Zelaya is back

Latinamerika visar återigen att det finns en väg till demokrati utan krig, bomber och interventioner från stormakter. Europa, USA och Sverige har mycket att lära från de latinamerikanska demokraterna. Honduras är det senaste exempel.

Två år efter statskuppen är landet på väg in i en försoningsprocess. Det är resultatet av en fast och principiell linje från alla latinamerikanska länder att inte erkänna den regim som med stöd av USA tog makten i juni 2009 efter att ha störtat presidenten Zelaya. En effektiv och politisk isolering av regimen tvingade den honduranska högern att ge efter för de kraven som unisont ställdes av det folkliga demokratiska Honduras och de latinamerikanska demokratierna. Med hjälp av Chavez och Santos och efter flera månader av förhandlingar uppnåddes en överenskommelse som innebär att

1. Manuel Zelaya och andra som tvingats i landsflykt tillåts återvända och alla åtal mot de läggs ner.

2. En konstituerande församling som ska skriva en ny konstitution upprättas

3. Den demokratiska motståndsrörelsen FNRP tillåts att arbeta politiskt

4. En undersökning av brott mot mänskliga rättigheter öppnas

Igår anlände Zelaya hem till Honduras efter 17 månader i exil. Han togs emot av tiotusentals människor och en stark motståndsrörelse FNRP som överlevt förtryck, mord och fängslande.

Den politiska kampen kommer att hårdna utan tvekan, men Latinamerika har lyckats med det som EU, NATO och USA misslyckas med i Nordafrika, nämligen att trots statskupp och förtryck tvinga in en regim i en demokratiseringsprocess.

Kan NATO skydda civilbefolkningen?

Är bombningarna av Libyen förenliga med FN-stadgans fredsprincip? Kan de skydda civilbefolkningen? Var alla fredliga medel uttömda? Kan Nato anförtros ledningen av FN-insatser? Ska Sverige delta? Allt fler svarar nej på de frågorna.

Så skriver IKFF,

SKV, Sveriges Fredsråd och Feministiskt Initiativ om krigets förhållanden och kritiserar FN-förbundets ordförande för hans stöd till kriget i Libyen.

"vi (måste) tyvärr än en gång konstatera hur möjligheten till fredlig lösning till civilbefolkningens fördel undanröjts med hjälp av massiv medial krigshets".

I helgen mördade NATO 18 kvinnor och barn i Afghanistan i en attack som betecknas som "ett stort misstag" av presidenten Karzai. Han låter via sin pressekreterare hälsa att detta är hans "last warning" till USA och NATO.

Men alla vet att Karzai inte kan göra nånting åt NATO:s mord på civila. Inga varningar eller kritik biter på dem. Varken i Afghanistan eller Libyen.

Kraftverksdammar förstör världens tredje största sötvattenreserv

Beslutet att bygga fem vattenkraftverk i två av Patagoniens största floder Baker och Pascua, s.k. Projektet Hidroaysén, har mötts av omfattande protester från ursprungsfolk, miljörörelsen och lokal befolkningen i Chile.

Projektet Hidroaysén kommer att påverka den tredje största reserven av sötvatten i världen. Glaciärvatten som störtar nerför Anderna och slingrar sig fram genom orörda och obefolkade skogar med en unik flora och fauna som rinner ut i Stilla havet.

De fem kraftverksdammar som planeras kommer att översvämma ett område på 6 000 hektar skogsområde med en stor ekologisk betydelse, jordbruksmark med boskap och endemiska arter i ett av de sista orörda ekosystemen i världen. Projektet kommer att rubba den ekologiska balansen och hota den unika floran och faunan. En dödsdom mot en av världens sista bevarade vildmarker.

Detta kommer att orsaka en massiv avskogning och en fördrivning av bönder och ursprungsfolk.

Projektet Hidroaysén beräknas komma att kosta omkring 3,2 miljarder dollar. Bakom finansieringen av vattenkraftverken finns stora transnationella bolag som Endesa, ENEL och Transelec, men också chilenska bolag med historiska kopplingar till Pinochetdiktaturen.

Argumentet för det jättelika kraftverksprojektet är att fördubbla Chiles energiproduktion de närmaste tio åren. Men efterfrågan kommer i huvudsak från den växande och vinstdrivande gruvindustrin som i sin tur utgör ett stort miljöproblem i norra delen av Chile. Den chilenska regeringen prioriterar en omfattande miljöförstörelse istället för att hitta alternativ för att utveckla förnybar, billigare och renare energi, ex sol- och vindenergi. Med projektet Hidroaysen ger nationella och regionala myndigheter efter för påtryckningar från gruvindustrin och el-och industrisektorn.

De omfattande protester är också en kritik mot den nuvarande tillväxtmodell baserad på utvinning av naturresurser och mineraler. En kortsiktig, ekologiskt ohållbar modell.

Belägringen av Puerta del Sol hotar etablissemanget

Det som för några dagar sedan var på väg att bli ett traditionellt val mellan regeringspartiet PSOE och det konservativa PP, har av en spontan och massiv rörelse av förbannade unga människor vänts upp och ner.

Den 15 maj intog en spontan proteströrelse över valdebatten och fortsätter nu i hela Spanien med belägring av offentliga torg. I Madrid har tiotusentals människor sedan i måndags intagit Puerta del Sol. Där har de trots förbud och polisens ingripande slagit upp ett läger och lovar stannar till söndag då de regionala valen ska äga rum.

Inte sedan de massiva demonstrationer mot Irakkriget då högerpresidenten Aznar förlorade valet har nån rörelse lyckas samla så mycket folk. Detta trots den stora ekonomiska krisen och socialistregeringens nedskärningspolitik. Den här rörelsen är de ungas protest mot politiken som inte lyssnar på unga människor som inte ser nån framtid med 45 % arbetslöshet och med löner som är under 1 000 euro.

De etablerade partier darrar, socialistregeringen ville göra valet till en konfrontation mellan höger-vänster, och de konservativa trängda av korruptionskandaler ville sätta dit regeringen för krisen men vågar inte helt att komma ut med sitt program med ännu hårdare nedskärningar och privatiseringar. Nu har protesterna parat ihop etablissemanget och ställt de mot vägen.

De som skulle kunna vinna på missnöjet är det annars splittrade vänstern Izquierda Unida, men har svårt att hävda sig i media och kan komma att förlora röster om proteströrelsens budskap om att inte rösta alls får med sig många som annars skulle rösta vänstern.

Ställ krav på Chile, Reinfeldt!

Inför statsminister Fredrik Reinfeldts besök i Chile ipå torsdag har vi överlämnat ett brev till statsministern med uppmaningen att lyfta Mapuchefolkets situation. Brevet har skrivits under av riksdagsledamöter, EU-parlamentariker, kulturarbetare och en rad organisationer.

Vi uppmanar Statsministern och den svenska regeringen att i möten med Chiles president Sebastian Piñera och med de chilenska myndigheterna ta upp frågan om övergrepp och kränkningar som begås mot mapuchefolket. Den chilenska statens beslut och agerande kränker mapuchefolkets rättigheter och strider mot ILO:s konvention 169 om ursprungsfolkens rättigheter.

Vi vill att Statsministern uppmanar till:
- respekt för mapuchefolkets rättigheter enligt ILO:s konvention 169
- en rättvis och offentlig rättegång för alla mapuchefångar
- avskaffande av Pinochetdiktaturens så kallade antiterroristlagar

läs mer på Newsmill

Åtta motiv för att angripa Libyen

Det är ont om analyser som säger nånting annat än vad som pumpas ut från krigsmakten gällande kriget i Libyen. Här kommer en analys från kommentatorn Stephan Lendman som brukar medverka i Progressive Radio News Hour i Chicago. Han har i en rad artiklar analyserat USA:s och västvärldens motiv för angreppet på Libyen. Här sammanfattas de i åtta punkter.

(1) Gadaffi hade valt bort Africom, en av nio globala Pentagonkommandon för att kontrollera Afrika och Medelhavsområdet, inklusive dess strategiska vägar för energitransitering. Alla afrikanska länder deltar utom Sudan, Zimbabwe, Elfenbenskusten, Eritrea och Libyen. Han backade också ett initiativ för att skapa ett Afrikas förenta stater, medan Washington föredrar en politiskt splittrad kontinent.

(2) Förutom att Libyen är rankad nia i världen med bevisade oljereserver på 42 miljarder fat olja (och stora mängder gas) är den outnyttjade kapaciteten troligen mycket större. Dessutom är den libyska oljan nästan svavelfri och uppskattad för sina extremt höga kvalitet. USA och väst hade redan tillgång till dessa resurser, men de vill ha kontroll över utvecklingen, produktionen och distributionen.

(3) I januari 2009 ville Gaddafi nationalisera den libyska oljan, men hans tidtabell stötte på inre motstånd. Enligt Pravda.ru 25 mars övervägde han möjligheten på grund av låga oljepriser vid den tiden:

"De oljeexporterande länderna bör välja nationalisering på grund av den snabba nedgången i oljepriserna. Vi måste få upp frågan på bordet och diskutera den på allvar. Olja skall ägas av staten, så att vi kan kontrollera priserna bättre med en ökning eller minskning av produktionen."

I februari 2009 bad han om offentligt stöd för att fördela Libyens oljerikedomar direkt till folket. Men högre tjänstemän fruktadeatt förlora sina jobb "på grund av en parallell plan för att befria staten korruption."

Som ett resultat röstade Libyens folkförsamling med 468 röster mot 64 för att fördröja nationaliseringsplanerna, trots att en majoritet på 251 ser förändringen som positiv.

(4) Libyens vattenprojekt "Great Man-Made River" (GMMR) skapar enorma resurser för bevattning. Vid 2007 års vattenkonsumtion priser kan de nya vattenresurserna räcka i ett tusen år. Inte undra på Gaddafi kallar detta projekt "världens åttonde underverk".

Den globala eliten ser naturligtvis enorma vinstmöjligheter i att ta kontroll över projektet och driva det enligt nyliberala principer istället för som en allmän resurs.

(5) En annan fråga gäller kontrollen över pengarna. Libyens centralbank är statsägd. Ny nybildade centralbanken i Benghazi däremot är privat, vilket gör det möjligt för västerländska bankirer att ta kontroll.

(6) Förutom pengar, olja, gas, vatten och andra skäl handlar kriget också om de enorma medel som Libyens investeringsmyndighet (LIA) samlat för investeringsbehov och social välfärd. USA har redan konfiskerats 32 miljarder dollar och 45 miljarder euro av libyska medel.

(7) Libyen var centralt för Afrikas självständighet och möjligheterna att klara investeringar utan att förlita sig på väst. Libyens ställning var exempelvis ett hot mot CFA-francen, ett redskap för fransk finansiell kontroll av Västafrika. Libyen angrips alltså av samma skäl som störtandet av Gbagbo i Elfenbenskusten.

32 miljarder dollar av de medel som USA nu har konfiskerat var avsedda för stora investeringsprojekt i Afrika, bl a en kommunikationssatellit, skapandet av en afrikansk centralbank (tänkt säte i Nigeria), en afrikansk valutafond (säte i Kamerun) och en afrikansk investeringsbank (säte i Libyen).

(8) Gaddafi har förespråkat en ny guldmyntfot och användning av gulddinarer i stället för amerikanska papperspengar som reservvaluta. Dollarn skulle bli värdelös vid inköp av olja och andra råvaror från stora delar av Afrika och Asien, och kanske Latinamerika också.