Backlash i Brasilien

Journalisten L Kjörling om händelserna i Brasilien:
-  Samtidigt med försöken att avsätta Dilma flyttar högern fram sina positioner, kan bero på nya styrkeförhållanden, backlash på gång redan nu? Kyrkans organ som stöder småbönder (CPT) påpekar att man nu angriper lagstiftningen kring slavliknande arbete. Ett förslag ligger i senaten att ta bort kraven på att egendomar som använder sig av slavarbetskraft skall köpas upp av staten.

Historiskt nederlag i Venezuela

Ett historiskt nederlag för den bolivarianska rörelsen i Venezuela. Läs min kommentar om valresultatet här http://www.internationalen.se/2015/12/ett-historiskt-nederlag-for-den-bolivarianska-rorelsen/

* I siffror:
- MUD (högerallians) 7 707 422 röster 56%. En ökning med 343 000 röster från valet april 2013
- GPP (regeringsalliansen) 5 599 025 röster 41%. En minskning med 1 988 554 röster från valet april 2013.

* Parlamentarisk representation: 

MUD 67% 112 ledamöter

GPP 33% 55 ledamöter 

Valdeltagande 74%

Nya röstberättigade 870 000 röster. 

Israels utomrättsliga avrättningar

Den israeliska regimen är åter rasande på Sveriges regering efter att utrikesminister Margot Wallström, i samband med att hon i riksdagen fördömt de palestinska knivdåden mot israeler även sagt att detta som svar inte får leda till en situation av utomrättsliga avrättningar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat uttalandet ”skandalöst” och krävt åtgärder. Ställd inför frågan i SVT:s program Agenda förklarar utrikesminister Wallström också att hon faktiskt inte har några belägg för utomrättsliga avrättningar från israelernas sida. Och statsminister Stefan Löfven vill i ett uttalande tona ned det hela. Missförståndet alltså uppklarat, och fallet avslutat?

Nej, så inte. Förutom att Israellobbyisterna inom Samfundet Sverige-Israel och partiet Liberalerna (tidigare Folkpartiet) kräver ytterligare ”förklaringar” från utrikesministern så kvarstår ju själva grundproblemet – de utomrättsliga avrättningarna. Dessa är en sedan länge etablerad politik från den israeliska regimens sida. Bara under perioden från Intifadans utbrott år 2000 fram till 2008 dokumenterade det Palestinska Människorättscentret (PCHR) över 500 fall av utomrättsliga avrättningar – utan att någon svensk utrikesminister eller annan politiker lyckades se något. Två av de mest kända exemplen är morden på Hamas andlige ledare, den blinde och handikappade shejk Ahmed Yassin, i mars 2004, och på hans efterträdare Dr. Abdel Aziz al-Rantisi en månad senare. I båda fallen användes bestyckade Apache-helikoptrar, vilkas Hellfire-missiler inte bara dödade de utvalda utan också en del andra civila som råkade vara i närheten.

Sedan har det bara fortsatt. Israels militär har vid ett otal tillfällen slagit till mot och dödat olika palestinska ledare som utpekats som hot mot Israel. Tendensen har varit att antalet politiska mord ökat i samband med försiktiga framsteg mot någon slags fredsprocess - och har omedelbart slagit undan benen för varje sådan. Riktade mord (”Targeted killings”) med helikoptrar eller stridsflyg har också lett till en del civila sidooffer (”Collateral damage”) - vilket ofta varit startpunkten för nya våldsutbrott mellan framför allt Israel och den valda palestinska regeringen i Gaza.

Avrättningar utan föregående rättsprocess är ett brott mot såväl FN:s Allmänna Deklaration om Mänskliga Rättigheter (artikel 3) som Konventionen (artikel 6) om Medborgerliga och Politiska Rättigheter och Fjärde Genèvekonventionen (artikel 3), och räknas enligt Romstadgan (2002) för den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) som krigsbrott. Dödsstraff för mord är dessutom sedan 1954 avskaffat i Israel - trots försök från extremhögern att återinföra det. Inte ens dödsdömda får utsättas för utomrättslig avrättning.

I Israel är brott mot dessa principer dock upphöjt till officiell regeringspolitik.  Av de över 100 palestinier som dödats sedan början av oktober har de allra flesta inte varit beväpnade eller utgjort något hot mot varken israelisk militär eller civila. En information som uppenbarligen inte nått Sveriges regering. När militären stormade ett sjukhus och släpade iväg den för knivdåd misstänkte 20-årige Azzam Azmi Shalaldah – efter att först ha skjutit ihjäl hans 28-årige kusin Abdullah Azzam Shalaldah som bara råkade vara på besök – såg därför nog varken Wallström eller Löfven någonting onormalt i detta, av deras uttalanden att döma.

”Alla som lyfter sin hand mot Israel måste dö” deklarerade nyligen Israels utbildningsminister Naftali Bennett. Och Yair Lapid från partiet Yesh Atid (”Det finns en framtid”) har förklarat att palestinier misstänkta för attacker ”skall skjutas för att dödas”, medan biträdande försvarsminister Eli Ben-Dahan menar att civila bör ”hindra” attacker genom att använda skjutvapen mot ”misstänkta”.

Idén att avliva misstänkta missdådare direkt har också stöd av en stor allmänhet i Israel. Enligt en opinionsundersökning nyligen av det Israeliska Demokratiinstitutet deklarerar 53 % av tillfrågade judiska israeler sitt stöd för att döda attackerande palestinier direkt på plats – även om de skulle vara oskadliggjorda och inte längre utgöra något hot. Och 80 % tycker att familjer från vilka attackerande palestinier kommer skall få sina hem förstörda.  Människorättsorganisationer som Human Rights Watch, Amnesty International och israeliska B´Tselem är djupt oroade över situationen.

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har vädjat om internationellt skydd av palestinierna. Men för Wallström och Löfven är sanningen om de israeliska utomrättsliga avrättningarna till sist egentligen bara ett missförstånd som behöver rättas till, och en anledning att ”dra ned på tonläget och behålla en bra dialog”.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp   

Venezuela går till val

·       Val till Nationalförsamlingen

Det är det 19:e valet (inklusive 3 folkomröstningar) som genomförs i Venezuela sedan Hugo Chavez vann presidentvalet 1998. Chavez och den bolivarianska rörelsen har vunnit 17 och förlorat 1 val. I de senaste två valen vann det regeringsvänliga blocket; presidentvalet i april 2013 Maduro 50,61% mot högeroppositionens kandidat Capriles 49,12%. I de lokala valen i december 2013 fick regeringspartierna 48,69% mot högerblocket 39,34%, övriga lokala partier fick drygt 10 %. 

Söndagens val (6 december) är till Nationalförsamlingen. De ca 20 miljoner med rösträtt ska välja 167 ledamöter. 51 ledamöter (30 %) väljs genom partilistor, 113 ledamöter (70 %) väljs i 87 personvalkretsar och 3 väljs i valkretsar för ursprungsfolken. Ca 70 % beräknas delta i valet (2010 var valdeltagandet 66 %). 

Över 70 politiska partier ställer upp i valet.  De två största blocken är 

ü  det bolivarianska regeringsvänliga Gran Polo Patriótico (GPP) består av 17 partier med bland annat presidentens PSUV. I parlamentsvalet 2010 fick regeringskoalitionen 98 ledamöter (idag 100). GPP har 20 delstatsguvernörer (av 23) och 256 borgmästare (av 335).

ü  högeroppositionen MUD består av 28 partier. Största partiet är guvernören Capriles Primero Justicia. I parlamentsvalet 2010 fick högeroppositionen 65 (idag 64). Dessutom har MUD 3 delstatsguvernörer (av 23) och 81 borgmästare (av 335). 

Valet kommer att följas och närvaras av internationella institutioner bl a The Latin American Council of Electoral Experts (CEELA) och UNASUR ledd av Dominikanska Republikens fd president Leonel Fernández, specialutsända representanter från ett flertal länder samt inbjudna personligheter som Spaniens fd president Rodriguez Zapatero, den colombianske senatorn Horacio Serpa och Panamas fd president Martín Torrijos. Alla inskrivna partier har även rätt att bjuda in 10 internationella observatörer. Oppositionen har bjudit in 120 valobservatörer. 

·       OAS, internationella medier och USA

Liksom tidigare val finns tre utomstående aktörer som försöker påverka valet. Den förste är generalsekreteraren för OAS Luis Almagro som vill tvinga fram egna villkor för att OAS ska ”godkänna” valet. Den andra ständiga aktören är de internationella medierna, eller rättare sagt de 3-4 nyhetsbyråer som kontrollerar nyhetsförmedlingen, som basunerar ut rykten, skapade nyheter och felciterade uttalanden som senare snurrar runt i alla världens medier. Nyheten om kuppryktet eller att valet skulle ställas in är exempel på detta. Och så USA förstås som i flera uttalanden via John Kelly, chef för USA:s Southern Command, hotar att agera om det skulle ”uppstå en humanitär kris” i Venezuela.  

·         Valprognos

Opinionsmätningar från november är inte entydiga. Den oppositionsvänliga IVAD ger högern ledningen med 43 %, regeringskoalitionen 27,8 %, oberoende 11,3% och osäkra 17 %. Den mer regeringsvänliga ICS visar en ledning för regeringskoalitionen med 39,1% mot högerkoalitionen 25,3% och 35 % osäkra. Eftersom valet är i huvudsak majoritetsval/enmansvalkretsar är det mest intressanta att se på prognosen för antalet ledamöter. Oppositionsnära Hercon ger högern 90-110 ledamöter och regeringskoalitionen 57-77 ledamöter, medan Hinterlaces prognos är 84-100 ledamöter för oppositionen och 67-83 ledamöter för vänsterkoalitionen.

Sociologen och valexperten från Universidad Central de Venezuela Javier Biardeau R presenterar i en valstudie publicerad i november 4 olika scenarier. Utgångspunkten är att utfallet gällande de 51 platser som väljs via partilistor blir enligt en prognos: oppositionen MUD 26-27 ledamöter och regeringskoalitionen GPP 24-25 samt att de 3 ursprungsfolksplatser tillfaller GPP 2 och MUD 1. Vad gäller enmansvalkretsarna, totalt 87 med 113 ledamöter, är det i huvudsak i 33 där det råder viss osäkerhet. Biardeaus prognos är följande enligt 4 scenarier 

ü  Regeringskoalitionen lyckas vända sitt underläge: 64 ledamöter + 27 från listor, totalt 91. MUD får 49 ledamöter + 27 från listorna, totalt 76 ledamöter

ü  Regeringskoalitionen vinner med knapp marginal: 60 ledamöter + 27 från listor, totalt 87. MUD 53 ledamöter + 27 från listorna, totalt 80 ledamöter

ü  Högeroppositionen MUD vinner men inte överlägset: 58 ledamöter i enmansvalkretsar samt 28 från partilistorna, totalt 86. GPP får 55 ledamöter + 26 från partilistor, totalt 81 ledamöter.

ü  MUD vinner överlägset i enmansvalskretsar med 75 ledamöter + 28 partilistor, totalt 103 ledamöter. GPP får 38 ledamöter + 26, totalt 64 ledamöter

 

·       Vad händer efter den 6 december

 

I de två första scenarier sitter regeringen säker. Vinner regeringskoalitionen är det sannolikt att högeroppositionen kommer att protestera som de gjort i de tidigare 17 valen som de förlorat.  Dock är oppositionen splittrad i hur de ska agera om de förlorar. Den moderata delen kommer att protestera via medierna men vill helst inte gå ut på gatorna. Den högeradikala falangen med Maria Corina Machado tolkar allt utom seger som fusk och kommer med all sannolikhet att inte erkänna valresultatet. Det finns risk för att det uppstår samma situation som i februari 2014 med barrikader, döda och våldsamheter. Här spelar faktiskt den internationella högern en avgörande roll för hur den venezolanska högern agerar.  

Om oppositionen vinner men inte överlägset kommer det att uppstå ett mellanläge som regeringen och den mer moderata delen av oppositionen kan leva med. Redan nu hörs från båda hållen att det skulle tvinga båda lägen att öppna för en dialog och en maktbalans liknande, men tvärtom, det som nu uppstår i Argentina med en högrepresident och ett parlament kontrollerat av oppositionen. Samtidigt är det fortfarande oklart vad oppositionen vill driva politiskt och ekonomiskt om de får majoritet i parlamentet. Vinner MUD överlägset kan man räkna med en uppskruvad polarisering. Den hårda högern kommer att kräva Maduros avgång och mana till protester, samtidigt som regeringskoalitionen kommer att mobilisera för att försvara sin regering.            

Colombia – ett fredsavtal senast 23 mars 2016

Ett fredsavtal ska skrivas under inom sex månader mellan den colombianska regeringen och gerillan FARC.  Det är det viktigaste genombrottet sedan fredssamtalen inleddes i Oslo i oktober 2012. Igår i Havanna satte den colombianska regering och FARC den 23 mars 2016 som sista datum för att skriva under ett fredsavtal.  Efter att parterna undertecknat fredsavtalet ska FARC inom sex månader lägga ned vapnen.
Freden i Colombia kan därmed inom en relativt kort tid bli en verkliget och Latinamerikas sista och kanske mest blodiga krig få ett slut. Under de över 50 åren med krig har över 200 000 människor mördats och 7 miljoner tvingats fly. Tillsammans med Sudan och nu Syrien har Colombia den högsta andelen intern flyktingar i världen.

Latinamerika, genom UNASUR och i huvudsak med aktivt deltagande från Kuba, Venezuela och Chile, med stöd från Norge har varit garanter för att fredssamtalen kunnat utan märkbara avbrott genomföras i Havanna. Det visar också på att aktivt regionalt deltagande är mycket mer effektivt än utomregionala stormakter som många gånger bevakar sina geopolitiska intressen. Det kan vara ett bra utgångsläge för andra krigsdrabbade regioner i världen.

Om allting går i hamn kommer fredsuppgörelsen att betyda enormt mycket för Colombia men också för hela regionen som får slut på det sista regelrätta krig i kontinenten. Det blir historiskt att Latinamerika för första gången i hela sin historia kommer att leva utan krig.

Valresultatet i Guatemala

Jag kommenterar valet i #Guatemala i veckotidningen Internationalen

Fortfarande är det inte fastställt vem som kom tvåa inför 2:a valomgång i oktober. Med stor sannolikhet blir det sossen Sandra Torres som leder över en högerkandidat Baldizon med 0,12%.  Tvåan i valet får möta högerkandidaten Jimmy Morales som kom först i 1:a valomgången med drygt 24%. Torres fick 19,76%. 

Honduras i uppror

Politisk kris i Honduras försvagar regeringspartiet Partido Nacional och bereder mark för en politisk förändring. Jag kommenterar i @Arbetaren om upproret i #Honduras http://j.mp/1CfFf4e

Spanien, slutet för tvåpartisystemet

35 miljoner spanjorer går till val idag. Det är till de kommunala och regionala parlamenten samt till både borgmästare i kommunerna och president i de autonoma regionerna.

Valet blir en milstolpe i revolten mot ett korrupt tvåpartisystem som styrt landet sedan Francos död och övergången till demokratin (1976-1978), den s k transicion. I nästa 40 år har högern i huvudsak via Partido Popular (PP) och sossarna i PSOE dominerat politiken i Spanien. Den ekonomiska krisen, den omfattande politiska korruptionen men också att de två partier i mång och mycket drivit samma politik (och kallas därför partiet PPSOE) har sprängt tvåpartisystemet i bitar. Viktigaste beskedet från de regionala valen är att "transicion" är över.

Nya politiska krafter som Podemos, som skickligt kanaliserat revolten mot både den politiska och ekonomiska krisen, som Ciudadanos, ett oprövat liberalt missnöjesparti, kommer att ta många röster från PPSOE. Men även regionala partier som CUP i Katalonien eller baskiska separatister kan komma få bra utdelning. Det tidigare tredje största partiet nationellt,  Förenade Vänstern, har det tufft. Antingen har de splittrats, som i Madrid, där både ledare, medlemmar och väljare allierat sig med Podemos och andra i enade vallistor eller där de går med egna listor kommer tappa hela sin representation.

I viktiga städer som Madrid, Barcelona, Zaragoza, Santiago m fl har Podemos, Förenade Vänster (eller delar av den), de gröna gått ihop i gemensamma vallistor med stora möjligheter till seger. Mest spektakulärt är så klart Madrid och Barcelona där AhoraMadrid tävlar om makten med högern PP och Barcelona en Comú med högerkatalaner i CIU. I båda städer har vänsteralliansen två starka populära kvinnor, domaren Manuela Carmena i Madrid och aktivisten Ada Colau i Barcelona.

Regionalt kan Spanien politiskt komma att splittras ännu mer, grovt sett, där sossarna PSOE dominerar Andalusien, vänsternationalister Katalonien, höger- och vänsternationalister Baskien och Galicien, vänstern (tillsammans med PSOE) Aragon, Madrid och Valencia delad jämnt mellan högern i PP och sosse/vänster krafter, högern centrala delar som Castilla de la Mancha. 

USA går fel väg i Venezuela-konflikten

Fyra riksdagsledamöter skriver i Dagens Arena om nåt självklart. Att Latinamerika inte vill gå samma väg som Mellanöstern med krig, flyktingkatastrof och angrepp från stormakter. Latinamerika vill heller inte gå tillbaka till de mörka åren på 1970- och 1980-talet med diktaturer och statskupper. Budskapet är att låta Latinamerika lösa sina konflikter som de nu gör i exempelvis genom fredssamtalet gällande kriget i Colombia. Ett angrepp från USA mot Venezuela skulle få förödande konsekvenser för hela regionen.

Riksdagsledamöterna skriver nåt som borde stödjas av den svenska regeringen och alla de som verkligen menar att krig och konfrontation inte är rätt väg att gå för att lösa konflikter. Tyvärr finns de (från höger till vänster) som tror att JAS-plan, NATO-bombningar och Västmakternas inblandning skulle kunna bidra till "fred" eller "demokrati". Krigen i Mellanöstern är ett tydligt exempel på att "bomb-politikerna" har fel.

http://www.dagensarena.se/opinion/fyra-riksdagsledamoter-usa-bor-uppmuntra-dialog-i-venezuelakonflikten/ 

Militära utgifter i världen

Enligt SIPRI, de länder som ökade mest sina militära utgifter under 2014 är Ukraina 20% Saudiarabien 17% Mexiko 11% och Kina 9,6%. Största minskningen under 2014 hade Venezuela med -35% http://j.mp/1aPUWYz

Israel fängslar MR-kämpe Khalida Jarrar

Den israeliska regimen har beslutat att sätta Khalida Jarrar, en palestinsk jurist och demokratiskt vald medlem av det palestinska parlamentet, i så kallat "administrativt förvar". Beslutet gäller till att börja med 6 månader, och innebär fängslande utan rättegång eller dom. Enligt en militärorder utgör Jarrar "ett hot mot säkerheten i regionen".

 

Det israeliska rättssystemet diskriminerar konsekvent palestinierna, som i de ockuperade områdena - till skillnad från de judiska ockupanterna i samma områden – lyder helt under militärlagar. Arresteringar är vanliga och barn ned till 12 års ålder fängslas och torteras av israelisk militär. Antalet politiska fångar i Israel varierar, men ligger oftast kring 5.000. I nuläget är över 500 personer – varav 15 medlemmar av det palestinska parlamentet, inklusive talmannen Dr. Aziz Dweik – placerade i administrativt förvar.
 

Khalida Jarrar har framför allt engagerat sig i kvinnornas situation och för de palestinska fångarnas sak. Hon har också aktivt förordat Palestinas anslutning till stadgan för den Internationella Brottmålsdomstolen i Haag (ICC) – en plats där krigsbrott i konflikten Israel/Palestina kan komma att bedömas. Det är förmodligen för detta stöd för ICC som hon blivit fängslad.
 

Den svenska regeringen kan knappast med bevarad trovärdighet i längden överse med den israeliska regimens ständigt pågående brott mot demokrati och mänskliga rättigheter, och fortsätta att utveckla handel, kultur och idrott med Israel som om ingenting hänt. Det är dags att sätta ner foten, kräva att Khalida Jarrar och de andra politiska fångarna friges och att ockupationen upphör. Israel måste bojkottas och isoleras tills man insett att den här politiken inte accepteras.

Gunnar Olofsson

Ordförande i Borås Palestinagrupp

Från Stockholm till Obama: ta tillbaka ordern mot Venezuela

#ObamaRepealTheExecut­iveOrderSTHLM

Geopolitiken styr biståndet i EU

EU låter geopolitiken styra biståndet. Det senaste är en omfattande omdirigering av bistånd till Ukraina på bekostnad av Nordafrika. EU:s s k  European Neighbourhood Policy (ENP) gör nu geopolitiska omprioriteringar som riskerar att urholka EU:s stöd till Nordafrika. Enligt planerna kommer EU att ge sex länder i Östeuropa (det mesta går till Ukraina), och som tillsammans har 80 miljoner invånare, 906 miljoner euro fram till 2020. De 10 länder i Nordafrika med över 210 miljoner invånare får för samma period drygt 800 miljoner euro i bistånd.

Alltså kommer 2/3 av det s k grannbiståndet att gå till Öst och knappt 1/3 till Syd. Inte alls i proportion till behoven och riskanalyser från experterna. Flera av de nordafrikanska länder är på flera sätt failed state med enorma risker som även kommer att påverka EU. Att prioritera Ukraina i denna omfattning och i alla möjliga former är enbart ett geopolitiskt spel. 

AIIB utmanar Bretton Woods

Kinaledda Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB) med 46 medlemsländer utmanar det utslitna och orättvisa Bretton Woodssystemet. USA har länge blockerat Kinas o andras kvoter i IMF/VB. Dessutom har båda organen utnyttjas för egna geopolitiska syften. Kanske kan AIIB balansera och bidra till en behövlig multipolaritet.

spanska Podemos och skräckpropagandan Chavez

Bra text om spanska Podemos och skräckpropagandan med Chavez

Spain's Podemos Just Latest Victim of Toxic Venezuela Monster!

Spain's traditional parties aim to halt the remarkable rise of Podemos by painting links to Venezuela as foreign intervention. Like many Podemos policies this is an import from Latin America. The good news is that it makes no sense. The bad news is nobody cares.

Läs mer http://m.huffpost.com/uk/entry/6931966

Reaktionär offensiv i Brasilien

Från journalisten Lennart Kjörling

Dödshot mot Stédile.
Den politiska krisen i Brasilien djupnar. Just nu handlar det om skandalen vid det statliga oljebolaget Petrobras. Det är ganska uppenbart att det förekommit mutor eller något liknande. Inblandade är politiker från PT och allierade partier, främst PMDB. Detta är sorgligt och eländigt . PT var ju länge ett rent parti. Nu används detta till försök att få bort Dilma. Det försigår ett avancerat spel i kongressen, det planeras en undersökning på bred front, men då undanhålls PSDB, ett parti som är ännu mer korrumperat än PT.
Folkrörelserna mobiliserar nu, för en undersökning av fallet Petrobras, men samtidigt i försvar för att företaget, som ger viktiga inkomster till staten och dessutom stöttar många viktiga projekt i landet, skall förbli i folkets ägo. Dessutom talar man återigen om en nödvändig politisk reform. Det pågår en reaktionär offensiv i Brasilien och symptomatiskt är denna otäcka affisch som lovar en rejäl summa för att gripa João Pedro Stédile död eller levande.

De förbereder militärt angrepp på Venezuela

Dr. Atilio A. Boron, forskningschef på Conicet, och rektor påLatinamerikanska programmet för samhälsvetenskapliga distansstudier, PLED, i Argentina

Barack Obama, en tjusig figur i Vita huset som inte förmådde stoppa en onskedfull Benjamin Netanyahu från att tala inför kongressen för att sabotera samtalen med Iran om dess kärnkraftsprogram, och med bestämda order från det "militärindustriella, finansiella komplexet” att också skapa förutsättningar för att motivera ett militärt angrepp på Venezuelas Bolivarianska Republik.

 Presidentens verkställighetsorder för några timmar sedan (måndag 9/3) och som Vita husets presstjänst spritt, hävdar att Bolívars och Chávez’ land "utgör ett osedvanligt, utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik" och "utlyser en nationell krissituation för att hantera detta hot". Sådana uttalanden föregår ofta USA:s militära angrepp, antingen på egen hand, som den blodiga invasionen i Panama för att störta Manuel Noriega 1989, eller det om Sydostasien som kulminerade i kriget mot Indokina, i synnerhet mot Vietnam,med start 1964. Men det kan också vara upptakten till andra militära operationer, där USA samarbetar med sina europeiska lakejer i Nato och med oljeteokratierna. 

Exempel: första Gulfkriget 1991 eller Irakkriget, 2003-2011, med entusiastiskt stöd från Storbritanniens Tony Blair och från den knappt salongsfäige José María Aznars Spanien; eller fallet med Libyen, under 2011, framkallat av den fars som sattes upp i Benghazi, där förmenta "frihetskämpar" - som senare visade sig vara legosoldater rekryterade av Washington, London och Paris - upphandlades för att störta Kaddafi och överföra kontrollen över landets oljetillgångar till sina uppdragsgivare.

 Färskare fall är Syrien och särskilt Ukraina, där det eftertraktade "regimskiftet" (försköning för att undvika att tala om "kupp") av det slag som Washington obevekligt driver för att omforma världen - och särskilt Latinamerika och Karibien - till sin avbild, uppnåddes tack vare ovärderligt stöd från EU och NATO. Det har resulterati ett blodbad i Ukraina som pågår än idag. 

Victoria Nuland, USAs statssekreterare för Europafrågor, sändes av den osannolika mottagaren 2009 av Nobel fredspris till Maidantorget i Kiev för att visa sin solidaritet med demonstranterna, inklusive de nynazistiska grupper som senare med blod och eld skulle erövra makten, och till vilka den vänliga tjänstekvinnan överräckte kex och vattenflaskor mot törsten ochmed denna kärleksfulla gest visa att Washington, som alltid, stod på frihetens, de mänskliga rättigheternas och demokratins sida. 

När denna "skurkstat" - som USA är på grund av sinasystematiska kränkningar av internationell rätt - utfärdar ett hot av det slag vi nu talar om, måste det tas på mycket stort allvar. I synnerhet om vi erinrar oss en gammal politisk tradition i USA som går ut på att iscensätta attentat mot sig själva som förevändning för en omedelbar militär insats. 

De gjorde det 1898, när de sprängde kryssaren Maine i Havannahamnen. Det sände två tredjedelar av besättningen i graven och orsakade sådan upprördhet bland allmänheten i USA att Washington kunde förklara krig mot Spanien. 

De gjorde det igen i Pearl Harbor i december 1941, där offrades 2 403 marinsoldater och 1 178 skadades i denna ökända manöver. Detta upprepades när USA kokade ihop ”incidenten” i Tonkinbukten för att "sälja" sina krig i Indonesien: den påstådda nordvietnamesiska attacken mot två USA-flaggade kryssningsfartyg – som senare avslöjades som en CIA-operation - gjorde att president Lyndon B. Johnson först utropade nationell krissituation och strax därefter krig mot Nordvietnam.



Maurice Bishop, på den lilla ön Granada, betraktades också som ett hot mot USA:s nationella säkerhet och störtades 1983 och utplånades av USA:s marinsoldater. Och den ifrågasatta attacken 11 september för att lansera "kriget mot terrorismen"? 

Historien skulle kunna göras oändligt mycket längre.

 Slutsats: ingen ska bli förvånad om Obama de närmaste timmarna eller dagarna ger sitt tillstånd till CIA eller någon av de andra underrättelsetjänsterna eller försvarsmakten att angripa något känsligt USA-mål i Venezuela. Till exempel, ambassaden i Caracas. Eller någon annan förfärlig operation mot oskyldiga, okända civila Venezuela som de gjorde med de "terroristattacker" som skakade Italien - mordet på Aldo Moro 1978 eller bomben som detonerade på tågstationen i Bologna 1980 – för att skapa panik och rättfärdiga ett ”svar” från imperiet med syfte att "återställa respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter”. Långt senare upptäcktes att dessa brott begicks av CIA. 



Kom ihåg att Washington stod fadder för statskuppen 2002 i Venezuela, kanske för att tillförsäkra sig oljeleveranser inför attacken mot Irak. USA lanserar nu ett krig på två fronter: Syrien/ IS och Ryssland och vill även nu ha en säker energibakgård. Allvarligt, mycket allvarligt. Detta fordrar aktiv och omedelbar solidaritet från de sydamerikanska regeringarna, enskilt som land och genom UNASUR och CELAC, och från ”Vårt Amerikas” – Latinamerikas och Karibiens - folkliga organisationer och politiska krafter för att avslöja och stoppa denna manöver.

Timbro-Norbergs fallenhet för ryktespridning: fallet Venezuela

"Venezuela rasar samman” hävdade Timbro Johan Norberg redan i en krönika den 16 mars 2013 i tidningen Metro. Två år senare, den 26 februari 2015 i en ny krönika, i samma tidning, gör Norberg ett nytt försök: ”Nu rasar det socialistiska korthuset”. Det är inte konstigt att Norberg efter felbedömningen från 2013 smittas av en ny entusiasm. Progandatrummorna är återigen igång i spalter och media och rykten, halvsanningar och tendentiösa nyhetsinslag överröstar mer seriösa och sansade rapporter. Den ideologiska entusiasmen gör att Norberg släpper loss i krönikan/pamfletten utan att ens bekymra sig om att åtminstone ögna igenom vad exempelvis FN-organet CEPAL, Amnesty International och Världsbanken säger. Jag gör här ett försök att reda ut Norbergs ”påståenden”

Venezuela är bankrutt

Norberg menar att ekonomin går dålig pga att Chavez förstatligade företag. Missvisande med tanke på att flertalet företagen som förstatligats under Chavez var statliga fram till 90-talet när de såldes ut av nyliberala regeringar. Privatiseringen var villkoret från IMF för att högerregeringarna skulle få låna nya pengar för att betala av ofantliga underskott och utlandskulder och inte gå i konkurs. Telekombolaget CANTV och flygbolaget VIASA reades ut 1991-1992. Vägar, akvedukter, de tre största banker och andra strategiska bolag som elbolaget Electricidad Caracas, stålbolaget SIDOR, CEMEX, CONFERRY m fl privatiserades per dekret under 1995-1997. Allt detta rikligt dokumenterat av både IMF och Världsbanken. Och pengarna från privatiseringar ”försvann” utomlands och i fickorna på politiker så som ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez. När staten återigen köpte upp bolagen var flera av de nära eller i konkurs. Förutom dessa tidigare statliga bolag har ett antal privata bolag förstatligats efter att de lagt ner sin produktion (Venepal, Rialca, Fama de America).

Ett annat påstående från Norberg är att Chavez införde priskontroller som gjorde att produktionen stannade av. För det första är priskontroller en vanlig åtgärd i den venezolanska ekonomin sedan oljeboomen. Första priskontrollen infördes av ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez 1974, även högerpresidenten Luis Herrera Campins (1979-1984) tog till priskontroll för att dämpa inflationstakten, samma sak gjorde liberalen Jaime Lusinchi (1984-1989) och liberalen Rafael Caldera som införde priskontroller 1994. Allt detta finns dokumenterat i rapporter från IMF och Venezuelas centralbank.

För det andra, motbevisar Världsbanken Norbergs påstående om att den venezolanska produktionen avstannat jämfört med tidigare decennier. Venezuela, liksom andra oljeländer, har sedan oljeboomen på 1970-talet, lidit av låg produktion av konsumtionsvaror som i stället importeras med oljepengar. Det nationella näringslivet menar att det är mer lönsamt att importera än att producera konsumtionsvaror. Överlag har den nationella produktionens andel av BNP (exklusive oljan) pendlat sedan oljeboomen mellan 18 % - 14 %. Att produktionen är låg och otillräcklig för den stora efterfrågan är en sak, men den har varken avstannat eller förändrats sedan 1970-talet. 

Norberg menar att andra oljeländer lägger undan pengar för sämre dagar men inte Venezuela. ”Världens tionde största oljeexportör lånade allt mer och kunde inte betala räkningarna”. Långt ifrån sanningen. Valutareserverna ligger sedan tio år tillbaka, och enligt en bestämd strategi, på mellan 20-30 miljarder USD. I januari 2015 uppgick valutareserverna till 22,7 miljarder dollar. Venezuelas skuld är enligt Världsbanken och Centralbanken 118 miljarder USD, som motsvarar 36 % av landets BNP, långt ifrån Spaniens skuld som motsvarar 93 % av BNP, USA 108 %, Italien 130 % eller Grekland 175 % av BNP. Norberg sprider samma rykte som en tidigare ekonomiminister från det nyliberala 90-talet Ricardo Hausmann som i Wall Street Journal i september förra året påstod att Venezuela skulle ställa in sina betalningar och hamna i bankrutt. Harvardekonomen hade svårt att förklara sig när Venezuela i oktober som planerat betalade 4,5 miljarder dollar i skuldtjänst. Även svenska medier förmedlade Hausmanns desinformation.

Norberg hoppas att när oljepriset börjar falla kommer också ”det socialistiska korthuset rasa”. Ett påstående byggt på okunskap. Oljeländerna fastställer sin budget utifrån ett oljepris. I år hade Venezuela fastställt sin budget efter ett oljepris på 60 USD/fat som nu tvingats revidera till 40 USD/fat. Likaså byggde Colombias budget först på ett oljepris på 85 USD/fat och nu ändrats till 48 USD/fat. Mexikos första budget utgick från ett oljepris på 79 USD/fat. Med oljepriset fall har Venezuela liksom Brasilien, Mexiko, Colombia, Ecuador tvingats revidera sina budgetar. Colombia har exempelvis skurit ner sin budget med ca 2,5 miljarder dollar och Mexiko med ca 9 miljarder dollar. Det finns dock ingen seriös analys som hävdar att något av de latinamerikanska oljeländerna riskerar falla i en djup ekonomisk kris pga detta.

Fattigdomen växer

”Fattigdomen ökar nu mycket snabbt, enligt FN” menar Norberg, utan att vi får veta vilken rapport han hänvisar till. Den senaste rapporten från FN-organet CEPAL om fattigdomen i Latinamerika från januari 2015 visar en annan bild. Den konstaterar tyvärr att minskningen av fattigdomen i Latinamerika avstannat under 2014 (som nu ligger på 28 % varav extremfattigdomen 12 %) och att fattigdomen i huvudsak fortsätter minska i Argentina, Uruguay, Brasil, Chile och Venezuela. Ojämlikheten fastslår CEPAL minskar i alla länder utom Costa Rica. Vad gäller inkomstpolarisering (mät i Wolf) ligger Venezuela bäst tvåa efter Uruguay och sämst är Honduras. 

Sant är som Norberg påpekar att Venezuela drabbas idag av brist på basvaror som mjölk, mjöl och toapapper. Tyvärr en återkommande företeelse i Venezuela, värst var detta åren 1989 och1992 under högerregeringar. Bortom den politiska retoriken menar experterna att förklaringarna till detta är flera. För det första ett strukturellt problem, nämligen en otillräcklig nationell varuproduktion typiskt för oljeländer (som pressas av Latinamerikas kanske högsta konsumtionsnivå), ett fast valutaväxlingssystem (1 USD = 6,3 VEF) för import/produktion av basvaror som gjort det ”lönsamt” för delar av näringslivet att spekulera med dollarn på svarta marknaden (1 USD = 140 VEF) än att investera i import eller varuproduktion samt korruptionen inom staten där riktade insatser förskingrats. Chavez och nu Maduro har varken förmått näringslivet, vars andel är 70 %, att öka matproduktionen eller att få bukt med korruptionen inom staten. 

För det andra, det som nu gjort situationen svårare är en avsiktlig och politisk hamstring liknande den som drabbade Allendes Chile under 1970-73 och en ofantligt stor smuggling av subventionerade basvaror och mediciner från Venezuela till Colombia. Under 2014 beslagtogs 28 000 ton livsmedel som hade hamstrats och smugglingen till Colombia omfattade ca 30 % av landets basvaror och mediciner. 

Mänskliga rättigheter och fullskalig diktatur

Norberg menar att Venezuela nu ”ska ta steget till fullskalig diktatur när missnöjet växer med den”. Amnesty Internationals senaste rapport The State of the World’s Human Rights 2014/2015 och en rapport om tortyr och säkerhet från november 2014 ger en bra beskrivning av MR-situationen i landet. Nästan uteslutet handlar rapporterna om konfrontationerna i februari och mars 2014.

Efter oppositionens valförlust i kommunvalet i december 2013, försökte den mest radikala delen av högeroppositionen (ledda av Leopoldo Lopez, Maria Corina Machado och Antonio Ledezma) att störta Maduro med vad de kallade La Salida (utgången). En variant av USA-professorn Gene Sharps statskupprecept. Det resulterade i våldsamma konfrontationer mellan radikala oppositionella grupper och regeringsstyrkor. La Salida kombinerades med en internationell kampanj med fejkade bilder på twitter/facebook, Gloria/Emilio Stefans kampanj med världsartister och SOS-Venezuela samt nyhetsinslag i internationella medier fulla av rykten och rena lögner. 

Enligt Amnestys rapport häktades 3 351 personer under konfrontationerna, 507 av dem åtalades för bränder, förstörelse och vapeninnehav. 41 har dömts till fängelse, varav 14 poliser och 27 civila. Amnesty skriver också att det venezolanska rättsväsendet inlett 188 utredningar och åtal i 32 fall mot poliser/säkerhetsstyrkor. Amnesty nämner också 3 fall av grov misshandel och ett fall av tortyr begångna av polisen mot häktade protesterande. Rapporter från bl a den oppositionella och Sorosfinansierade MR-organisationen Provea visar att 43 människor mördades under La Salida, varav 12 regeringsvänliga som mördades av oppositionella grupper, 10 poliser sköts till döds av oppositionella grupper och prickskyttar, 6 oppositionella som sköts till döds av polisen, 5 oppositionella sköts till döds av regeringsvänliga grupper, 4 oppositionella dog av olyckor under protesterna (en ramlade från ett hus, en annan av elstöt, en tredje när han hantera en molotov coktail och den fjärde ramlade i ett avlopp) och 6 förbipasserande, icke inblandade dog av olika omständigheter under konfrontationer. 

La Salida misslyckades och kritiserades senare av både den demokratiska oppositionen och guvernören och den tidigare presidentkandidaten Henriquez Capriles. Två politiker sitter i fängelse för La Salida, Leopoldo Lopez och borgmästaren Daniel Ceballos som åtalas för uppvigling och politiskt ansvarig för La Salida. En annan som sitter fängslad är Lorent Saleh som från Colombia planerade väpnade aktioner i Venezuela med stöd från nazistiska grupperingar och den colombianska extremhögern. Polisen i Colombia häktade och utlämnade Saleh till Venezuela. Salehs tidigare uttalanden i Colombia och nu under rättsprocessen, där han pekar ut borgmästaren Antonio Ledezma som ledare för aktionerna, har legat till grund för att en åklagare begärt Ledezma häktad. 

Ledezma, liksom Lopez och Ceballos anklagar regeringen för politiskt förföljelser och förnekar någon inblandning i våldsamheterna från La Salida. Alla tre skrev nyligen under ett nytt upprop som kallas ”La Transición” (= övergången) med uppmaning att avsätta Maduro. Capriles och andra i oppositionen har valt att inte stödja uppropet och menar att den enda vägen för förändring är genom konstitutionen och politiska val. Precis samma besked kommer från UNASUR och andra internationella organ. Under mars inleds en ny dialog mellan regeringen och oppositionen, med stöd från UNASUR och utrikesministrarna från Brasilien, Ecuador och Colombia. Val till parlamentet Nationalförsamlingen planeras redan till slutet av detta år och både oppositionen och regeringspartierna har anlitat valmyndigheten CNE för interna val av kandidater. Det finns ingenting som pekar på att val nummer 20 sedan Chavez seger 1998 riskerar att ställas in, så som Norberg insinuerar. Av de 19 valen/folkomröstningar som anordnats sedan 1998 har regeringspartierna vunnit 18 och förlorat 1.