På väg hem från Colombia läser jag i den liberala The Economist en artikel om kampen om Latinamerikas själ. Man varnar oss för den "anti-American leftist nationalism" som sprider sig i Latinamerika, senast i Ecuador där de sociala rörelserna tvingade regeringen att sparka ut från landet USA-bolaget Occidental. Dåliga tecken för den nyliberala veckotidningen som för övrigt undviker att berätta varför Occidental fick kicken. Skälet var, så som många andra gånger tidigare, att detta transnationella oljebolag helt enkelt struntat i landets lagar och överenskommelser som slutits med den ecuadorianska staten. Men denna gång fick folk nog och man har i veckor massivt demonstrerat med krav på att Occidental skulle sparkas ut. Regeringen som egentligen inte vill annat än att ha goda relationer med USA tvingades för att undvika att själva få gå att sparka ut oljebolaget. Jag har tidigare skrivit om detta här
För det inflytelserika The Economist står kampen i Latinamerika mellan den liberala demokratin och den auktoritära populismen. Ja, det är inte svårt att gissa vilka som är de goda och de onda i analysen. På den goda sidan nämns bland annat Colombia och Mexiko och på den onda Venezuela och Bolivia. Huvudledaren avslutas allvarligt med en uppmaning om att välja sida "...democrats everywhere -including in Europe and in Latin America itself - need to make it clear on which side of the battle they stand". (Förvånar dig inte om du snart får läsa samma annalys och med samma uppmaning i DN och Svd).
The Economist undviker dock att överhuvudtaget nämna varför den stora majoriteten av latinamerikanerna vänt nyliberalismen ryggen och varför folket protesterar och röstar bort politikerna som privatiserar och avreglerar arbetsmarknaden. Colombia är det enda undantaget (med en liberal president som fick 62% i valet med ett valdeltagande på 45%), och det är en auktoritär regim, som förföljer och hotar oppositionen, som mördar studenter och fackliga aktiva, som kontroller ALLA dagstidningar och TV-stationer, som har militariserat de områden staten kontrollerar med stöd av USA:s dollar och militärer (FARC kontrollerar runt 1/3 av landet), som låter skyldiga paramilitärer gå fria och t o m välja in de i parlamentet och som ambassadörer och ministrar. För The Economist är Colombia den liberala demokratins apostel i Latinamerika.
för övrigt har vice ordf i norska SV Audu Lysbakken bloggat om resan till Colombia här , här och här
tisdag, maj 30, 2006
måndag, maj 29, 2006
summering av valet i Colombia
Vi var igår på Polos valvaka. Det var en stor uppslutning och entusiasmen är enorm. 22 % i valet är historiskt, det är första gången som vänstern i Colombia i ett val får ett så starkt stöd. Och det måste sägas att detta är ett resultat av många års arbete utanför parlamentet, organisation på basnivå, stora mobiliseringar och ett opinionsarbete som idag har gett resultat i valet. Det högern satsade i valet i ekonomiska resurser kunde vänstern kompensera med sitt basarbete. Torgmöten och erkända ledare har varit centrala for vänsterns framgång.
Tre saker kan summeras av valresultatet
1. En konsolidering och omstrukturering av högerkrafterna. Uribe har lyckas samla högern, både konservativa och liberaler, i ett gemensamt projekt. De stora vinnarna är jordägarna och finanskapitalet. Nyliberalismen och stigmatisering av den sociala protesten kommer att fortsätta. Paramilitarismen kan fortsätta legalisera sin ekonomiska makt och slippa straff för de brott de begått mot mänskliga rättigheter. En annan process som kommer att fördjupas är militarismen, Uribe kommer att intensifiera den militära lösningen på den väpnade konflikten. Men det är omöjligt att få till en militär lösning, Uribe kommer knappast att besegra FARC-gerillan, även med hjälp av alla miljarder dollar från USA. Nästa president år 2010 kommer att ta över ett land kvar på ruta ett.
2. Vänster lyckas nu bli ett reellt politiskt alternativ. Progressiva krafter inom liberalismen kommer med stor säkerhet att flytta sina positioner till vänster och försöka hitta allianser med Polo som nu konstituerar sig som den enda riktiga oppositionen och maktalternativ i landet. Uribe kommer att möta starkt motstånd i sin strävan att fördjupa nyliberalismen och att konsolidera sin allians med USA i form av frihandelsavtalet TLC och Plan Colombia/Patriota. Det finns en stark och aktiv rörelse i landet som förväntar sig inte något från Uribe och som kommer att bemöta Uribe på gator och torg. Och det är inte floskler, bara under de senaste veckorna har ursprungsbefolkningen protesterat, studenter har tvingat universiteten att stänga, strejker pågick bland statstjänstemän på domstolarna och bland gruvarbetare. I Cauca där vi var förra veckan planerar de anställda vid det stora offentliga sjukhuset San Jose mobiliseringar mot privatiseringen av sjukhuset.
3. En annan viktig sak är Uribes relationer till resten av Latinamerika. Colombia står nu utanför strategiska allianser så som den planerade gasledningen som kommer att gå från Venezuela ända ner till Argentina, andra politiska samarbeten och Mercosur. Det sista, Mercosur, är ett integrationsprojekt mellan Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och nu Venezuela, och som kommer utan tvekan att hitta sin riktning och dynamik. Däremot är den andinska CAN, där Colombia är med, utan Venezuela (och snart utan Bolivia) på väg att bli betydelselös. Handeln inom CAN är 8 miljarder dollar varav hälften är export från Colombia, det kommer att slå hårt mot den inhemska industrin.
Tre saker kan summeras av valresultatet
1. En konsolidering och omstrukturering av högerkrafterna. Uribe har lyckas samla högern, både konservativa och liberaler, i ett gemensamt projekt. De stora vinnarna är jordägarna och finanskapitalet. Nyliberalismen och stigmatisering av den sociala protesten kommer att fortsätta. Paramilitarismen kan fortsätta legalisera sin ekonomiska makt och slippa straff för de brott de begått mot mänskliga rättigheter. En annan process som kommer att fördjupas är militarismen, Uribe kommer att intensifiera den militära lösningen på den väpnade konflikten. Men det är omöjligt att få till en militär lösning, Uribe kommer knappast att besegra FARC-gerillan, även med hjälp av alla miljarder dollar från USA. Nästa president år 2010 kommer att ta över ett land kvar på ruta ett.
2. Vänster lyckas nu bli ett reellt politiskt alternativ. Progressiva krafter inom liberalismen kommer med stor säkerhet att flytta sina positioner till vänster och försöka hitta allianser med Polo som nu konstituerar sig som den enda riktiga oppositionen och maktalternativ i landet. Uribe kommer att möta starkt motstånd i sin strävan att fördjupa nyliberalismen och att konsolidera sin allians med USA i form av frihandelsavtalet TLC och Plan Colombia/Patriota. Det finns en stark och aktiv rörelse i landet som förväntar sig inte något från Uribe och som kommer att bemöta Uribe på gator och torg. Och det är inte floskler, bara under de senaste veckorna har ursprungsbefolkningen protesterat, studenter har tvingat universiteten att stänga, strejker pågick bland statstjänstemän på domstolarna och bland gruvarbetare. I Cauca där vi var förra veckan planerar de anställda vid det stora offentliga sjukhuset San Jose mobiliseringar mot privatiseringen av sjukhuset.
3. En annan viktig sak är Uribes relationer till resten av Latinamerika. Colombia står nu utanför strategiska allianser så som den planerade gasledningen som kommer att gå från Venezuela ända ner till Argentina, andra politiska samarbeten och Mercosur. Det sista, Mercosur, är ett integrationsprojekt mellan Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och nu Venezuela, och som kommer utan tvekan att hitta sin riktning och dynamik. Däremot är den andinska CAN, där Colombia är med, utan Venezuela (och snart utan Bolivia) på väg att bli betydelselös. Handeln inom CAN är 8 miljarder dollar varav hälften är export från Colombia, det kommer att slå hårt mot den inhemska industrin.
hogern vann i Colombia
Tyvarr, hogerns kandidat i Colombia vann overlagset. Han fick 62 %. Det ar utan tvekan ett bakslag for det colombianska folket. Uribe representerar de reaktionara, paramilitarerna och nyliberalismen. Han kommer dock att regera ratt ensamt i Latinamerika. Nu nar kontinenten flyttar sina positioner at vanster kommer Uribe att vara USA:s hundvakt. Mycket av hans stod kommer fran det gamla liberala partiet som fick runt 13 %. Det liberala partiet, medlem av Socialistiska internationalen, ar nu pa ett upplosningsstadie.
Den stora overaskningen ar vansteralliansen Polo Democratico Alternativo. Med sina 22% kommer Polo att vara ett reellt politiskt alternativ. Nu galler det for Polo att fortsatta sitt enighetsarbete. I november kommer de att ha sin forsta riktiga konstituerande kongress. Fram dit maste flera strategiska fragor losas. Vanstern ar anda inne i en mycket intressant process som kommer att skaka om det politiska systemet i Colombia.
Den stora overaskningen ar vansteralliansen Polo Democratico Alternativo. Med sina 22% kommer Polo att vara ett reellt politiskt alternativ. Nu galler det for Polo att fortsatta sitt enighetsarbete. I november kommer de att ha sin forsta riktiga konstituerande kongress. Fram dit maste flera strategiska fragor losas. Vanstern ar anda inne i en mycket intressant process som kommer att skaka om det politiska systemet i Colombia.
söndag, maj 28, 2006
Valet i Colombia
Idag ar det presidentval i Colombia. Och huvudalternativen ar hogerns Alvaro Uribe och vansteralliansen POLOs kandidat Carlos Gaviria. Utgangen ar oviss, for nagra veckor sedan skulle Uribe ha vunnit med nastan 60%, idag har laget forandrats tack vare Gavirias uppryckning. Den senaste ickepublicerade valundersokning (som gjordes av statsvetenskapliga institutionen pa Universida Nacional) gav Uribe 48,5 %, Gaviria 26%, Serpa (liberal) 15 % och Mockus (socialliberal 5 %). Det hoga valskolket (upp till 60 %) gor att det ar svart att veta om Uribe kommer over 50%. Anda kommer vansterns resultat att vara historiskt. I de senaste (president)valen har vanstern fatt 1986 4,58%, 1990 12,48%, 1994 3,79% och 2002 6,16%).
Ett stort problem ar att forsvarsmakten och valmyndigheten flyttat over 120 vallokaler fran landsbygden till urbana omraden och forsvarar for folk att rosta. Det drabbar hundratusentals rostberattigade. Vanstern menar att de omraden som drabbas av flytten av vallokalerna ar just de omraden dar vanstern och liberalerna har starkt stod. I Cauca i sodra Colombia kunde vi sjalva konstatera att i just de omraden dar de senaste veckorna forekommit stora demonstrationer mot regeringen har valmyndigheten efter patryckningar fran militarerna stangt vallokaler i 23 kommuner.
Det ar i huvudsak i landsbygden och i de omraden dar ursprungsbefolkningen lever som militarerna tryckt pa for att flytta vallokalerna. Vi kontaktade fran Cauca EU-parlamentarikern Meyer som befinner sig har med en EU-delegation som fick sig faxade material kring detta och han gjorde patryckningar gentemot valmyndigheten. Vi traffade honom igar igen tillsammans med KP:s generalsekreterare. Meyer som traffat valmyndigeten, Uribe, Liberalen Serpa och Gaviria menade att det finns en stark ovisshet aven bland Uribes folk och att de sjalva konstaterat att vansterns gjort en mycket lyckad valrorelse. Liberalerna daremot har helt tappat fart och kommer att gora kanske det samsta valet nagonsin. Den s k bipartidismen (alltsa det gamla partietablissemanget av konservativa och liberaler ) ar pa vag att forsvinna helt och i stallet etableras tva nya hvudalternativ hogern med Uribe och en stark vanster med Polo.
Tre av var delegation reste igar lordag till sodra Colombia, Departamento el Meta till kommunen La Uribe. Ett konfliktomrade med paramilitarer. Darifran rapporteras att det varit svart att driva valkampanj och att forsvarsmakten har med alla medel forsokt stoppa valet dar. Inga officiella valobservatorer har velat aka dit och Polo bad oss skicka folk dit for att visa forsvarsmakten och myndigheterna att de har ogonen pa sig. I tidningen El Tiempo finns en notis om detta. Vi som ar kvar i Bogota har idag akt runt och besokt vallokaler. Vi blev intervjuade av TV-station Telesur.
Ett stort problem ar att forsvarsmakten och valmyndigheten flyttat over 120 vallokaler fran landsbygden till urbana omraden och forsvarar for folk att rosta. Det drabbar hundratusentals rostberattigade. Vanstern menar att de omraden som drabbas av flytten av vallokalerna ar just de omraden dar vanstern och liberalerna har starkt stod. I Cauca i sodra Colombia kunde vi sjalva konstatera att i just de omraden dar de senaste veckorna forekommit stora demonstrationer mot regeringen har valmyndigheten efter patryckningar fran militarerna stangt vallokaler i 23 kommuner.
Det ar i huvudsak i landsbygden och i de omraden dar ursprungsbefolkningen lever som militarerna tryckt pa for att flytta vallokalerna. Vi kontaktade fran Cauca EU-parlamentarikern Meyer som befinner sig har med en EU-delegation som fick sig faxade material kring detta och han gjorde patryckningar gentemot valmyndigheten. Vi traffade honom igar igen tillsammans med KP:s generalsekreterare. Meyer som traffat valmyndigeten, Uribe, Liberalen Serpa och Gaviria menade att det finns en stark ovisshet aven bland Uribes folk och att de sjalva konstaterat att vansterns gjort en mycket lyckad valrorelse. Liberalerna daremot har helt tappat fart och kommer att gora kanske det samsta valet nagonsin. Den s k bipartidismen (alltsa det gamla partietablissemanget av konservativa och liberaler ) ar pa vag att forsvinna helt och i stallet etableras tva nya hvudalternativ hogern med Uribe och en stark vanster med Polo.
Tre av var delegation reste igar lordag till sodra Colombia, Departamento el Meta till kommunen La Uribe. Ett konfliktomrade med paramilitarer. Darifran rapporteras att det varit svart att driva valkampanj och att forsvarsmakten har med alla medel forsokt stoppa valet dar. Inga officiella valobservatorer har velat aka dit och Polo bad oss skicka folk dit for att visa forsvarsmakten och myndigheterna att de har ogonen pa sig. I tidningen El Tiempo finns en notis om detta. Vi som ar kvar i Bogota har idag akt runt och besokt vallokaler. Vi blev intervjuade av TV-station Telesur.
Om Sveriges deltagande i Afghanistan
Artikeln i DN om att försvarsmakten hållit tyst om attacker mot svenskar i Afghanistan visar hur man medvetet försöker vilseleda det svenska folket i Sveriges roll i kriget i Afghanistan. Den svenska försvarsmakten vilseleder medvetet när det gäller rapporteringen om Afghanistankriget. Man satsar över 60 miljoner på att värva ungdomar till det nya ”utlandsstyrkan” och håller tyst om krigets konsekvenser. Från regeringen är man väl medveten om att det finns en stark folkopinion mot Sveriges deltagande i krig och i synnerhet i ett olagligt krig ledd av USA och NATO. Nu gäller det att skapa opinion och se till att Sveriges medverkan i USA:s krigspolitik blir en valfråga.
torsdag, maj 25, 2006
Valet i Colombia
Jag befinner mig denna vecka i Colombia. Pa sondag ar det presidentval och jag reser runt tillsammans med en nordisk delegation bestaende av representanter fran norska SV, danska SF och vansterpartiet. Vi traffar mycket intressant folk, representanter for fackforeningsrorelsen CUT, parlamentariker, manniskorattsorganisationer, studentorganisationer, ursprungsbefolkningen och politiska partier. I tisdags var vi pa vansteralliansens valkontor. Fran igar till imorgon fredag ska vi resa runt i landet. Jag befinner mig just nu i sodra Colombia i Popaya (Cauca). Aven andra valobservatorer befinner sig i landet. Pa vag till sodra Colombia stotte vi pa en delegation fran USA witnesses for Peace. - Valkampanjen kännetecknas i huvudsak av tva saker 1. en polarisering mellan presidenten och kandidaten Uribes hoger(fascistiska)allians som kallas uribismo efter honom sjalv och en växande rorelse som vill fa bort honom fran makten. Och i denna vaxande rorelse har vansteralliansen Polo Democratico Alternativo PDA (en bred allians av kommunister, socialdemokrater , fackforeninsrorelsen och andra progressiva) tagit täten. Vänstern och presidentkandidaten Carlos Gaviria har lyckats mobilisera mycket folk och vinna stod. I sondagens kampanjavslutning fylldes torget Plaza Bolivar i Bogota (nagot historiskt for vänstern). Uribe som ocksa hade ett valmote pa samma torg fick inte ihop lika mycket folk. Detta har kommenterats mycket i media och Polos representanter som vi pratat med ar helt lyriska over detta. Dessutom har de tva senaste opinionsundersokningar visat att Gaviria har mellan 20-24 %, Uribe 54-56 % och liberalernas kandidat Serpa runt 13%. Dvs om nu Uribe inte skulle fa over 50% maste en andra valomgang genomforas och da skulle Gaviria vara huvudmotstandaren. De vi pratat med menar att vansterns kampanj varit framgangsrik, med mycket torgmoten och den gula fargen ( Polos färg) finns verkligen over allt. Polos valkontor ar fullt med folk och aktiviteter. Det finns en optimism som man inte haft pa 20 ar. Liberalerna som historiskt varit ett av de tva maktpartier (de konservativa det andra) har svart att havda sig, men enligt vansterparlamentarikern Wilson Borja ar 13% en underskattning av liberalernas rostandel (opinionsundersokningarna gors i de stora staderna medan liberalerna ar starka i mellanstora stader). Manga hoppas pa (sa aven vanstern) att liberalerna tar roster fran Uribe, som skulle tvinga en andra valomgang. 2. Ett annat kannetecken ar att nu nar vanstern vaxer har Uribe tagit fram kommunistspoket. Senast sa han och andra regeringsrepresentanter att Polo ar i sjalvaverket "maskerade kommunister" som om de kommer till makten kommer att overlamna makten till FARC-gerillan. Med dessa uttalanden kommer hoten, repression och fortryck. Manga vansteraktivister och i synnerhet kommunister har de senaste veckorna fatt kanna pa paramilitarernas hot och forfoljelser. I synnerhet har studentaktivister fatt erfara hotelser och forfoljerser. Vi traffade igar studentorganisationer som menade att de som motsatter sig Uribes omval eller protesterar mot presidentens politik pekas ut av rektorer och larare som gerilleros. Ung kommunister aktiva pa universiteten har av tidningar (bl a den storsta tidningen El Tiempo) pekats ut som gerillaaktivister. Studenterna sa till oss igar att ett hundratal studenter tvingats de senaste tva veckorna att flytta fran sina studentorter till Bogota for att soka skydd. Olagliga arresteringar forekommer ocksa. Hoten tas pa allvar. Senast vanstern var stark med alliansen Union Patriotica mordades over 4 000 aktiva medlemmar (presidentkandidater, parlamentariker, kommunalpolitiker). Det var en utrotningskampanj och morden begicks av paramilitarer i samarbete med statens olika militara grenar. Under Uribes 4-ars period har over 130 medlemmar i fackforeningar och vanstern mordats. For nan vecka sen hittades en medlem i kommunistpartiet mordat efter att ha varit forsvunnen i 1 manad. Hogern ser hur vanstern i en bred allians aterigen vaxer och kommer att anvanda sig av paramilitarer for att skramma folk och morda vansterns representanter. Nyheterna rapporterade idag att ett opinionsinstitut genomfor i Bogota en"opinionsundersokning" med mycket "konstiga" fragor, ex om vad man tycker om att Venezuelas Chavez finansierar Gavirias kampanj eller vad man anser om att Gaviria kan komma att overlamna makten till FARC vid en eventuell seger. Alla (fran liberaler till seriosa journalister) ar overens om att det ar en smutskastningskampanj som finansieras fran uribismo. |
fredag, maj 19, 2006
Krigets eskalering i Afghanistan
Väldigt lite skrivs i svenska medier om kriget i Afghanistan. Detta trots att Sverige idag har flera hundra soldater där under USA-befäl. Den italienska dagstidningen il Manifesto raporterar om en markant eskalering av kriget och menar att FN:s ISAF-truppernas (inkl de svenska trupperna) uppdrag är på väg att ändra karaktär. Från en freds- och stabiliseringsoperation till ett rent krigsuppdrag. Göra Drougge från Nätverket mot Krig har översatt en mycket aktuell artikel publicerad i Il Manifiesto.
Under de fösta tre ”efterkrigsåren” kunde man se en kontinuerlig försvagning av talibanernas motstånd och en fallande siffra för antalet strider. År 2002; 1500 döda, under 2003; 1000 döda och endast 700 döda under 2004.
Så vände det. De talibaner som hade flytt in i Pakistan omorganiserade sig, bl a med hjälp av Pakistan hemliga polis och stödet från den fundamentalistiska (integralistiska) rörelsen i Pakistan och med vapen som inköpts för inkomsten av 2004 års stora opiumskörd. Mulla Omars gerillakrigare svämmade in över gränsen och återtog i praktiken kontrollen av södra Afghanistan samt lyckades infiltrera de viktigaste städerna.
År 2005 avslutades med svarta siffror: 2000 döda av vilka hälften var talibaner (eller påstods vara talibaner), 330 civila, 430 afghanska regeringssoldater, 99 USA-soldater (en fördubbling jämfört med året innan), 30 från ISAF/Nato (jmf med 6 stycken året innan). Under de första fyra månaderna år 2006 har redan 751 dödadts – 148 civila, 265 talibaner, 302 afghanska soldater 26 USA-soldater och 10 ISAF/Nato-soldater. En oroväckande nyhet är de många självmordsattentaten som under 2006 blivit en nästan daglig företeelse.
Den drastiska ökningen av stupade under 2005 är politiskt ohållbart för USA när man adderar den till antalet stupade USA-soldater i Irak. Detta har tvingat USA att dra sig tillbaka från de farligaste regionerna i Afghanistan (Kandahar, Helamand och Uruzgan). Här har USA lämnat över uppgiften att bekämpa talibanerna till de allierade inom Nato. Detta har lett till att ISAF-uppdraget har förändrat karaktär; från en freds- och stabiliseringsoperation till ett rent krigsuppdrag. De ska slåss i USA:s ställe. Talibanerna har angripit med prickskyttar, med självmordsattentat och missiler.
Under de fösta tre ”efterkrigsåren” kunde man se en kontinuerlig försvagning av talibanernas motstånd och en fallande siffra för antalet strider. År 2002; 1500 döda, under 2003; 1000 döda och endast 700 döda under 2004.
Så vände det. De talibaner som hade flytt in i Pakistan omorganiserade sig, bl a med hjälp av Pakistan hemliga polis och stödet från den fundamentalistiska (integralistiska) rörelsen i Pakistan och med vapen som inköpts för inkomsten av 2004 års stora opiumskörd. Mulla Omars gerillakrigare svämmade in över gränsen och återtog i praktiken kontrollen av södra Afghanistan samt lyckades infiltrera de viktigaste städerna.
År 2005 avslutades med svarta siffror: 2000 döda av vilka hälften var talibaner (eller påstods vara talibaner), 330 civila, 430 afghanska regeringssoldater, 99 USA-soldater (en fördubbling jämfört med året innan), 30 från ISAF/Nato (jmf med 6 stycken året innan). Under de första fyra månaderna år 2006 har redan 751 dödadts – 148 civila, 265 talibaner, 302 afghanska soldater 26 USA-soldater och 10 ISAF/Nato-soldater. En oroväckande nyhet är de många självmordsattentaten som under 2006 blivit en nästan daglig företeelse.
Den drastiska ökningen av stupade under 2005 är politiskt ohållbart för USA när man adderar den till antalet stupade USA-soldater i Irak. Detta har tvingat USA att dra sig tillbaka från de farligaste regionerna i Afghanistan (Kandahar, Helamand och Uruzgan). Här har USA lämnat över uppgiften att bekämpa talibanerna till de allierade inom Nato. Detta har lett till att ISAF-uppdraget har förändrat karaktär; från en freds- och stabiliseringsoperation till ett rent krigsuppdrag. De ska slåss i USA:s ställe. Talibanerna har angripit med prickskyttar, med självmordsattentat och missiler.
Italien och Costa Rica vill ej vara med i USA:s ockupation av Irak
USA:s ockupation av Irak förlorar stöd bland sina s k "allierade". Igår sa den nyvalda italienska premiärministern Romano Prodi att Italien kommer att dra tillbaka de 3 000 soldater som idag befinner sig i Irak. "Vi betraktar kriget i Irak och ockupationen av landet som ett allvarligt misstag".
Även Costa Rica som idag enligt USA är en del av ockupationsmakten har i dagarna gjort en formell begäran till USA att ta bort landets namn från dokument och webbsidor som hänvisar till de länder som stödjer USA:s ockupation av Irak. Redan i slutet av 2004 förklarades beslutet att stödja ockupationen som stridande mot Costa Ricas författning. Den dåvarande presidenten gjorde då ett halvhjärtat försök att ta bort landets namn från listan av de som stödjer ockupationen. Nu kräver den nya presidenten OscarArias att USA respekterar landets beslut att stå utanför ockupationskoalitionen.
Även Costa Rica som idag enligt USA är en del av ockupationsmakten har i dagarna gjort en formell begäran till USA att ta bort landets namn från dokument och webbsidor som hänvisar till de länder som stödjer USA:s ockupation av Irak. Redan i slutet av 2004 förklarades beslutet att stödja ockupationen som stridande mot Costa Ricas författning. Den dåvarande presidenten gjorde då ett halvhjärtat försök att ta bort landets namn från listan av de som stödjer ockupationen. Nu kräver den nya presidenten OscarArias att USA respekterar landets beslut att stå utanför ockupationskoalitionen.
torsdag, maj 18, 2006
tisdag, maj 16, 2006
Fidel Castro beredd att avgå för Forbes lista
Det började med en oskyldig lista men är på väg att bli en stor världsangelägenhet. Tidningen Forbes minst sagt påhittiga lista över de rikaste i världen innehåller allt från oljeshejker, europeiska kungligheter och finansmagnater. Bland dem finns också Kubas ledare Fidel Castro som kommer på sjunde plats. Forbes låt säga rätt så sjuka logik är att eftersom den kubanske ledaren har total kontroll över landets ekonomi så tillfaller alla Kubas tillgångar på honom. Och det är klart att utifrån ett så fiffigt antagande kan man ju placera Fidel Catro bland de tio rikaste i världen. Och säkert många andra, varför inte Göran Persson som äger en hög med statliga bolag och myndigheter.
Men det är inte allt. Forbes "avslöjar" också att den kubanske ledaren har en förmögenhet gömd i hemliga konton i Schweiz . Och här kommer det roliga. Fidel Castro har nu i kubansk tv kommenterat Forbes lista och utmanat Forbes, Bush och de 33 underättelsetjänsterna i USA att hitta de s k "hemliga" konton och om de nu skulle hitta en enda dollar på ett hemligt konto som tillhör Fidel Castro, så är han beredd att avgå. Så nu kan Bush-administrationens våta dröm äntligen bli verklighet. Det gäller bara att se till att Forbes nu på riktigt "avslöjar" dessa konton. Kanske kan den svenska bombhögern hjälpa till med lite tips, Fredrik Malm borde absolut ta sig an denna uppmaning och rädda världen.
Vi väntar med spänning!
Men det är inte allt. Forbes "avslöjar" också att den kubanske ledaren har en förmögenhet gömd i hemliga konton i Schweiz . Och här kommer det roliga. Fidel Castro har nu i kubansk tv kommenterat Forbes lista och utmanat Forbes, Bush och de 33 underättelsetjänsterna i USA att hitta de s k "hemliga" konton och om de nu skulle hitta en enda dollar på ett hemligt konto som tillhör Fidel Castro, så är han beredd att avgå. Så nu kan Bush-administrationens våta dröm äntligen bli verklighet. Det gäller bara att se till att Forbes nu på riktigt "avslöjar" dessa konton. Kanske kan den svenska bombhögern hjälpa till med lite tips, Fredrik Malm borde absolut ta sig an denna uppmaning och rädda världen.
Vi väntar med spänning!
måndag, maj 15, 2006
"putting blood and treasure on line with Nato"
Sverige är sakta men säkert på väg in i NATO. Idag krävs egentligen inget formellt medlemskap för att i praktiken vara en värdig NATO-medlem. Sverige deltar idag under NATO-ledning i ockupationen av Afghanistan, i Kosovo finns svenska trupper under Nato-befäl och första veckan i juni ska en stor Nato-ledd övning genomföras utanför Blekingekusten. En av Östersjöområdets största militära Natoledda övningar, Baltops.
Men detta räcker inte för det "alliansfria" Sverige. Nu ska Sveriges samarbete med NATO fördjupas. I Financial Times rapporterades häromdagen om att USA lagt fram förslag om ett mer "avancerat partnerskap" för bl a Sverige i Nato. Det skulle betyda ett ytterligare steg mot faktiskt svenskt Natomedlemskap. Planerna skall enligt tidningen diskuteras i Bulgarien denna månad och beslutet fattas vid Natotoppmötet i Riga i november.
Utrikesministern Jan Eliasson har i samband med en interpellationsdebatt bekräftat ryktet och ställer sig positivt till ett sk avancerat partnerskap. "Sverige välkomnar förslag som syftar till att fördjupa och tidigarelägga konsultationer med truppbidragarländer."
Bombhögern jublar. Carl B Hamilton (fp) som ställde frågan till utrikesministern var rätt nöjd med svaret
- Det är viktigt att Sverige, när vi deltar i Natooperationer i bl a Afghanistan, har ett oerhört nära samarbete med Nato bl.a. för att minska riskerna för personalen i fält. Att nu USA och förhoppningsvis övriga Nato vill gå vidare och erbjuda ett ännu närmare samarbete för länder "putting blood and treasure on line with Nato" är både välkommet och viktigt att ta fasta på.
Idag sas det på radio att Sveriges medlemskap i NATO kommer att bli en fråga som går som en skiljelinje både inom och mellan partier i höstens val. Om det stämmer, bör vänstern och fredsrörelsen med kraft se till att frågan om Sveriges de facto NATO-medlemskap får prioritering i valrörelsen. Man bör kräva att högern och socialdemokratin tydligt deklarerar var de står i denna fråga. Idag finns ett starkt folkligt motstånd och det är viktigt med en bred debatt och ett folkligt inflytande i denna fråga. 42% av befolkningen säjs vara MOT medlemskap och 22 % är FÖR medlemskap.
Men detta räcker inte för det "alliansfria" Sverige. Nu ska Sveriges samarbete med NATO fördjupas. I Financial Times rapporterades häromdagen om att USA lagt fram förslag om ett mer "avancerat partnerskap" för bl a Sverige i Nato. Det skulle betyda ett ytterligare steg mot faktiskt svenskt Natomedlemskap. Planerna skall enligt tidningen diskuteras i Bulgarien denna månad och beslutet fattas vid Natotoppmötet i Riga i november.
Utrikesministern Jan Eliasson har i samband med en interpellationsdebatt bekräftat ryktet och ställer sig positivt till ett sk avancerat partnerskap. "Sverige välkomnar förslag som syftar till att fördjupa och tidigarelägga konsultationer med truppbidragarländer."
Bombhögern jublar. Carl B Hamilton (fp) som ställde frågan till utrikesministern var rätt nöjd med svaret
- Det är viktigt att Sverige, när vi deltar i Natooperationer i bl a Afghanistan, har ett oerhört nära samarbete med Nato bl.a. för att minska riskerna för personalen i fält. Att nu USA och förhoppningsvis övriga Nato vill gå vidare och erbjuda ett ännu närmare samarbete för länder "putting blood and treasure on line with Nato" är både välkommet och viktigt att ta fasta på.
Idag sas det på radio att Sveriges medlemskap i NATO kommer att bli en fråga som går som en skiljelinje både inom och mellan partier i höstens val. Om det stämmer, bör vänstern och fredsrörelsen med kraft se till att frågan om Sveriges de facto NATO-medlemskap får prioritering i valrörelsen. Man bör kräva att högern och socialdemokratin tydligt deklarerar var de står i denna fråga. Idag finns ett starkt folkligt motstånd och det är viktigt med en bred debatt och ett folkligt inflytande i denna fråga. 42% av befolkningen säjs vara MOT medlemskap och 22 % är FÖR medlemskap.
söndag, maj 14, 2006
Ådalen 31
Hösten 1930 utlystes strejktillstånd vid Marma sågverk i Söderhamn. Arbetarna accepterade inte lönesänkningar. Eftersom direktören för Marma sågverk även hade intressen i pappersmassa fabrikerna i Sandviken och Utansjö beslutade arbetarna i januari 1931 att sympatistrejka vid dessa fabriker. Strejken fortsatte fram till maj 1931. Då hämtades strejkbrytare till Ådalen under skydd av militär och polis. Den 12 maj anlände 60 strejkbrytare till Lunde där förläggningen var belägen. Dagen efter den 13 maj fördes strejkbrytarna till Sandviken och det var också här som de verkliga oroligheterna inleddes.
Runt om satt följande text uppsatt:
Till Ådalen arbetare:
Bort med strejkbrytarna
Strejkbrytarna har kommit till Ådalen för
att göra judastjänst vid Sandviken och Utansjö
Arbetare i Ådalen
Reagera omedelbart mot strejkbrytarslöddret, som organiserat
sig mot arbetarna för att pressa ner deras löner
Arbetare!
Slå igen sågverken och fabrikerna. Fram för generalstrejk i
Ådalen Tag upp frågan på varje arbetsplats om omedelbar
arbetsnedläggning, så länge strejkbrytarna vistas i Ådalen
Upp till samling idag
Kl 12 vid idrottsplatsen i Kramfors för massdemonstration mot
strejkbrytarna
Fram för Marmaarbetarnas seger
Det kokade av ilska längs hela Ångermanälven. Den 14 maj samlades representanter för 30 sågverk och åtta massafabriker för att besluta om generalstrejk. Allt arbete i Ådalen skulle
läggas ner till dess att strejkbrytarna, polis och militär hade försvunnit. En spontan demonstration med tusentals människor gick från Frånö till Lunde. Där väntade militären. Kapten Mesterton gav order att öppna eld mot demonstranterna. Fem personer dödades, fem
sårades.
Högerns Svenska Dagbladet skrev
"Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg - allt medan polisen maktlös stod och tittade på."
Erik Blomberg skrev
Här vilar en svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös, värnlös. Arkebuserad av okända kulor. Brottet var hunger. Glöm honom aldrig.
(Erik Blombergs dikt efter skotten i Ådalen 1931)
På årsdagen av dödsskotten 14/5 anordnar vänsterpartiet en manifestation vid La Mano på Södermalm kl. 16.00. Tal av Lars Ohly och Ann-Marie Storck. Regissören Rickard Turpin läser Erik Blombergs dikter om Ådalen. Musik med Kaya Ålander, Jan Hammarlund och Vänsterpartiets blåsorkester.
torsdag, maj 11, 2006
bryt isoleringen av det palestinska folket
Jag var med igår på ett möte med den palestinske flyktingministern Atef Adwan. På mötet fanns representanter från s, mp och v. Mötet var ett lyckat arrangemang. Utifrån kan man få intrycket att det var enbart en symbolisk gest till stöd för palestinierna, men jag uppfattar gårdagens möte som ett ärligt och öppet samtal där den palestinske ministern fick ge sin syn på läget i det ockuperade Palestina och vi fick en möjlighet att lyssna på och ställa frågor till en representant av den palestinska regeringen. Och det bör redan här påpekas att hans retorik och budskap inte är annorlunda än vad vi fått höra tidigare från andra palestinska ledare.
Mitt intryck är att ministern är ärlig i sin ambition att etablera en dialog som på sikt kan leda till ett slut på Israels ockupation av Palestina. Hans besök har lyckats med två saker, det ena att bryta den politiska och ekonomiska isoleringen av palestinierna som de nu utsätts för av Israel/USA/EU och det andra att slå hål på den bilden vi i västvärlden har av den nya Hamasregeringen som en ”omöjlig” samtalspartner.
Det pågår en kampanj för att isolera den palestinska regeringen men som slår hårt mot hela det palestinska samhället. Den ekonomiska bojkotten gör att folk inte fått ut sina löner på tre månader. Folk svälter. Det finns inget bröd och inga mediciner. Samhället håller på att kollapsa. Ministern menade på att om man ändå haft avsikten att hjälpa det palestinska folket men inte velat etablera kontakter med den palestinska regeringen kunde man ha löst penningöverföringen via den palestinske presidenten Mahmud Abbas. Regeringen motsätter sig inte en sådan lösning. Varför har man då inte gjort det? Varför vill man förlänga det palestinska folkets lidande? Frågade ministern Atef Adwan.
Från svenska politiker, även såna uttrycker sitt stöd för palestinierna, har krav ställts som villkor för att föra en dialog med Hamasregeringen. Kraven är att Hamasregeringen ska erkänna Israel, ta avstånd från våld och respektera de ingångna fredsavtalen. Bland de som under veckan träffat Hamasministern har några uttryckt att de inte fått svar på dessa tre punkter. Mitt intryck är att Atef Adwan i egenskap av representant för den palestinska regeringen varit tydligt i alla tre punkter.
1. Angående erkännandet av Israel och de avtal som slutits tidigare menade ministern att detta tillfaller PLO som representant för det palestinska folket och att den nyvalda palestinska regeringen varken kan eller får ingå avtal eller erkänna Israel. Det är presidenten Mahmud Abbas och PLO som representerar det palestinska folket. Och PLO har erkänt Israel, men Israel har inte erkänt Palestina. Israel ignorerar palestinierna. Han menade också att den palestinska regeringen accepterar en tvåstatslösning.
2. Om våld och motstånd påpekade ministern att palestinierna har rätt enligt internationell lag att göra motstånd och han framhöll det viktiga med att inte ge upp kampen mot ockupationen. Ministern menade att motståndet hittills gett mer resultat än den s.k. fredsprocessen. Angående terrorn mot civila, som togs upp av flera riksdagsledamöter på mötet, menade ministern att de självklart inte stödjer våld mot civila och oskyldiga och att de jobbar för att få stopp på självmordsattacker. Ingen i Palestina är glad att se blod från palestinier eller på israelisk sida. Men han underströk också att våldet är ett resultat av ockupationen och att det är viktigt att inte glömma bort den pågående terrorn som ockupationsmakten utsätter det palestinska folket för. Under de senaste åren har 1 400 palestinier mördats och under de senaste fyra åren har 760 barn dödats.
3. Han var snabb att påpeka att Hamasregeringen kommer att respektera de ingångna fredsavtalen. Detta trots att Israel inte någon gång respekterat fredsavtalen. Det senaste Road Map ”antogs” av Israel med 17 reservationer. Men även om Hamas eventuellt inte skulle stödja de olika fredsavtalen så finns de där och ska respekteras. Och det är PLO som skriver under dessa avtal och inte den palestinska regeringen.
Mitt intryck är att ministern är ärlig i sin ambition att etablera en dialog som på sikt kan leda till ett slut på Israels ockupation av Palestina. Hans besök har lyckats med två saker, det ena att bryta den politiska och ekonomiska isoleringen av palestinierna som de nu utsätts för av Israel/USA/EU och det andra att slå hål på den bilden vi i västvärlden har av den nya Hamasregeringen som en ”omöjlig” samtalspartner.
Det pågår en kampanj för att isolera den palestinska regeringen men som slår hårt mot hela det palestinska samhället. Den ekonomiska bojkotten gör att folk inte fått ut sina löner på tre månader. Folk svälter. Det finns inget bröd och inga mediciner. Samhället håller på att kollapsa. Ministern menade på att om man ändå haft avsikten att hjälpa det palestinska folket men inte velat etablera kontakter med den palestinska regeringen kunde man ha löst penningöverföringen via den palestinske presidenten Mahmud Abbas. Regeringen motsätter sig inte en sådan lösning. Varför har man då inte gjort det? Varför vill man förlänga det palestinska folkets lidande? Frågade ministern Atef Adwan.
Från svenska politiker, även såna uttrycker sitt stöd för palestinierna, har krav ställts som villkor för att föra en dialog med Hamasregeringen. Kraven är att Hamasregeringen ska erkänna Israel, ta avstånd från våld och respektera de ingångna fredsavtalen. Bland de som under veckan träffat Hamasministern har några uttryckt att de inte fått svar på dessa tre punkter. Mitt intryck är att Atef Adwan i egenskap av representant för den palestinska regeringen varit tydligt i alla tre punkter.
1. Angående erkännandet av Israel och de avtal som slutits tidigare menade ministern att detta tillfaller PLO som representant för det palestinska folket och att den nyvalda palestinska regeringen varken kan eller får ingå avtal eller erkänna Israel. Det är presidenten Mahmud Abbas och PLO som representerar det palestinska folket. Och PLO har erkänt Israel, men Israel har inte erkänt Palestina. Israel ignorerar palestinierna. Han menade också att den palestinska regeringen accepterar en tvåstatslösning.
2. Om våld och motstånd påpekade ministern att palestinierna har rätt enligt internationell lag att göra motstånd och han framhöll det viktiga med att inte ge upp kampen mot ockupationen. Ministern menade att motståndet hittills gett mer resultat än den s.k. fredsprocessen. Angående terrorn mot civila, som togs upp av flera riksdagsledamöter på mötet, menade ministern att de självklart inte stödjer våld mot civila och oskyldiga och att de jobbar för att få stopp på självmordsattacker. Ingen i Palestina är glad att se blod från palestinier eller på israelisk sida. Men han underströk också att våldet är ett resultat av ockupationen och att det är viktigt att inte glömma bort den pågående terrorn som ockupationsmakten utsätter det palestinska folket för. Under de senaste åren har 1 400 palestinier mördats och under de senaste fyra åren har 760 barn dödats.
3. Han var snabb att påpeka att Hamasregeringen kommer att respektera de ingångna fredsavtalen. Detta trots att Israel inte någon gång respekterat fredsavtalen. Det senaste Road Map ”antogs” av Israel med 17 reservationer. Men även om Hamas eventuellt inte skulle stödja de olika fredsavtalen så finns de där och ska respekteras. Och det är PLO som skriver under dessa avtal och inte den palestinska regeringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)