Inför presidentvalet i oktober 2014 är presidenten Evo Morales på god väg att lyckas med tre helt avgörande punkter som banar väg för ett fortsatt mandat.
1. Stark ekonomi: Kontrollen över naturtillgångarna och en god ekonomisk utveckling ger Evo Morales utrymme för att fortsätta reformtakten. Den ekonomiska tillväxten i år är 6,5 % och i snitt 5 % sedan Evos maktövertagande. BNP har växt från 9 miljarder dollar till 32 miljarder dollar på mindre än 6 år. Bolivia har för första gången i sin historia haft överskott i ekonomin, sedan 2006 har överskottet legat mellan 1 % och 4,7 %. Valutareserven har ökat från 1,3 miljarder (år 2006) till 13 miljarder dollar (2012). Fattigdomsbekämpning, resursomfördelning och uppbyggnad av ett nytt mer inkluderande socialskyddssystem riktade till framförallt barn och äldre har varit prioriterande. Årsinkomsten per capita har ökat från 1 014 USD till 2 238 USD. Minimilönen har ökat med 127 % på 6 år. Extrem fattigdomen har minskat med 17,9 % och den totala fattigdomen har minskat från 60 % till 49 % av befolkningen.
2. Politisk enighet: Evos regeringsparti MAS är den enda politiska kraften som i praktiken finns i hela landet. MAS kontrollerar den politiska makten i 7 av 9 regioner (gobernaciones) och 280 kommuner av 341 samt 2/3 av parlamentet. Dessutom har Evo och MAS strategiskt arbetat med att knyta allianser med två viktiga folkrörelser, ursprungsfolken och facket, som hotade att undergräva stödet och att blåsa upp sociala konflikter under valåret 2014. En kritisk röst från vänstern, och fd minister i Evos regering, Raul Prada menar att taktiken varit att splittra de stora organisationerna/rörelserna som kunde ha ställ till det under 2014 så som CIDOB och Pacto de la Unidad. Det handlar dock inte, påpekar kritikerna från vänstern, om en underordning från rörelsernas sida. Alla vinner på alliansen. Ursprungsfolksrörelserna är en central del i Evos regering och har intresse att behålla kontakten och viss kontroll över den politiska makten. Även om det finns uppenbara konflikter mellan regeringens tillväxtstrategi byggd på bl a utvinning av naturresurser och ursprungsfolksrörelsernas kamp för en annan utvecklingsmodell, gäller det att hålla ihop och hitta former för den ”interna” politiska debatten. En annan aktör, i ständig konflikt med Evo, är det mer radikala facket COB som samlar i huvudsak gruvarbetare och är historiskt slagkraftig i sina protester. Här har MAS och Evo lyckas få COB att lägga ner idén om att bilda ett eget parti genom att förhandla fram maktkvoter för dem, bl a representation i parlamentet (via MAS) och genom en kompromiss efter den stora strejken i maj 2013.
3. Splittrad opposition: Oppositionen har svårt att enas kring ett program och en kandidat. I brist på möjligheter att hävda sig på nationell nivå har olika grupper valt att vinna positioner på regional nivå eller i städer. Bäst till ligger den ekonomiska högern med UN och kandidaten Doria Medina med 12 %, följd av högern i det rika Santa Cruz med Costas (9 %) och därefter en tidigare allierad till regeringen, del Granado (6 %) och partiet Movimiento sin Miedo, en socialliberal rörelse som ser sig som representant för den mer ”progressiva” medelklassen i La Paz. Den enda politiska kraften som gör anspråk på att få till en bredare opposition är UN, men mycket pekar på att oppositionen inte kommer att hinna växa sig stark till valet i oktober 2014. Medierna är kanske den oppositionella kraften som bäst kan hävda sig gentemot Evo Morales, men svarar till olika intressen. De två största mediekoncerner är Grupo Líder som tillhör högern i Santa Cruz och (spanska) PRISA som försvarar i huvudsak de spanska bolagen, ex oljebolaget Repsol, banken BBVA och elbolaget Iberdrola, som alla gör affärer med regeringen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar