I den kanske finaste passagen i talet finns ett upprop för skönlitteraturen som ett villkor för att civilisationen ska överleva, "... en värld utan litteratur vore en värld utan önskningar ideal eller olydnad". "... förmågan att gå utanför oss själva och sätta oss in i någon annan, i andra som har formats av våra drömmar". Kanske till den grad att "litteraturens lögner blir till sanningar". Det är den effektivaste metod för att "lindra vår förgänglighet, besegra tidens tand och göra det omöjliga möjligt".
Där slutar författaren och politikern tar över. Utöver de politiskt korrekta ställningstaganden får den politiske nobelpristagaren, låst i sin ideologiska övertygelse, tokspel. För Vargas Llosa ska fasorna i världen bekämpas med mer liberal demokrati. "Fasorna" är fanatiker och självmordsbombare. Barbari. Men han missar de mest centrala problemen i världen så som fattigdom, krig och orättvisor. Med inte ett enda ord berörs de liberala demokratiernas krig, ockupationer eller brott mot mänskliga rättigheter eller de transnationella bolagens agerande i Syd eller klimatförändringarna eller den spekulativa finanskrisen. Inte ett ord om supermaktens hot mot yttrandefriheten under WikiLeaks-åldern. Botten nås när han nämner Colombia och Mexiko som "hyggliga demokratier".
Författaren till Tant Julia, nu i sin politiska version, är fånge i ett fanatiskt försvar av de som styr världen. Så som mycket riktigt konstateras i Aftonbladets recension av boken "Keltens dröm" döljer, stödjer och gödas Vargas Llosa av de härskande maktstrukturerna. Det gör honom omöjlig att som intellektuell spela någon som helst roll i samtidens diskussioner. Listan är redan lång med "intellektuella" som försvarar eliten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar