Den femte december är det ett år sedan den svenska riksdagen beslöt att begära av den svenska regeringen att snarast erkänna SADR, den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, och att även verka för detta inom EU.
Nu har det gått ett år och ingenting har hänt. Tjänstemän på UD meddelade snabbt att regeringen tänkte strunta i riksdagsbeslutet. Endast ockupanterna i Marocko ler i njugg. Deras första upphetsning och oro har lagt sig.
Nu koncentrerar sig den kungliga diktaturen på att få ett indirekt erkännande av ockupationen genom ett beslut i EU om ett nygammalt fiskeavtal mellan EU och Marocko som helt rättsvidrigt också omfattar ockuperade vatten. Eftersom detta avtal tillgodoser spanska egenintressen och franska politiska intressen är det stor risk att det får stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Det lobbas hårt och de folkrättsliga principerna sätts på undantag.
”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i vårt land.” Så kan den svenska konstitutionen sammanfattas. Det borde alltså vara självklart att Sverige liksom 48 andra stater nu erkänner Västsahara. Det är svårt att förklara för t.ex. afrikanska företrädare att svensk demokrati inte gäller för utrikespolitiken.
Ett erkännande från ett land inom västvärlden skulle ha oerhört stor betydelse för Västsaharas status. För närvarande är det ”bara” afrikanska, latinamerikanska och asiatiska stater samt inte minst Afrikanska Unionen, där SADR är fullvärdig medlem, som står fast vid sitt erkännande. Marocko har lagt ner stor möda och mycket pengar på att förmå små fattiga länder att avstå eller frysa sina erkännanden. Men Sydafrikas president Thabo Mbeki förklarade 2004 att man inte kunde vänta längre. Marocko hade då förnekat sin egen överenskommelse med Polisario och FN om en folkomröstning. De egna erfarenheterna från kampen mot apartheid samt AUs och FNs stadgar krävde ett erkännande från Sydafrika.
Den afrikanska fackföreningsrörelsen har nyligen på en konferens i Nigerias huvudstad Abuja förklarat att man vill öka ansträngningarna att kasta ut Marocko från ett självständigt Västsahara. Man kräver att AU inför sanktioner som i kampen mot apartheid och att Polisario ges ett ökat stöd. Man efterlyser också ett starkare samarbete med solidaritetsrörelsen i Europa, Amerika och Australien.
Ett svenskt erkännande skulle kunna öppna för efterföljare i Europa, kanske i första hand bland de nordiska länderna. Det skulle kunna dämpa krigslusten hos de västsahariska ungdomar som känner sig svikna och förrådda av den rika världen och ett FN-system som förlamats av i första hand Frankrike men även USA. Det skulle bli ett första steg mot ett FN-medlemskap och en mera jämnbördig situation jämfört med Marockos.
Det är oerhört positivt att Sverige – tillsammans med Danmark – håller emot när det gäller det skamliga fiskeavtalet som ska upp till omröstning i Europaparlamentet den 10 december. Men Sverige skulle kunna göra mer för det västsahariska folket och för säkerheten i Maghreb. Då handlar det främst om att genomföra riksdagens beslut om ett västsahariskt erkännande – helt i enlighet med internationell rätt enligt våra främsta folkrättsexperter.
Det vore klädsamt om nu sittande regering fattar detta beslut och inte överlåter det till en ny majoritet efter valet i höst.
Jan Strömdahl
Ordförande Föreningen Västsahara
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar