Halkade in på ett seminarium med serietecknarna Fabian Göransson och Liv Strömquist och författaren Anna Valdés om resa som en politisk handling. Rätt spännande tema med tanke på hur mycket vi idag spenderar tid och pengar i resor. I de flesta fall reser folk som turister, ni vet, sola, bada och piña colada. Men det finns också rätt många som har andra syften med sitt resande. En av dem är Fabian som rest i bl a Latinamerika med politiska syften. Och han har tecknat sina resor i boken Gaskriget.
Rätt roliga teckningar men framförallt provocerande, de ställer till sin spets frågan om i vilket syftet vi åker till fattiga länder som valobservatörer, backpackers, folkhögskolestuderande, som SIDA-volontärer och mänskliga sköldar. Åker vi för deras skull eller för vår egen? Det fanns de som menade att vi åker dit i rent martyrskap, nån tyckte att vi helt enkelt åker till fattiga och soliga länder sökande efter njutning mer än som politisk handling. Hur mycket påverkar vi och hur mycket påverkas vi? Hur mycket kolonialism har vi med oss i handbagaget?
Här tycker jag att Fabian som har sig själv som huvudfigur i serierna är rätt så öppen och ärlig i sina funderingar, en medelklass svenne mitt i oförståeliga sociala situationer och konflikter, och visst är det till viss del mer exotiskt än politiskt. Vad skulle det annars vara, kommer du dit som svensk medelklass uppfattar du saker som sådan. En av sina bästa serier är den om besöket i Paraguay, sjukt bra, han åker till en stad som han knappt kan stava och garvar åt alla och allt som han inte förstår sig på.
Så visst känner man sig träffad av frågorna på seminariet och inte minst i serierna med den giftiga ironin (är man martyr som åker till fattiga Bolivia eller farliga Colombia ?). De som kritiserar oss för att vi åker till Palestina, World Social Forum och Colombia har säkert en poäng. Men det finns dock annat också, som inte nödvändigtvis slår ut det tidigare men väger tungt, och det är människans inneboende känsla för solidaritet, att se sig i andra, att reagera mot förtryck och orättvisa och inte minst viljan att ändra saker och ting som känns fel. En viss del martyrskap, nyfikenhet och njutning, visst, men i huvudsak en rejäl bit solidaritet och kamp! Det är inte säkert att vi hjälper mer om vi åker dit, det kanske är så att det är mer effektivt att arbeta på hemmaplan. Men att vara på plats, se och ta i fattigdomen, att träffa människorna, samtala med rörelsen är avgörande för oss i västvärlden och för dem i den fattiga världen.
Vi förstärker solidaritetsrörelsen, vi knyter kontakter, andra medlare i samtalet (media, utrikesministern, soldater m fl) får stå tillbaka, vi får en direkt skildring och vi bygger en uppfattning utifrån våra perspektiv (kallar det vänster om du vill), vi i den rika världen talar direkt med dem och de med oss, för en stund kan man till och med lyckas osynliggöra "Vi och de". Så kontentan är: Res mer och glöm inte att ta med dig Fabians lysande bok!
Fabian bloggar här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar