Ondast under år 2005

Här kommer årets viktigaste lista. Global Exchange, en NGO med säte i San Francisco, har listat upp de 14 transnationella företagen som under 2005 begått flest brott mot mänskliga rättigheter och orsakat mest miljöförstöring i världen. ”Most Wanted Corporate” Human Rights Violators of 2005 (i bokstavsordning).

1. CATERPILLAR har stora kontrakt med Israel som systematiskt bryter mot de mänskliga rättigheterna. Caterpillar förser Israel med bulldozer som används av ockupationsmakten för att riva ner hus i Palestina.
2. CHEVRON (Texaco) petrokemiskt bolag som under mer än 25 år släppt ut genom sin oljeutvinning toxiska ämnen i den ecuadorianska Amazonas. Giftigt vatten och över 600 förorenade oljeborrningar har orsakat cancerfall, dödliga hudsjukdomar och missfall bland lokalbefolkningen. Den lokala ursprungsbefolkningen har fått sin jord icke-odlingsbar, stora ytor av regnskogen har raserats.
3. COCA-COLA åtta fackliga ledare i Colombia har mördats för att ha protesterat mot de dåliga arbetsförhållandena på Coca-Cola. Flera hundratals Coca-colaarbetare som gått med i colombianska fackföreningen SINALTRAINAL har kidnappats, torterats och fängslats av paramilitära grupper. I Turkiet i år misshandlades 14 lastbilsförare och anhöriga av specialinhyrda poliser för att de protesterat mot att över 1 000 arbetskamrater avskedats av Coca-Cola.
4. DOW CHEMICAL en av världens största tillverkare av kemiska vapen. Bolaget är känt sen tidigare för användandet av Agent Orange i Vietnam under USA: s krig mot den vietnamesiska befolkningen. Napalm är Dow Chemicals uppfinning, ett brutalt kemiskt vapen som brände ihjäl tusentals oskyldiga i Vietnam och i anda krig. 1988 levererade Dow giftiga medel till Saddam Hussein.
5. DYNCORP/CSC ett av de största säkerhetsbolag i världen. Bl a tillhandahåller USA med legosoldater i ockupationerna av Irak och Afghanistan, vaktar oljebolagens tillgångar i Afrika och utför giftbesprutningar av kokaodlingar i Colombia.
6. FORD MOTOR COMPANY Ett av de största bolagen i världen inom bilindustrin med starka intressen i konfliktområden med oljetillgångar så som Nigeria, Ecuador, Sudan och Saudiarabien. Ford har medverkat till att hundratusentals människor tvingats flytta från sina oljerika bosättningar. Enorma ytor av regnskogen har raserats pga oljeutvinningen.
7. KBR (KELLOGG, BROWN, and ROOT): A SUBSIDIARY OF HALLIBURTON CORPORATION Bolag indraget i USA: s ockupation av Irak. KBR har via Halliburton ett av de största kontrakten med USA: s ockupationsarmé i Irak.
8. LOCKHEED MARTIN världens största uthyrare av legosoldater. Fick år 2003, året då USA invaderade Irak, ett kontrakt med Pentagon på över 21, 9 miljarder dollar. Förser USA: s ockupationsarmé med satelliter, flygplan, missiler och annan krigsutrustning.
9. MONSANTO världens största tillverkare av genmanipulerade utsäde, har över 70 % av marknaden av grödor som soja, vete och havre. Utnyttjar barnarbetare.
10. NESTLÉ utnyttjar barnarbetare och barnslavar i kakaoplantager, ökänt för att undertrycka arbetarnas rättigheter och för att inte respektera gällande miljölag.
11. PHILIP MORRIS leder en aggressiv marknadsföring av tobak i tredje världen och bland barn och unga människor i världen.
12. PFIZER ett av världens största läkemedelsföretag som gör stora vinster på patent på AIDS-mediciner. Motarbetar alla möjligheter att ta fram HIV/AIDS-mediciner till rimliga priser för fattiga.
13. SUEZ-LYONNAISE DES EAUX (SLDE) Gör enorma profiter på privatiseringen av dricksvatten, som leder till att miljonstals fattiga människor i världen inte får tillgång till rent vatten.
14. WAL-MART motarbetar facklig organisering, använder sig av s k anti ”union busting teams” (fackföreningskrossare) mot anställda som försöker gå med i en fackförening, utsätter sina anställda för diskriminering och använder sig av social dumping.

Uppdrag: återuppbyggande av utbildningssystemet i Irak

Det irakiska utbildningsministeriet annoserade i veckan om en ny lag som ska förbjuda pojkar och flickor att sitta i samma klassrum. Separata skolklasser ska nu skilja pojkar och flickor ifrån varandra inom skolväsendet, detta på alla nivåer grund-, gymnasie- och högskolan. Tidigare har det ockuperade Irak förbjudit män att undervisa flickor ute i provinserna.

Vidare kan man läsa i en rapport från FN:s International Leadership Institute att 84 % av Iraks högskolor har under de senaste två åren drabbats av plundring, bränder eller blivit helt förstörda.

Allt detta görs ju enligt projektet ”för revitalisering av irakiska skolor och stabilisering av utbildningen” och så klart för ett saftigt kontrakt som ockupationsmakten via USA:s myndighet för internationell utveckling (USAID) antecknade med USA-bolaget International Associates Inc, CAII. Kontraktet är värt 62 miljoner USA-dollar för att återuppbygga Iraks utbildningssystem.

r EVO lution i Bolivia

Evo Morales seger i det bolivianska valet är ett historiskt genombrott för vänstern i Bolivia men också för hela Latinamerika. I ännu ett land i Latinamerika vinner de politiska krafterna som motsätter sig nyliberalismen och som förordar en annan utveckling, mer jämlik och solidarisk. Den politiska och ekonomiska alliansen som nu växer fram mellan Argentina, Uruguay, Venezuela, Kuba, Bolivia och med stor sannolikhet Mexiko (när vänstern där vinner valet) och kanske Nicaragua kommer att förändra styrkeförhållanden inte bara i Latinamerika utan också i världen. USA står rätt ensamt i den amerikanska hemisfären. Kanske är det första gången som kontinenten nu har en möjlighet att utan utomstående (läs kolonialister, imperialister och nykolonialister) välja sin egen väg ut ur fattigdom och förtryck.

Det finns stora förväntningar på Evo och vänsterpartiet MAS. De aviserade förändringarna av tillståndet i landet kommer att leda till stora motsättningar mellan fattiga och rika, mellan de som ingenting har och de som lever i överflöd. De stora utmaningar under de närmaste åren är med stor sannolikhet följande

• Bekämpa fattigdomen och de enorma klyftorna mellan rika och fattiga. Extremfattigdomen uppgår till 37 %. 45 % av de som lever i extrem fattigdom är barn. Enligt FN-organet för Latinamerika CEPAL är klyftan mellan fattiga och rika 26 gånger. Den fattigaste femtedelen (1/5) av befolkningen får 2,2 % av inkomsterna och den rikaste femtedelen ca 28 %.
• Försvaret av Bolivias naturtillgångar och naturgasen. Transnationella oljebolag som spanska Repsol, brittiska British Gas, franska Total och brasilianska Petrobras kontrollerar ca 70 % av den bolivianska naturgasen. Under tidigare regeringar, som under Sánchez de Lozadas tid, åtnjöt oljebolagen av stora privilegier, betalade en symbolisk skatt och lyfte ut ur landet historiska vinster. De senaste årens protester och politiska mobiliseringar tvingade politikerna att strama åt oljebolagens bekväma status. I maj infördes en ny lag som tvingar oljebolagen att betala 50 % i vinstskatt.
• Genomförande av en jordreform. Enligt officiell statistik finns ca 60 % av den odlingsbara jorden i den rika Santa Cruz. Medan två miljoner bolivianer arbetar på fem miljoner hektar, äger 100 familjer över 25 miljoner hektar i landet.
• Avkriminalisering av cocabladet. USA kommer internationellt att koncentrera större delen av sin kritik på detta för att misskreditera Evo Morales regering. Redan idag investerar USA ca 120 miljoner dollar för att bekämpa odlingen av cocablad. Enligt lagen 1008 är odlingen av cocablad förbjuden i Bolivia med undantag för några tusen hektar i Yungas utanför La Paz. Dock lever över 30 000 hushåll lever på cocaodlingen. Evo Morales menar att USA använder sig av narkotikabekämpningen som förevändning för att militarisera Latinamerika.

Irakkriget i siffror

The Independent publicerade igår en aktuell sammanställning över vad USA:s krig och ockupation av Irak innebär och har inneburit för den irakiska befolkningen. Även om siffrorna inte är exakta visar dem krigets och ockupationens förödande konsekvenser för Irak.

• över 30 000 civila irakier har dödats
• över 53 000 irakiska motståndsmän har dödats
• 8 % av de irakiska barnen lider av akut undernäring
• arbetslösheten är mellan 25-40%
• 47 % av irakierna saknar helt eller delvis electricitet
• Kriget har hittills kostat 204,4 miljarder dollar

Få har lyckats sammanfatta krigets och ockupationens avsikter som Harold Pinter gjorde i sitt nobeltal

"Invasionen av Irak var ett banditdåd och ett uttryck av flagrant statsterrorism, och den visar på ett totalt förakt för internationella rättsprinciper. Invasionen var en egenmäktig militäraktion inspirerad av en lång rad lögner och en grov manipulation av media och därmed också allmänheten. Den var en aktion avsedd att konsolidera amerikansk militär och ekonomisk kontroll av Mellanöstern under täckmantel – som en sista utväg då alla andra rättfärdiganden hade misslyckats med att rättfärdiga sig själva – av befrielse. En formidabel militär styrkedemonstration som resulterade i död och lemlästning av tusen och åter tusentals oskyldiga människor.
Vi har utsatt det irakiska folket för tortyr, klusterbomber, utarmat uran, otaliga fall av godtyckligt mördande, elände, förnedring och död och kallar det 'att införa frihet och demokrati i Mellanöstern'. "

I Bolivia vinner vänstern

När Bolivia går till val den 18 december pekar allt på att presidentkandidaten Evo Morales och hans vänsterparti MAS vinner ett historiskt val. Bolivia blir ännu ett i raden av länder i Latinamerika där vänstern övertar den politiska makten.

Opinionsundersökningarna ger Evo Morales ett stöd på mellan 32,8 % och 36 % mot högerkandidaten Jorge Quiroga med 27,7 % och 30 %. Dock kommer inte Evo att uppnå 50 % av rösterna som krävs för att bli vald till president. Om ingen av kandidaterna når upp till 50 % ska enligt den nuvarande konstitutionen det nyvalda parlamentet välja en president av de två kandidater som erhållit flest röster. Enligt flera MAS-representanter finns även här stora chanser för att Evo får tillräckligt med stöd.

Valundersökning från "Usted Elige" visar att MAS leder i de stora provinserna (departamentos) som La Paz, Cochabamba, Oruro och Potosi och ligger på delad plats i Santa Cruz och nummer två i Tarija, Beni och Pando. Detta betyder att även om Evo Morales inte skulle nå upp till 50 % i presidentvalet den 18 december, kommer MAS att få majoritet i senaten och därmed kunna välja Evo Morales till president. Valundersökningarna bekräftar också att Evo Morales och MAS leder stort i huvudstaden La Paz, provinsen med flest väljare, med 53,2 % medan Quiroga och hans parti Podemos leder i Santa Cruz med 41,8 %.

Den stora styrkan i MAS och Evo är den fattiga befolkningens klassmedvetande som uttrycks i sin övertygelse om att de fattiga nu har en reell möjlighet att besegra vad de kallar de rika (eller som de uttrycker det de vita, kapitalisterna, de korrupta, de som sålt sig till de stora transnationella företagen). Det är uppenbart att valet, mer än i tidigare val, kommer att bli ett klassval, fattiga mot rika, fattiga bönder mot jordägare, den jordlösa och fattiga ursprungsbefolkningen mot de vita, spanskättade och kapitalstarka. Det pågår en intensiv process av politisering bland fattiga grupper, åren av mobiliseringar har banat vägen för organisering och politiskt medvetande. I La Paz och i El Alto (en förstad till La Paz) är det vanligt att fattigt folk med rötter i aymara eller quechua nu pratar politik och uttrycker stolt sitt stöd för Evo Morales.

Dionisio Nuñez, ledamot för MAS i andra kammaren och kanske efter Evo Morales den mest framträdande ledare för kokabladsodlarna (från Los Yungas), menar att även om valet i december är mycket viktigt kommer tillsättningen av en konstitutionell församling i juni 2006, som ska skriva en ny författning, att vara den mest centrala politiska kampen i Bolivia de närmaste åren. Han själv kommer inte att kandidera nu i december utan förväntas spela en nyckelroll i en kommande MAS-regering, med huvuduppgift att avkriminalisera kokabladet. Om högern eventuellt skulle vinna valet förväntas konfrontationer och protesterna att återigen öka och då kommer Nuñez att ha till uppgift att leda cocaleros i Los Yungas. Han ses som en av dem som MAS kommer att föreslå till den konstituerande församlingen.

Högern har i sin vetskap om den kommande valförlusten desperat hittat olika former för att minimera MAS’ seger.

Högern har försökt hitta i lagen olika sätt för att stoppa eller åtminstone skjuta upp valet, men försöken har varit förgäves och argumenten ohållbara. De har helt enkelt inte kunna blockera genom lagarna som de själva tidigare stiftat för att behålla makten.

Som så många gånger tidigare har man hotat med inbördeskrig och kaos. Fascistiska grupperingar har aktiverats, rika och starka krafter i välmående delstaten Santa Cruz i södra Bolivia hotar med självständighet och även radikala ledare från ursprungsbefolkningen utnyttjas i högermedia med uttalanden om vilda strejker och kaos. Radikala ledare på vänsterkanten får mycket TV-utrymme under de bästa sändningstiderna i de stora (högerkontrollerade) TV-kanalerna för att smutskasta MAS och Evo Morales och samtidigt uppmana till upplopp och kaos. Det rapporteras att valkampanjen blir våldsammare ju närmare man kommer valdagen.

Evo och MAS utmålas som ett hot mot hela regionen, här spelar USA en nyckelroll och utnyttjar sitt inflytande (inte minst militärt) för att mobilisera Chile, Paraguay, till viss del Peru och även Ecuador i kampanjen mot Evo. Försvarsministern i Ecuador föreslog nyligen upprättande av en regional fredsstyrka (bestående av Chile och Ecuador) med uppgift att, som i Haiti, kunna gå in i de länder i Sydamerika som ”hotas” av inbördeskrig. Den chilenska försvarsmakten mobiliserar vid gränsen och det sägs också att chilenska militärer är inblandade i politiska och paramilitära aktiviteter i Santa Cruz.

Högern mobiliserar nu alla resurser och kanaler för att forma en enad front mot Evo och MAS. Presidentkandidater med litet stöd erbjuds maktpositioner för att lägga ner valkampanjer och stödja Jorge Tuto Quiroga, som har mest stöd bland högerkandidaterna. Partier från höger till vänster knyts till kampanjen mot Evo och MAS. Poster och maktpositioner utlovas nu öppet de kandidater från andra partier som offentligt ger sitt stöd till högerkandidaten Quiroga och hans parti Podemos.

Det pågår en välregisserad och påkostad smutskampanj mot Evo. I alla stora medier (TV, radio och tidningar) kan man ta del av lögner, förtal och även rasistiska påhopp mot Evo. Under det pågående amerikanska toppmötet i Argentina, där Evo deltog i de aktiviteter som anordnades av de sociala rörelserna, sändes i bolivianska TV ett reklaminslag med bilder på Evo och på våldsamma kravaller, med uppmaning att stoppa det kommande kaoset med Evo Morales som president.

läs America Vera-Zavalas intervju med Evo Morales

"okonventionella metoder" i en okonventionell tid

De s k "Europavänner", som i sitt brinnade engagemang för den europeiska civilisationen, tidigare menat att EU kan utgöra en motpol till USA kan inte ha det lätt idag när USA:s utrikesministern Rice läxar upp EU och visar med hela handen var skåpet ska stå.

För vad har man att sätta emot USA:s så kallade "okonventionella metoder" mot terrorismen ? inte mycket.

Och det tragiska är att Europas utgångsläge är sämre än vad "Europavännerna" kunnat tro. Rice är tydlig, det har aldrig varit någon hemlighet för Europas regeringschefer om de sk "okonventionella metoderna" mot terroristerna, bl a kidnappning och hemliga CIA-flygningar, okonventionella förhörsmetoderna och hemliga fängelser. Metoderna måste anpassas till hoten. Detta är realpolitik.

Realpolitikerna i Sverige gillar läget. När 4 ledande socialdemokrater ska bemöta Sverker Åströms kritik mot den svenska regeringens undfallenhet gentemot USA, är det "populistisk antiamerikanism" och " tom antiamerikansk retorik" det första de kan komma på. För dessa socialdemokratiska realpolitiker är de största hoten i världen idag, inte som man skulle kunna tro att världens enda stormakt använder sig av "okonventionella metoder" och bryter systematiskt mot de mänskliga rättigheterna, utan "terrorism och inomstatliga konflikter". För att hävda våra värderingarna måste Sverige "vara redo att ompröva verktygen" hävdar de. Ja, som Rice sa tidigare i veckan om tortyranklagelserna "Vi har tvingats anpassa oss". Och slutklämmen från sossarna sänker alla illusioner om Europa som motpol till USA: "Ett fungerande samarbete mellan Europa och USA gör världen till en säkrare plats".



För övrigt hade Rices besök i Rumänien idag som ändamål att inviga militärbaser i det landet.

Sveriges bidrag till USA:s krigspolitik

Kan Sverige ha ett militärt samarbete med ett land som systematiskt begår brott mot de mänskliga rättigheterna? Ska Sverige bidra till USA: s krigspolitik?

Det är de två stora frågorna när Sverige ska fatta beslut om att utvidga den militära närvaron i Afghanistan. Och häpnadsväckande tycker riksdagspartierna, utom vänsterpartiet, att det är ok med ett utökat militärt samarbete med USA trots att det finns dokumenterade bevis för att USA i sitt s.k. ”krig mot terrorismen” använder sig av tortyr, hemliga fängelser, fängslanden utan rättegång och utomrättsligas avrättningar m.m. i sin verksamhet.

Riksdagen beslut att fyrdubbla truppnärvaron i Afghanistan möjliggör för USA och britterna att överföra trupper till Irak. Den svenska militära styrkan kommer att vara underställd USA-militära centralkommandot US CENTCOM.

Och detta beslutas samtidigt som USA: s Condoleezza Rice genomför en femdagarsresa till Europa för att lugna ner kritiken mot att USA genomfört över 400 hemliga CIA-flygningar över Europa av fångar och kidnappade och haft hemliga fängelser på den europeiska kontinenten.
Enligt ABC har minst 11 personer hållits fängslade på hemliga fängelser i Europa. Flera av dem ska enligt avslöjanden från CIA-agenter utsatts för tortyr, eller som de kallar det "utökade förhörstekniker" som innefattar bl a vattentortyr. Vattentortyr innebär att fången får en plastpåse över huvudet och sänks ner i vatten.

Kommentaren från Rice om de uppenbara anklagelserna om tortyr är att
– detta sekels terrorister passar inte in i de traditionella formerna för brottsbekämpning civilt och militärt, som utvecklades för andra syften. Vi har tvingats anpassa oss.

Och budskapet är tydligt. Rice bemötte den europeiska kritiken med att ”kampen mot terrorismen går före den europeiska oron över CIA-plan och hemliga fångläger”

USA: s olagliga kidnappningar, upprättande av hemliga fängelser och tortyrutövande finns väl dokumenterade av bl a Amnesty International och Human Rights Watch och avslöjats av The Washington Post, ABC och brittiska medier.

Riksdagens beslut bidrar till USA: s militarisering av världen. Riksdagsledamöterna bör ställas tills svars för detta. Ingen av de riksdagsledamöter som röstade för fler svenska soldater i Afghanistan ska senare kunna säga att han/hon inte visste.

Den venezolanska högern saboterar demokratin och satsar på det ”ukrainska kortet”

Högern i Venezuela med stöd av USA väljer nu att satsa på “det ukrainska kortet” och drar sig ur det kommande parlamentsvalet. Högeroppositionen kommer nu att sabotera valet den 4 december och försöka vända den internationella opinionen mot Chavez-regering. För att detta ska vara befogad vill de inte legitimera ett val som de med stor säkerhet kommer att förlora.
Bara någon vecka innan valet och väl medvetna om den kommande valförlusten väljer de tre största högerpartierna, COPEI, AD och Primero Justicia, att dra sig ur parlamentsvalet med krav på att skjuta upp valet och med anklagelser om kommande fusk under valdagen. Samma partier som i mer än 40 år regerade landet under korruption, klientelism och återkommande valfusk.

Efter ett katastrofalt kuppförsök och en misslyckad och våldsam politisk strejk beslutar sig nu högern i samförstånd med USA: s National Endowment for Democracy (NED) att lämna den demokratiska arenan och istället att satsa alla kort på att ogiltigförklara landets demokratiska ordning. Sedan tidigare finansierar NED en sådan kampanj i Venezuela genom organisationen SUMATE som uppmanar venezolanerna att inte gå och rösta. Skräckpropagandan och en påkostad kampanj mer än att påverka valresultatet söker minimera valdeltagandet för att inför den internationella opinionen kunna underkänna det demokratiska systemet och det demokratiskt valda parlamentet. Högertidningen El Universal publicerar t ex idag en tveksam undersökning som visar att valdeltagandet inte kommer att bli högre än 30 %. Istället uppmanas nu alla att på söndag söka sig till kyrkan som protest, något som det stora flertalet troende i landet vanligtvis brukar göra ändå på söndagar. Anklagelser från högerpolitiker och s.k. ”valexperter” om valfusk och om att de automatiska röstmaskinerna registrerar det personliga valet har florerat flitigt i medierna, som för övrigt med nästa utan undantag kontrolleras av högern.

Den venezolanska högerns strategi, planerad och finansierad av USA: s NED, är nu att, som i Ukraina, bojkotta och förkasta parlamentsvalet med anklagelser om valfusk med avsikt att mobilisera den internationella media och världsopinionen mot Chavez. I Venezuela kommer högeroppositionen att försöka sig på protester som skapar osäkerhet och kaos för att bana vägen för en intervention och en ny statskupp. Bakom hörnet finns en dold dagordning. Avsikten är under alla odds att avsätta den demokratisk valde presidenten Hugo Chavez.

Talmannen för parlamentet Nicolas Maduro menar att högern först trodde att Venezuela
”var Chile från 1973, sedan trodde de att detta var Nicaragua, nu tror de att detta är Ukraina, de försöker applicera den ukrainska modellen. Vad planerar oppositionen? En internationell offensiv, och under 2006 en ohanterlig process för att kunna hävda att parlamentet är illegitimt, för att hävda att valkommissionen är illegitim, för att hävda att parlamentsvalet måste göras om. Men detta är inte Ukraina”.

Strategin är inte ny, den har nyligen prövats i Ukraina med "goda" resultat. Där satsade USA nära en halv miljard kronor på det ukrainska valet. Hur det gick till i Ukraina kan man läsa om i en utomordentlig bra artikel av Johannes Wahlström i Ordfront "Spelet om Ukraina"

Inga svenska trupper i Afghanistan!

Sverige ska mer än fördubbla sin militärstyrkan i det ockuperade Afghanistan. Den svenska styrkan utökas till ungefär 185-210 soldater, men totalt kan den svenska väpnade styrkan i Afghanistan i vår bli upp till 375 soldater. Detta kommer riksdagen att besluta den 6 december, trots att detta strider mot Sveriges neutralitet, alliansfrihet och 200 års fredlig utrikespolitik.

Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistansolidaritet, har skrivit ett brev till riksdagsledamöterna där han argumenterar väl mot svensk militär närvaro i Afghanistan. Här kommer några av de argumenten som Lindgren för fram. Hela brevet kan läsas på www.afghanistan.nu

- Det är första gången som svensk trupp deltar i ett angreppskrig mot och en ockupation av ett främmande land som saknar stöd i folkrätten.

- FN har aldrig godkänt USA:s militära angreppet eller den efterföljande ockupationen. Inte i någon av resolutionerna från hösten 2001 nämns användandet av militärt våld. Afghanistan omnämns inte överhuvud taget. Formuleringen “all necessary means” finns inte med. Denna formulering fanns exempelvis i resolution 678 som berättigade till angrepp på Irak 1990-91. Inte ens då gav USA någon rätt till angrepp, utan resolutionen gällde FN:s möjlighet att delegera krigföring, som skulle föras under FN-flagg.

-Ett nyckelargument för den svenska militära närvaron är att ISAF är något helt annat än USA:s ockupationstyrkor.Samförhållandet är att 31 länder samarbetar direkt militärt med USA inom "Operation Enduring Freedom". Går man till OEF:s hemsida (http://www.centcom.mil/Operations/Coalition/Coalition_pages/sweden.htm) framgår det att USA anser att Sverige ingår i OEF, bl a genom att vi har två försvarsstabsofficerare permanent placerade i Tampa i Florida, varifrån Bushs hela "krig mot terrorismen" leds.

- Sammanblandningen mellan ISAF och OEF, mellan "fredsbevarande" och krigförande samt överhuvudtaget mellan civilt och militärt har i Afghanistan gått så långt att viktiga humanitära organisationer, som Läkare utan gränser har lämnat landet.

- ISAF omnämns allt oftare som en Nato-styrka och till och med lokala myndigheter i Mazar uppfattar ofta ISAF som Nato-trupp. Hur ska man då begära att den afghanska allmänheten - eller ännu mindre terrorister - ska göra någon åtskillnad?

Varför gillar du inte Bush?

De liberala journalisterna är helt förundrade över det att finns så många människor i världen som protesterar varje gång Bush eller nån annan representant från USA dyker upp på något toppmöte. Varför gillar man inte Bush?

Den svenska rapporteringen från det amerikanska toppmötet i Argentina nu i november har kretsar kring tre saker, först det viktiga med ett "civiliserat" toppmöte där George W Bush och 33 andra amerikanska regeringsföreträdare samlas för att samtala och skriva under ett intetsägande dokument, för det andra om den venezolanske presidenten Hugo Chavez "svåra" attityd och umgänge med andra statsöverhuvud och sist men inte minst kravallerna och brandbomber från demonstranter. Ja, DN-liberalerna undrar varfor man inte ser det positiva med Bush besök och varför man inte gillar honom i Latinamerika.

Men det finns en annan bild och det är att de politiska och sociala rörelserna i Latinamerika anordnat stora och lugna demonstrationer i både Buenos Aires och Mar del Plata, med fotbollslegenden Maradona i spetsen. Och en stor konsert med artister från hela Latinamerika och med Chavez som huvudtalare. I Latinamerika har det inte varit lika lätt att i ett sådant läge svartmåla demonstranterna som våldsamma, utan medierna har tvingats att visa bilder på hundratusentals demonstranter och göra intervjuer med latinamerikanska parlamentsledamöter, Bolivias kommande president Evo Morales, författare, nobelpristagaren Adolfo Perez Esquivel och många andra som samlats för att protestera.

Dessutom har Chavez sagt det som många regeringsrepresentanter inte vågar säga offentligt, rädda för sina ekonomiska åtaganden med Bush, nämligen att Latinamerika inte litar på Bush och USA. USA:s politik gentemot Latinamerika i över 100 år har inte hjälpt Latinamerikas utveckling utan tvärtom. USA har varit inblandat i de allra flesta militärkupper på kontinenten, köpt presidenter och politiker och utan undantag ställt sina egna intressen mot den fattiga befolkningen och mot en demokratisk process i Latinamerika. Och Bush har bara förstärkt denna repressiva och nykolonialistiska politik.

Affischen för motdemonstrationerna är talande, det är bilder på Bush, Rumsfeld, Cheyne och Rice med texten "skälen är överflödiga". Mer behöver man inte säga, latinamerikanerna har alldeles för många skäl för att inte gilla Bush.

Fågelinfluensan, årets affärsidé?

USA:s Senat godkände nyligen ett paket på 8 miljarder dollar för bekämpning av fågelinfluensan. Företaget som tillverkar det enda vaccinet som sägs ha någon effekt mot sjukdomen (Tamiflu) är schweitziska Roche. Men bolaget som äger patentet till vaccinet är USA:s Gilead Sciences Inc. En av de största aktiägarna i bolaget är USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld. Rumsfeld har suttit i bolagets styrelse sedan 1998 och var fram till 2001 bolagets VD, då han blev försvarsminister.


F. William Engdahl menar att det finns långtgående planer på att militarisera landet vid ett utbrott av fågelinfluensan eller andra sjukdomar. Läs mer på www.globalresearch.ca

Heja Harold Pinter

Sagt av HAROLD PINTER - Nobelpristagare i litteratur – om:

...ORD och MAKT:

”Det är riktigt farligt och, låt oss säga motbjudande, när man använder ord som ”humanitärt ingripande”, ”frihet” och ”demokrati” för att rättfärdiga handlingar för att få och behålla makt”.

The Independent den 7 oktober 2005.

...IRAKKRIGET 1:

”Stanken av hyckleri är kvävande. Det här är i själva verket en enkel historia om en invasion i

utländska territorier, militär ockupation och kontroll av olja. Vi har en tydlig uppgift, och det är att göra motstånd.”

Tal i det brittiska underhuset 2003.

...IRAKKRIGET 2:

”USA är ett monster som förlorat kontrollen. Landet leds av ett gäng galna brottslingar. Blair är bara ett inhyrt kristet råskinn.”

Tal vid en antikrigsdemonstration 2003.

...MADELEINE ALBRIGHT:

”Madeleine Albright sa häromdagen att ”Vårt tålamod håller på att ta slut.”Jag minns en man som brukade säga ungefär samma sak på 1930-talet.

The Independent 1998.

..USAs ROLL I CENTRAL-OCH SYDAMERIKA:

”USAs utrikespolitik definieras bäst på följande sätt: kyss mig i arslet annars sparkar jag sönder ditt huvud. Det är precis så enkelt och ohyfsat.”

South Magazine, 1988

...TURKIET

”Tusentals människor torteras, fängslas och dödas varje år i Turkiet – och vi, USA,Tyskland och Italien, ser till att förtryckarna får vapen.Vi ger dem vårt moraliska stöd och tränar gärna med dem. Vi är faktiskt, på deras sida.”

Introduktionstal till en fotoutställning av Julia Guest 1997.

Nyliberala stoppar val i Bolivia

Den 4 december hade Latinamerika fått ännu en president som förkastar nyliberalismen och som öppnar vägen för ett mer jämlikt samhälle. Men så kommer det inte att bli, för de nyliberala krafterna i Bolivia mobiliserar nu alla sina resurser och makt för att stoppa ett demokratiskt val som skulle ha skakat deras maktställning och privilegier. Evo Morales, ledare för den fattiga ursprungsbefolkningen och vänsterns presidentkandidat i Bolivia, ledde alla prognoser med mer än 50% mot 30 % för högerkrafterna. Och avståndet mellan vänstern och högern ökade ju närmare man kom den 4 december.

Högern utarbetade snabbt en plan B, att helt enkelt stoppa ett val som de skulle ha förlorat. Sagt och gjort. Igår 28 november beslutade landets valkommission att president- och parlamensvalen skjutits upp, utan att precisera ett nytt datum. I Latinamerika är inte detta något överaskande, så har man alltid gjort. De två senaste exempeln är Mexiko där högern via domstolsförfarande försökt stoppa vänsters presidentkandidat som leder opinionsundersökningarna och i Venezuela har högern genomfört en statskupp, en politisk strejk som varade 2 månader och manat till bojkott av valen.


Journalisten Dick Emanuelsson skriver att landet återigen kan "gå in i en oviss framtid med stora folkmobiliseringar, vägblockader och risk för nya konfrontationer mellan de politiska krafter som försvarar det bestående, korrumperade och priviligierade och det nya Boliva vars födelsevärkar blir allt kraftigare för varje ny politisk konfrontation mellan det nya och det gamla".

James Petras om USA:s statsprotektionism

USA-akademikern James Petras skriver en intressant artikel om USA:s pågående handelskonflikt med Kina US-China: Free market or statism . Neokonservativa grupper i USA lägger skulden på landets ökande ekonomiska underskott på Kina (budgetunderskottet är nu uppe i 500 000 miljoner dollar). Petras menar att det mest uppseendeväckande är hur man från Washington kampanjar för att begränsa Kinas export. Man kräver fler handelsrestriktioner, kvoter och tullavgifter. USA har i sin konfrontation med Kina systematiskt gått ifrån den så lovordade frihandelstanken (och fria konkurrens)för att i stället öka statsprotektionismen. Financial Times citerar inflytande USA-politiker, som nyliberala för övrigt borde förvänta sig ska stå upp för den s k fria marknaden och frihandeln, som Robert Zoellick (Deputy Secretary of State) och Fred Bergsten (US director of the Institute for International Economics)som ifrågasätter Kinas frihandelspolitik och kräver att Kina fogar sig efter USA:s handelsdirektiv (Financial Times Oct.7, 2005 p5) och man ställer krav på fler eftergifter från Kinas sida med hot om ekonomiska konfrontationer (Financial Times August 25, 2005, p 11).

Petras menar att underskottet (och den vikande handelsbalansen bl a med Kina 186 000 miljoner dollar) beror till största del på USA:s krigspolitik (mot Irak och resten av världen), en ökande inkomstkoncentration, den spekulativa ekonomin, underordning av produktionskapitalet gentemot kapitalet inriktat på import samt importen från utlandsstationerade dotterbolag till USA-transnationella företag. Det plus en större konfrontationen med Kina kommer att påskynda en strukturell kris och troligen leda till en kollaps av USA:s ekonomi.

Den konkurrerande skolutvecklingen

Resultatens betydelse är avgörande för styrningen av skolan medan regler och direktiv avtagit i betydelse. Men det är inte vilka resultat som helst som styr, utan fokuseringen ligger först och främst på kvantitativa resultat i varje resultatenhet. Det som mäts är elevernas kvantitativa prestationer.

Resultatstyrningen tillämpas i relation till andra. Det vill säga i konkurrens med andra skolor. Skolframgången utvecklas som ett verktyg för att öka konkurrenskraften, och inte i första hand för att nå uppsatta kunskapsmål. Idag har därför skolutveckling övergått till att vara en fråga om hur skolor använder sina resurser för att åstadkomma höga betygsnitt och därmed öka sin konkurrenskraft.

Friskolorna och ett fåtal kommunala skolor, ex Stockholms innestadsskolor, tävlar om de mest studiemotiverade elever. Man tävlar om de framgångsrika och därmed kostnadseffektiva eleverna med höga betyg som kommer att öka skolans konkurrenskraft. Elever med höga betygresultat ger skolan framgång och en effektiv användning av skolpengen.

Det är elevernas betygsresultat som fångar skandaljournalistikens uppmärksamhet. I tio i topp-listor och på bästa medieplats redovisas en rangordning av skolornas betygsframgång. Skolor med högt betygsnitt lyfts upp som exempel. Andra icke framgångsrika skolor ska ta efter. Höga betyg likställs med skolframgång och premieras därefter. Skolorna måste prestera i förhållande till andra konkurrerande skolor, privata som kommunala. Systemskiftet med samspelet mellan elevens enskilda prestation utan hänsyn till bakgrundsförutsättningar och de enskilda valmöjligheterna öppnar vägen för den konkurrerande skolutvecklingen.

Konkurrensen stannar inte i valet mellan privata/friskolor och kommunala, utan också inom den kommunala skolan har den konkurrerande skolutvecklingen satt sina spår. Stockholms Stads skolsystem är ett praktexempel på A och B-skolor. Med det konkurrerande intagningssystemet till gymnasiet har ett antal ytterstadsgymnasier fått ta emot elever med allt sämre betyg och de har knappt kunnat fylla sina klasser, medan trycket på ett antal innerstadsskolor varit enormt.

Skolornas framgång beror på ett skevt elevunderlag och inte på jämlikhet. Trots alla stora ord i mediebruset om friskolornas konkurrensfördelar är Skolverkets rapport "Mer kunskap för pengarna":s statistiskt säkraste antagande att en stor del av skolornas ”ineffektivitet” ska tillskrivas skolornas elevsammansättning som skolorna inte kan påverka.

Men inte bara elevunderlaget räcker för att öka konkurrenskraften. Flera rapporter visar hur den konkurrerande skolutvecklingen leder till en fiktiv skolframgång mät på betyg. Betygsinflationen i gymnasieskolan har gjort att betygen har höjts mer än ett och ett halvt steg på fem år. En tillsynsrapport från Skolverket riktad mot Vittras två gymnasieskolor, L’Estradska i Stockholm och Sjödins i Göteborg, kritiserar dem för att ge för generösa betyg. Ett stickprov visade att Vittra-skolorna konsekvent givit elever bättre betyg än vad som var motiverad. Skolverket menade att skolkoncernen Vittra på detta sätt satt hela betygssystemet ur spel och att man medvetet manipulerade betygssystemet.

Christina Cliffordson vid Göteborgs universitet har i en studie påvisat att skolbetygen drabbats av inflation. Varje år höjs betygsnivån på gymnasiet utan att eleverna har blivit duktigare. Undersökningen konstaterar att de höjda betygen inte leder till att eleverna presterar bättre när de börjar på universitetet eller högskolan. Christina Wikström verksam vid Umeå universitet har i en undersökning mätt alla gymnasisters betyg. Hennes slutsats är att betygen generellt ökat över tiden utan att eleverna blivit bättre. Och att friskolor är mer generösa i sin betygsättning än andra skolor. En förklaring menar Wikström skulle kunna vara den stora konkurrensen mellan skolorna. Många friskolor marknadsför sina kvaliteter med att eleverna får bra betyg där.

Ny värld – ny högskola ?

I regeringens kommande högskoleproposition ”Ny värld - ny högskola” finns omfattande ändringar i bland annat antagningsreglerna till högskolan som går emot visionen om en högskolan öppen för alla och som inte präglas av klassamhället.

Propositionens huvudlinje är att öka konkurrenskraften mellan högskolorna och internationellt, öka ungdomars direktövergång till högskoleutbildning och att snabbt få igenom högskoleutbildningen mesta möjliga antal studenter under kortast möjliga tid. Idéer om en jämlik högskola, bildning och rätten till högskoleutbildning har försvunnit som utbildningspolitikens huvudspår.

Propositionen föreslår att arbetslivspoängen i högskoleprovsgruppen tas bort och att någon kvotering, i betydelsen att vissa platser reserveras för sökande från en viss grupp eller med en viss bakgrund, inte medges. Man tar bort två viktiga redskap för att motverka den sociala snedrekryteringen och som i huvudsak gynnar sökande från arbetarhem.

Det är studenter med arbetarbakgrund som dominerar bland de som börjar på högskolan lite senare och med hjälp av tillgodoräknad arbetslivserfarenhet vid antagningen. I stället ska direktövergång från gymnasium till högskola prioriteras, som gynnar ”duktiga” och betygstarka grupper från akademikerhem. Betyget blir ännu mer avgörande i antagningen till högskolan.

Vad kostar USA:s krigspolitik?

Om man vill veta vad Irakkriget hittills har kostat i pengar kan man dra intressanta slutsatser av rapporten från International Policy Studies om Irakkrigets kostnader.

Från mars 2003 till augusti 2005 har USA officiellt satsat 204 miljarder dollar på att föra krig i Irak (just nu, sept 2005, ligger ett förslag för godkännande i USA-kongressen om ytterligare 45 miljarder dollar till kriget, detta är inte medräknat).

Under år 2005 har krigskostnaderna varje månad uppgått till 5,6 miljarder dollar. Därmed överskrids Vietnamkrigets månadskostnader med 0.5 miljarder dollar.

Om vi räknar ihop det som innan årets slut i rena pengar med största sannolikhet kommer att ha satsats på Irakkriget så hamnar vi på siffran 250 miljarder dollar (c:a 1850 miljarder kronor). Den verkliga ekonomiska kostnaden för kriget är dock mångdubbelt högre.

Till dessa siffror måste läggas de indirekta kostnaderna. T ex så tillkommer 220 miljarder dollar i räntekostnader fram till år 2010 för de lån som täcker upp det rekordstora budgetunderskottet. Av de sammanlagt 210 000 Nationalgardister som varit inkallade i Irak räknar man med att 30 000 arbetar i egna småföretag och att dessa förlorat ekonomiskt på frånvaron av företagaren. Dessutom har IPS räknat ut att varje inkallad Nationalgardist förlorat i genomsnitt 4 000 dollar om året på att vara inkallad i kriget.

Enligt IPS-rapportens kalkyler så är åtminstone 5 dollar av det höjda oljepriset per fat orsakat av Irakkriget och om kriget fortsätter till 2010 så kommer detta att ha orsakat en extrakostnad på 119 miljarder dollar för USA:s ekonomi.

Till detta kommer kostnader för sjukvård för de 1 0000-tals allvarligt skadade och krigsinvalidförsäkringar. Enligt en artikel i New York Times av Harvardekonomen Linda Bilmes så kommer detta under närmaste 45-årsperioden att kosta statskassan 315 miljarder dollar.

Till detta kan läggas kostnaderna för Afghanistankriget som hittills krävt 66 miljarder dollar. Enligt Linda Bilmes så kommer kriget om det fortsätter fem år till att ha kostat USA:s medborgare sammanlagt 1,4 biljoner dollar (= 10,500 miljarder kronor = Sveriges BNP fem gånger!).

CEPAL:s rapport om fattigdomen i Latinamerika

Det ekonomiska FN-organet i Latinamerika CEPAL har utifrån Milleniemålen gjort en kartläggning över Latinamerikas fattigdomstillstånd.

Antalet fattiga i Latinamerika uppgår till 222 miljoner, ca 43 % av befolkningen. 96 miljoner människor i Latinamerika (18,6 % av befolkningen) lever i extrem fattigdom. 52 miljoner av de som lever i extrem fattigdom finns i urbana delar och ca 45 miljoner i landsbygden.

Endast Argentina, Chile, Costa Rica, Kuba och Uruguay kommer att uppnå FN: s Milleniemålen år 2015.

Den amerikanska kontinenten ligger sämst i världen när det gäller befolkningens inkomstfördelning. Den fattigaste femtedelen (1/5) av befolkningen får mellan 2,2 % (Bolivia) och 8,8 % (Uruguay) av inkomsterna. Medan den rikaste 1/5 erhåller mellan 41,8 % (Uruguay) och 62,4 % (Brasilien).

• I de flesta länderna i Latinamerika får den rikaste 1/5 mellan 10 och 16 gånger mer än den fattigaste 1/5. I Brasilien och Bolivia är klyftan mellan fattiga och rika 20 respektive 26 gånger.
• Den officiella arbetslösheten har ökat från 6,9 % (1990) till 10 % (2004). Hälften av sysselsättningen utgörs av informella arbeten utanför den reguljära arbetsmarknaden och lågproduktiv jordbruksaktivitet.

År 2002 hade 43 % av kvinnorna över 15 år i de urbana områden ingen inkomst (jämf. män 22 %). På landsbygden uppgick siffran till 57 %. 61 % av de gifta kvinnorna i fattiga hushåll har ingen egen inkomst (42 % i icke fattiga hushåll). En svart kvinnans genomsnittliga lön i Brasilien motsvarar endast 32 % av en vit mans lön (jämf. för kvinnor i sin helhet är 66 %). Kvinnors lön i Latinamerika uppgår till ca 69 % av männens. En av tre kvinnor har utsatts för våld, 33 % för sexuellt våld och 45 % för hot. I Mexiko har ca 48 % av de gifta kvinnorna usatts för våld.

2 av 5 fattiga i Latinamerika är barn. 41 miljoner barn mellan 0-12 år och 15 miljoner mellan 13-19 år lever i extrem fattigdom. I cirka hälften av de latinamerikanska länderna är över 30 % av de som lever i extrem fattigdom barn. I Bolivia, Honduras och Nicaragua uppgår siffran till 45 %. Skolgången påverkas också av fattigdom, endast 62 % av flickor mellan 13-19 år som lever i fattigdom går i skolan medan för pojkar i fattiga hushåll är siffran 64,1 % (snittet för regionen är 93 %). Barndödligheten uppgick år 2003 till 25,6 per 1 000 födslar. Haiti har högsta barndödligheten i Latinamerika med över 60 per 1 000 och Kuba har den lägsta siffran med ca 5 per 1 000 födslar.

Fattigdomen bland ursprungsbefolkningen och svarta är mellan 1,6 gånger (Colombia) och 7,9 gånger (Paraguay) större än resten av befolkningen. Endast Costa Rica och Haiti visar ingen större skillnad. I Brasilien lever 71 % av de svarta i fattigdom ( jämf. med 37,5 % av den vita befolkningen) och 71 % av de som lever i extrem fattigdom är svarta.

Mer än 10 % av Latinamerikas befolkning lider av undernäring. 4, 2 miljoner barn under 5 år är undernärda. Högsta siffran har Guatemala där 24% av barnen är undernärda och lägst har Chile med 0,8 %, följd av Venezuela och Kuba med 4 %. Latinamerika producerar tillräcklig med mat. De flesta länder har ett snitt över 2 500 kilokalorier (Kcal) per person och dag, (rekommendationen är en mininivå på 1 815 Kcal). Men p.g.a. en ojämlik resursfördelning och snäv konsumtion går många miljoner människor i Latinamerika hungriga. En jämförelse mellan Brasilien och Kuba ger oss ett exempel på detta. Både Brasilien och Kuba har ett snitt i kaloriintag på 3 000 kcal per person och dag. I Brasilien är dock 9 % av Brasiliens befolkning undernärda medan på Kuba hamnar siffran under 3 % . Colombia har ett snitt på 2 600 kilokalorier samtidigt som 13 % av befolkningen lider av undernäring.

Rapporten konstaterar att de offentliga sociala utgifterna i förhållande till BNP är mycket låga. Snittet för Latinamerika ligger på 13,8 % av BNP, El Salvador spenderar lägst 4,2 % av BNP och Uruguay och Panama högst ca 25 % (jämf ca 27 % i EU och 31 % i Sverige). Den låga offentliga satsningen i sociala ändamål har ett starkt samband med de låga offentliga skatteintäkterna, ca 16,8 % av BNP (jämf. EU 36,3 %). Ett annat strukturellt problem som hindrar en större investering i bekämpningen av fattigdomen är utlandsskulden som uppgår till ca 750 miljarder dollar (år 2003), som motsvarar 46 % av BNI eller 160 % av exporten. Skuldtjänsten ligger på ca 29 % av exportintäkterna.

Resursbehovet för att bekämpa extrem fattigdomen motsvarar 2,5 gånger mer än vad Latinamerika får i bistånd från den rika världen (ca 5,063 miljarder dollar). Det s.k. individuella familjerelaterade biståndet, pengar som släktingar i den rika världen skickar till släktingar i fattiga länder, uppgår nu till ca 45 miljarder dollar (år 2004). Detta penningflöde överträffar långt ifrån biståndet och i flera länder de direkta utländska investeringarna. I Centralamerika omfattade det familjerelaterade biståndet 8,8 % av BNI och var fyra gånger större än de utländska direkta investeringarna, i Ecuador uppgick det till 6 % av BNI och Bolivia 5 %.

Vem hjälper vem? om G8:s skuldavskrivning

De rika G8-länderna har enats om att befria 18 fattiga länder (14 i Afrika och 4 i Latinamerika) från alla sina skulder till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken (40 miljarder i en första fas + ca 15 miljarder i ett senare skede). Den rika världens uppgörelse tycks vara mycket generös. Låt oss gå igenom vad som ligger bakom denna givmildhet och bedöm själv vem som hjälper vem.

1. Skuldavskrivningen på 55 miljarder dollar motsvarar 10% av de fattigaste ländernas totala skuld på ca 523 miljarder dollar till världsbanken och andra multilaterala institutioner.

2. Skuldavskrivningen begränsar sig till de länder som uppfyller villkoren från IMF och världsbanken på bl a omfattande privatiseringar av sjukvården och utbildningen och avregleringar av den inre marknaden till förmån för transnationella bolag från den rika världen..
3. De fattiga länderna betalar varje år till de rika länderna ca 370 miljarder dollar i form av räntekostnader och amorteringar.

4. Skuldavskrivningen omfattar endast lån tagna med IMF, världsbanken och den afrikanska utvecklingsbanken. De dyra lånen med privata internationella aktörer ingår inte.

5. Skuldavskrivningen är långt ifrån tillräcklig för att nå FN:s milleniummål att innan 2015 halvera fattigdomen i världen. Befolkningen i de 18 länder som omfattas av skuldavskrivningen mostvarar 10% av den totala befolkningen i den fattiga världen.

6. Totalt har de fattiga ländernas skuld till den rika världen ökat från 579,6 miljarder dollar år 1980 till 1,384 miljarder år 2002. Under samma period har de fattiga länderna betalat i form av skuldkostnader och amorteringar 4 600 miljarder dollar.

7. Den fattiga världen har betalat åtta gånger det de lånat och ändå har skulden växt fyra gånger om.

Systemskiftet i skolan

Skolsystemets systemskifte har medfört starkt förändrade villkor både för elever och lärare. Två huvudelement som stått i centrum för denna förändring är "valfrihet" och idén om "eleven i centrum". I den svenska skoldebatten hörs begreppen gång på gång likt ett mantra och de senaste åren har de förverkligats i form av skolplan, skolpeng och privata eller friskolor.

Under 1980- och 90-talet drog en förändringsvåg fram över den svenska skolan. Inriktningen i förändringsprocessen, som kommit att kallas systemskifte, har hela tiden varit att skolan måste anpassa sig till den nya tiden, skiftet mellan industrisamhället och kunskapssamhället.

I det nya kunskapssamhället, hette det, kan inte skolgången styras centralt utan måste anpassas till en föränderlig värld. En global värld som kännetecknas av flexibilitet, snabba förändringar, risktagande och av åtskilliga valmöjligheter.
Skolideologerna menar därför att den offentliga central- och detaljstyrningen inte är effektiv nog att bemöta den nya tiden, i ett modernt samhälle krävs ett skolsystem som ger varje individ möjlighet att välja själv och ta ansvar för sin egen utveckling.
Centralt i denna förändring var för det första decentraliseringen som genomfördes av socialdemokraterna under 80-talet och som innebar att kommunerna fick huvudansvaret för skolan, för det andra den borgerliga s.k. valfrihetsrevolutionen i början av 1990-talet som gjorde det allt enklare att driva skolor i privat regi och för det tredje att beslutsfattandet om skolgången, alltifrån val av skola, ämne och program till inlärning, fördes över från det offentliga till enskilda individer.
"Valfriheten", att genom konkurrensutsättning och privatisering göra det möjligt för föräldrarna att välja skola samt program och olika kurser, har varit en mycket viktig om inte central faktor i decentraliseringen av skolan. "Eleven i centrum", att eleven tar ansvar för sitt eget lärande, är den dominerande kunskapssynen och också synen på lärandet som trängt igenom med omstruktureringen.