Sverige vill inte längre vara solidariskt

I regeringens pinfärska utrikespolitiska deklaration finns inte orden "internationell solidaritet" med. Däremot förekommer ordet handel 16 gånger, tillväxt 10. Toppmötet om biologisk mångfald i Japan, som hölls för mindre än fyra månader sen och som hyllades av miljöministern, satte inga avtryck alls i regeringens deklaration. Hunger och undernäring nämns en enda gång, trots skenande matpriser och en miljard barn, kvinnor och män som tvingas lägga sig hungriga varje kväll.

Även kontinenten Latinamerika har i princip suddats bort från regeringens eurocentriska karta. Brasilien nämns som strategisk partner, i Haiti har det varit jordbävning, behovet av reformer på Kuba är stort. Det är allt.

Dagligen möts vi av undrande människor i Latinamerika. Varför styrs den svenska utrikespolitiken alltmer av egenintressen? De känner inte igen sig och undrar om Sverige verkligen vill förlora sitt internationella rykte som ett land som står upp för de fattigas och förtrycktas intressen och rättigheter.

Det är inte längre bara en känsla. Den näst sista meningen i den utrikespolitiska deklarationen slår fast att EU har fått "ökade möjligheter att påverka utvecklingen i världen enligt våra värden och intressen".

latinamerikanska vänsterns dilemma i Libyen

Latinamerika är i ett svårt dilemma gällande Nordafrika. Framförallt länder som idag styrs av vänsterregeringar har (tyvärr) liksom Carl Bildt, EU, Italien svårt att inta en bestämd position angånde händelserna i Nordafrika och specifik Libyen. Latinamerika har under revolterna i Tunisien och Egypten låtit händelseförloppen bestämma positionen, internt gillar de läget men är försiktiga med sina uttalanden för att inte trampa i "inre angelägenheter". En bekväm vänta och se-position.

Med Libyen har den latinamerikanska vänstern svårt. Kontakter som går tillbaka till de åren då vänstern i diktaturen Latinamerika förföljdes och mördades ställer de inför ett stort dilemma. Libyen och Khadaffi gav sitt stöd och tillflykt till många vänsterorganisationer, speciellt väpnade rörelser som kämpade i Nicaragua, El Salvador, Uruguay, Chile, Argentina, Colombia m fl. Historien kan de inte undgå ifrån. Därför Nicaraguas Ortega rätt ljumma hälsning häromdan om solidaritet med Libyen. Ljummet med tanke på hur mycket Khadaffi hjälpte sandinisterna under den väpnade kampen och i början av revolutionen 1979.

Men varför inget öppet stöd till Khadaffi?

Konstigt nog, har Khadaffi de senaste 10 åren inte haft några djupa kontakter med den latinamerikanska vänstern eller vänsterregeringar. Khadaffis affärer och oljeexport sker med EU och en del också med USA och Kina. I diplomatin har Libyen satsat hårt på Blair och Beslusconi i stället för att gå ihop med de latinamerikanska vänsterregeringarna.

Det finns en klar separation mellan Khadaffi och den latinamerikanska vänstern från början av 2000-talet som sker i det tysta. Latinamerika öppnade för investeringar från Ryssland, Kina, Iran och andra utanför västvärlden men inte för Libyen. När Khadaffi utvisade 30 000 palestinier var vänstern i Latinamerika med många med palestinskt påbrå rasande. Libyens samarbete med Bush i "kampen mot terrorismen" förbryllade alla i Latinamerika. I den internationella debatten om multipolaritet nämns aldrig Libyen av Chavez eller Lula som en komponent trots landets geopolitiska betydelse i Afrika. När den latinamerikanska vänstern inriktade sig på att vinna val och helt lämnade den väpnade kampen, förlorade Libyen sitt inflytande över rörelserna. Kontakterna är klippta.

Den enda som dagligen skrivit om revolterna i Nordafrika och Libyen, men som nu inte gör det som statschef utan som en självständig skribent, är Fidel Castro. Alla andra har hållit en till mitt tycke märklig tystnad. Fidel skriver att Libyens konflikt måste lösas internt, att man kan "gilla eller ogilla" Khadaffi. Det Fidel framförallt lyfter i alla hans analyser är risken för USA och NATO:s intervention och västs hunger efter oljetillgångar i landet. Han återkommer alltid om att konflikten måste lösas internt.

Chavez och Venezuela har hållit tyst. Men igår kom första mer fasta uttalande. Utrikesministern Maduro sa ordagrant "Vi uppmanar till fred, för att landet behåller sin nationella enighet, för att landet genom fredliga medel löser sina problem, för att inbördeskriget och de väpnade attacken mot statliga institutioner upphör". Chavez konstaterade därefter via sin twitter att Khadaffi (Libyen) är inne i ett inbördeskrig. Det är uppenbart att för Venezuela och för den delen för resten av Latinamererika är varken Libyen eller Khadaffi en strategisk (ekonomisk eller politisk) partner i mellanöstern, så som det är för EU och Beslusconi.

Utanför statsapparaterna är positionerna tydliga. Vänstern i Venezuela håller idag en demonstration till stöd för revolterna i Libyen. Flera parlamantariker från Chavez parti PSUV deltar och redan har flera av de offentligt i media fördömt Khadaffi och gett sitt stöd till de revolterande folken i Nordafrika och Libyen. Även på hemsidan www.rebelion.org där den spansktalade vänstern publicerar sina analyser är avståndstagandet från Khadaffi och morden unisont.

EU darrar när Khadaffi faller

Det är inte enbart Berlusconi som darrar om Khadaffi faller. Den stora frågan är hur stor ekonomisk makt Khadaffi har i Västeuropa. Därför har EU:s ledarnas, inklusive Bildts, magiska ord varit stabilitet och inte mänskliga rättigheter. Faller Khadaffi faller också börsen och tillgången till olja och gas.

Sedan 2004 har EU gjort saftiga affärer med Libyen och Khadaffi. Italien, men även Tyskland, Frankrike och Spanien är beroende av landets olja. Men det finns mycket mer. Libyen har via investeringsbolagen Libyan Arab Foreign Investments Company (LAIFCO) och Libian Investment Authority (LIA) lyckas tränga in i EU:s ekonomiska makt. En rad stora europeiska banker, vapentillverkare, media, turistanläggningar, energibolag har libyska investeringar. Lybien är exemplevis delägare i Italiens största bank Unicredit.

Varför mörkar de? - fallet Bahrain

Varför mörkar svenska journalister? Det tog sin tid och många demonstrationer med miljontals människor innan de svenska journalisterna, med få undantag, började berätta om USA:s och Västeuropas långa "vänskap" med Ben Ali och Mubarak. Nu när protestvågen sätter press på Barhain:s regim, får vi inte veta om vilka håller regimen i armarna och vad de har för intressen.

Agneta Norberg, känd fredsaktivist, har reagerat på en artikel om händelserna i Barhain publicerad i SvD ich skickat ett brev till journalisten:


Hej Olof Jonsson.

Jag läste med stort intresse din artikel om Bahrain i dagens nummer av SVD. Du nämner att de som regerar i landet är kungen och den sunnimuslimska minoriteten. Du förbisåg en annan mäktig kraft som regerar över öriket - USA.

De har 8 militära installationer enligt kartan som finns i Catherine Lutz bok The Bases of Empire, som gavs ut 2009, på NewYork University Press. USAs baser har enligt Dr. Joseph Gerson, American Friends Service Committée, följande uppgifter bl.a

-att kontrollera värdlandets regeringar
-att utgöra en plats för kommando, kontroll, kommunikationssystem och underrättelsevdelningar
- att träna soldater, öva bombflyg
-att vara avskjutningsramper för interventioner
- utgöra hamnar för krigsfartyg mm

Jag tror att dessa uppgifter skulle vara klargörande för läsaren.

Med vänlig hälsning Agneta Norberg, vice ordf.Sveriges Fredsråd.

Palin tar priset om Egypten

Vi har hört många märkliga uttalanden från politiker i USA och västeuropa om Egypten, felsägningar, utan sammanhang, intetsägande. Kanske pga den nära vänskapen med Mubarak. Bildts avgångskrav efter att Mubarak avgått blir klart en klassiker. Men den som tar priset ändå är Sarah Palin

“And nobody yet has, nobody yet has explained to the American public what they know, and surely they know more than the rest of us know who it is who will be taking the place of Mubarak and no, not, not real enthused about what it is that that’s being done on a national level and from DC in regards to understanding all the situation there in Egypt. And, in these areas that are so volatile right now, because obviously it’s not just Egypt but the other countries too where we are seeing uprisings, we know that now more than ever, we need strength and sound mind there in the White House. We need to know what it is that America stands for so we know who it is that America will stand with. And, we do not have all that information yet.”

Världens största miljömål: Läge för AP-fonderna att agera

Världens största miljömål: Läge för AP-fonderna att agera

Det amerikanska oljebolaget Chevron har dömts att betala motsvarande 60 miljarder kronor i skadestånd av en domstol i Ecuador. Det är en av världens största miljörättegångar. Oljegiganten har förorenat ett stort område i Amazonas regnskog. De svenska AP-fonderna har närmare 2 miljarder kronor investerade i företaget.

Miljökatastrofen kallas för Regnskogens Tjernobyl. Chevronägda Texaco pumpade i 20 år upp olja från Ecuadors del av Amazonas. När utvinningen var klar i början av nittiotalet lämnade bolaget kvar över tusen dammar med oljeslam. Vattnet förgiftades och orsakade en rad sjukdomar och dödsfall bland ursprungsbefolkningen. Giftiga ämnen läckte ut i vatten där över 100 000 människor dricker, badar och tvättar sina kläder. Enligt en expertgrupp har det lett till att 1400 människor dött av cancer, som kan kopplas till Texacos miljöförstöring.

Rättegången i Ecuador har pågått i flera år. Oljejätten Chevron förnekar inte, det man kallar nedsmutsning, men hänvisar till ett avtal med Ecuadors dåvarande regering som befriar bolaget från ansvar. Det finns också ett missnöje bland de 30 000 drabbade i Ecuador som står bakom stämningsansökan. De stämde oljejätten på över 190 miljarder kronor som skulle användas till att sanera området och ge de drabbade skadestånd.

-Det är bara att hoppas att domen nu blir vägledande och tvingar bolag att visa samma miljöansvar i fattiga länder som i industriländer, säger Francisco Contreras, ordförande Latinamerikagrupperna i en första kommentar.

1993 gick ursprungsfolken och de boende i Amazonas samman och stämde företaget för brott mot de mänskliga rättigheterna och miljön i en domstol i New York. 2008 enades båda parter om att en oberoende inspektion av oljebolagets gamla anläggningar och utvinningsplatser skulle göras. Slutsatsen blev en rekommendation om ersättning på cirka 200 miljarder kronor.

AP-fondernas enhet för miljö- och etikfrågor, Etikrådet, bildades 2007. Chevron är ett av de företag som Etikrådet granskar närmare och för dialog med.

- Vi hoppas att AP-fonderna och dess Etikråd nu tar chansen att göra skillnad. Sälj av investeringarna och gör ett internationellt utspel av det. Istället för att investera i fossila bränslen och miljökatastrofer, borde AP-fonderna satsa våra pensionspengar på rena och förnyelsebara energikällor, säger Francisco Contreras.

- AP-fonderna arbetar utifrån riktlinjen att “fonderna ska ta hänsyn till etik och miljö, dock utan att göra avkall på det övergripande målet om hög avkastning”.
”Regelverket är alltför otydligt”, avslutar Contreras. ”Det finns uppenbarligen en risk att AP-fonderna nu sitter still i båten av avkastningsskäl. Riksdagen bör förtydliga regelverket så att mänskliga rättigheter och miljö får större betydelse för AP-fondernas investeringar.”

Fakta Chevron och AP-fonderna
Chevron Corporation är ett amerikanskt, internationellt verksamt oljebolag. 2001 köpte de oljebolaget Texaco Inc. varvid namnet ändrades till ChevronTexaco Corporation. År 2005 återtogs nuvarande namn. Förra året hade Chevron 64 000 anställda och gjorde en vinst på 133 miljarder kronor. Enligt tidningen Fortune var bolaget det 11:e rikaste år 2010. Året innan låg det på 5:e plats. De svenska AP-fonderna har närmare 2 miljarder kronor investerade i företaget.

Läs mer
Ekot idag: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4350012
LO-tidningen: http://lotidningen.se/2010/09/10/regnskogens-langa-vantan-pa-rattvisa/
Social politik: http://www.socialpolitik.com/ap-fonder-investerar-skitigt/
Debatt: http://latinamerikagrupperna.se/klimatanpassa-pensionsfonderna

DN-debatt: Den svenska modellen handlar också om solidaritet

”Den svenska modellen handlar också om solidaritet”

Inför avresan till World Economic Forum i Davos gav fyra svenska ministrar på DN Debatt en fantastisk bild av svensk ekonomi. Men de yttrar inte ord om de globala rättvisefrågorna. 
Vi vill därför påminna biståndsminister Gunilla Carlsson och hennes kolleger om att internationell solidaritet är en del av den svenska modellen, skriver företrädare för Afrikagrupperna, Emmaus och Latinamerikagrupperna i en replik.

Sverige har gått stärkt ur den finansiella globala krisen. För att förklara varför bjöds fyra svenska ministrar nyligen in till World Economic Forum i Davos. Inför avresan gav de fyra en fantastisk bild av svensk ekonomi på DN Debatt 27/1.
De fyra ministrarna angav den svenska modellen och ansvarstagande, som två av orsakerna till framgången. Och just nu har därför Sverige goda ekonomiska förutsättningar att ta ansvar, inte bara för svenska medborgare, utan även för människor i andra delar av världen. Miljontals människor lider av konsekvenserna av klimatförändringarna och hamnar i kläm när Sverige och EU förhandlar fram handelsavtal med länder i Latinamerika och Afrika.
 
Men på DN Debatt yttrar inte de fyra ministrarna ett enda ord om de globala rättvisefrågorna, såsom utvecklingspolitik, internationell handelspolitik, mänskliga rättigheter eller klimatpolitik. Den svenska modellen bestod en gång i tiden av solidaritet och omtanke om de svaga i världen.
Biståndsminister Gunilla Carlsson var en av de ministrar som undertecknade debattartikeln. Tyvärr verkar hon inte ha fått medverka när Reinfeldt, Borg och Bildt skrev. Vi hade gärna sett Carlsson tala om vikten av en transparent och mer fokuserad utvecklingspolitik, saker som hon brinner för och vi ställer oss bakom.
Det tycks också, enligt artikeln, finnas utrymme för Carlsson att återigen lyfta fram internationell solidaritet som en del av den svenska modellen. Något som inte har varit särskilt tydligt under Alliansregeringen.
Biståndsbudgeten har ökat, men allt mer pengar läggs på att administrera svenska ambassader och att ta emot flyktingar. En större andel biståndspengar läggs även på klimatbistånd. Vi tycker att det är synd att på detta sätt urholka kampen mot fattigdomen, speciellt när nu Sveriges ekonomi är så stark. Varför inte låta biståndspengarna fokusera på fattigdomsbekämpning och låta ambassader, flyktingmottagande och arbetet mot klimatförändringarna finansieras av andra budgetar?

Vi uppmanar Gunilla Carlsson och hennes kolleger att ta ett större ansvar i kampen mot klimatförändringarna och den globala fattigdomen.

Gabi Björsson, kanslichef Afrikagrupperna
Anna Nilsson, informationsansvarig Emmaus Stockholm
Åsa Thomasson, verksamhetsledare Latinamerikagrupperna

Mubarak till Saddam - år 2003

Mubaraks råd till Saddam Hussein när det begav sig:

Brådskande krav till den svenska regeringen

Mitt tal idag på Sergels Torg

Fem krav till den svenska regeringen

1. Ta ställning för demokrati. Fördöm Mubaraks regim! Stöd demokratirörelsen, öppet, utan villkor och utan reservationen

2. Avbryt alla diplomatiska förbindelser med regimen i Egypten. Kräv att EU avbryter kontakterna med Mubarak.

3. Avbryt associeringsavtalet med Egypten och alla andra länder i Nordafrika som begår brott mot mänskliga rättigheter och ockuperar andra nationers territorium (Israel och Marocko)

4. Stoppa vapenexporten till Egypten, Tunisien, Saudarabien och andra länder som är i krig eller begår brott mot mänskliga rättigheter.

5. Stoppa utvisningar av människor som flyr från krig och diktaturer (Irak, Afghanistan, Tunisien, Egypten och andra)

En revolt bortom inrikespolitiken

Revolten i Mellanöstern och Nordafrika får konsekvenser bortom inrikespolitiken. Geopolitisk håller kartan på att målas om. Inte bara i Egypten och Tunisien flyttas positionerna, även Libanon med Hisbollahs "regeringsövertagande" och krisen i det palestinska ledarskapet, kommeratt räknas till de stora omvälvningar i detta för världen strategiska område. Oljepriserna påverkas också, redan nu uppe i magiska 100 USD per fat. OPEC har flaggat för att öka produktionen och västvärlden flaggar för att återupphämtningen dröjer. Israel och USA agerar i panik för att inte förlora alla positioner i Egypten. USA:s nu försiktiga kritik mot Mubarak försöker öppna för kontakter och allianser inom oppositionen.

Andreas Malm skriver bra om revolterna i Egypten, om USA:s ansvar för att ha hållit en brottslig regim under armarna och om den mäktigaste folkliga demokratirevolten i världen sedan 1989. Även Pepe Escobars skriver en lysande analys om västvärldens panik för att muslimska brödarskapet (MB) ska ta över " The MB elicits panic fear all across the West because the Mubarak regime always effectively equaled them to al-Qaeda. This is nonsense...Contrary to US neo-conservative propaganda, the MB also has nothing to do with fascist movements in 1930s Europe or socialist parties (they are in fact in favor of private property).