Jag befinner mig just nu i Venezuela och här kan man verkligen få en hel del uppfattningar och kunskaper om de förändringar som pågår i Latinamerika. Idag 11 april har allting fokuserat kring statskuppen för fyra år sedan mot den folkvalde presidenten Chavez. Det var den venezolanska högerns "sista kort" för att sätta stopp på vad man här i Venezuela kallar den bolivarianska revolutionen. Som ni säkert vet misslyckades kuppen, ett folkhav invaderade huvudstaden Caracas och presidentpalatset där kuppmakarna höll till och tvingade till sist högern att ge upp. Ledaren för statskuppen var VDen för näringslivet. Chavez hade kidnappats och planerades att avrättas. Under pågående statskupp visade de privata TV kanalerna Disneyfilm. Det ovanliga i det hela var att militärerna, som under många andra statskupper i Latinamerika varit en viktig pelare i störtande av demokratiska regeringar, vägrade att stödja kuppen och ställde sig på Chavez sida. Lyckligt slut, alltså.
TVen visar idag reportage, debatter och intervjuer med folk som var med de dagarna, bl a intervjuades en ung blond kvinna från den rika delen av Caracas som då var frontfigur för högern och statskuppen. Hon berättade i intervjun om hur kuppmakarna planerade de välregisserade demonstrationerna till stöd för statskuppen under 11 april 2002. Idag har hon bytt sida och stödjer den bolivarianska revolutionen och manade andra att inte låta sig luras av högerpropagandan.
Men de privata tv kanalerna och högern tidningar referar idag mycket kort om statskuppen. De tystar ner deras egna medverkan i statskuppen. Statskuppen är ett skolexempel på hur massmedia kan verka när den agerar helt öppet på en sida i den konflikt, i detta fall mot demokratin och för en statskupp.
Här nedan kan ni läsa en ledare om statskuppen skriven av den svenska högerns kuppmakare Per T. Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet den 13 april, 2002
Adiós, Hugo Chávez
John Pilger heter en Londonbaserad filmare som med lätt paranoida betraktelser har nått kultstatus hos tokvänstern. På Aftonbladets kultursida skrev han häromveckan om Hugo Chávez, president i Venezuela. Pilger berättade om en folkkär demokrat och reformator som - naturligtvis - var föremål för USA:s onda anslag.
Men hotet mot Chávez kom inifrån. Eller snarare: underifrån. Protesterna mot hans vanstyre växte. Näringsliv och fackföreningar, konservativa och radikala - alla hade fått nog. Generalstrejk proklamerades. Medlemmar av Chávez "bolivariska cirklar", hyllade av Pilger, svarade med våldsamma motangrepp. Kulmen nåddes i torsdags, då över 150 000 människor tågade mot presidentpalatset Miraflores i huvudstaden Caracas. Chávez vaktstyrka öppnade eld. Minst tio personer dödades. Strax efteråt tvingades Chávez avsäga sig presidentämbetet. En civil övergångsregering har tillsatts under Pedro Carmona Estangas.
Hugo Chávez tycks ha levt i föreställningen att hans bakgrund som officer garanterade krigsmaktens lojalitet, men till sist vände sig även militären emot honom. Det avgjorde hans öde. Chávez, som 1992 gjorde ett misslyckat kuppförsök, bars i valet 1998 fram till makten på en våg av missnöje. Han lovade att bekämpa korruption och fattigdom och värna de medborgerliga fri- och rättigheterna. Sedan gjorde han tvärtom. Under kuppartade former skrevs konstitutionen om. Regimkritiska tidningar attackerades.
Chávez val av utländska vänner - Fidel Castro, Saddam Hussein och Colombias Farcgerilla - ökade knappast respekten för hans regim. Det blev valutakris. Och misären fördjupades: trots att Venezuela är världens fjärde största oljeexportör lever 85 procent av invånarna i fattigdom. Hugo Rafael Chávez Frias var en olycka för Venezuela. Men hans fall innebär inga garantier för framtiden. Ekonomin är försvagad. Partiväsendet ligger i spillror. De sociala orättvisorna är skriande.
Latinamerikanska militärer är sällan goda demokrater. Och beväpnade Chávezanhängare rör sig fortfarande i landet. Den nya regeringen måste så snabbt som möjligt genomföra val och ta initiativ till politiska, sociala och ekonomiska reformer. Det kräver tålamod av ett hårt prövat folk - och stöd från omvärlden. Det blev ingen ny Castro i Latinamerika. Massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för det. Nu väntar vi bara på John Pilgers analys.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar