Ska gruvnationen Sverige lära av Colombia?

Den svenska gruvbranshen öppnar stort denna vecka med "Sverige har goda förutsättningar att växa som gruvnation" och "Med rätt förutsättningar kan 50 000 nya jobb skapas". I en nyutkommen rapport lovar SveMin, branschorganisation som samlar 40 gruvor, mineral- och metallproducenter, både guld och gröna skogar. SveMin sätter egentligen bara ord och snurr på en redan pågående expansion och utveckling. Sverige är redan en "gruvnation" och hör till de främsta producenterna av metaller inom EU. Men med en ökad internationell efterfråga finns här en "guldgruva" som väntar på att bli exploaterad. 

Branschens vision är att Sverige fram till 2025 kan trefaldiga sin gruvproduktion. För detta krävs både kompetens, infrastruktur och en effektiv tillståndsprocess. Och här kommer en nyhet, nämligen att branshen menar att Sverige bör lära sig av andra länder som Brasilien, Kanada och (suprise!) Colombia. 

Man häpnar! Colombia, som enligt SveMin nu arbetar "fokuserat för att realisera branshens potentiella tillväxt". Två saker nämns om Colombia (som Sverige borde lära av?),  satsning på infrastruktur och ändring av lagar och regleringar. 

Visst, Colombia kom, mycket pga kriget, efter i den stora gruvindustriboomen i världen och Latinamerika, men har nu med råge knappat in. Landets högerregering har bestämt att energi och gruvindustrin ska vara "loket för landets utveckling". Idag är Colombia Latinamerikas störste kolproducent och tio i världen, planerna för guldutbrytningen är att på sju år producera 80 ton per år   och oljan (även gas) ska produktionen öka på några år till 1,4 miljoner fat. 

Vägen hit har kantats av enorma uppoffringar av lokalbefolkningen, en ofantlig miljöförstöring och framförallt en horribel historia av markkonflikter. I siffror, av landets totala 114 miljoner hektar är 8,4 miljoner i händerna på gruvindustrin och 37 miljoner hektar för olje- och gasutvinningen. Det är 40% av landet. Från 2002 till 2010 utfärdades 8 928 exploateringstillstånd för ca 4,8 miljoners hektar och 20 000 tillstånd är under prövning. Enligt gruvfacket Sintraminercol kommer  87 % av landets internflyktingar och 80 % av de registrerade brotten mot mänskliga rättigheter från energi och gruvområden (som annars är 35 % landets territorium). Ekosystem såsom vattenkällorna "páramos", national parker, ursprungsfolkens territorium, afrocolombianernas mark tas i anspråk utan att respektera varken egendom eller lagar, med våld och med hjälp av paramilitärer.

Lagändringar och avregleringar i Colombia som SveMin nämner som bra exempel har öppnat för utländska bolag och kapital. Investeringar på ca 11,9 miljarder dollar på 5 år. Idag utgör de utländska bolagen 43% och staten agerar enbart som lagstiftare och garant. Men även skatteuttaget har förändrats för att "öka konkurrenskraften". I Colombia är vad som kallas "The government take" ca 22%, men om man drar bort bolagens skatteavdragen minskar det till 10%. Om man vidare beräknar landets miljö och mänskliga kostnader så är det nästan, menar experter som Mario Valencia, så att Colombia betalar bolagen för att utvinna olja och guld. 

Är FN en svängdörr?

Är FN en svängdörr?  frågar sig ett hundratals organisationer från Syd i ett brev riktat till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon. Det är en rak kritik mot FN:s uppenbara täta allians med storföretagen som legitimerar brott mot mänskliga rättigheter och miljön. 

Kritiken handlar bland annat om att FN inte ställer krav på storföretagen utan bara "frivilliga åtaganden" som är ett exempel på hur storföretagen lyckats utmanövrera kravet på bindande internationella regelverk. Förklaringen till detta är så klart att FN alltmer blir en svängdörr för storföretagen och dess representanter. Företagsledare från utvinningsindustrin får viktiga beslutsfattande positioner inom FN och omvänd FN-experter inom mänskliga rättigheter och näringsliv går till poster i transnationella bolag.    

 

En är John Ruggie som lämnade sin post som specialrapportör för mänskliga rättigheter och transnationella företag för att gå in som konsult i det kanadensiska gruvbolaget Barrick Gold Coporation. En annan är Alexandra Guáqueta som tidigare var anställd i gruvbolaget Cerrejon och även dess representant i Colombias kommission för gruv- och energiindustrin, och nu är Latinamerikas representant i FN:s exklusiva arbetsgrupp för transnationella bolag och mänskliga rättigheter.

Chevron nekas resning i USA

USA:s högsta domstol nekar oljebolaget Chevron prövning av ett överklagande gällande domen om skadestånd på 18,2 miljarder dollar för miljföroreningar i Amazonas.

Det är en viktig seger för de 30 000 invånare i den ecuadorianska Amazonas som stämde Chevron för brott mot mänskliga rättigheter och miljön. Chevron fälldes och krävdes på ett skadestånd på 19 miljarder dollar som oljebolgaet vägrat betala och också försökt blockera med hjälp av juridiken. Nu har även Högsta domtoslen i USA nekat Chevron resning.

Företaget, som avslutade sin oljeutvinning i Amazonas i början av 90-talet, lämnade kvar över 1000 dammar med oljeslam och beräknas ha dumpat över 68 miljarder liter giftiga ämnen i naturen. Föroreningen av vattendrag tros ha orsakat en rad sjukdomar och dödsfall bland ursprungsfolken och enligt en expertrapport från en ecuadoriansk domstol har 1400 personer dött på grund av gifterna som dumpades i naturen.

Från Ecuador rapporteras att det finns ca 200 miljoner dollar i landet tillhörande Chevron, som kommer att användas för att börja betala av skadeståndet.

Fredsförhandlingar utan civilsamhället

Vi skriver idag i Newsmill om att civilsamhället saknas i fredsförhandlingarna om konflikten i Colombia som startar idag i Oslo.

Ursprungsfolk, afroättlingar och kvinnor tillhör de grupper som har drabbats hårdast  av den väpnade konflikten i Colombia. Sverige bör verka för att de får plats i fredsförhandlingarna som nu inleds i Olso. Läs med här

Carl Bildt måste säga sanningen om biståndspengar till kurdiska kvinnor

UPPROP från ett 30-tal svenska organisationer

Carl Bildt måste säga sanningen om biståndspengar till kurdiska kvinnor
Uppemot 8000 kurder har frihetsberövats i Turkiet för sina krav på språkliga, kulturella och demokratiska rättigheter sedan 2009.

Nu trappar det turkiska regeringspartiet Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP upp sitt förtryck och sin förföljelse mot det kurdiska folket och inleder en häxjakt på kurder även i Europa.

Under förgående vecka intensifierade Ankara-regeringen sina attacker mot personer, föreningar, organisationer och institutioner som verkar för kurdernas rättigheter. Regeringen har läck ut en rapport från MASAK (Financial Crimes Investigetion Board) vid det turkiska finansministeriet.

Rapporten har publicerats på olika tidningar och webbsidor.
I rapporten anklagas organisationer som stiftelsen Chest, Global Fund for Children, Ashoka General, Sveriges generalkonsulat Istanbul, Kurdiska kulturstiftelsen i Stockholm och Svensk-kurdiska kulturföreningen i Stockholm för att ha finansierat barnrättsorganisationen Umut Isigi Kadin Kooperatifi i staden Diyarbakir, som man hävdar har kopplingar till PKK.

Umut Isigi Kadin Kooperatifi (Kvinnokooperativet Hoppets ljus) bildades och bedrivs av kvinnor som genomför olika projekt som omfattar förskoleverksamhet för barn i de fattigaste slumområdena i Diyarbakir.

Kurdiska kulturstiftelsen i Stockholm startade, i samarbete med kvinnokooperativet, invigde hösten 2006 projektet Astrid Lindgren barnboks och rättighetscenter i Diyarbakir. Projektet finansieras av Sida medel genom Olof Palmes Internationella Centrum.

MASAK och regeringsvänliga turkiska tidningar anklagar Umut Isigi Kadin Kooperatifi för att förmedla dessa pengar till PKK. Kvinnornas namn publicerades i tidningar och görs således till måltavlor. Som ett resultat av detta hotades två av de verksamma kvinnorna per telefon.

I förra veckan kallades Sveriges ambassadör i Istanbul till det turkiska utrikesdepartementet. Turkiet utövar påtryckningar på Sverige för att stoppa bidrag som syftar till att gynna kurdernas kulturella rättigheter.

Olof Palme Centret har i ett pressmeddelande påpekat att en oberoende revisionsgenomgång visar att ingen del av det beviljade bidraget till Umut Isigi Kadin Kooperatifi har vidareförmedlats till PKK.

Umut Isigi Kadin Kooperatifi, Kurdiska kulturstiftelsen och Svensk-kurdiska kulturföreningen har anmält MASAK och de tidningar som publicerat rapporten, för förtal.

Vad som oroar oss är att den svenska regeringen, inte minst Carl Bildt, inte bemöter anklagelserna. Sveriges tystnad är oroväckande. Det är skamligt att Sveriges utrikesminister inte kan stödja de förtryckta och försvara sitt land mot turkiska vilseledande informationer.

Vi som undertecknar detta upprop protesterar mot den turkiska statens smutskastning av kurder och kurdiska föreningar, organisationer samt institutioner, och kräver att utrikesminister Carl Bildt snarast uttalar sig gällande sanningen för det svenska folket!

Stockholm, den 11 oktober 2012

FN-resolution erkänner småbrukare och lantarbetares rättigheter

Förra veckan antog FN:s råd för mänskliga rättigheter en resolution om småbrukares och lantarbetares rättigheter.

- Vi välkomnar nyheten om antagandet av resolutionen, säger Fransisco Contreras, ordförande i Latinamerikagrupperna. I en situation där den globala kapplöpningen om naturresurser och ökat tryck på jordbruksmark leder till omfattande miljöförstöring och kränkningar av småbrukares och lantarbetares rättigheter är ett erkännande av dessa gruppers rättigheter centralt.

Många representanter från det civila samhället och sociala rörelser världen över har tryckt på för ett antagande av resolutionen. Särskilt den internationella småbrukarrörelsen La Via Campesina har kämpat länge för ett slut på diskrimineringen av bönder och ett erkännande av deras rättigheter.

- Latinamerikagrupperna samarbetar med La Via Campesina i deras kamp för ökat inflytande för småbrukare och lantarbetare och gläds tillsammans med dem, säger Francisco Contreras.

Antagandet av resolutionen är ett erkännande av bönders nyckelroll i den globala matproduktionen och lösningen av världshungern. Det är också ett stort steg mot ett antagande av en ny FN-deklaration för småbrukare och lantbrukares rättigheter för att bekräfta, främja och skydda bönders mänskliga rättigheter. En arbetsgrupp kommer nu att förhandla fram och presentera ett utkast till en deklaration för rådet för mänskliga rättigheter.

En viktig, stor och demokratisk seger

Presidentvalet i Venezuela är en viktig, stor och demokratisk seger.

En viktig seger,  för det är en fortsättning på förändringsvågen som präglat både Venezuela och Latinamerika i det senaste decenniet. Det är en viktig seger för kontinentens integration. Argentinas Cristina Fernandez Kirchner CFK twittrade detta igår, det är en seger för Venezuela, Mercosur, UNASUR.

Det är en stor seger för vänstern och folkrörelserna i Venezuela och Latinamerika. Mer än en seger för Chavez och "chavismen" betyder den ett stort nej till att återvända till nyliberalismen och till USA:s tidigare grepp om kontinenten. Det är en markering mot högerns frammarsch i de senaste valen (Chile, Panama, Guatemala, Mexiko). Utan att överdriva vakade  hela den latinamerikanska vänstern igår och twittern och sociala medier exploderade så fort resultatet blev känt.

Det är en demokratisk seger. Med ett historiskt valdeltagande på 80% och ett valsystem som många andra länder avundas (och som de nu annonserar kommer att införa) stärker  valet Venezuelas demokratiseringsvåg. Ja, nu deltar i valrörelsen och röstar majoriteten av venezolanerna, inte enbart medel och överklassen som tidigare (valdeltagandet var tidigare 30-60%). I andra länder i Latinamerika väljs presidenter med ett valdeltagande på mindre än 50 % (Colombia, Honduras) eller 63% (Guatemala och Mexiko). Valsystemet och valmyndighetens respektingivande imponerar till skillnad från starkt kritiserade system i andra amerikanska länder (inkl USA). Trots skriverier har balansen i media varit till oppositionens fördel, större delen av TV-kanaler som Globovision, tidningar som El Universal och La Nacion och radiostationer har propagerat för oppositionens kandidat Capriles. Statens medier, TV-kanalen VTV med 5 % tittarsiffror, tidningarna Vean och Correo del Orinoco samt radiokanalen RNV har stött Chavez. Tittar- och lyssnarsiffror samt tidningsupplagor går lätt att kontrollera. Jämför gärna med mediebalansen i Colombia och Honduras där oppositionen saknar både dagstidningar och TV och journalisterna hotas och mördas (även Mexiko), eller Brasilien där högeroppositionen kontrollerar praktiskt taget alla medier.  I Chile har inte oppositionen, tidigare vid makten i 20 år, en enda dagstidning eller TV.

Valresultatet blev: Chavez  55, 11% -  Capriles 44,27% (uppdaterad efter 97% av rösterna)

- Oppositionens drygt 44 %, 6,4 miljoner är en betydande del av venezolanerna. I huvudsak en viktig del av medelklassen som röstade på oppositionen. Det måste den vinnande majoriteten ta hänsyn till. Högern vet att en majoritet av oppositionens röster är proteströster mot korruptionen, kriminaliteten och mot en dålig förvaltning. Ja, mot Chavez. Men inte för ett mer traditionellt högerprogram med privatiseringar, statens minskade roll i ekonomin, avregleringar mm. Även inom oppositionen finns en majoritet som stödjer de sociala programmen, konstitutionen från 1999, social inkludering och den latinamerikanska integrationen.  Det vet den politiska högern, och kampanjen var därför populistisk som pekade på missnöjet mer än att presentera ett eget program.

- Kritiken mot den bolivarianska regeringen finns även inom den egna rörelsen. Kriminaliteten och osäkerheten är ett starkt minus, morden är uppe i 44 på 1 000 invånare, inte högst i Latinamerika som felaktigt skrivits i svensk media, men mycket hög. Man antog (felaktigt?) att om man minskade fattigdomen, vilket det gjort, skulle kriminaliteten minska. Även förvaltningen är under all kritik menar många, de statliga och arbetarstyrda företagen levererar inte i takt med efterfrågan. Bygge av gator, bostäder, infrastruktur fastnar i byråkratin och korruption. Här finns mycket att göra.

- Under valrörelsen sa Chavez att valet handlade inte om man fått en bostad eller om gatan inte fixats (klientelismen), utan om fosterlandet, om det socialistiska projektet. Det var kampanjens tyngpunkt. Valet stod mellan det bolivarianska revolutionen och att gå tillbaka till det gamla högerstyret. Tydligen lyckades Chavez mobilisera en majoritet för sitt projekt. En medveten och mobiliserad majoritet.

Varför Chavez?

Här en artikel (i en snabb svensk översattning) som idag publiceras i ett flertal dagstidningar i världen bland annat i Le Monde (Frankrike), Publico (Spanien) och La Jornada (Mexiko).

Varför Chavez?
Jean-Luc Mélenchon och Ignacio Ramonet*

Hugo Chavez är utan tvekan den mest baktalade statschef i världen. Ju närmare presidentvalet den 7 oktober desto grövre smutskastningen, såväl i Caracas som i Frankrike och i andra länder. Det vittnar om en förtvivlan från den bolivarianska revolutionens motståndare inför (som opinionsmätningarna tycks bekräfta) en ny valseger för Chavez.

En politisk ledare bör bedömas efter sina handlingar, inte genom rykten som sprids mot honom. Kandidaterna ger vallöften: det är få som, en gång vid makten, uppfyller dem. Redan från början var Chavez vallöfte mycket klart: arbeta till förmån för de fattiga, som vid den tidpunkten var de flesta venezolaner. Och han höll i sitt ord.

Nu när det venezolanska folket gör sig redo att rösta är det därför dags att komma ihåg vad som verkligen står på spel i detta val. Venezuela är ett rikt land, mycket pga sina fantastiska rikedomar på marken, särskilt gas och olje-tillgångar.  Men nästan alla dessa rikedomar var då i händerna på den politiska eliten och transnationella bolag. Fram till 1999 fick folket bara smulor. Regeringar växlade mellan socialdemokrater och kristdemokrater, korrupta och underordnade marknaderna, som privatiserade urskillningslöst. Mer än hälften av venezolanerna levde då under fattigdomsgränsen (70,8 procent år 1996).

Chavez har gjort att den politiska viljan ännu får råda i landet. Han lyckades ”tämja” marknaderna, stoppade den nyliberala offensiven och därefter genom det folkliga deltagandet gjorde han att staten återtog de strategiska sektorerna av ekonomin. Han återvann den nationella suveräniteten. Och med det, påbörjades en omfördelning av rikedomar till förmån för den offentliga välfärden och de bortglömda.

Socialpolitik, offentliga investeringar, nationaliseringar, jordreform, nästan full sysselsättning, minimilön, ekologiska mål, rätt till bostad, rätt till hälsovård, till utbildning, till pension ... Chavez har också ägnat sig åt att bygga upp en modern stat. Han har lanserat en ambitiös omorganisering av landets förvaltning och infrastruktur: motorvägar, järnvägar, hamnar, kraftverk, gas och oljeledningar.

Utrikespolitisk, valde han den latinamerikanska integrationen och främjade Syd-Syd samarbetet, medan han tvingade USA till en relation baserad på ömsesidig respekt ... Venezuelas drivkraft har utlöst en sann progressiv våg av revolutioner i Latinamerika, vilket gör kontinenten till ett isolerat exempel på ett vänstermotstånd i uppror mot nyliberalismens härjningar.

En såda orkan av förändringar har vänt på de traditionella maktstrukturer och lett till en återuppbyggnad av ett samhälle som hittills varit hierarkiskt, vertikalt, elitistiskt. Detta kunde enbart leda till hat från de härskande klasserna, övertygade om att vara landets legitima ägare. Det är dessa borgerliga klasser som, med sina beskyddande vänner från Washington, finansierar de stora smutskastningskampanjer mot Chavez. De genomförde till och med, i allians med de traditionella medierna, en statskupp den 11 april 2002.

Kampanjen fortsätter än idag och vissa politiska och mediala grupper i Europa har till uppgift att upprepa budskapet. Med det antagandet, tyvärr, att en upprepning är ett bevis, kommer de ”späda själarna” till slut tro att Hugo Chavez skulle förkroppsliga "en diktatorisk regim där det inte finns någon yttrandefrihet".

Men fakta är envisa. Har någon sett en "diktatorisk regim" vidga gränserna för demokrati i stället för att begränsa dem? Och ge rösträtt till miljontals människor som hittills varit utestängda?  Val i Venezuela förekom tidigare en gång vart fjärde år, Chavez genomför fler än ett val per år (14 på 13 år), inom en demokratisk ram som erkänns av både FN, EU, OAS, Carter Center m fl.

Chavez bevisar att det går att bygga socialism i frihet och demokrati. Och även att den demokratiska ramen är ett villkor för den sociala omvandlingen. Chavez visade att han respekterar folkets dom, genom att ge upp en konstitutionell ändring som avvisades av väljarna via folkomröstning 2007. Det är inte en slump att Foundation for Democratic Advancement (FDA), i Kanada, i en studie som publicerades år 2011, placerar Venezuela överst på länder som respekterar valrättvisa.

Hugo Chavez regering spenderar 43,2 % av budgeten i social politik. Resultat: Barndödligheten har halverats. Analfabetism har utrotats. Antalet lärare femdubblats (från 65 000 till 350 000). Landet har den bästa Gini-koefficienten (ett mått på ojämlikhet) i Latinamerika. I sin rapport från januari 2012 fastställer FN-organet CEPAL att Venezuela är det sydamerikanska landet, tillsammans med Ecuador, som mellan åren 1996 och 2010, uppnått den största minskningen av fattigdom. Slutligen, placerar USA-baserade GALLUP Venezuela som det sjätte ”lyckligaste land i världen".

Det mest upprörande, i den nuvarande smutskastningskampanjen, är påståendet att yttrandefriheten begränsas i Venezuela. Sanningen är att den privata sektorn, som är fientlig till Chavez, kontrollerar i stor omfattning medierna. Vem som helst kan kontrollera denna uppgift. Av 111 TV-kanaler är 61 privata, 37 kontrolleras av NGO och folkrörelser och 13 är statliga. Med tillägget att de offentliga kanalernas tv-tittare inte överstiger 5,4 %, medan den privata andelen överstiger 61 %... Samma scenario för radiostationer. Och 80 % av de tryckta medierna är i händerna på oppositionen, med de två mest inflytelserika tidningar, El Universal och El Nacional, som motståndare till regeringen.

Inget är perfekt, naturligtvis, i det bolivarianska Venezuela – var finns det ett perfekt system? - Men ingenting rättfärdigar en sådan kampanj av lögner och hat. Det nya Venezuela är spjutspetsen i den demokratiska vågen som i Latinamerika sopat bort de oligarkiska regimerna i nio länder, bara kort efter Berlinmuren föll, när några förutspådde "historiens slut" och "civilisationernas kamp” som unika horisonter för mänskligheten. Det bolivarianska Venezuela är en inspirationskälla för oss, utan blindhet eller oskuld. Dock med stoltheten att befinna oss på den goda sidan av barrikaden och reservera slagen mot det onda imperiet USA, och dess så starkt beskyddade skyltfönstren i främre orienten och var pengar och privilegier regerar. Varför väcker Chavez en sådan stark vrede bland sina motståndare? Otvivelaktigt därför att han, liksom Bolivar gjorde, lyckats frigöra sitt folk från hopplöshet. Och öppnat deras aptit för det omöjliga.

• Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche, EU-parlamentariker och tidigare presidentkandidat för Vänsterfronten i valet 2012
• Ignacio Ramonet ordförande i Mémoire des Luttes och tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique

USA i mellanöstern går via muslimska brödarskapet

Journalisten Patrick Cockburn skriver i The Independent en intressant analys om USA:s inflytande i mellanöstern.  Han frågar sig om USA är på väg att förlora sitt inflytande i regionen eller om det är bara i en ny skepnad?  Några av Cockburns slutsatser:

 - USA är försvagat jämfört med perioden mellan 1979 när Egyptens Sadat skrev under Camp David-avtalet med USA (och Israel) och Irakkriget som generalen William Odom kallade "the greatest strategic disaster in American history". Även kriget i Afghanistan visar på USA:s försvagade position.

- Den "arabiska våren" har hotat USA:s inflytande men också öppnat för nya möjligheter eller vägar. Även om de förlorade Mubarak har det muslimska brödarskapet sökt allians med USA för att undvika militär kupper. Samma strategi som Recep Tayyip Erdogan och hans AKP i Turkiet (och förklarar varför Erdogan stödde USA:s invasion av Irak 2003). Alliansen med de muslimska partierna, demokratiska och kapitalistiska, kommer påverka USA:s politik i mellanöstern, exempelvis kan man inte förvänta sig att den nya egyptiska regeringen stödjer Israels bombningar av Libanon (som Egypten gjorde 2006) eller Gaza (2008).

 - Cockburn menar att ett problem är att Vita Huset inte kommit till insikt om det minskade inflytande i mellanöstern "The US State Department appears to have had an unhealthy belief in its own propaganda".

 - Hur kommer Obama agera i melllanöstern framöver? Israel kommer fortsätta med det militära hotet mot Iran (även om det är en bluff). Kommer USA gå via Turkiet för att avsätta Basher al-Asad i Syrien? Kampen om Syrien handlar, mer än kampen mot autokrati, om en kamp mellan shia och sunni, mellan Iran och dess fiender. Cockburn menar att för USA är snabbaste sättet att avsluta kriget i Syrien att försäkra Asads allierade (i Bagdad, Teheran och Beirut) att de inte står på tur.

Vem låg bakom mordet på Kadaffi?

Den italienska högertidningen Corriere della Sera avslöjade i lördags att det var en fransk agent som mördade Kadaffi. Nu bekräftar även The Telegraph samma information.
Dagstidningen Corriere, Italiens näst största, skriver om dubbelspelet bakom Kadaffis död. Frankrikes president Sakozy var angelägen om att Kadaffi dödades innan han gjorde verklighet av sina hot att avslöja detaljerna i sitt intima samarbete med densamme Sarkozy. Därför skulle det ha varit en fransk hemlig agent som sköt det dödande skottet. Det står också att Syriens president Assad sålde numret till Kadaffis sattelittelefon för att Nato skulle kunna spåra upp Kadaffi. Assad fick löfte om lindring av Västs påtryckningar mot Syrien om han förmedlade Kadaffi satellitnummer.