Enligt FN-organet CEPAL minskar antalet fattiga i Latinamerika. Även arbetslösheten och den snäva inkomstfördelningen minskar. Allt detta som en konsekvens av de senaste årens politiska förändringar på kontinenten. Även om det inte sägs rakt ut är det förståss vänstervågen och vänsterregeringarna som tvingat fram en politik som nu börjar ge resultat.
Över 15 miljoner människor har kommit ut ur fattigdomen och 10 miljoner ur extremfattigdom. Det är första gången sedan 1990 som antalet fattiga understiger 200 miljoner människor. Enligt CEPAL lever nu 36,5% (194 miljoner) i fattigdom och 13,4 % (71 miljoner) i extrem fattigdom. Och under 2007 kommer antalet fattiga och extrem fattiga att minska till 190 respektive 69 miljoner människor.
Argentina och Venezuela är de två länder som lyckats bäst med fattigdomsbekämpningen. Argentina minskade antalet fattiga från 45 % (år 2002) till 21 % av befolkningen och de extrem fattiga från 20 % till 7 % och Venezuela minskade antalet fattiga från 48,6 % till 30,2 % av befolkningen och extremfattiga fån 22 % till 9,9%.
Rapporten konstaterar att de faktorer som mest påverkar de goda resultaten är en minskning av arbetslösheten, en omfattande ökning av statens och den offentliga sektorns investeringar i hälsovård, utbildning, bostäder och det sociala skyddssystemet samt en bättre fördelning av landets inkomster.
7 kommentarer:
MEN DET MÅSTE JU VARA BÄTTRE MED EN FRI GLOBAL MARKNAD DÄR DEN EKONOMISKA UTVECKLINGEN LYFTER ALLA MED ARBETE ISTÄLLET FÖR ATT FORCERA EN TYRANNISK OMFÖRDELNING!!
Nej jag skoja bara. Arbete är inte nödvändigtvis liktydigt med försörjning.
Vilka länder blir rikast, de som genomför liberala reformer eller socialistiska reformer? De liberala.
Vad bra att människors mest basala behov börjar blir uppfyllda! Då kan ju befolkningen i Venezuela rösta bort sin president eftersom han mer och mer gör om landet till en diktatur, om det inte redan är försent?
Tänkvärt är att historiens mest brutala diktatorer i släckta människoliv räknat också åstadkommit minskad arbetslöshet och ökad levnadsstandard, initialt. Det är det som är fördelen med styrelseskicket diktatur, det går att fatta och genomdriva beslut mycket fortare jämnfört med styrelseskicket demokrati. Men på lång sikt har diktaturer _alltid_ varit förlorare.
En annan faktor som kan komma att slå hårt mot Venezuela är att staten där genom omfattande expropriation gjort sig så oerhört beroende av intäkter från oljan. När den tar slut/förbjuds i växthuseffektens namn kommer de fattiga att bli fler igen, betydligt fler.
Fredrik Mikael:
"Vilka länder blir rikast, de som genomför liberala reformer eller socialistiska reformer? De liberala."
-----
Vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att fattigdomen bekämpas.
Vad är de här förvirrade hjärnorna snackar om? Diktatur i Venezuela? Just det de här psedo demokrater håller på att skita på sig när verklig demokrati införs någonstans. Det är samma sak med fri konkurrens. De skulle aldrig klara sig i en verklig fri konkurrens med de snackar ständig om det. jag påstår att sådana människor som attackerar Chavez inom och utanför landet är just större konkurrens de fruktar. För det blir inte så lätt när andra får utbilda sig, monopolen bryts och flera företag startas av människor själva i form av kooperativ, sociala förtag, lokala, mm. Det är det som dem här männikor är rädda för. De förlorar ju den monopolställning de har haft i landet. De svenskar som ser med skräck detta fruktar samma sak. Det är därför de är emot Chavez.
"Vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att fattigdomen bekämpas."
Jo, i längden. För fattogdomsbekämpning kräver omfördelning, och omfördelning fungerar bäst när det finns mycket att omfördela.
I rika länder har dom fattiga det bättre än dom rika har det i fattiga länder.
Men debatten handlar varken om Chavez sociala reformer, som ingen egentligen har nåt emot. Inte heller handlar dom om att den största bidragande orsaken till den minskade fattigdomen under 2006 är ett oljespris som har skjutit i höjden, nåt som inte är Chavez förtjänst.
Debatten handlar om hans inskränkningar i pressfriheten, och hur han samlar makt i sina egna händer.
Hade han genomfört dom sociala reformerna, och samtidigt fört en liberal ekonomisk politik, hade Venezuelas oljeproduktion idag varit högre och fattigdomen ännu lägre. Och oppositionen hade säkerligen varit mycket liten, helt utan inskränkningar i yttrandefriheten.
Demokratiska inskränkningar behövs bara oom man för en dålig politik. För man en bra politik kommer folk att rösta tillbaka dig. Det är liksom det som är hela poängen med demokrati.
Skicka en kommentar