CIA:s destabiliseringsplan i Venezuela avslöjad

Venezolansk TV avslöjade i veckan CIA:s planer för att destabilisera Venezuela. Enligt ett CIA-dokument satsar USA sina kort för att göra landet oregerligt efter folkomröstningen om författningsreformen den 2 december. Planen som går under namnet Last Phase of Operation Pincer går ut på att både bojkotta folkomröstningen och samtidigt mobilisera för ett nej. I planerna ingår att locka över socialdemokratiska krafter som stödjer Chávez att rösta nej, så som man nu lyckats med partiet PODEMOS och generalen Baduel, att misskreditera statliga institutioner som valmyndigheten, Högsta Domstolen och Presidenten och internationellt isolera Chávez . En central bricka i CIA:s destabiliseringsplan är, liksom i Ukraina och Serbien, studenter från privata universitet som ska revoltera på gatan. Som spjutspets används vänsterextrema grupper som Bandera Roja (Röd Flagga) och även små trotskistiska sekter som inte drar sig för att använda våld och vapen under demonstrationerna. En av ledarna i studentrevolten och i Bandera Roja heter STALIN Gonzalez.

Målet med planen är att efter folkomröstningen skapa en ohållbar situation i landet för att med stöd av militärer störta Chávez. Strategin känns igen från Ukraina. Över 8 miljoner dollar har öronmärkts för Operation Pincer och den leds av CIA-organet Human Intelligence (HUMINT) in Venezuela.

Hela CIA-memo (på engelska) går att läsa som en kommentar av Neo på mitt inlägg om Bolivia från måndag 26/11. Här kan du läsa den på spanska.

USA:s långa trådar i Pakistan

Pakistans framtid avgörs just nu i Vita Huset. Det som i media skildras som ett högt politiskt spel förefaller vara mer resultatet av hur USA drar i sina synliga och osynliga trådar. Generalen Pervez Musharraf är USA:s man, lojal i Bush' krig mot terrorism och Benazir Bhutto är USA:s "fräscha" politiska kort.

Financial Times berättar om hur både Bhutto och generalen Musharraf, två som förstår spelets regler, långt i förväg anlitade faktiskt samma lobbyföretag WPP, näst störst i världen inom denna bransch, för att bättra sitt image i Vita Huset. People's Party of Pakistans ledare Bhutto betalade flera miljoner dollar till WPP för att övertyga Bush att hon fortfarande är ett bra politiskt alternativ i Pakistan. Samtidigt hade generalen Musharraf betalat samma WPP (via dotterbolaget Quinn Gillespie) för att också få bättre audiens hos Bush.

USA:s sändebud i Pakistan, Negroponte, samme man som tidigare varit inblandad i dödskampanjer i både El Salvador och Irak, behövde inte anstränga sig mycket för att få de att "komma överens" om en maktfördelning med Musharraf som president och Bhutto som premiäminister, samtidigt som Musharraf avgick som ÖB. Dock har planerna stött på patrull, det pakistanska folket. Missnöjet med generalen gör det svårare än vad de hade räknat med att ro hem det hela. Massiva protester har exempelvis tvingat Bhutto att agera mer konfrontativt gentemot Musharraf än vad som var beräknad.

Högern konfronterar demokratin i Bolivia

De rapporteringar som kommer från Bolivia just nu är att högern nu öppet trotsar den demokratiskt valda konstituerande församlingen. Det är uppenbart att högern nu förbereder sig för en statskupp. Våldsamma upplopp och avspärrningar blockerade den konstitureande församlingens arbete. Under söndagen lynchades en polis och ledamöterna fick fly från Sucre där de var samlade. Enligt en rapport i UBV:s hemsida sattes bilar och byggnader i brand däribland en polisstation och en brandstation. Fångar släpptes ut ur fängelset. Affärer började plundras och ungdomar tog tillfället i akt att vandalisera.

Roger Burbach direktör för Center for the Study of the Americas (CENSA ) skriver att Bolivias första urinvånarpresident Evo Morales håller på att tvinga fram ett avgörande slag mot oligarkin och de politiska högerpartierna som har hindrat ansträngningarna för att anta en ny författning med syftet att förändra landet. Han förklarade: "Antingen död eller levande kommer jag att ha en ny författning för landet den 14 december," dvs den fastslagna dagen då den folkvalda Konstituerande Församlingen måste lägga fram författningsförslaget.

Victoria Gonzalez, vänsterpartist och aktiv i stödgrupperna till MAS skrev igår en välinformativ rapport om läget.

Jag har lyssnat på de direktsända grundlagsöverläggningarna sedan igår fredag. Det var meningen att dessa överläggningar skulle vara i staden Sucre men våldsamma universitetsungdomar fortsatte misshandla både grundlagsförsamlingens ledamöter och de förtroendevalda som var i Sucre för att följa överläggningarna. Dessa förtroendevalda blev misshandlade och utslängda med xenofoba och rasistiska förtecken i måndags och i tisdags denna vecka.

De uppskrämda ledamöter flyttade till en militäranläggning för att kunna fortsätta sina överläggningar. Ungdomarna gavs sig då på allt i sin omgivning främst institutionerna, vilket ledde till att poliserna använde tårgaser mot ungdomarna. Anledning till deras vrede är att Sucre kräver bli Bolivias huvudstad i praktiken också. Men deras krav blev för långtgående och trots att de i förhandlingar fick en hel del igenom drog sig (högerpartiet) Podemos i sista stunden ifrån förhandlingsbordet.

Igår verkade det som att ungdomarna så småningon lugnat ner sig men idag kom det rapporter om att de hade beväpnat sig med molotovbomber, dinamiter, mycket alkohol och vapen. Under hela dagen försökte dessa ungdomar bryta säkerhetsbarriären. Fram på kvällen började det sprida sig rykten inne i militärkassernen om att beväpnade ungdomar var på väg att storma dem. Det kommenterades också i direktsändning om att de flesta massmedia under hela dagen hade kallat befolkningen till civilolydnad och att sätt stopp för de pågående förhandlingarna. Skälet var enligt massmedia att grundlagsöverläggningarna var olagliga. Men detta är lögn eftersom det var det första man klargjorde vid uppropet. Det kom 145 ledamöter av 255 och 9 av 16 politiska partier var representerade bl. a två Podemos-ledamöter (de ivrigaste regeringsopponenterna). Hur som helst när öveläggningarna nästan var avklarade idag blev mötet bryskt avbruten av stadens borgmästare. Han varnade om den överhängande anstormningen och om att alla måste lämna lokalerna omedelbart, dessutom menade han att det redan fanns flera döda utanför. Det uppstod tumult i salen och en del höll på att lämna salen med en gång, men andra stålsatte sig och man övertygade alla om att försöka fullfölja överläggningarna. Så under överhängande hot beslutade man om de två sista punkterna. Vilket betyder också att i grova drag godkände de kommissionernas arbete tidigare i år. Den ena gällde Sucres ställning som huvudstad men att La Paz fortfarande skulle vara den praktiska huvudstaden.

Efter det avslutades radiosändningarna och jag försökte hitta någon annan radiosändningen för att få veta vad som hände. Jag fick då lyssna på universitetsrektor i Sucre som skyllde allting på regeringen. Han påstod att de stackars förtroendevalda utanför militäranläggningen var beväpnade och att de skulle döda fler ungdomar. Han uppmanade befolkningen att ta sig till militärförläggningen och en gång för alla göra slut på den illegala nyantagna grundlagen.

Jag letade vidare och fick reda på ett tiotal sårade och en död, men sedan försvann all kontakt med alla IT-medier i Bolivia. Samma sak hände i Venezuela 2002. Det är hemskt om det skulle hända i Bolivia ett apartheid-land som trots sina rikedomar är det fattigaste i Sydamerika och när nu den nya grundlagen äntligen erkänner alla sina medborgare som lika. Den nyssantagna grundlagen arbetades ihop i 21 kommisioner som till 85 % var eniga på alla artiklar. Det skulle därför vara ett hårt slag mot demokratin.

Victoria Gonzalez

Kasparov är inget alternativ för Ryssland

Medias förenklade rapportering skildrar de kommande valen i Ryssland till både Duman den 2 december och till president i mars nästa år som en strid mellan den onda auktoritära Putin och de goda demokratiska krafterna samlade kring Garry Kasparov.
Han är presidentkandidat för Ett annat Ryssland, som i väst beskrivs som en bred och demokratisk rörelse, som är varken höger eller vänster. Skickligt har Kasparov utåt använt sig av generaliseringar som går hem framförallt i väst, kring mänskliga rättigheter, frihet mm. Dock när man skrapar på ytan avslöjar sig den gamle shackspelaren.
I en intervju i veckomagasinet Fokus säger Kasparov att han i de flesta europeiska länder skulle politiskt hamna bland de konservativa. Han är för fria marknader och minimala regleringar. Hans politiska föredömen är Churchill, Reagan och Thatcher. De hör "alla till den kategori människor som hade starka övertygelser och stred för dem hela livet, vare sig de var populära eller inte".

Detta är inget bra alternativ för Ryssland.

Chavez bröt löften om gisslan...eller?

Det är sjukt hur DN manipulerar nyheten om att den colombianske presidenten Uribe satte stopp för Chavez medling mellan vänstergerillan FARC och Colombias regering. I en liten notis i papperstidningen är rubriken att Chavez bröt löften om gisslan. DN:s rubrik är klart missvisande och handlar egentligen inte alls om medlarrollen eller om fångutväxlingen. När man läser den korta notisen kan man inte tyda på vilket sätt Chavez skulle ha brutit löften om gisslan. Rubriksättaren satt snarare och tänkte på hur man bäst kunde använda sig av en tragisk notis om Colombia för att smutskasta Chavez.

Medlaruppdraget har haft som syfte att få till stånd en fångutväxling. Chavez har med stöd av den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba lyckats på bara några månader få igång samtalen med gerillan och fått med sig den franske presidenten Sarkozy på tåget, som vill att FARC ska släppa den gröna colombianska politikern och fransyskan Ingrid Betancourt.

Förra veckan träffade Chavez en FARC-ledare i Caracas och nu i onsdags Sarkozy i Paris. Anhöriga till fångarna i både regeringens fängelser som hos gerillan har för första gången, och då överdriver jag inte, kunnat se en möjlighet att få hem sina nära och kära. Men nu sätter Uribe stopp för medlaruppdraget. Och anledningen skulle vara att Chavez pratat med den colombianska arméns ÖB.

I själva verket har Chavez och Piedad Cordobas lyckade medlarroll ifrågasatts av den colombianska högern. Framförallt för att det gett FARC ett internationellt erkännande och för att om det hade lyckats, som det var på gång att göra, skulle det bevisa att fredsförhandlingar och en politisk lösning på konflikten är möjlig och därmed underminerat Uribes och högerns krigspolitik. I fallet med fångarna innebär denna politik att de ska ”befrias” med vapen och inte med förhandlingar med gerillan. Detta har kostat nu många människors liv, nu senast 11 parlamentariker som dödades under ett sådant ”fritagningsförsök” av en privatarmé som ville kamma hem stålar som utlovats av Uribe.

Irakierna har ramlat ur historien

Läs Mustafa Cans lysande artikel om det ockuperade Irak "Befriade, lurade och bestulna". Bland annat får man läsa om läkaren och poeten Saad Salehi som jublade när USA-soldater invaderade Irak men som nu vill inget annat än flytta till Göteborg.

"Allt som han lagrat inom sig det senaste året vällde ut i ett enda flöde utan att jag tilläts sticka in med frågor: Kriget har blivit en livsform. Civilisationen har brutit samman. Offret fortsätter att lemlästa sig själv. Irakierna har ramlat ur historien, förlorat sin identitet. Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden. Han hade fått nog av de amerikanska säkerhetsbyråernas legoknektar som inte står under några lagar, för det finns inga lagar alls. Han har fått nog av alla som stjäl: Coalition provisional authority, som styr landet, nog av Halliburton, Enron, Shell, av varje utländskt bolag, varje irakisk firma, statliga tjänstemän. Varje hörna är en dödsfälla, varje landsman en potentiell självmordsbombare. Saad, 58 år, som levt mer än hälften av sitt liv i krig, vill lämna landet – ”I´m fed up, I can´t fight anymore” – för att leva sina sista år i lugn och ro i Göteborg."

Barroso "lurad" av Bush

En till som känner sig lurad av Bush och som flyr från sitt ansvar för eländet i Irak. Turen har kommit till den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen, portugisen José Manuel Barroso. I en intervju säger han att han tog ställning för kriget för att han under toppmötet i Azorerna fick information som senare skulle visa sig vara helt osanna. Han "avslöjar" att även Clinton var på honom för att stödja kriget. Det är häpnadsväckande hur en "ledare" på så hög nivå så lätt kan vifta bort sitt ansvar från ett folkrättsvidrigt krig som dödat över 600 000 irakier. Men den gamle maoisten är inte dummare än att han kan skylla sitt stöd till kriget på två föredettingar (Aznar och Blair) och Bush som är på fall.

3 dagar innan USA påbörjade sitt angreppskrig mot Irak, den 17 mars 2003 stod ordföranden för EU-kommissionen Barroso värd för ett toppmöte på Azorerna mellan USA, Storbritannien och Spanien. Det var där man beslutade att gå till angrepp den 20 mars. Bush med stöd av Blair, Aznar och Barroso ställde ett ultimatum till Hussein: eftersom Irak inte följt Bush' krav på att göra sig av med massförstörelsevapen fick Iraks översta ledarskikt 48 timmars respit för att gå i exil, eller ta konsekvenserna av en allierad attack. Den 20 mars 2003 inleddes bombningarna.

Barroso var då fortfarande premiär minister i Portugal och såg möjligheten att genom toppmötet och sitt stöd till Bush klättra i karriären. I hans tal på toppmötet går det inte att ta miste om var hans lojalitet fanns i valet mellan sanning och kriget.

"Now, coming to our responsibility in case there is a conflict, I must say that the responsibility falls entirely on the dictator Saddam Hussein. He bears the entire responsibility because he has not respected for all of these years international law and consistently violated the U.N. resolutions.
And in that case, if there is a conflict, I want to repeat it once more, Portugal will be next – side by side with his allies. And the fact that we are here today in the Azores with the United States, with Spain and with the UK, this is very significant"

Vänstervågen minskar fattigdomen i Latinamerika

Enligt FN-organet CEPAL minskar antalet fattiga i Latinamerika. Även arbetslösheten och den snäva inkomstfördelningen minskar. Allt detta som en konsekvens av de senaste årens politiska förändringar på kontinenten. Även om det inte sägs rakt ut är det förståss vänstervågen och vänsterregeringarna som tvingat fram en politik som nu börjar ge resultat.

Över 15 miljoner människor har kommit ut ur fattigdomen och 10 miljoner ur extremfattigdom. Det är första gången sedan 1990 som antalet fattiga understiger 200 miljoner människor. Enligt CEPAL lever nu 36,5% (194 miljoner) i fattigdom och 13,4 % (71 miljoner) i extrem fattigdom. Och under 2007 kommer antalet fattiga och extrem fattiga att minska till 190 respektive 69 miljoner människor.

Argentina och Venezuela är de två länder som lyckats bäst med fattigdomsbekämpningen. Argentina minskade antalet fattiga från 45 % (år 2002) till 21 % av befolkningen och de extrem fattiga från 20 % till 7 % och Venezuela minskade antalet fattiga från 48,6 % till 30,2 % av befolkningen och extremfattiga fån 22 % till 9,9%.

Rapporten konstaterar att de faktorer som mest påverkar de goda resultaten är en minskning av arbetslösheten, en omfattande ökning av statens och den offentliga sektorns investeringar i hälsovård, utbildning, bostäder och det sociala skyddssystemet samt en bättre fördelning av landets inkomster.

Iraksjälvmord bland USA-soldater

Dödsräkningen i Irak manipuleras nu hårt av USA för att utåt ge en bild om ett land på väg att stabilisera sig. Media har snabbt snappat upp detta. Men morden på civila fortsätter, igår onsdag mördades 80 Irakier och 37 skadades. Och även attackerna mot ockupationstrupperna fortsätter.

En annan statistik i krigets elände är CBS:s rapport om att minst 17 Iraksjälvmord begås varje dag i USA. Det är fler USA-soldater som begår självmord när de kommit hem från Irak än de som förlorar livet i kriget. Enligt CBS har minst 6 256 militärer som kommit hem från Irak begått självmord i USA under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak.

En förvirrad Zaida om Venezuela

Förvirringen är fullständig när Zaida Catalán försöker sig på en analys om Venezuela. Hennes grej är att "försvara demokratins principer om yttrandefrihet, fria val och tryckfrihet". Detta gör ju alla nu för tiden, en del gör det t o m med bomber och ockupation i Irak och Afghanistan. Hennes analys blir inte mindre förvirrad för det. Cataláns argumentation är tom och det sorgliga är att hon upprepar floskler från den latinamerikanska extremhögern

– Den diplomatiska krisen under det iberoamerikanska toppmötet som hon pratar om mellan Spanien/kungen och Venezuela/Bolivia/Ecuador/Argentina/Nicaragua har pågått länge. Och det handlar inte om att kungen Juan Carlos bad Chavez hålla käften. Det handlar om att den dåvarande spanske presidenten Aznar, han som också deltog i angreppskriget mot Irak, stödde en statskupp i Venezuela år 2002. De första att gratulera kuppmakarna i april 2002 var USA:s och Spaniens ambassadörer. Det handlar om, som Ortega sa under toppmötet och som gjorde att kungen fick nog och gick, att den spanske ambassadören i Nicaragua höll i ett flertal möten med den splittrade högeroppositionen för att förhindra sandinisternas seger. Han misslyckades och Ortega vann. Den diplomatiska krisen handlar om oljebolaget Repsol som i åratal landsfördrivit och förföljt ursprungsbefolkningen i Ecuador för att överta deras oljerika mark. Det handlar om lagvidriga kontrakt som spanska storbolag avtalat genom att muta korrupta bolivianska högerpolitiker. Konflikten handlar om spanska banker och storbolag som under Menems privatiseringsvåg i Argentina grävde guld och som svek och försvann under den stora krisen 2001-2002. Vad som hände under det iberoamerikanska toppmötet i Chile är en fortsättning på en pågående konflikt mellan spanska intressen och demokratiskt valda vänsterregeringar som har fått nog och som idag har kraft att säga det rakt i ansikte på en spansk monark.

– Catalán säger att Chavez är en pajas för att han utan att be om lov kallar "en tidigare spansk premiärminister för fascist". Hon glömde att säga vem denne premiärminister är. Det är Jose Maria Aznar, samme man som deltog i ett folkrättsvidrigt angreppskrig mot Irak, Aznar som tillätt över 500 CIA-flygningar med människor som kidnappats, olagligt arresterats, torterats och som hamnade i fånglägret Guantanamo. Vi pratar om den spanske premiärminister som stödde statskuppen i Venezuela och som nu åker runt i Latinamerika med sin NGO FAES med syfte att destabilisera demokratiskt valda regeringar i Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Venezuela. Det går att diskutera hur och när, men Chavez har all rätt att kalla Aznar som aktivt verkar för att störta demokratiskt valda regeringar på kontinenten för fascist. Chavez och vänster är inte ensamma att fördöma Aznar, även fredsaktivister, liberaler och andra demokrater i världen avskyr honom. Tydligen inte Catalán.

– Sedan blir det ännu mer förvirrad. Den s k "styrande folkvalda regeringen" som Catalán försvarar och som Chavez försökte störta var ledd av Carlos Andres Perez. Jag vet inte var hon har fått detta ifrån, men Carlos Andres Perez hade absolut inte "samma politiska program" som Chavez. Liksom Menem i Argentina och de Gortari i Mexiko genomförde Perez ett politiskt nyliberalt program, s k chockplanen, dikterat från IMF, med privatiseringar (bl a av telecombolaget CANTV) och avregleringar. I februari 1989 fick de fattiga nog och genomförde en omfattade protest, Perez svarade med att ta ut militärerna som skött mot de samlade och det slutade med tusentals döda. Det kallas för Caracazo. Situationen var kaotisk och 1992 försökte Chavez och andra militärer störta honom men misslyckades. Och Chavez fick sitta i fängelse. Carlos Andres Perez fick ändå ett år senare avgå anklagad för förskingring av mer än (dåtidens) 17 miljoner dollar. Perez bor idag i Miami.

– Felaktigt säger Catalán att militärernas roll tidigare inte varit politisk. Liksom i andra latinamerikanska länder har militärerna påverkat politiken, stött vidriga regeringar och använts mot civila som protesterat. Framförallt har officierarna alltid haft en hand i politiken. Det som ändrades med konstitutionen 1999 var att militärerna fick rösträtt (så som i Sverige). En skillnad med andra latinamerikanska länder är att det alltid funnits bland officerkåren en progressiv falang som inte stött högerregeringarna och motsatt sig förtrycket. Men det var militärerna som dödade tusentals människor under caracazo 1989 och det var militärer som torterade och mördade nuvarande vicepresidentens far Rodriguez på 1970-talet.

– Förvirrad är det när hon säger att militärerna inte är underordnade någon offentlig makt. De underordnar sig en folkvald regering och en försvarsminister, och det är nationalförsamlingen som lagstiftar och fattar politiska beslut. Armén har inga egna sådana befogenheter. Däremot har ett flertal fd militärer gått in i politiken och fått mycket utrymme. För och emot Chavez. Tyvärr är detta en konsekvens av att det korrupta partisystemet rasade samman, gamla politiker som Tal Cuals chefredaktör Petkoff var misskrediterade och den enda ”fungerande” institutionen med ledarskap kvar var försvarsmakten.

– För oss i den sekulariserade världen är det svårt att förstå hur starkt förankrad kristendomen är i Latinamerika. Den katolska kyrkan och de kristna värderingarna spelar en stor roll i det politiska livet. Chiles president Bachellet får ständigt kritik för att hon är agnostiker. Tyvärr föranleder detta en konservativ kvinnosyn och sätter käppar i hjulet för kvinnornas kamp för jämlikhet. Så är det i Venezuela och i resten av Latinamerika. Felaktigt menar Catalán att det är den religiösa övertygelsen som driver Chavez. Man kan gilla eller ogilla det, men samhällsförändringen i Venezuela är klart antikapitalistisk och med sikte på ett välfärdssamhälle. Ekonomisk jämlikhet, deltagande demokrati och rätten till utbildning, hälsovård och bostad är inte hämtade från bibeln utan är gamla hederliga krav från arbetarrörelsen och socialismen. Resultaten i form av minskad fattigdom, en enorm ökning av tillgängligheten av vård och utbildning, men även att oljans vinster används för att öka befolkningens levnadsstandard finns i både statistiken och verkligheten.

– Anklagelserna om åsiktskontroll är en fars. Alla som varit i Venezuela vet att huvuddelen av medierna kontrolleras av högern och att oppositionen varje vecka anordnar demonstrationer. Inga av oppositionens ledare har fängslats för att kritisera Chavez och inget parti eller media har någonsin förbjudits eller stängts. Böterna som dagstidningen Tal Cual fick betala var inte för att de gjorde narr av Chavez, det gör de varje dag, gå in på deras hemsida och kolla själv http://www.talcualdigital.com/. Det som gjorde att de bötfälldes var att de gjorde narr att Chavez dotter, en minderårig. Och det är förbjudet, inte enbart i Venezuela utan i de flesta andra länderna i Latinamerika. Tal Cual är inte en liten dagstidning och de har inte som Catalán påstår stängt, de kommer ut varje morgon.

- Slutklämmen är det viktiga i Cataláns inlägg. Chavez är fascist, bryter gång på gång mot de mänskliga rättigheter och är allsmäktig. Hon hade inte behövt säga så mycket fel innan för att komma till detta. Frågan är på vilka grunder hon kallar honom fascist. Både hon och jag vet vad fascism i Latinamerika betyder. Försvunna, tortyr, förföljelser, politiska fångar, exil, avskaffandet av alla politiska rättigheter, stängning av all oppositionell media. Skulle detta stämma på Chavez, då måste hon se till att belägga det. Det är en grov anklagelse. Hos Amnesty International eller Human Rights Watch kommer hon inte att hitta sådana belägg. I Venezuela råder det yttrande-, mötes och tryckfrihet. Till skillnad från andra länder i Latinamerika som Colombia, Mexiko och Peru, mördas inte fackliga ledare eller försvinner oppositionella. I inget annat land på kontinenten har oppositionen ett sådant övertag i media. Fria och hemliga val till president, nationalförsamlingen, delstaterna, fullmäktige och borgmästare genomförs enligt författningen. Oppositionen har makten i 2 delstater och ett hundraltal kommuner. Så på vilket sätt bryter Venezuela mot FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna? Förändringarna i konstitutionen kommer att avgöras i en folkomröstning. Oppositionen som jobbar för ett nej har alla rättigheter garanterade för att bedriva en kampanj. En påkostad sådan eftersom näringslivet är med och betalar. Redan nu sänder nej-sidan dyra TV-vinjetter. Valmyndigheten CNE har inför folkomröstningen godkänt både Nej och Ja-sidans organisationer. På vilket sätts avskaffas de demokratiska spelreglerna?

- Cataláns argumentation är tom. Som miljöpartist hamnar hon långt från den demokratiska rörelsen i Latinamerika som under 20 år kämpat mot nyliberalismen och som försöker bygga mer rättvisa och jämlika samhällen. Det hade varit intressant att få ta del av kritiken, som många gånger med rätta riktas från miljörörelsen, gentemot Chavez. I stället har Catalán kapitulerat för högerns floskler.

Locket på för kungen

Utan tvekan har den spanske kungens agerande på det iberoamerikanska toppmötet fått genomslag. I Spanien fick han toppbetyg av media och politikerna, "äntligen någon som ber Chavez hålla käften" . På Youtube finns både låtar och annat fyndigt. Dock är det annat som står på spel för Spanien i relationerna med Venezuela och andra latinamerikanska länder. Det vet den spanska regeringen och därför har både utrikesministern och premiärministern nu intensivt försökt tona ner "skandalen". Ett flertal representanter för näringslivet har nu bett regeringen att lägga locket på.

För Spanien har mycket att förlora (inte minst ekonomiskt) på att spä ytterligare på konflikten med Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, men även med Argentina och Kuba och som kan riskera att sprida sig till andra länder. Spanien är nämligen den största investeraren i dessa länder. Storbolagen Telefónica, Repsol-YPF, BBVA, Santander, Mapfre, Endesa, Indra, Prisa, Dragados och Gas Natural har enorma ekonomiska intressen i Latinamerika. Enbart i Venezuela har de spanska storbolagen investerat 1 701 miljoner euro sedan Chavez kom till makten. De spanska bankerna BBVA och Santander kontrollerar 25 % av landets finansiella marknad. Och de har gjort vinster på 231 miljoner euro. Även oljebolaget Repsol har stora intressen i Venezuela. Telecombolaget Telefonica har 8 miljoner kunder i landet och är efter Brasilien bolagets bästa marknad. Totalt är Spanien Venezuelas fjärde största investerare.

I Nicaragua har det spanska elbolaget Union Fenosa monopol på eldistribution. I Argentina har spanska bolag investerat 31 500 miljoner euro och i både Bolivia och Ecuador har Respsol en mycket stark position. Det är också känt att de spanska storbolagen fått mycket stryk de senaste åren pga de skumma affärer som gjordes under nyliberalismen och privatiseringsvågen. I Argentina sålde Menen rubbet till spanjorerna för fikapengar.

Det var kring detta som dispyten på toppmötet handlade om. Det var inte en utan 5-6 statschefer som tog upp de spanska storbolagens agerande på kontinenten. Korruptionen för att köpa loss statliga företag, miljöförstörelsen i gas och oljefälten i Ecuador och Bolivia, mutor för att ro hem kontrakt, monopolställning, lagvridig verksamhet på oljefälten, ursprungsbefolkningen som förföljs och landsfördrivs i Amazonas och på oljefälten mm. Därför fick den spanske kungen nog och gick.

I den spanska riskanalysen bör nämnas också Kina som håller på att etablera sig, liksom man gör i Afrika, som en av kontinentens största investerare. Kina håller skickligt på att slå ut Spaniens tidigare bekväma position i Latinamerika. I Chile exempelvis har Kina gått om både Spanien, Brasilien och Japan som handelspartner (endast USA och Argentina är större). På Kuba är Kina tredje efter Venezuela och Spanien. Handeln med Venezuela har ökat med 187 % och med Argentina 112 %. Dessutom intar Kina plats nummer tre i Brasiliens exportmarknad och nummer fyra i Argentina. Totalt har den kinesiska importen från Latinamerika ökat under de senaste 7 åren med över 600 %.

Men inte bara utomstående aktörer som Kina bör spanjorerna ta med i beräkning. Integrationen som pågår i Latinamerika, med Banco del Sur, TV-kanalen Telesur, de omfattande energiprojekten, ökad handeln mm gör spanjorerna rädda att hamna outside. Det iberoamerikanska toppmötet är det enda möte där Spanien och Portugal ensamma träffar alla statschefer från kontinenten (utan USA:s närvaro).

Kungen Juan Carlos har haft en rätt så viktig protokollär uppgift vid handel och affärer med Latinamerika, men med detta är det tveksamt om han överhuvudtaget kommer att få åka med till andra sidan Atlanten. För varken näringslivet eller den spanska regeringen kan kosta på sig ett till sånt spektakel. I Spanien framstår kungen som en hjälte, i Latinamerika är det mer tveksamt. I Venezuela har kungens "håll käften" utnyttjas av oppositionen men även oppositionella till Chavez ogillar europeiska kungar som försöker läxa upp latinamerikanska statschefer. Snarare har Chavez vunnit på detta. En sak är säkert, kolonialiststämpeln som spanjorerna i åratal försökt sudda bort i Latinamerika, har bara förstärkts. Därför kommer härnäst att vara locket på för kungen.

När kungen fick nog

Spanien kung Juan Carlos fick nog. I vredesmod lämnade Spaniens kung Juan Carlos salen under det iberoamerikanska toppmötet i Chile. Men det var inte pga att Chavez kallade den förre (höger)premiärminister Aznar för fascist som kungen gick, utan det var när Nicaraguas Daniel Ortega kritiserade de spanska storbolagen som under nyliberalismens glanstid på kontinenten roffade åt sig resurser och vinster. Då fick kungen vredesutbrottet och gick. Och det var inte bara Chavez och Ortega som kritiserade spanjonerna, utan även Bolivias Evo Morales, Ecuadors Correa och Argentinas Kirchner. Några minuter tidigare hade kungen bett Chavez hålla käften. Och några timmar tidigare hade Kirchner sagt att kungens medling i konflikten Argentina-Uruguay hade misslyckats och att han nu blev befriad från uppdraget. Ingen bra dag för kungen, alltså.

Chavez, Evo och Ortega fortsatte dock sina åtaganden bland tiotusentals människor som hade samlats under Folkets alternativa toppmötet.

Risk för statskupp i Venezuela

Konfrontationen i Venezuela kring författningsreformen ökar och det finns en stor risk för en statskupp. Detta blev uppenbart igår när den tidigare försvarsminister Raul Baduel, även tidigare arméchef och en av Chavez lojalaste medarbetare, på en presskonferens som sändes live i Globovision gick till hårt angrepp mot Chavez, uppmanade venezolanerna att rösta nej till reformen och till råga på allt sa det som högern hävdat att författningsreformen är en statskupp.

Baduels avhopp till oppostionen var klart oväntat. Tidigare har enstaka parlamentariker i det som är kvar av partiet PODEMOS (också tidigare bundsförvanter till Chavez) motsatt sig reformen, men de är svaga och har litet stöd. Däremot är Baduel respekterad, har en förankring i försvarsmakten och har alltid setts som en lojal medarbetare till Chavez. Raúl Baduel var generalen för de venezolanska fallskärmsjägarna som vägrade stödja statskuppen år 2002. Från sin bataljon i staden Maracay hotade han kuppmakarna både på den civila som den militära sidan med kraftåtgärder om de inte gav upp.

Det är ett stort slag mot regeringen och med Baduels förankring i försvarsmakten finns det nu en större risk att högern nu vågar sig på en ny statskupp. I söndags, dagen innan Baduels avhopp, sa Chavez under den stora demonstrationen till stöd för reformen att han förväntade sig att konfrontationen skulle tvinga vissa att ta av sig masken och gå över till oppositionen (han nämnde inga namn men efteråt förstår man att det var Baduel han syftade på) och sedan sa han också att en statskupp inte skulle lyckas den här gången heller.

Uppenbarligen finns mycket som står på spel med reformen. Den venezolanska staten och samhället är under en intensiv omvandlingsperiod och med författningsreformen kommer Venezuela att i grunden byta riktning, från nyliberalismen i riktning mot ett socialistiskt samhälle. Därför spelar nu högern alla sina kort.

Klockrent, enhedslisten!

Valkampanjen i Danmark hettar till!

Sverige avstår i resolution om utarmat uran

USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Tjeckien och Israel röstade emot en resolution som ska kartlägga användningen och konsekvenserna av utarmat uran. Den goda nyheten är att en stor majoritet röstade för resolutionen. 112 FN-medlemmar röstade för, 6 emot och 35 avstod (inklusive Sverige).

Utarmat uran har använts i vapen av NATO, USA och Storbritannien i Irak, Afghanistan, Kosovo och Serbien. WHO fastslog i en rapport i april 2001 att utarmat uran både är kemiskt och radiologiskt giftigt och angriper organ som lungor och njurar. På lång sikt kan intag av utarmat uran leda till fosterskador, leukemi och andra former av cancer. I till exempel Irak har man sett en otroligt stor ökning av just leukemi, cancer, missbildningar och infektioner. Om effekterna av vapnet inte begränsas till själva slagfältet, om de fortsätter att döda och skada när kriget är över och om de orsakar långvariga och utbredda miljöskador, då är vapnen olagliga. Utarmat uran strider alltså mot internationella konventioner om krigsföring som Haagkonventionen 1899 och 1907, Genève-protokollet 1925, Genèvekonventionen 1949, artikel 23, och Nurnberg-lagarna 1945.

Naomi Kleins film om chockdoktrinen