Länder med högerregeringar är farligast för journalister. Värst i världen är Latinamerika. Detta framgår av en
rapport från Media watchdog
PEC. Enligt PEC leder ligan i Latinamerika högerregeringen Mexiko med 14 mördade journalister, följt av högerdiktaturen i
Honduras med 10 och som trea det liberala Colombia med 4 mördade journalister. Senast den 28 december mördades i Honduras
radiojournalisten Henry Suazo. I de allra flesta fall är det dödskvadroner och paramilitärer, med dokumenterade kopplingar till försvarsmakten, som begår morden på obekväma journalister.
Att det just är länder med högerstyre är inte en nyhet precis, för latinamerikanerna vill säga. För oss i Sverige stämmer inte detta med bilden på de goda och onda som vi fått från den rätt så
vinklade rapporteringen från kontinenten.
Tänk om Venezuela (med 2 mördade journalister pga av rån), Bolivia (0 st), Kuba (0 st) eller Nicaragua (0 st) och Ecuador (0 st) hade haft flest mördade journalister. Hur hade rubrikerna basunerats ut i svenska media?
12 kommentarer:
Utsökta mig. Men du har många fel i din skrivelse. Höger eller vänster har i detta fallet ingen betydelse. Det farligaste landet i Latinamerika är Venezuela. Det är där flest människor mördats. Och Chavez säger sig vara "socialist" Chavez som försöker tysta pressen har förbjudit att rapportera om detta i de få tidningar som fortfarande är fria. Efter Venezuela ör det Mexiko som är farligast.
Colombia är mindre farlig. Och de som gör Colombia farlig är just vänstergerillan FARC, som kidnappar och dödar folk för att få ta på pengar. I Honduras det finns ingen diktatur. De hade fria val för några månader sen. Det enda landet som har en diktatur och inte har haft fria val sen början på 1950 talet är Kuba. Fast Venezuela, Nicaragua och Bolivia är på väg att bli diktaturer. Jag är röstar alltid vänster men älskar friheten och demokrati och måste säga att i dagens Latinamerika är väster som inte sköter sig. Inte höger. Vänster rörelse har hamnat i händerna på Chavez som med hjälp att sina oljepengar och stödet from Fidel Castro säkerhetspolisen hotar demokratin i Venezuela.
På Kuba mördats inga journalister för det är det enda landet i kontinenten där regimen har totalt kontroll över det som rapporterats. Det finns ingen fri press på Kuba. Det har inte funnits sen 1960 talets-
De länder som är farligast för en journalist i rätt ordning enlig Repporter utan gränser i Amerika är Mexiko, Kuba och Venezuela.
På Kuba finns många journalister i fängelse. De mest kända att dessa oberoende journalister heter Gillermo Fariñas som har hungerstrejka en antal gånger. En av dessa gånger var för att han ville ha tillgång till Internet. För på Kuba har man inte rätt till det. Och det är det enda landet i kontinenten en så länge som förbjuder folk att ha internet, eller en parabol antenn eller något annat medel som tillåter folk att ta få information om det som händer i omvärlden. På Kuba har diktaturen kontroll över allt information. Och de enda som tillåts jobba som "journalister" är de som jobbar för diktaturen och dess enda parti. Och det är detta parti- Partido Comunista de Cuba och dess högsta ledning som bestämmer vad som skrivs.
Vill du veta hur det ligger till med yttrandefriheten i välden kan du kolla www.rsf.fr. De har inte vänster eller höger favoriter. Och är oberoende.
Vill du läsa hur det ligger till på Kuba med internet kolla gärna
http://es.rsf.org/internet-enemie-cuba,36701.html
Hej
Du kan väl läsa spanska.
Entre julio y octubre de 2010, 14 periodistas aún encarcelados desde la “Primavera Negra” pudieron salir de prisión gracias a la mediación del gobierno español y de la Iglesia católica cubana. Entre ellos, el corresponsal de Reporteros sin Fronteras, Ricardo González Alfonso, fundador de la revista De Cuba. Su liberación, junto con la de otros disidentes encarcelados durante el mismo período, supuso, en contrapartida, un exilio forzado a España.
Así pues, es difícil hablar de una apertura real, aunque la muerte en detención del disidente Orlando Zapata Tamayo, el 23 de febrero de 2010, tras una huelga de hambre de 80 días, empaña un poco más la imagen de un régimen cuyo símbolo se está ahogando. Cuatro periodistas permanecen actualmente entre rejas. A los tres últimos de la “Primavera Negra” – Héctor Maseda Gutiérrez, Pedro Argüelles Morán e Iván Hernández Carrillo – se les han acotado las posibilidades de liberación por negarse a salir del país. El último es Albert Santiago Du Bouchet, condenado a tres años de prisión en abril de 2009 por “ultraje”.
Cuando tuvo lugar la sucesión oficial de Raúl Castro a la presidencia, en febrero de 2008, el gobierno esbozó tímidos gestos dirigidos a la comunidad internacional. El 27 de febrero de 2008, Cuba firmó – sin ratificarlos – dos pactos de derechos humanos de las Naciones Unidas (uno de ellos relativo a derechos económicos, sociales y culturales, el otro en cuanto a derechos civiles y políticos). El 24 de febrero del mismo año se levantó la prohibición para los cubanos de entrar en los grandes hoteles dotados de una mejor conexión Internet. La medida no duró y el ensañamiento con los blogueros y el control de Internet ha vuelto a tener lugar desde entonces. Los ciudadanos recibieron, entre otras cosas, el permiso para conseguir material informático individual y se consiguió la liberalización de los teléfonos móviles.
Cuba sigue siendo, in fine, el único país del continente americano que no tolera la prensa independiente, fuera del estricto control del Estado. Los medios de comunicación oficiales (una televisión, una radio, dos diarios – Granma y Juventud Rebelde – y sus declinaciones locales) sirven ante todo para difundir la propaganda del régimen. Sólo se toleran algunas revistas católicas. Los periodistas disidentes siguen trabajando en la clandestinidad y se ven obligados a publicar en soportes externos, en particular en portales de la diáspora cubana de Miami, lo que no pueden transmitir a sus conciudadanos de la isla. El uso de Internet sigue padeciendo un fuerte control, aunque las dificultades de conexión también son consecuencia de las restricciones impuestas por el embargo estadounidense en vigor desde 1962.
Ficha reactualizada en noviembre de 2010
Reporteros Sin Fronteras
Enligt en ny rapport från ALAINET är siffrorna med mördade journalister i latinamerika följande
Mexiko 14 mördade jornalister
Honduras 10 st
Colombia 7
länken till rapporten
http://alainet.org/active/43364
listan med de mördade colombianska journalister
-José Carlos León Barbosa (TV Ocaña)
-Clodomiro Castilla Ospina (La Voz de Montería)
-Mauricio Medina Moreno (CRIT 98 FM Estéreo)
-Arsenio Zambrano Ocampo (Reportero Gráfico)
-Víctor Julio Sánchez (El Extra)
-Oscar Rubio Cárdenas (“La Patria”)
-Rodolfo Maya Aricape (Radio Comunitaria Payumat)
El Zorro
Alla journalister som dödats har jobbat i länder där det finns fri pressfrihet. på Kuba finns det inga dödade journalister för att alla journalister som publicerar jobbar för diktaturen, som kontrollerar allt som kommer ut. De andra som inte jobbar för diktaturen sitter i fängelse eller blir trakaserat dagligen. De sparkas från sina jobb. De och deras familj, även deras barn myshandlas.
Skicka en kommentar