Reinfeldts Afghanistan-överenskommelse avgör ingenting

Det enda som är tydligt från gårdagens överenskommelse kring Afghanistan är att det varken är politikerna eller det svenska försvaret som avgör hur och när det svenska deltagande i kriget kommer att sluta. Det är "läget på marken", sa Reinfeldt. Och eftersom varken Riksdagen eller det svenska försvaret har någon insyn i hur det går "på marken" är det väl andra som gör den bedömningen åt Sverige. En kvalificerad gissning är att det är USA (NATO), kompromisserna med talibanerna och inte minst den svenska opinionen.

De militära och politiska ställningstaganden kommer knappast att fattas i Sverige. Som så riktigt Rosenberg påpekar i DN idag tas de formella besluten i Sverige men de grundas på USA:s (ok, även NATO:s) bedömningar om läget. Opinionsförändringarna i USA kommer att påverka mer än en 90-procentig riksdagsmajoritet.

Kriget i Afghanistan kommer också att påverkas av hur Counter Insurgery slår ut. Militärt mer än politiskt. Taktiken användes i Irak och tillämpas nu i Afghanistan och det är därför ingen slump att Generalen Petraeus flyttades från Irak till Afghanistan. Counter Insurgery går ut på att vinna över grupper som inte ingår i den hårda kärnan i motståndet. Hårda förhandlingar förs sen hösten 2008 med talibanerna. I Irak köptes över sunnitiska klanledare och miliser med pengar och kontroll över vissa områden. Man beväpnade och betalade 90 000 "volontärer" (Iraks söner) som kontrollerar grannskapet. Även militärt finns det avgörande förändringar som även påverkar de svenska trupperna, i stället för att isolera sig i baser och bege sig ut i uppdrag, görs gemensamma operationer, inbäddade med afghanska trupper (kallas i Sverige Operational Mentor and Liaison Team). Det är vad Peter Eriksson igår sa var att gå från stridande till stödjande. Det är helt enkelt USA:s Counter Insurgery.

Sist men inte minst. Opinionen om Sveriges deltagande i kriget kommer mer än i parlamentariska korridorer att avgöras på svenska gator och torg. Det var antikrigsrörelsen som mobiliserade tusentals människor som förändrade opinionen kring USA:s krig i Irak, inte Göran Persson eller en riksdagsmajoritet. Den politiska majoriteten, media och etablissemanget tvingades till reträtt när en överväldigande majoritet gick ut på gator i februari 2003. Det funkade då och det måste kunna funka nu. En bred, inkluderande och aktiv rörelse kan faktiskt göra Reinfeldts Afghanistan-överenskommelsen till en kort parentes i svensk försvars och utrikespolitik. I den rörelse kan vänstern liksom solidaritets och fredsorganisationerna spela en huvudroll.