Stor seger, stor skepticism. Valet i Chile 2013

Andra valomgången i presidentvalet i Chile blev mer eller mindre en administrativ handling. Resultatet 62 % röster för Bachelet mot 37 % för högerns Matthei var inte överraskande för någon. Att avståndet mellan kandidaterna blev 24 % och inte 20 %, som var den kvalificerade prognosen, bara bekräftar Bachelets starka ställning och framförallt högerns tydliga försvagning efter 4 år vid makten.

I segervalet igår kväll tog Bachelet upp det uppenbara molnet i solskenet, nämligen valdeltagandet. Igår röstade bara 47 %. Lägsta siffran sedan demokratins återkomst 1989. Bachelet sa igår att ”det blir en viktig utmaning att se till att de människorna återigen får tilltro till demokratin, till röstens makt och ordets trovärdighet”. Ingen kan göra anspråk på att representera de 53 % som inte röstade. Varken den kritiska och utomparlamentariska vänstern som lyft center-vänsteralliansens problem med trovärdighet under de 20 åren som de styrde landet (1989-2009), där många löften kompromissades bort, eller högerns ursäkt att det stora nederlaget beror på att många av deras anhängare stannade hemma. Snarare är det låga valdeltagandet Pinochets förtjänst, som lyckades atomisera samhället och sänka idén om politiskt deltagande och gemensamma samhällsförändringar. Alla siffror visar att största valskolket finns i det fattiga Chile. Valdeltagandet ökade t o m i de rika områdena i Santiago.

Högerns nederlag (sämsta resultat sen 1964) är inget ”vanligt” valnederlag utan kan bli ett strategiskt nederlag. Det är inte förrän nu som det finns alla förutsättningar för att inte bara göra upp med Pinochet-eran men även med kompromisspolitiken som rått i mer än 20 år i Chile. Paradoxalt nog var det högerns valseger 2009 som öppnade för de förändringar som kan komma nu. Nederlaget 2009 tvingade centervänsteralliansen (Concertacion) att röra sig mot den allt mer uppenbara behovet att göra upp med de politiska ramarna som fastställdes av Pinochet och som de gick med på som villkor för att ta över makten 1989/1990. En växande kritik underifrån mot en (makro)stark men ojämlik ekonomi följdes av massiva protester mot ett privatiserat utbildningsystem och mot energiprojektet Hydroaysén riktat till transnationella gruvbolag, även generalstrejker och den uppblåsande konflikten med Mapuchefolket, radikaliserade opinionen. På gatan det vill säga, för i parlamentet rådde status quo och politiken leddes av kompromissens makt.

Parlaments- och presidentvalet har förändrat styrkeförhållanden och spelreglerna. Den Nya Majoriteten, en ny konstellation bestående av kristdemokrater, sossar, vänster och kommunister, lägger nu tyngdpunkten i förändringen av Pinochets politiska ramar. Bachelets prioriteringar är en ny konstitution, en skattereform och ett nytt utbildningssystem. Det är ett tydligt skifte till vänster. Hur omfattande reformerna blir beror mycket på de interna styrkeförhållandena inom Nya Majoriteten. Men framförallt i trycket från gatan. De relativt starka sociala rörelser som studentrörelsen, facket, MR-organisationerna, alla ledda av vänstern, kan genom nya mobiliseringar eventuellt neutralisera politiska aktörer och parlamentariker inom regeringskoalitionen som vill bromsa eller begränsa reformtakten. Bachelet får kämpa mot den rådande skepticismen, inte minst i de egna leden. Hon får ingen smekmånad precis. Första året kommer visa var politiken går i Chile.