Alla USA-krig har startats i "frihetens och demokratins" namn. Kriget i Libyen är inget undantag. Retoriken är igenkännande. När George W Bush startade angreppskriget mot Irak den 20 mars sa han: "The people of the United States and our friends and allies will not live at the mercy of an outlaw regime that threatens the peace with weapons of mass murder". 8 år efter angreppskriget i Irak säger Obama: "We are answering the calls of a threatened people, and we are acting in the interest of the United States and World".
Världssamfundet har misslyckats med att få till fredsförhandlingar mellan Khadaffi och oppositionen. Alldeles för många har haft intresse att få igång ett krig. Medan det libyska folket mobiliserat för demokratiska reformer, har andra uppmuntrat till ett inbördeskrig och ett angreppskrig som vi nu får följa via TVen. Av ekonomiska, politiska, geopolitiska skäl. För att få kontroll över oljan, för att lägga vantarna på de 200 miljarder dollar som Libyen lagt på utländska banker, för att sälja vapen, för att få fart på en annars nedgående ekonomi. Men också av inrikespolitiska skäl och för att sudda bort (inte så gammal) vänskap och affärer med Khadaffi som stör deras "demokratiska" image. Hyckleriet äcklar!
I torsdagens riksdagsdebatt fanns inga röster som vågade lyfta fredens hopp, diplomatins språk. Inte ens från de som man skulle kunna förvänta sig ska lyfta konsekvenserna och riskerna med ett öppet och omfattande krig. Krigsdrevet var unisont. Där finns ingenting att hämta.
Kan den tidigare starka antikrigsrörelsen och den konsekventa fredsrörelsen få igång en opinion för fred i Libyen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar