Venezuela är bankrutt
Norberg menar att ekonomin går dålig pga att Chavez förstatligade företag. Missvisande med tanke på att flertalet företagen som förstatligats under Chavez var statliga fram till 90-talet när de såldes ut av nyliberala regeringar. Privatiseringen var villkoret från IMF för att högerregeringarna skulle få låna nya pengar för att betala av ofantliga underskott och utlandskulder och inte gå i konkurs. Telekombolaget CANTV och flygbolaget VIASA reades ut 1991-1992. Vägar, akvedukter, de tre största banker och andra strategiska bolag som elbolaget Electricidad Caracas, stålbolaget SIDOR, CEMEX, CONFERRY m fl privatiserades per dekret under 1995-1997. Allt detta rikligt dokumenterat av både IMF och Världsbanken. Och pengarna från privatiseringar ”försvann” utomlands och i fickorna på politiker så som ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez. När staten återigen köpte upp bolagen var flera av de nära eller i konkurs. Förutom dessa tidigare statliga bolag har ett antal privata bolag förstatligats efter att de lagt ner sin produktion (Venepal, Rialca, Fama de America).
Ett annat påstående från Norberg är att Chavez införde priskontroller som gjorde att produktionen stannade av. För det första är priskontroller en vanlig åtgärd i den venezolanska ekonomin sedan oljeboomen. Första priskontrollen infördes av ”socialdemokraten” Carlos Andres Perez 1974, även högerpresidenten Luis Herrera Campins (1979-1984) tog till priskontroll för att dämpa inflationstakten, samma sak gjorde liberalen Jaime Lusinchi (1984-1989) och liberalen Rafael Caldera som införde priskontroller 1994. Allt detta finns dokumenterat i rapporter från IMF och Venezuelas centralbank.
För det andra, motbevisar Världsbanken Norbergs påstående om att den venezolanska produktionen avstannat jämfört med tidigare decennier. Venezuela, liksom andra oljeländer, har sedan oljeboomen på 1970-talet, lidit av låg produktion av konsumtionsvaror som i stället importeras med oljepengar. Det nationella näringslivet menar att det är mer lönsamt att importera än att producera konsumtionsvaror. Överlag har den nationella produktionens andel av BNP (exklusive oljan) pendlat sedan oljeboomen mellan 18 % - 14 %. Att produktionen är låg och otillräcklig för den stora efterfrågan är en sak, men den har varken avstannat eller förändrats sedan 1970-talet.
Norberg menar att andra oljeländer lägger undan pengar för sämre dagar men inte Venezuela. ”Världens tionde största oljeexportör lånade allt mer och kunde inte betala räkningarna”. Långt ifrån sanningen. Valutareserverna ligger sedan tio år tillbaka, och enligt en bestämd strategi, på mellan 20-30 miljarder USD. I januari 2015 uppgick valutareserverna till 22,7 miljarder dollar. Venezuelas skuld är enligt Världsbanken och Centralbanken 118 miljarder USD, som motsvarar 36 % av landets BNP, långt ifrån Spaniens skuld som motsvarar 93 % av BNP, USA 108 %, Italien 130 % eller Grekland 175 % av BNP. Norberg sprider samma rykte som en tidigare ekonomiminister från det nyliberala 90-talet Ricardo Hausmann som i Wall Street Journal i september förra året påstod att Venezuela skulle ställa in sina betalningar och hamna i bankrutt. Harvardekonomen hade svårt att förklara sig när Venezuela i oktober som planerat betalade 4,5 miljarder dollar i skuldtjänst. Även svenska medier förmedlade Hausmanns desinformation.
Norberg hoppas att när oljepriset börjar falla kommer också ”det socialistiska korthuset rasa”. Ett påstående byggt på okunskap. Oljeländerna fastställer sin budget utifrån ett oljepris. I år hade Venezuela fastställt sin budget efter ett oljepris på 60 USD/fat som nu tvingats revidera till 40 USD/fat. Likaså byggde Colombias budget först på ett oljepris på 85 USD/fat och nu ändrats till 48 USD/fat. Mexikos första budget utgick från ett oljepris på 79 USD/fat. Med oljepriset fall har Venezuela liksom Brasilien, Mexiko, Colombia, Ecuador tvingats revidera sina budgetar. Colombia har exempelvis skurit ner sin budget med ca 2,5 miljarder dollar och Mexiko med ca 9 miljarder dollar. Det finns dock ingen seriös analys som hävdar att något av de latinamerikanska oljeländerna riskerar falla i en djup ekonomisk kris pga detta.
Fattigdomen växer
”Fattigdomen ökar nu mycket snabbt, enligt FN” menar Norberg, utan att vi får veta vilken rapport han hänvisar till. Den senaste rapporten från FN-organet CEPAL om fattigdomen i Latinamerika från januari 2015 visar en annan bild. Den konstaterar tyvärr att minskningen av fattigdomen i Latinamerika avstannat under 2014 (som nu ligger på 28 % varav extremfattigdomen 12 %) och att fattigdomen i huvudsak fortsätter minska i Argentina, Uruguay, Brasil, Chile och Venezuela. Ojämlikheten fastslår CEPAL minskar i alla länder utom Costa Rica. Vad gäller inkomstpolarisering (mät i Wolf) ligger Venezuela bäst tvåa efter Uruguay och sämst är Honduras.
Sant är som Norberg påpekar att Venezuela drabbas idag av brist på basvaror som mjölk, mjöl och toapapper. Tyvärr en återkommande företeelse i Venezuela, värst var detta åren 1989 och1992 under högerregeringar. Bortom den politiska retoriken menar experterna att förklaringarna till detta är flera. För det första ett strukturellt problem, nämligen en otillräcklig nationell varuproduktion typiskt för oljeländer (som pressas av Latinamerikas kanske högsta konsumtionsnivå), ett fast valutaväxlingssystem (1 USD = 6,3 VEF) för import/produktion av basvaror som gjort det ”lönsamt” för delar av näringslivet att spekulera med dollarn på svarta marknaden (1 USD = 140 VEF) än att investera i import eller varuproduktion samt korruptionen inom staten där riktade insatser förskingrats. Chavez och nu Maduro har varken förmått näringslivet, vars andel är 70 %, att öka matproduktionen eller att få bukt med korruptionen inom staten.
För det andra, det som nu gjort situationen svårare är en avsiktlig och politisk hamstring liknande den som drabbade Allendes Chile under 1970-73 och en ofantligt stor smuggling av subventionerade basvaror och mediciner från Venezuela till Colombia. Under 2014 beslagtogs 28 000 ton livsmedel som hade hamstrats och smugglingen till Colombia omfattade ca 30 % av landets basvaror och mediciner.
Mänskliga rättigheter och fullskalig diktatur
Norberg menar att Venezuela nu ”ska ta steget till fullskalig diktatur när missnöjet växer med den”. Amnesty Internationals senaste rapport The State of the World’s Human Rights 2014/2015 och en rapport om tortyr och säkerhet från november 2014 ger en bra beskrivning av MR-situationen i landet. Nästan uteslutet handlar rapporterna om konfrontationerna i februari och mars 2014.
Efter oppositionens valförlust i kommunvalet i december 2013, försökte den mest radikala delen av högeroppositionen (ledda av Leopoldo Lopez, Maria Corina Machado och Antonio Ledezma) att störta Maduro med vad de kallade La Salida (utgången). En variant av USA-professorn Gene Sharps statskupprecept. Det resulterade i våldsamma konfrontationer mellan radikala oppositionella grupper och regeringsstyrkor. La Salida kombinerades med en internationell kampanj med fejkade bilder på twitter/facebook, Gloria/Emilio Stefans kampanj med världsartister och SOS-Venezuela samt nyhetsinslag i internationella medier fulla av rykten och rena lögner.
Enligt Amnestys rapport häktades 3 351 personer under konfrontationerna, 507 av dem åtalades för bränder, förstörelse och vapeninnehav. 41 har dömts till fängelse, varav 14 poliser och 27 civila. Amnesty skriver också att det venezolanska rättsväsendet inlett 188 utredningar och åtal i 32 fall mot poliser/säkerhetsstyrkor. Amnesty nämner också 3 fall av grov misshandel och ett fall av tortyr begångna av polisen mot häktade protesterande. Rapporter från bl a den oppositionella och Sorosfinansierade MR-organisationen Provea visar att 43 människor mördades under La Salida, varav 12 regeringsvänliga som mördades av oppositionella grupper, 10 poliser sköts till döds av oppositionella grupper och prickskyttar, 6 oppositionella som sköts till döds av polisen, 5 oppositionella sköts till döds av regeringsvänliga grupper, 4 oppositionella dog av olyckor under protesterna (en ramlade från ett hus, en annan av elstöt, en tredje när han hantera en molotov coktail och den fjärde ramlade i ett avlopp) och 6 förbipasserande, icke inblandade dog av olika omständigheter under konfrontationer.
La Salida misslyckades och kritiserades senare av både den demokratiska oppositionen och guvernören och den tidigare presidentkandidaten Henriquez Capriles. Två politiker sitter i fängelse för La Salida, Leopoldo Lopez och borgmästaren Daniel Ceballos som åtalas för uppvigling och politiskt ansvarig för La Salida. En annan som sitter fängslad är Lorent Saleh som från Colombia planerade väpnade aktioner i Venezuela med stöd från nazistiska grupperingar och den colombianska extremhögern. Polisen i Colombia häktade och utlämnade Saleh till Venezuela. Salehs tidigare uttalanden i Colombia och nu under rättsprocessen, där han pekar ut borgmästaren Antonio Ledezma som ledare för aktionerna, har legat till grund för att en åklagare begärt Ledezma häktad.
Ledezma, liksom Lopez och Ceballos anklagar regeringen för politiskt förföljelser och förnekar någon inblandning i våldsamheterna från La Salida. Alla tre skrev nyligen under ett nytt upprop som kallas ”La Transición” (= övergången) med uppmaning att avsätta Maduro. Capriles och andra i oppositionen har valt att inte stödja uppropet och menar att den enda vägen för förändring är genom konstitutionen och politiska val. Precis samma besked kommer från UNASUR och andra internationella organ. Under mars inleds en ny dialog mellan regeringen och oppositionen, med stöd från UNASUR och utrikesministrarna från Brasilien, Ecuador och Colombia. Val till parlamentet Nationalförsamlingen planeras redan till slutet av detta år och både oppositionen och regeringspartierna har anlitat valmyndigheten CNE för interna val av kandidater. Det finns ingenting som pekar på att val nummer 20 sedan Chavez seger 1998 riskerar att ställas in, så som Norberg insinuerar. Av de 19 valen/folkomröstningar som anordnats sedan 1998 har regeringspartierna vunnit 18 och förlorat 1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar