När Terminator ropar på statens hjälp

Den s k "fria marknadens" kollaps har på mycket kort tid sprängt en hel del myter i luften (man undrar ju vad som händer med kurslitteraturen på nationalekonomin). Det säljande konceptet var att staten var mer ett hinder än en hjälp för den ekonomiska tillväxten. Globaliseringen gjorde staten oförmögen att agera. Nu glorifieras staten! Med hatten i hand söker sig kapitalistiska magnater och högerpolitiker till staten. Tidigare när Venezuela nationaliserade banker och industrier stämplades de som bakåtsträvande, nu har i stort sett ALLA G-20 länder passerat Chavez i antal banker, finansiella institut och bolag som förstatligats.

Inte ens Terminator i California förväntas klara sig och kräver att staten ska ingripa. Med ett underskott på 11 miljarder dollar och som kan öka till 28 miljarder har Schwarzenegger och delstaten California riktiga problem. Tidigare har skatterna höjts och budgeten på hälsovård och utbildning minskats. Men det räcker inte. I ett desperat försök att ta itu med den löpande krisen kallade Terminator delstatsparlamentet till krismöte för att få igenom ett åtgärdspaket som löper i 45 dagar. Funkar inte detta, då är det "Hasta la vista, baby"  för Terminator och California. 

Men det är inte första gången staten går in för att rädda kapitalet (eller extrem nyliberala), det finns de som säger att staten alltid varit en förutsättning för att trygga kapitalet sina vinster och att statens ingripande i produktionen alltid gjorts i samförstånd med kapitalet. Det statliga ingripandet och förstatliganden efter andra världskriget i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike och andra västeuropeiska genomfördes i samförstånd mellan socialdemokrater och konservativa/liberaler och med kapitalets goda minne. Banker, järnvägen, telekommunikationer, elektriciteten, järn-, stål- och kolindustrin övergick då i statens ägo.

Immanuel Wallerstein är en av de som menar att den moderna staten är avgörande för kapitalets kapitalackumulation. Den fria marknaden är egentligen en ideologisk dimma som inte stämmer överens med verkligheten. 

"Den fria marknaden är kapitalackumulationens dödsfiende. Den hypotetiska fria marknaden, som fantasifulla ekonomer har så kär, den med många köpare och säljare som alla delar en perfekt information, skulle förstås vara en kapitalistisk katastrof. Vem skulle göra pengar där?"

Statskapitalismen i sig är ingen lösning. Men förstatliganden under efterkrigstiden gick hand i hand med sociala reformer och konsolideringen av välfärdsstaten. Även konservativa ledare som Churchill i Storbritannien förespråkade inför valet vid krigslutet hög och stabil sysselsättningsnivå, obligatoriskt allmänt försäkringssystem, en omfattande sjukvård och ett rejält bostadsprogram. I det tyska kristdemokraternas Ahlenprogam 1947 stod det att den tyska ekonomins nya struktur måste påbörjas med insikten om att "tiden för den privata kapitalismens obeskurna makt är förbi". Långsiktigheten i ägandet, att öka effektivitetsnivån och att omstrukturera produktionen var andra viktiga målsättningar när staten tog över. 

Nyliberalismens kollaps aktualiserar efterkrigstidens diskussioner och strategier. Tyvärr verkar statens ingripande  denna gång, i samförstånd med näringslivet, vara enbart att rädda kapitalet, i synnerhet finanskapitalet, från en uppenbar konkurs. Det finns ingen långsiktig strategi, inga sociala reformer, inga effektivitets- och omstruktureringsplaner. Det är ett naket och kapitalistiskt ingripande.