Varför Chavez?

Här en artikel (i en snabb svensk översattning) som idag publiceras i ett flertal dagstidningar i världen bland annat i Le Monde (Frankrike), Publico (Spanien) och La Jornada (Mexiko).

Varför Chavez?
Jean-Luc Mélenchon och Ignacio Ramonet*

Hugo Chavez är utan tvekan den mest baktalade statschef i världen. Ju närmare presidentvalet den 7 oktober desto grövre smutskastningen, såväl i Caracas som i Frankrike och i andra länder. Det vittnar om en förtvivlan från den bolivarianska revolutionens motståndare inför (som opinionsmätningarna tycks bekräfta) en ny valseger för Chavez.

En politisk ledare bör bedömas efter sina handlingar, inte genom rykten som sprids mot honom. Kandidaterna ger vallöften: det är få som, en gång vid makten, uppfyller dem. Redan från början var Chavez vallöfte mycket klart: arbeta till förmån för de fattiga, som vid den tidpunkten var de flesta venezolaner. Och han höll i sitt ord.

Nu när det venezolanska folket gör sig redo att rösta är det därför dags att komma ihåg vad som verkligen står på spel i detta val. Venezuela är ett rikt land, mycket pga sina fantastiska rikedomar på marken, särskilt gas och olje-tillgångar.  Men nästan alla dessa rikedomar var då i händerna på den politiska eliten och transnationella bolag. Fram till 1999 fick folket bara smulor. Regeringar växlade mellan socialdemokrater och kristdemokrater, korrupta och underordnade marknaderna, som privatiserade urskillningslöst. Mer än hälften av venezolanerna levde då under fattigdomsgränsen (70,8 procent år 1996).

Chavez har gjort att den politiska viljan ännu får råda i landet. Han lyckades ”tämja” marknaderna, stoppade den nyliberala offensiven och därefter genom det folkliga deltagandet gjorde han att staten återtog de strategiska sektorerna av ekonomin. Han återvann den nationella suveräniteten. Och med det, påbörjades en omfördelning av rikedomar till förmån för den offentliga välfärden och de bortglömda.

Socialpolitik, offentliga investeringar, nationaliseringar, jordreform, nästan full sysselsättning, minimilön, ekologiska mål, rätt till bostad, rätt till hälsovård, till utbildning, till pension ... Chavez har också ägnat sig åt att bygga upp en modern stat. Han har lanserat en ambitiös omorganisering av landets förvaltning och infrastruktur: motorvägar, järnvägar, hamnar, kraftverk, gas och oljeledningar.

Utrikespolitisk, valde han den latinamerikanska integrationen och främjade Syd-Syd samarbetet, medan han tvingade USA till en relation baserad på ömsesidig respekt ... Venezuelas drivkraft har utlöst en sann progressiv våg av revolutioner i Latinamerika, vilket gör kontinenten till ett isolerat exempel på ett vänstermotstånd i uppror mot nyliberalismens härjningar.

En såda orkan av förändringar har vänt på de traditionella maktstrukturer och lett till en återuppbyggnad av ett samhälle som hittills varit hierarkiskt, vertikalt, elitistiskt. Detta kunde enbart leda till hat från de härskande klasserna, övertygade om att vara landets legitima ägare. Det är dessa borgerliga klasser som, med sina beskyddande vänner från Washington, finansierar de stora smutskastningskampanjer mot Chavez. De genomförde till och med, i allians med de traditionella medierna, en statskupp den 11 april 2002.

Kampanjen fortsätter än idag och vissa politiska och mediala grupper i Europa har till uppgift att upprepa budskapet. Med det antagandet, tyvärr, att en upprepning är ett bevis, kommer de ”späda själarna” till slut tro att Hugo Chavez skulle förkroppsliga "en diktatorisk regim där det inte finns någon yttrandefrihet".

Men fakta är envisa. Har någon sett en "diktatorisk regim" vidga gränserna för demokrati i stället för att begränsa dem? Och ge rösträtt till miljontals människor som hittills varit utestängda?  Val i Venezuela förekom tidigare en gång vart fjärde år, Chavez genomför fler än ett val per år (14 på 13 år), inom en demokratisk ram som erkänns av både FN, EU, OAS, Carter Center m fl.

Chavez bevisar att det går att bygga socialism i frihet och demokrati. Och även att den demokratiska ramen är ett villkor för den sociala omvandlingen. Chavez visade att han respekterar folkets dom, genom att ge upp en konstitutionell ändring som avvisades av väljarna via folkomröstning 2007. Det är inte en slump att Foundation for Democratic Advancement (FDA), i Kanada, i en studie som publicerades år 2011, placerar Venezuela överst på länder som respekterar valrättvisa.

Hugo Chavez regering spenderar 43,2 % av budgeten i social politik. Resultat: Barndödligheten har halverats. Analfabetism har utrotats. Antalet lärare femdubblats (från 65 000 till 350 000). Landet har den bästa Gini-koefficienten (ett mått på ojämlikhet) i Latinamerika. I sin rapport från januari 2012 fastställer FN-organet CEPAL att Venezuela är det sydamerikanska landet, tillsammans med Ecuador, som mellan åren 1996 och 2010, uppnått den största minskningen av fattigdom. Slutligen, placerar USA-baserade GALLUP Venezuela som det sjätte ”lyckligaste land i världen".

Det mest upprörande, i den nuvarande smutskastningskampanjen, är påståendet att yttrandefriheten begränsas i Venezuela. Sanningen är att den privata sektorn, som är fientlig till Chavez, kontrollerar i stor omfattning medierna. Vem som helst kan kontrollera denna uppgift. Av 111 TV-kanaler är 61 privata, 37 kontrolleras av NGO och folkrörelser och 13 är statliga. Med tillägget att de offentliga kanalernas tv-tittare inte överstiger 5,4 %, medan den privata andelen överstiger 61 %... Samma scenario för radiostationer. Och 80 % av de tryckta medierna är i händerna på oppositionen, med de två mest inflytelserika tidningar, El Universal och El Nacional, som motståndare till regeringen.

Inget är perfekt, naturligtvis, i det bolivarianska Venezuela – var finns det ett perfekt system? - Men ingenting rättfärdigar en sådan kampanj av lögner och hat. Det nya Venezuela är spjutspetsen i den demokratiska vågen som i Latinamerika sopat bort de oligarkiska regimerna i nio länder, bara kort efter Berlinmuren föll, när några förutspådde "historiens slut" och "civilisationernas kamp” som unika horisonter för mänskligheten. Det bolivarianska Venezuela är en inspirationskälla för oss, utan blindhet eller oskuld. Dock med stoltheten att befinna oss på den goda sidan av barrikaden och reservera slagen mot det onda imperiet USA, och dess så starkt beskyddade skyltfönstren i främre orienten och var pengar och privilegier regerar. Varför väcker Chavez en sådan stark vrede bland sina motståndare? Otvivelaktigt därför att han, liksom Bolivar gjorde, lyckats frigöra sitt folk från hopplöshet. Och öppnat deras aptit för det omöjliga.

• Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche, EU-parlamentariker och tidigare presidentkandidat för Vänsterfronten i valet 2012
• Ignacio Ramonet ordförande i Mémoire des Luttes och tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique