med Costas (9 %) och därefter en tidigare allierad till regeringen, del Granado (6 %) och partiet Movimiento sin Miedo, en socialliberal rörelse som ser sig som representant för den mer ”progressiva” medelklassen i La Paz. Den enda politiska kraften som gör anspråk på att få till en bredare opposition är UN, men mycket pekar på att oppositionen inte kommer att hinna växa sig stark till valet i oktober 2014. Medierna är kanske den oppositionella kraften som bäst kan hävda sig gentemot Evo Morales, men svarar till olika intressen. De två största mediekoncerner är Grupo Líder som tillhör högern i Santa Cruz och (spanska) PRISA som försvarar i huvudsak de spanska bolagen, ex oljebolaget Repsol, banken BBVA och elbolaget Iberdrola, som alla gör affärer med regeringen.
torsdag, december 05, 2013
Carl Bildt: Varför inte lyssna på Riksdagen?
Den femte december är det ett år sedan den svenska riksdagen beslöt att begära av den svenska regeringen att snarast erkänna SADR, den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, och att även verka för detta inom EU.
Nu har det gått ett år och ingenting har hänt. Tjänstemän på UD meddelade snabbt att regeringen tänkte strunta i riksdagsbeslutet. Endast ockupanterna i Marocko ler i njugg. Deras första upphetsning och oro har lagt sig.
Nu koncentrerar sig den kungliga diktaturen på att få ett indirekt erkännande av ockupationen genom ett beslut i EU om ett nygammalt fiskeavtal mellan EU och Marocko som helt rättsvidrigt också omfattar ockuperade vatten. Eftersom detta avtal tillgodoser spanska egenintressen och franska politiska intressen är det stor risk att det får stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Det lobbas hårt och de folkrättsliga principerna sätts på undantag.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i vårt land.” Så kan den svenska konstitutionen sammanfattas. Det borde alltså vara självklart att Sverige liksom 48 andra stater nu erkänner Västsahara. Det är svårt att förklara för t.ex. afrikanska företrädare att svensk demokrati inte gäller för utrikespolitiken.
Ett erkännande från ett land inom västvärlden skulle ha oerhört stor betydelse för Västsaharas status. För närvarande är det ”bara” afrikanska, latinamerikanska och asiatiska stater samt inte minst Afrikanska Unionen, där SADR är fullvärdig medlem, som står fast vid sitt erkännande. Marocko har lagt ner stor möda och mycket pengar på att förmå små fattiga länder att avstå eller frysa sina erkännanden. Men Sydafrikas president Thabo Mbeki förklarade 2004 att man inte kunde vänta längre. Marocko hade då förnekat sin egen överenskommelse med Polisario och FN om en folkomröstning. De egna erfarenheterna från kampen mot apartheid samt AUs och FNs stadgar krävde ett erkännande från Sydafrika.
Den afrikanska fackföreningsrörelsen har nyligen på en konferens i Nigerias huvudstad Abuja förklarat att man vill öka ansträngningarna att kasta ut Marocko från ett självständigt Västsahara. Man kräver att AU inför sanktioner som i kampen mot apartheid och att Polisario ges ett ökat stöd. Man efterlyser också ett starkare samarbete med solidaritetsrörelsen i Europa, Amerika och Australien.
Ett svenskt erkännande skulle kunna öppna för efterföljare i Europa, kanske i första hand bland de nordiska länderna. Det skulle kunna dämpa krigslusten hos de västsahariska ungdomar som känner sig svikna och förrådda av den rika världen och ett FN-system som förlamats av i första hand Frankrike men även USA. Det skulle bli ett första steg mot ett FN-medlemskap och en mera jämnbördig situation jämfört med Marockos.
Det är oerhört positivt att Sverige – tillsammans med Danmark – håller emot när det gäller det skamliga fiskeavtalet som ska upp till omröstning i Europaparlamentet den 10 december. Men Sverige skulle kunna göra mer för det västsahariska folket och för säkerheten i Maghreb. Då handlar det främst om att genomföra riksdagens beslut om ett västsahariskt erkännande – helt i enlighet med internationell rätt enligt våra främsta folkrättsexperter.
Det vore klädsamt om nu sittande regering fattar detta beslut och inte överlåter det till en ny majoritet efter valet i höst.
Jan Strömdahl
Ordförande Föreningen Västsahara
Nu har det gått ett år och ingenting har hänt. Tjänstemän på UD meddelade snabbt att regeringen tänkte strunta i riksdagsbeslutet. Endast ockupanterna i Marocko ler i njugg. Deras första upphetsning och oro har lagt sig.
Nu koncentrerar sig den kungliga diktaturen på att få ett indirekt erkännande av ockupationen genom ett beslut i EU om ett nygammalt fiskeavtal mellan EU och Marocko som helt rättsvidrigt också omfattar ockuperade vatten. Eftersom detta avtal tillgodoser spanska egenintressen och franska politiska intressen är det stor risk att det får stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Det lobbas hårt och de folkrättsliga principerna sätts på undantag.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i vårt land.” Så kan den svenska konstitutionen sammanfattas. Det borde alltså vara självklart att Sverige liksom 48 andra stater nu erkänner Västsahara. Det är svårt att förklara för t.ex. afrikanska företrädare att svensk demokrati inte gäller för utrikespolitiken.
Ett erkännande från ett land inom västvärlden skulle ha oerhört stor betydelse för Västsaharas status. För närvarande är det ”bara” afrikanska, latinamerikanska och asiatiska stater samt inte minst Afrikanska Unionen, där SADR är fullvärdig medlem, som står fast vid sitt erkännande. Marocko har lagt ner stor möda och mycket pengar på att förmå små fattiga länder att avstå eller frysa sina erkännanden. Men Sydafrikas president Thabo Mbeki förklarade 2004 att man inte kunde vänta längre. Marocko hade då förnekat sin egen överenskommelse med Polisario och FN om en folkomröstning. De egna erfarenheterna från kampen mot apartheid samt AUs och FNs stadgar krävde ett erkännande från Sydafrika.
Den afrikanska fackföreningsrörelsen har nyligen på en konferens i Nigerias huvudstad Abuja förklarat att man vill öka ansträngningarna att kasta ut Marocko från ett självständigt Västsahara. Man kräver att AU inför sanktioner som i kampen mot apartheid och att Polisario ges ett ökat stöd. Man efterlyser också ett starkare samarbete med solidaritetsrörelsen i Europa, Amerika och Australien.
Ett svenskt erkännande skulle kunna öppna för efterföljare i Europa, kanske i första hand bland de nordiska länderna. Det skulle kunna dämpa krigslusten hos de västsahariska ungdomar som känner sig svikna och förrådda av den rika världen och ett FN-system som förlamats av i första hand Frankrike men även USA. Det skulle bli ett första steg mot ett FN-medlemskap och en mera jämnbördig situation jämfört med Marockos.
Det är oerhört positivt att Sverige – tillsammans med Danmark – håller emot när det gäller det skamliga fiskeavtalet som ska upp till omröstning i Europaparlamentet den 10 december. Men Sverige skulle kunna göra mer för det västsahariska folket och för säkerheten i Maghreb. Då handlar det främst om att genomföra riksdagens beslut om ett västsahariskt erkännande – helt i enlighet med internationell rätt enligt våra främsta folkrättsexperter.
Det vore klädsamt om nu sittande regering fattar detta beslut och inte överlåter det till en ny majoritet efter valet i höst.
Jan Strömdahl
Ordförande Föreningen Västsahara
måndag, november 25, 2013
Ovisst läge i Honduras efter misstanke om valfusk
Med 54% av rösterna räknade skyndade valmyndigheten att proklamera högerkandidaten Hernandez till segrare med 34% i gårdagens presidentval. Den besegrade motkandidaten Xiomara hade enligt uppgifterna 28%. Men de slutgiltiga resultaten menade valmyndigheten ska presenteras idag.
Hernandez firade inte igår kväll utan manade via medierna till dialog. Gatorna var tomma på kvällen, inga firande anhängare av högerpartiet Partido Nacional (PN). Inte heller idag har man firat och valmyndigheten har inte yttrat sig igen. Både liberalerna och förre kuppmakaren (och presidentkandidat) Vasquez Velazquez har gratulerat Hernandez. Båda åkte på stryk. Liberalerna, som länge delade makten med PN, får enligt valmyndigheterna 20% och kuppmakaren under 1 %.
Vänsterpartiet LIBRE och deras presidentkandidat Xiomara avvisar valmyndighetens preliminära resultat. Enligt röstprotokollen från vallokalerna ska Xiomara ha vunnit med 3 % över högerkandidaten. LIBRE ska ha också blivit näst största partiet. Enligt röstprotokollen ska 20% av Xiomara och LIBRE:s röster inte tagits med i valmyndighetens rösträkning. Inte heller presidentkandidaten Nasralla för Antikorruptionspartiet (15%) godkänner resultaten och hänvisar till protokollen. Nasralla menar att räkningen av de resterande 46% ändrar resultatet. Den avsatte presidenten Mel Zelaya menar att LIBRE och folkrörelserna kommer att försvara rösterna med gatuprotester om så behövs och vädjar till de internationella valobservatörerna att inte godkänna valet. Valobservatörer har lyft ett flertal oegentligheter kring röstlängden och valproceduren.
Nu säger ledarna för LIBRE att de inte kommer delta i ett inkallat möte idag där partierna kommer diskutera och komma överens om valresultatet. "Vi vägrar göra upp om ett tvivelaktigt valresultat" säger de.
Hernandez firade inte igår kväll utan manade via medierna till dialog. Gatorna var tomma på kvällen, inga firande anhängare av högerpartiet Partido Nacional (PN). Inte heller idag har man firat och valmyndigheten har inte yttrat sig igen. Både liberalerna och förre kuppmakaren (och presidentkandidat) Vasquez Velazquez har gratulerat Hernandez. Båda åkte på stryk. Liberalerna, som länge delade makten med PN, får enligt valmyndigheterna 20% och kuppmakaren under 1 %.
Vänsterpartiet LIBRE och deras presidentkandidat Xiomara avvisar valmyndighetens preliminära resultat. Enligt röstprotokollen från vallokalerna ska Xiomara ha vunnit med 3 % över högerkandidaten. LIBRE ska ha också blivit näst största partiet. Enligt röstprotokollen ska 20% av Xiomara och LIBRE:s röster inte tagits med i valmyndighetens rösträkning. Inte heller presidentkandidaten Nasralla för Antikorruptionspartiet (15%) godkänner resultaten och hänvisar till protokollen. Nasralla menar att räkningen av de resterande 46% ändrar resultatet. Den avsatte presidenten Mel Zelaya menar att LIBRE och folkrörelserna kommer att försvara rösterna med gatuprotester om så behövs och vädjar till de internationella valobservatörerna att inte godkänna valet. Valobservatörer har lyft ett flertal oegentligheter kring röstlängden och valproceduren.
Nu säger ledarna för LIBRE att de inte kommer delta i ett inkallat möte idag där partierna kommer diskutera och komma överens om valresultatet. "Vi vägrar göra upp om ett tvivelaktigt valresultat" säger de.
lördag, november 16, 2013
Chile på väg att göra upp med Pinochet
Valet idag kommer att förändra politiken i Chile. För första gången efter diktaturens fall 1989-90 är Chile på väg att göra upp med Pinochets politik.
När oppositionen vann mot Pinochet (folkomröstningen1988 och presidentvalet 1989) hade den första demokratiskt valda regeringen att göra upp med tre centrala problem från diktaturen; 1. brotten mot mänskliga rättigheter under Pinochet, 2. det politiska underskottet i den fascistiska konstitutionen från 1980 och 3. den ekonomiska ojämlikheten från nyliberalismen.
Men under de 20 åren av Concertacion bestående av kristdemokrater och socialdemokrater gjordes aldrig helhjärtade försök att åstadkomma grundläggande förändringar i modellen.
En försoningspolitik liknande den i Spanien efter Franco resulterade, med få undantag, i straffrihet för både Pinochet och de ledande ansvariga för brotten under diktaturen. Två omfattande rapporter om mänskliga rättigheter, Rettig och Valech, var vad Concertacion kunde leverera. Pinochets konstitution som underordnar politiken till en fascistisk spelplan och som blockerar mer omfattande reformer lämnades, med några få ändringar under år 2000, intakt fram till nu. Trots en årlig tillväxt på 6-7% är Chile fortfarande det mest ojämlika landet inom OECD. Concertacion gjorde punktinsatser riktade till de allra fattigaste som gav bra resultat i en minskning av extremfattigdomen men lämnade den ekonomiska strukturen oförändrad där utbildningen, hälsovård, pensionssystemet styrs av en "politisk bekväm" privatmarknad.
Detta "fungerade" tills medelskikten i städerna, som är skuldsatta upp till öronen för att betala sin "välfärd", sa ifrån. Det var medelklassens barn som 2011 gick ut på gator och torg med krav på en avgiftsfri och bra utbildning. Concertacion med en progressiv tilltal kunde under 20 år styra eller dämpa det sociala missnöjet. Men den nuvarande högerregering, utan band till folkrörelser och som i stort sett följt samma politik, kunde inte stoppa en radikalisering av folkopinionen med enorma studentprotester, fackliga strejker och en växande krav på statliga regleringar av ekonomin.
Den nya koalitionen Nueva Mayoria kommer att vinna både president- och parlamentsvalet. Det är en nygammal Concertacion (socialdemokrater och kristdemokrater) i allians med vänsterkrafter (vänstersocialister och kommunister) som åtminstone i sitt program "hörsammat" kraven från folkopinionen. Den kommande presidenten Michelle Bachelet från 2013 är inte samma Bachelet från 2006-2010. Hennes nya program har tre centrala reformer, en avgiftsfri utbildning, en ny konstitution och en skattereform som ska finansiera kommande sociala reformer. Mätningar ger Bachelet mellan 48-54%. Når hon idag över 50% av rösterna väljs hon direkt till president. Annars görs en andra omgång.
Valet idag söndag kommer att förändra spelplanen
- den nygamla koalitionen Nueva Mayoria (NM) har åtminstone i valprogrammet sagt sig vara beredd att göra upp med Pinochet. En ny demokratisk konstitution med ett proportionellt valsystem, statens roll i ekonomin stärkts bl a med en statlig pensionsfond, en skattereform som höjer bolagskatten till 25% för att finansiera reformer inom utbildning (avgiftsfri) och hälsovård. Reformer inom arbetsrätten kommer att stärka både kollektivavtal och fackföreningar. Den nya regeringen kommer ha som främsta mål att bekämpa den stora ojämlikheten.
- Dock kommer reformtakten att bestämmas av hur det går i parlamentsvalet och de interna styrkeförhållanden. Mycket pekar mot att vänstern inom koalitionen får bra resultat (socialister och kommunister) och de socialliberala tappar. Men inom NM finns krafter som kommer att söka allianser med den liberala högern i opposition för att begränsa eller stoppa reformerna.
- Högern splittras. Pinochet-högern kommer att förlora stort. Presidentkandidaten Matthei, dotter till juntamedlemmen Fernando Matthei, kommer få det sämsta valresultatet (20-25%) för högern sen 1964. Högerpartiet UDI med starka band till militärerna från diktaturen kommer för första gången på 23 år att minska sitt stöd. På uppgång är en liberal höger, med nuvarande presidenten Piñera som ledande figur, som representerar den ekonomiska eliten men som tar avstånd från Pinochet och diktaturen och som även kritiserar den extrema nyliberalismen. Denna liberala högern kommer att formera sig tillsammans med krafter från gamla Concertacion som inte gillar "vänstervridningen" i den kommande regering.
- Bachelet kommer att tvingas att gå till mötes en stark folkopinion. Ca 80% vill ha en ny konstitution och en avgiftsfri utbildning. Under valrörelsen har uppmaningen att skriva i valsedeln AC (Författningsförsamling som ska skriva en ny konstitution) fått mycket stöd. De utomparlamentariska rörelserna som studenter och facket har stärkt sina positioner och har även kanaler in i den nya kommande regering. De kommer knappast ge vika i sina krav eller förhandla bort lovade reformer. Även den i valet liten vänsterrörelsen (med presidentkandidater Claude och Miranda 4-6%) och som står utanför NM har en viss kraft att mobilisera en betydande folkopinion för en ny konstitution och sociala reformer.
När oppositionen vann mot Pinochet (folkomröstningen1988 och presidentvalet 1989) hade den första demokratiskt valda regeringen att göra upp med tre centrala problem från diktaturen; 1. brotten mot mänskliga rättigheter under Pinochet, 2. det politiska underskottet i den fascistiska konstitutionen från 1980 och 3. den ekonomiska ojämlikheten från nyliberalismen.
Men under de 20 åren av Concertacion bestående av kristdemokrater och socialdemokrater gjordes aldrig helhjärtade försök att åstadkomma grundläggande förändringar i modellen.
En försoningspolitik liknande den i Spanien efter Franco resulterade, med få undantag, i straffrihet för både Pinochet och de ledande ansvariga för brotten under diktaturen. Två omfattande rapporter om mänskliga rättigheter, Rettig och Valech, var vad Concertacion kunde leverera. Pinochets konstitution som underordnar politiken till en fascistisk spelplan och som blockerar mer omfattande reformer lämnades, med några få ändringar under år 2000, intakt fram till nu. Trots en årlig tillväxt på 6-7% är Chile fortfarande det mest ojämlika landet inom OECD. Concertacion gjorde punktinsatser riktade till de allra fattigaste som gav bra resultat i en minskning av extremfattigdomen men lämnade den ekonomiska strukturen oförändrad där utbildningen, hälsovård, pensionssystemet styrs av en "politisk bekväm" privatmarknad.
Detta "fungerade" tills medelskikten i städerna, som är skuldsatta upp till öronen för att betala sin "välfärd", sa ifrån. Det var medelklassens barn som 2011 gick ut på gator och torg med krav på en avgiftsfri och bra utbildning. Concertacion med en progressiv tilltal kunde under 20 år styra eller dämpa det sociala missnöjet. Men den nuvarande högerregering, utan band till folkrörelser och som i stort sett följt samma politik, kunde inte stoppa en radikalisering av folkopinionen med enorma studentprotester, fackliga strejker och en växande krav på statliga regleringar av ekonomin.
Den nya koalitionen Nueva Mayoria kommer att vinna både president- och parlamentsvalet. Det är en nygammal Concertacion (socialdemokrater och kristdemokrater) i allians med vänsterkrafter (vänstersocialister och kommunister) som åtminstone i sitt program "hörsammat" kraven från folkopinionen. Den kommande presidenten Michelle Bachelet från 2013 är inte samma Bachelet från 2006-2010. Hennes nya program har tre centrala reformer, en avgiftsfri utbildning, en ny konstitution och en skattereform som ska finansiera kommande sociala reformer. Mätningar ger Bachelet mellan 48-54%. Når hon idag över 50% av rösterna väljs hon direkt till president. Annars görs en andra omgång.
Valet idag söndag kommer att förändra spelplanen
- den nygamla koalitionen Nueva Mayoria (NM) har åtminstone i valprogrammet sagt sig vara beredd att göra upp med Pinochet. En ny demokratisk konstitution med ett proportionellt valsystem, statens roll i ekonomin stärkts bl a med en statlig pensionsfond, en skattereform som höjer bolagskatten till 25% för att finansiera reformer inom utbildning (avgiftsfri) och hälsovård. Reformer inom arbetsrätten kommer att stärka både kollektivavtal och fackföreningar. Den nya regeringen kommer ha som främsta mål att bekämpa den stora ojämlikheten.
- Dock kommer reformtakten att bestämmas av hur det går i parlamentsvalet och de interna styrkeförhållanden. Mycket pekar mot att vänstern inom koalitionen får bra resultat (socialister och kommunister) och de socialliberala tappar. Men inom NM finns krafter som kommer att söka allianser med den liberala högern i opposition för att begränsa eller stoppa reformerna.
- Högern splittras. Pinochet-högern kommer att förlora stort. Presidentkandidaten Matthei, dotter till juntamedlemmen Fernando Matthei, kommer få det sämsta valresultatet (20-25%) för högern sen 1964. Högerpartiet UDI med starka band till militärerna från diktaturen kommer för första gången på 23 år att minska sitt stöd. På uppgång är en liberal höger, med nuvarande presidenten Piñera som ledande figur, som representerar den ekonomiska eliten men som tar avstånd från Pinochet och diktaturen och som även kritiserar den extrema nyliberalismen. Denna liberala högern kommer att formera sig tillsammans med krafter från gamla Concertacion som inte gillar "vänstervridningen" i den kommande regering.
- Bachelet kommer att tvingas att gå till mötes en stark folkopinion. Ca 80% vill ha en ny konstitution och en avgiftsfri utbildning. Under valrörelsen har uppmaningen att skriva i valsedeln AC (Författningsförsamling som ska skriva en ny konstitution) fått mycket stöd. De utomparlamentariska rörelserna som studenter och facket har stärkt sina positioner och har även kanaler in i den nya kommande regering. De kommer knappast ge vika i sina krav eller förhandla bort lovade reformer. Även den i valet liten vänsterrörelsen (med presidentkandidater Claude och Miranda 4-6%) och som står utanför NM har en viss kraft att mobilisera en betydande folkopinion för en ny konstitution och sociala reformer.
lördag, november 09, 2013
Obamadoktrinen
Nazanin Amirian, ursprungligen från Iran men bosatt i Spanien, gör en intressant analys om läget i Mellanöstern. Hon är författare och skriver i europeiska tidningar. Här intervjun (på spanska) http://rebelion.org/noticia.php?id=175249
- USA:s attack mot Syrien
Obama varken kunde eller ville attackera Syrien i augusti. Trots ansträngningar från Turkiet och Saudiarabien att dra in USA i ett krig. Obama hade mer att förlora än att vinna och räddades av Putin från logiken "användning av kemiska vapen = militärt angrepp". Den verkliga röda linjen var förändring i styrkeförhållandet mellan den syriska armén och rebellerna, när Damaskus återtog flera områden i juli och augusti, tack vare kaoset inom oppositionen, ett logistiskt stöd från Ryssland samt hjälpen från det iranska revolutionsgardet.
- USA:s bästa scenario i mellanöstern
Det kontrollerade kaoset. Där Ryssland, Iran, Turkiet, Saudiarabien och även Israel slits ut. ”Obamadoktrinen” inriktar sig på att hålla tillbaka Kina, att inte blanda sig i små strider och fokus i området är snarare Iran än Syrien. Det pratas om en överenskommelse mellan Ryssland, USA och Iran om att ha kvar Bachar el-Assad vid makten fram till valet 2014, för att USA ska kunna komma överens med Hasan Rohani Ali Khamenei om att överge sitt kärnvapenprogram. Obama vill uppnå en överenskommelse om en nedrustning av både Syrien och Iran utan krig.
- Ekonomiska intressen
Konfliken i Syrien har på flera punkter beröring med intressen kring olja/gas projekt.
1. Syrien har största oljereserven i östra Medelhavet. Ryssland (med 20 miljarder dollar) tillsammans med Kina och Iran har stora investeringar i Syriens oljeprojekt.
2. Gasreserver vid kusten av Syrien, Libanon, Israel och Gaza har provocerat fram en konflikt där Israel gör anspråk på och i praktiken kontrollerar gastillgångarna.
3. Syriens geografiska läge riskerar att lämna Turkiet utanför flera energikorridorer. Turkiet tjänar idag stora pengar på oljeledningen Azerbajdzjan-Georgien. Det handlar om två oljeledningar och en gasledning samt en ny oljeledning som enligt ett avtal från 2011 ska gå via Iran, Syrien och Irak (s k den shiitiska oljeledningen) och som ska transportera oljan från Iran till Medelhavet. Det sista är även ett hot mot EU:s projekt med gasledningen ”Nabucco” som ska gå från Kaspiska havet till Medelhavet via Turkiet utan att gå genom Ryssland. Sedan finns projektet från Saudiarabien och Qatar om ett “Arab Gas Pipeline” som ska omfatta även Syrien, Jordanien och Libanon och som ska binda Nordafrikas gastillgångar med Turkiet ut till Medelhavet. Detta skulle befästa Turkiet som dörren för EU till energikällor och försvaga Rysslands ställning.
- Kina
Kina har förlorat Irak, Sudan och Libyen som energikällor, men vill behålla sin ställning i området genom Syrien och Iran. Kina låter Ryssland spela huvudrollen i Syreinkonflikten men är medveten om att USA:s mål är att attackera Iran.
- IRAN-USA
Mubaraks fall i Egypten, shiiternas maktövertagande i Irak, Hizbollahs ökade inflytande i Libanon eller det s k shiitiska upproret i ex Bahrain och Jemen har inte stärkt Irans makt i området. Arabstaternas egna intressen, den gamla rivaliteten mellan araber och perser och Irans interna kris och konflikter har hindrat Iran att stärka sin position.
Ansträngningar till bättre relationer mellan Iran och USA är reella. Trots Israels motstånd, är en överenskommelse med Iran mindre kostsam än ett krig eller att tvingas acceptera ett Iran med kärnvapen. USA kan t o m acceptera ett Iran med kapacitet att bygga kärnvapen (som Argentina, Japan och Tyskland) och även låta Iran producera anrikat uran under villkoret av regelbundna FN-inspektioner. Storbritannien och Tyskland motsätter sig en attack mot Iran. För Ayatolla Jamenei är sanktionerna och den ekonomiska krisen bra skäl för att söka en överenskommelse med USA. Men även trycket mot Syrien påverkar. Det finns även i beräkning från de som nu styr Iran, att om Iran vill bli en regional stormakt måste det, så som Turkiet och Israel gjort, närma sig USA.
- Obamadoktrinen
USA har misslyckats i Afghanistan. USA har varken kunnat dra igång gasledningen mellan Turkmenistan, Afghanistan-Pakistan eller fått kontroll på ”stan”-länderna och därmed minskat Rysslands inflytande. Arabvåren togs över av den religiösa högern och militärer. USA samarbetar med båda krafterna. Det var fel av den egyptiska vänstern att stödja statskuppen som planerades av USA och finansierades från Saudiarabien.
Obama har under sin andra mandatperiod fattat vissa beslut som försvagat hökarna i USA. Han fick bort CIA-chefen neo-con David Petraeus; även Robert Gates, ökänd som krigsherre, avsattes tidigare; generalen Allen, NATO-befäl i Afghanistan, avsattes; demokraternas hök Hillary Clinton fick lämna sin post som utrikesminister; Leon Panetta, Pentagon-chef, fick gå i pension. Samtidigt har Obama minskat Pentagons budget med 1,2 miljarder dollar och tillsatt Chuck Hagel som försvarsminister, känd för att vara ”anti-Israel” och motståndare till ett angreppskrig mot Iran. Obama verkar ha insett att just de ”lokala” krigen som provocerats fram av hökarna, har försvagat USA:s position i världen. Obamas fokus ligger nu i att hålla tillbaka Kina och se till att USA ”kommer tillbaka” i Asien.
- USA:s attack mot Syrien
Obama varken kunde eller ville attackera Syrien i augusti. Trots ansträngningar från Turkiet och Saudiarabien att dra in USA i ett krig. Obama hade mer att förlora än att vinna och räddades av Putin från logiken "användning av kemiska vapen = militärt angrepp". Den verkliga röda linjen var förändring i styrkeförhållandet mellan den syriska armén och rebellerna, när Damaskus återtog flera områden i juli och augusti, tack vare kaoset inom oppositionen, ett logistiskt stöd från Ryssland samt hjälpen från det iranska revolutionsgardet.
- USA:s bästa scenario i mellanöstern
Det kontrollerade kaoset. Där Ryssland, Iran, Turkiet, Saudiarabien och även Israel slits ut. ”Obamadoktrinen” inriktar sig på att hålla tillbaka Kina, att inte blanda sig i små strider och fokus i området är snarare Iran än Syrien. Det pratas om en överenskommelse mellan Ryssland, USA och Iran om att ha kvar Bachar el-Assad vid makten fram till valet 2014, för att USA ska kunna komma överens med Hasan Rohani Ali Khamenei om att överge sitt kärnvapenprogram. Obama vill uppnå en överenskommelse om en nedrustning av både Syrien och Iran utan krig.
- Ekonomiska intressen
Konfliken i Syrien har på flera punkter beröring med intressen kring olja/gas projekt.
1. Syrien har största oljereserven i östra Medelhavet. Ryssland (med 20 miljarder dollar) tillsammans med Kina och Iran har stora investeringar i Syriens oljeprojekt.
2. Gasreserver vid kusten av Syrien, Libanon, Israel och Gaza har provocerat fram en konflikt där Israel gör anspråk på och i praktiken kontrollerar gastillgångarna.
3. Syriens geografiska läge riskerar att lämna Turkiet utanför flera energikorridorer. Turkiet tjänar idag stora pengar på oljeledningen Azerbajdzjan-Georgien. Det handlar om två oljeledningar och en gasledning samt en ny oljeledning som enligt ett avtal från 2011 ska gå via Iran, Syrien och Irak (s k den shiitiska oljeledningen) och som ska transportera oljan från Iran till Medelhavet. Det sista är även ett hot mot EU:s projekt med gasledningen ”Nabucco” som ska gå från Kaspiska havet till Medelhavet via Turkiet utan att gå genom Ryssland. Sedan finns projektet från Saudiarabien och Qatar om ett “Arab Gas Pipeline” som ska omfatta även Syrien, Jordanien och Libanon och som ska binda Nordafrikas gastillgångar med Turkiet ut till Medelhavet. Detta skulle befästa Turkiet som dörren för EU till energikällor och försvaga Rysslands ställning.
- Kina
Kina har förlorat Irak, Sudan och Libyen som energikällor, men vill behålla sin ställning i området genom Syrien och Iran. Kina låter Ryssland spela huvudrollen i Syreinkonflikten men är medveten om att USA:s mål är att attackera Iran.
- IRAN-USA
Mubaraks fall i Egypten, shiiternas maktövertagande i Irak, Hizbollahs ökade inflytande i Libanon eller det s k shiitiska upproret i ex Bahrain och Jemen har inte stärkt Irans makt i området. Arabstaternas egna intressen, den gamla rivaliteten mellan araber och perser och Irans interna kris och konflikter har hindrat Iran att stärka sin position.
Ansträngningar till bättre relationer mellan Iran och USA är reella. Trots Israels motstånd, är en överenskommelse med Iran mindre kostsam än ett krig eller att tvingas acceptera ett Iran med kärnvapen. USA kan t o m acceptera ett Iran med kapacitet att bygga kärnvapen (som Argentina, Japan och Tyskland) och även låta Iran producera anrikat uran under villkoret av regelbundna FN-inspektioner. Storbritannien och Tyskland motsätter sig en attack mot Iran. För Ayatolla Jamenei är sanktionerna och den ekonomiska krisen bra skäl för att söka en överenskommelse med USA. Men även trycket mot Syrien påverkar. Det finns även i beräkning från de som nu styr Iran, att om Iran vill bli en regional stormakt måste det, så som Turkiet och Israel gjort, närma sig USA.
- Obamadoktrinen
USA har misslyckats i Afghanistan. USA har varken kunnat dra igång gasledningen mellan Turkmenistan, Afghanistan-Pakistan eller fått kontroll på ”stan”-länderna och därmed minskat Rysslands inflytande. Arabvåren togs över av den religiösa högern och militärer. USA samarbetar med båda krafterna. Det var fel av den egyptiska vänstern att stödja statskuppen som planerades av USA och finansierades från Saudiarabien.
Obama har under sin andra mandatperiod fattat vissa beslut som försvagat hökarna i USA. Han fick bort CIA-chefen neo-con David Petraeus; även Robert Gates, ökänd som krigsherre, avsattes tidigare; generalen Allen, NATO-befäl i Afghanistan, avsattes; demokraternas hök Hillary Clinton fick lämna sin post som utrikesminister; Leon Panetta, Pentagon-chef, fick gå i pension. Samtidigt har Obama minskat Pentagons budget med 1,2 miljarder dollar och tillsatt Chuck Hagel som försvarsminister, känd för att vara ”anti-Israel” och motståndare till ett angreppskrig mot Iran. Obama verkar ha insett att just de ”lokala” krigen som provocerats fram av hökarna, har försvagat USA:s position i världen. Obamas fokus ligger nu i att hålla tillbaka Kina och se till att USA ”kommer tillbaka” i Asien.
onsdag, november 06, 2013
Ny överenskommelse i fredssamtalen i Colombia
Den andra rundan i fredssamtalen i Havanna mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan avslutades idag med en överenskommelse som handlar bl a om FARC:s deltagande i politiken i Colombia. De fyra centrala punkter i avtalet är följande:
1. Upprättande av tillfälliga valdistrikt i de områden värst drabbade av kriget. Dessa områden/valdistrikt kommer ha egna representanter i parlamentet under en begränsad period.
2. Garantier och säkerhet för FARC:s politiska rörelse.
3. Upprättande av en kommission som ska se över regler för politiska partier med syfte att göra det enklare för oppositionen att organisera sig och delta i politiska val. Kommissionen kommer att sammankalla de politiska partierna till ett konvent, i synnerhet de som idag befinner sig i opposition ska höras.
4. Det kommer att upprättas försoningsråd för att främja en tolerans och försoningskultur i landet.
1. Upprättande av tillfälliga valdistrikt i de områden värst drabbade av kriget. Dessa områden/valdistrikt kommer ha egna representanter i parlamentet under en begränsad period.
2. Garantier och säkerhet för FARC:s politiska rörelse.
3. Upprättande av en kommission som ska se över regler för politiska partier med syfte att göra det enklare för oppositionen att organisera sig och delta i politiska val. Kommissionen kommer att sammankalla de politiska partierna till ett konvent, i synnerhet de som idag befinner sig i opposition ska höras.
4. Det kommer att upprättas försoningsråd för att främja en tolerans och försoningskultur i landet.
tisdag, oktober 29, 2013
Tendenser från söndagens valresultat i Argentina
1. Cristina Fernandez Kirchner (CFK) kommer inte kunna ställa upp i presidentvalet 2015, eftersom hennes allians Frente para la Victoria (FpV) som väntat inte lyckades erövra 2/3 av kongressen och senaten i söndagens val, som behövs för en grundlagsändring. Med 32 % är vänsterperonismen i FpV Argentinas största politiska kraft och har tillsammans med allierade egen majoritet i både kongressen och senaten. Att CFK inte kan ställa upp i nästa val komplicerar läget för detta block. Guvernören i Buenos Aires Scioli är en av de starkaste kandidaterna men ifrågasätts från vänstern.
2. Ett nytt högerblock tar form kring ledaren Sergio Massa och högerperonismen i Frente Renovador (FR). Det nya blocket kommer även samla peronister i FP som motsätter sig ”Kirchnerismen” samt den traditionella högern (PRO). Liberala krafter (CC) och även delar av den peronistiska fackliga byråkratin kommer att alliera sig med detta block. Tidigare var Massa, som chef för regeringsstaben, nära allierad till Kirchner. Han bröt med CFK. Wikileaks har avslöjat att Massa förde hemliga samtal med tjänstemän från USA:s ambassad i Argentina. Massa vann i viktiga Buenos Aires och profilerar sig nu som presidentkandidat för ett brett högerblock.
3. Bra resultat för vänstern utanför peronismen. Den trotskistiska alliansen Frente de Izquierda y los Trabajadores (FIT) fick 1,2 miljoner röster och tre ledamöter i andra kammaren. Även i Tierra del Fuego valdes en ledamot med vänsterprofil och facklig bakgrund från Movimiento Solidario Popular. Inom alliansen FpV finns flera ledamöter från små vänsterpartier samlade i ex EN med 5-6 ledamöter (bl a KP och PH). Dessutom finns flera andra enskilda ledamöter från små vänsterkrafter som Camino Popular mm. Vänstern agerar alltid i valsammahang splittrad i olika små fraktioner och som kretsar runt starka profiler men har desto starkare förankring och kraft i och genom sociala rörelser. Vänstern delas i de som är starkt kritiskta till Kirchnerismen och de som allierat sig med CFK.
4. Grovt sett (med splittringar och personfixerade konjunktur förändringar) dominerar tre block den politiska debatten. Ur de tre blocken kommer det att komma fram tre starka presidentkandidater.
1) vänsterperonismen+vänstern i FvP (132 ledamöter) + vänstern i FIT (3). Med reservation för en splittring i två block.
2) socialliberala blocket med socialdemokraten Binner, UCR och UNEN (ca 60 ledamöter)
3) högerblocket med högerperonisterna och den traditionella högern i PRO (ca 60 ledamöter).
tisdag, september 17, 2013
Dom mot Boliden kan bli prejudikat mot miljöförstöring
Latinamerikagrupperna stödjer en rättslig prövning av fallet och initiativet från de drabbade byborna i Chile.
- Om Boliden fälls kan domen bli ett prejudikat gällande svenska bolags agerande och investeringar utomlands som leder till miljöförstöring och mänskliga rättigheter, säger Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna. Det finns andra fall med svenska investeringar i Latinamerika och med liknande utfall. Ett exempel är stämningen mot Chevron Texaco i ecuadorianska Amazonas.
Första till fjärde AP-fonden har tillsammans ca 4,3 % av kapitalet i Boliden – ett innehav som motsvarar drygt en miljard kronor. Latinamerikagrupperna driver tillsammans med flera andra organisationer en kampanj för att regelverket för AP-fonderna ska ändras. Riktlinjerna för fondernas etikarbete behöver tydliggöras och investeringarna av våra pensionspengar måste göras på ett sätt som tar hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.
- Bolidenfallet visar på behovet av ett internationellt juridiskt bindande regelverk för storbolagen avseende miljö och mänskliga rättigheter, där sårbara och resurssvaga människor ska kunna utkräva ansvar och ges rättshjälp. Rapporter från FN visar att storföretag använder sig av länders bristande lagstiftning, resurssvaga rättsapparater och korrupta strukturer för att öka sin ekonomiska vinning på bekostnad av miljö och människors rättigheter, säger Francisco Contreras.
Latinamerikagrupperna kommer att starta en grupp som arbetar med information och påverkan kring fallet och som ska delta i solidaritetsarbete med de drabbade byborna pga av Boliden.
- Om Boliden fälls kan domen bli ett prejudikat gällande svenska bolags agerande och investeringar utomlands som leder till miljöförstöring och mänskliga rättigheter, säger Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna. Det finns andra fall med svenska investeringar i Latinamerika och med liknande utfall. Ett exempel är stämningen mot Chevron Texaco i ecuadorianska Amazonas.
Första till fjärde AP-fonden har tillsammans ca 4,3 % av kapitalet i Boliden – ett innehav som motsvarar drygt en miljard kronor. Latinamerikagrupperna driver tillsammans med flera andra organisationer en kampanj för att regelverket för AP-fonderna ska ändras. Riktlinjerna för fondernas etikarbete behöver tydliggöras och investeringarna av våra pensionspengar måste göras på ett sätt som tar hänsyn till miljö och mänskliga rättigheter.
- Bolidenfallet visar på behovet av ett internationellt juridiskt bindande regelverk för storbolagen avseende miljö och mänskliga rättigheter, där sårbara och resurssvaga människor ska kunna utkräva ansvar och ges rättshjälp. Rapporter från FN visar att storföretag använder sig av länders bristande lagstiftning, resurssvaga rättsapparater och korrupta strukturer för att öka sin ekonomiska vinning på bekostnad av miljö och människors rättigheter, säger Francisco Contreras.
Latinamerikagrupperna kommer att starta en grupp som arbetar med information och påverkan kring fallet och som ska delta i solidaritetsarbete med de drabbade byborna pga av Boliden.
onsdag, september 04, 2013
Herr president Barack Obama!
Herr president Barack Obama!
Vi önskar dig välkommen till Sverige! Väldigt bra att du kommer hit just nu för vi har flera viktiga frågor som vi gärna skulle vilja tala med dig om. Här är några särskilt viktiga saker:
Du kanske inte känner till det, men världens största avlyssningsbas, Menwith Hill, ligger inte särskilt långt från Sverige i Norra Yorkshire, England, och drivs av National Security Agency, NSA, som har sitt centrum i Maryland, USA. På Menwith Hill-basen finns 35 ofantliga radarinstallationer och de kan inte bara via satelliter avlyssna oss i Sverige, utan kontrollerar även stora delar av den Eurasiska kontinenten och norra Afrika. Detta sker via ett globalt nätverk av satelliter och de informationer de fångar in sänds från Menwith Hill via koaxialkablar på havets botten till NSA i USA. Vi skulle känna oss både tryggare och gladare om du ville stänga denna bas eftersom den också används vid krigföring i Mellanöstern och norra Afrika.
En annan farlig radaranläggning som vi skulle vilja att du passade på att montera ner är Globus ll, som din företrädare, George W. Bush installerades 1998 på Vardö i norra Norge, helt nära Ryssland. Den ingår i USAs s.k. nationella missilförsvar. Många blev väldigt oroade över detta eftersom det var ett brott mot ABM-avtalet, det som skulle förhindra att USA och Ryssland placerade farliga anläggningar i närheten av varandra med syfte att kunna utdela ett förstaslag med kärnvapen.
När vi nu pratar om nordområdena vill vi fästa din uppmärksamhet på NATOs ofantliga militärövningar som genomförs i norra Sverige och som gör oss alla väldigt oroliga. Eftersom NATO är en kärnvapenmakt och USAs flygvapen, US Air Force, alltid är närvarande med sina kärnvapenkapabla stridsplan t.ex. F-16 och F-15 Eagle, anser vi att vår kärnvapenfrihet riskerar att kränkas. I den stora stridsövningen Cold Response ll, i februari 2012, deltog 16 300 soldater farligt nära den ryska gränsen. En annan stor marin NATO-krigsövning ska nu genomföras i september i Östersjön.
Vi vill alltså be dig, som har en del att säja till om, att se till att avlyssningsbaserna runt om i världen stängs. Vi skulle också vilja passa på att be dig ta upp frågan om att upplösa NATO, eftersom Warszawapakten för länge sedan har upplösts. Vi ber dig att beordra överbefälhavaren för US Air Force att respektera Sveriges alliansfrihet och inte hålla på och öva krig i vårt land. Vi är djupt oroade över denna utveckling.
Slutligen vill vi önska dig en trevlig vistelse i Sverige och en säker hemresa.
Hälsningar
Agneta Norberg viceordförande i Sveriges Fredsråd
Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna
Vi önskar dig välkommen till Sverige! Väldigt bra att du kommer hit just nu för vi har flera viktiga frågor som vi gärna skulle vilja tala med dig om. Här är några särskilt viktiga saker:
Du kanske inte känner till det, men världens största avlyssningsbas, Menwith Hill, ligger inte särskilt långt från Sverige i Norra Yorkshire, England, och drivs av National Security Agency, NSA, som har sitt centrum i Maryland, USA. På Menwith Hill-basen finns 35 ofantliga radarinstallationer och de kan inte bara via satelliter avlyssna oss i Sverige, utan kontrollerar även stora delar av den Eurasiska kontinenten och norra Afrika. Detta sker via ett globalt nätverk av satelliter och de informationer de fångar in sänds från Menwith Hill via koaxialkablar på havets botten till NSA i USA. Vi skulle känna oss både tryggare och gladare om du ville stänga denna bas eftersom den också används vid krigföring i Mellanöstern och norra Afrika.
En annan farlig radaranläggning som vi skulle vilja att du passade på att montera ner är Globus ll, som din företrädare, George W. Bush installerades 1998 på Vardö i norra Norge, helt nära Ryssland. Den ingår i USAs s.k. nationella missilförsvar. Många blev väldigt oroade över detta eftersom det var ett brott mot ABM-avtalet, det som skulle förhindra att USA och Ryssland placerade farliga anläggningar i närheten av varandra med syfte att kunna utdela ett förstaslag med kärnvapen.
När vi nu pratar om nordområdena vill vi fästa din uppmärksamhet på NATOs ofantliga militärövningar som genomförs i norra Sverige och som gör oss alla väldigt oroliga. Eftersom NATO är en kärnvapenmakt och USAs flygvapen, US Air Force, alltid är närvarande med sina kärnvapenkapabla stridsplan t.ex. F-16 och F-15 Eagle, anser vi att vår kärnvapenfrihet riskerar att kränkas. I den stora stridsövningen Cold Response ll, i februari 2012, deltog 16 300 soldater farligt nära den ryska gränsen. En annan stor marin NATO-krigsövning ska nu genomföras i september i Östersjön.
Vi vill alltså be dig, som har en del att säja till om, att se till att avlyssningsbaserna runt om i världen stängs. Vi skulle också vilja passa på att be dig ta upp frågan om att upplösa NATO, eftersom Warszawapakten för länge sedan har upplösts. Vi ber dig att beordra överbefälhavaren för US Air Force att respektera Sveriges alliansfrihet och inte hålla på och öva krig i vårt land. Vi är djupt oroade över denna utveckling.
Slutligen vill vi önska dig en trevlig vistelse i Sverige och en säker hemresa.
Hälsningar
Agneta Norberg viceordförande i Sveriges Fredsråd
Francisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna
torsdag, augusti 01, 2013
Tajtare kontakter mellan Kina och Venezuela
Venezuela förstärker alliansen med Kina. Redan under Chavez skapades strategiska band mellan länderna men har nu intensifierats efter presidentvalet den 14 april. Under maj och juni har flera viktiga statsbesök på högsta nivå förekommit, bl a Kinas vicepresident Li Yuanchao till Caracas i maj och därefter har både Venezuelas vicepresident Arreaza och Nationalförsamlingens ordförande Cabello besökt Kina. Venezuelas president Nicolas Maduro planenar resa till Kina i september.
Den ökade kontakten har för Kinas del två syften, ge ett direkt politiskt stöd till den nyvalda presidenten Maduro och att utveckla utbytet mellan länderna inom framförallt tre områden
1. Öka utbytet och investeringarna inom energisektorn men också att öppna upp för nya investeringar inom jordbruket. Venezuela har ca 30 miljoner hektar odlingsbar jord och Kina har stort intresse att investera inom jordbruket såsom man redan nu gör i Afrika.
2. Möjligheten att etablera ekonomiska zoner i Venezuela liknande de som Kina upprättade under 1980-talet.
3. Försäkra sig om framtida oljeleveranser. Ett nytt lån till Venezuela på 5 miljarder dollar är på väg. Venezuela är i Latinamerika redan en stor mottagare av kinesiska lån. Totalt har Venezuela lånat 44,5 miljarder dollar. Lånet betalas av med olja, ca 270 000 oljefat per dag. Kinas oljebehov beräknas öka med 5 % nästa år. Venezuela har annars haft svårt att låna pengar i den internationella marknaden pga en medveten blockad från Världsbanken, USA:s men även europeiska banker.
Den ökade kontakten har för Kinas del två syften, ge ett direkt politiskt stöd till den nyvalda presidenten Maduro och att utveckla utbytet mellan länderna inom framförallt tre områden
1. Öka utbytet och investeringarna inom energisektorn men också att öppna upp för nya investeringar inom jordbruket. Venezuela har ca 30 miljoner hektar odlingsbar jord och Kina har stort intresse att investera inom jordbruket såsom man redan nu gör i Afrika.
2. Möjligheten att etablera ekonomiska zoner i Venezuela liknande de som Kina upprättade under 1980-talet.
3. Försäkra sig om framtida oljeleveranser. Ett nytt lån till Venezuela på 5 miljarder dollar är på väg. Venezuela är i Latinamerika redan en stor mottagare av kinesiska lån. Totalt har Venezuela lånat 44,5 miljarder dollar. Lånet betalas av med olja, ca 270 000 oljefat per dag. Kinas oljebehov beräknas öka med 5 % nästa år. Venezuela har annars haft svårt att låna pengar i den internationella marknaden pga en medveten blockad från Världsbanken, USA:s men även europeiska banker.
tisdag, juni 25, 2013
Lärdomar från Brasilien
Protesterna i Brasilien som började som ett motstånd mot höjda avgifter på kollektivtrafiken har fått snurr och uppnått saker som inte varit möjliga sen demokratins återkomst 1985. Som sociologen Emir Sader väl påpekar är det för tidigt att fånga alla dimensioner från mobiliseringarna och spå hur detta kommer sluta. Redan igår överraskade presidenten Dilma Rousseff alla med att först ta emot ledarna för rörelsen Pase libre och därefter göra ett strategiskt utspel om en folkomröstning för en ny grundlagsförsamling som ska fatta beslut om större politiska reformer i landet.
Journalisten och Brasilienkännaren Lennart Kjörling menar att det är ett smart drag från Dilma eftsom det är absolut nödvändigt med en reform då det nuvarande systemet med personval, mycket kampanjpengar från företag och stora förmåner till och möjligheter att driva egna projekt för politiker är en grogrund för korruption.
Sader menar att den första stora segern för gatudemonstrationerna är att höjningen av bussbiljetten dragits tillbaka. Det visar på demonstrationernas styrka. Det går att förändra med folklig mobilisering. Det som inte varit möjligt i parlamentet har hundratusentals människor, mestadels unga, lyckats med på en vecka. Bara stoppet av höjningen av bussbiljetten är en viktig seger för de fattigaste skikten i ex Sao Paulo som främst använder kollektivtrafiken.
Dessutom har rörelsen lyckats få till en debatt kring en mycket central fråga, nämligen hur en för många angelägen service ska finansieras och administreras och problemen med vinstintressen bl a inom kollektivtrafiken. Redan nu pratas det bland politikerna och i medierna om möjligheten att införa en avgiftsfri kollektivtrafik som finansieras via skatten.
Ett annat viktigt resultat menar Sader som kanske blir mer bestående är att demonstrationerna möjliggjort för stora delar av de unga i storstäderna att börja intressera sig för politik. De traditionella etablerade partierna är nu livrädda att helt avvisas av de miljoner människor som direkt eller indirekt deltagit i demonstrationerna. Dilma har där varit effektiv och hörsammat gatans känslor. En folkomröstning är en tydlig signal på att hon lyssnar och förstår stundens allvar.
lördag, juni 15, 2013
Biståndsdebatten går i gamla spår
Det verkar gå en trend i biståndsdebatten och utvecklingssamarbetet att förklara underutveckling och fattigdom med korruption och (i viss mån) förtryck. Glömt är en grundläggande orsak till fattigdom, nämligen det ojämlika utbytet, och i synnerhet det historiska ojämlikheten mellan Nord och Syd. Korruptionen och förtrycket är snarare redskap för att bevara ojämlikheten och ojämlika maktstrukturer. Att bistånd enbart ska bekämpa korruption och förtryck men inte beröra eller ens nämna ojämlikheten (grogrund för underutveckling) är att falla platt för en (gammal) kolonial attityd.
I samband med att FN:s panel för nya s k Millenniemål presenterade sin slutrapport kom biståndsminister Gunilla Carlsson ut med en linjeartikel i DN 30 maj. Biståndsministern menar att fattigdomens orsaker i utvecklingsländerna är politiskt förtryck och korruption. Men att förbigå de ojämlika grundstrukturerna i det ekonomiska utbytet mellan nord och syd omöjliggör en trovärdig diskussion i Millenniemålsarbetet. Jag skriver mer om detta i Newsmill
torsdag, juni 06, 2013
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)