Missiler mot Gaza

"Israel had no choice, the time has come to fight" sa den israeliska försvarsministern Ehud Barak och utrikesministern Tzipi Livni menade att det var "an expression of Israel's basic right to self-defense". Det var annars en rätt så avslappnad presskonferens, allt enligt vad som framgår av journalisternas vidriga rapportering, som israeliska politiska ledningen höll för att informera om kanske den värsta attacken mot palestinierna sedan ockupationen efter sexdagarskriget 1967. 

Det israeliska flyganfallet mot det belägrade Gaza har redan skördat över 200 döda och flera hundra skadade. Över 40 mål bombades och anfallet, liknande USA:s shock and awe mot Irak, är långt ifrån avslutat. Vita Husets presstalesman Gordon Johndroe hälsade att Israel bör undvika "civilian casualties" och därmed gav USA sitt godkännande till attacken. Åtminstone Bush godkännande. Obama ligger lågt och vill inte kommentera.

Det sägs att det är försvarsministerns Barak behov av röstfiske inför februarivalet som föranledde flyganfallet. Livni vill också vinna stöd. Dessutom anklagas Egypten för att ha fört palestinierna i Gaza bakom ljuset som pga av det överraskats av det israeliska anfallet . Allt pekar på att Israel kommer att trappa upp anfallet och vi står inför ännu en ny massaker. Israel står för raketerna, palestinierna för de döda. "The time has come to fight".

Harold Pinter och spegelbilderna

Den brittiske författaren Harold Pinter är död -  hans verk, hans politiska ställningstaganden, hans intellektuella beslutsamhet lever vidare. Här nedan ett utdrag från hans nobeltal

" När vi ser oss i spegeln tycker vi att den bild som vi möter är riktig. Men om vi förflyttar oss någon millimeter förändras bilden. Vi tittar i själva verket på ett oändligt antal spegelbilder. Men ibland måste en författare slå sönder spegeln – för det är på andra sidan spegeln som sanningen grinar mot oss.
Trots synnerligen dåliga odds tror jag att en orubblig, bergfast och hårdnackad intellektuell beslutsamhet för att fastställa vad som verkligen är sant i våra liv och samhällen är en fundamental förpliktelse, som åligger oss alla som medborgare. Den är i själva verket tvingande.
Om en sådan beslutsamhet inte innefattas i vår politiska vision har vi inget hopp om att återupprätta det som vi nära nog har förlorat – människans värdighet".

I Bolivia är mänskliga rättigheter mer än vackra ord.

Artikel 26 i den 60-åriga FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna handlar om rätten till undervisning som skall syfta till personlighetens fulla utveckling och till att stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter.

I Bolivia har denna rättighet aldrig tidigare uppfyllts. I 60 år har den politiska statsmakten berövat miljoner bolivianer rätten att kunna tillägna sig kunskaper och verktyg för sin personliga utveckling, för att klara sig på arbetsmarknaden, för att kunna delta som fullvärdiga medborgare i samhället.

Efter tre år med Evo Morales vid makten har Bolivia skippat rättvisa och lyckas utrota analfabetismen. I lördags tillkännagav Evo Morales att andelen vuxna bolivianer som inte kan läsa och skriva nu är mindre än fyra procent, vilket innebär att landet är fritt från analfabetism enligt Unescos definition. Bolivia har därmed nått ett av FN:s så kallade millenniemål och blir det tredje landet i Latinamerika, efter Kuba (1961) och Venezuela (2005), som utrotar analfabetismen.

Satsningen på läs- och skrivkunnighet i landet startades så fort Evo kom till makten. Ett alfabetiseringsprogram med den kubanska metoden "Yo si puedo" sattes igång. 130 kubanska och 47 venezolanska experter tillsammans med 50 000 bolivianska handledare lärde 820 000 människor läsa och skriva. 30 000 tv-apparater och 30 000 bandspelare samt 8 000 solpaneler där det inte fanns el användes under alfabetiseringsprocessen. 200 000 glasögon delades ut till människor med synproblem.

Detta är en historisk framgång för Bolivia, inte minst betyder detta enormt för ursprungsfolken där skriv och läskunnigheten varit lägst i landet. 26 % av befolkningen i landsbygden var analfabeter. Det är säkert den bästa födelsedagspresenten FN:s deklaration för mänskliga rättigheter kunde önska sig. I Bolivia är mänskliga rättigheter mer än vackra ord.

Lulas BUSHoe

På det latinamerikanska toppmötet i Brasilien nu i veckan har skämten varit väl tilltagna. Kanske det bästa var Lulas när han på en presskonferens varnade journalisterna för att inte "kasta skorna", sedan fortsatte han med att han med tanken på värmen ändå snabbt skulle märka om nån kastade skorna på honom p g a lukten/fotsvetten. 

Mer allvar var det annars när Lula under toppmötet uppmanade de övriga latinamerikanska statschefer att sluta vara undfallna gentemot USA, han berättade om när han en gång kom in till ett möte med G-8 och de övriga statschefer hälsade till honom från sina platser, men när Bush strax efter kom in ställde sig alla upp för att hälsa, utom FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och Lula som vägrade ställa sig upp. 

Mordet som ska skrämma ursprungsfolket i Colombia

Som ett brev på posten kom mordet på maken till en av ledarna för ursprungsfolket i Colombia. Edwin Legarda sköts ned av colombianska soldater när han passerade med familjens bil en armépost. Allt pekar på att skotten var avsedda för Aida Quilcue, som tillhör ledning för ursprungsfolkets myndighet Cric och en av ledarna för den stora marschen Minga Indigena.

Legarda var på väg till flygplatsen i Popaya för att hämta upp Quilcue som varit i Geneve på möte med FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Ursprungfolken i Colombia menar att mordet på Legarda är en hämnd för de stora mobiliseringar i november men också en varning för ledarna och organisationerna om vad konsekvenserna blir om protesterna fortsätter.

Mord, hot, godtyckliga gripanden, utomrättsliga avrättningar och tvångsförflyttningar mot sociala ledare som trotsar den liberala regeringen och presidenten Alvaro Uribe förekommer ständigt och systematiskt. Straffriheten är också stort problem, mördarna och förbrytare går fria eller får lindriga straff via regeringens s k "fredsprogram".

Colombia var också i blickfånget när FN:s råd för de mänskliga rättigheterna träffades i Genève i början av december. Över 1 200 organisationer samlade i fyra plattformar för fred och mänskliga rättigheter presenterade en rapport om MR-situationen i landet. Aida Quilcue var en av de mest aktiva under mötet i Geneve. Alvaro Uribe har i flertal tillfällen öppet anklagat de som i internationella fora protesterar för brotten mot mänskliga rättigheter för att jobba för gerillan Farc eller helt enkelt för att vara terrorister. Ledarna för ursprungsfolken lever farligt och det är det internationella samfundets skyldighet att skydda och försvara dem mot statsterrorn!

Aida Quilcue kommer att fortsätta sin kamp för ursprungsfolkens rättigheter. Hon sa i ett tal under den stora Minga Indigena i november "Aquí hay un pueblo digno que merece respeto"(här finns ett värdigt folk som förtjänar respekt). Ingenting kan stoppa ett folk med värdighet och självaktning.

Hemlig rapport: Återuppbyggnad av Irak - Ett fiasko

En 513-sidor hemlig rapport avslöjar att USA:s så kallade återuppbyggnaden av Irak är ett stort fiasko, som omintetgjordes av byråkrati, våld och okunnighet. Det 117 miljarder dollar-projektet är ett stort misslyckande och  fullt med lögner. Ett exempel som nämns i rapporter är när den dåvarande utrikesministern Colin Powell blåste upp antalet soldater i den irakiska armén, från 80 000 till 120 000. Rapporten som författats av USA:s återuppbyggnadsinspektionen  konstaterar att "återuppbyggnaden" inte inneburit någon förbättring för irakierna. 

Sverige ger ett bistånd på 80 miljoner kronor till "återuppbyggnaden" av Irak, 40 miljoner till infrastruktur och 40 miljoner till stöd för det civila samhället. När kommer en egen svensk rapport om vad som gjorts med pengarna?

Väst finansierar Talibanerna

Apropå riksdagsdebatten nästa vecka om det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan, kan det vara bra att uppmärksamma det som The Times skriver idag om att talibanerna finansierar sitt krig mot NATO och USA med pengar från väst. Transnationella bolag som bistår NATO-trupperna med mat, olja, transport mm betalar enorma summor pengar till talibanerna för att få skydd och slippa attacker. Ca 25 % av pengarna som bolagen avsätter i säkerhet går till talibanerna.

Annars bedömer all fler att kollapsen i Afghanistan är nära. Talibanerna har redan kontroll över Kandahar, med undatag av 1,6 kilometer i de centrala delarna av staden, och Karzais stab kontrollerar mindre land än den irakiska ockupationsmakten i den gröna zonen. Journalisten Robert Fisk skriver att talibanernas framgångar och det afghanska folkets missnöje mot Karzai är så omfattande att det diskuteras inom NATO och andra om en eventuell delning av landet. De södra delarna av landet (hela Pashtuområdet) skulle tillfalla talibanerna och resten skulle vara kvar hos krigsherrarna och Karzai. Dock har Pakistan varnat för att en sådan lösning skulle skapa problem i de pakistanska pashtuområden. Det "stora spelet" med att rita om gränserna i Asien kommer enligt Fisk alltid tillsammans med blodutgjutelse.

Chevron stärker sin makt i Vita Huset

Obamas ministerutnämningar pekar snarare på kontinuism än kursändring. Clinton som utrikesminister, Robert Gates som försvarsminister och Rahm Emaniel som stabschef visar på att Obama inte planerar göra några genomgripande förändringar från Bush krigspolitik. Utnämningen av James Jones som säkerhetsrådgivare, tidigare marinkårschef och nära George W Bush, är bevis nog för att bedöma att Obama valt att omge sig av hökar i stället för att försöka sig på en radikal ändring i USA:s politik.  

Med Jones som säkerhetsrådgivare kommer oljebolaget Chevron att ha kvar sin position nära makten som man haft under Bush. Jones hemvist är det transnationella oljebolaget, har tidigare varit dess direktör och har kvar ekonomiska och politiska band till det. Även Condolezza Rice kommer från Chevron. Jones kan inte annat än ses som representant för oljeintressen i USA, han är även ordförande i U.S. Chamber of Commerce´s Institute for 21st Century Energy, hårt kritiserat av miljörörelsen för sin lobby för olja och gas och för sitt motstånd till kampen mot den globala uppvärmningen. 

Journalisten och pristagaren av Right Livelihood-priset Amy Goodman skriver om James Jones och Chevron. 

   

Sucre, nytt valutasamarbete mot IMF

Samtidigt som G-20 hade sitt toppmöte i november samlades 7 latinamerikanska länder för att lägga grunderna för ett nytt samarbetsprojekt. Det är ALBA-länderna + Ecuador som under arbetsnamnet Sistema Unitario de Compensacion Regional SUCRE påbörjar uppbyggandet av ett regionalt finansiellt och valutasystem. Ett finansiellt samarbete som utmanar Bretton Woods, IMF och världsbankens monetära logik. 

Tidigare försökte sig Japan på ett liknande projekt i Asien 1997 men USA och IMF lyckades blockera initiativet. Nu har ALBA-länderna + Ecuador satt upp riktlinjerna för en stabiliseringsfond med en räkne- och valutaenhet som ska användas i handeln mellan länderna och som ska minska ländernas dollar-beroende. Valutasystemet liknar Europas ECU, föregångaren till Euro.

När Terminator ropar på statens hjälp

Den s k "fria marknadens" kollaps har på mycket kort tid sprängt en hel del myter i luften (man undrar ju vad som händer med kurslitteraturen på nationalekonomin). Det säljande konceptet var att staten var mer ett hinder än en hjälp för den ekonomiska tillväxten. Globaliseringen gjorde staten oförmögen att agera. Nu glorifieras staten! Med hatten i hand söker sig kapitalistiska magnater och högerpolitiker till staten. Tidigare när Venezuela nationaliserade banker och industrier stämplades de som bakåtsträvande, nu har i stort sett ALLA G-20 länder passerat Chavez i antal banker, finansiella institut och bolag som förstatligats.

Inte ens Terminator i California förväntas klara sig och kräver att staten ska ingripa. Med ett underskott på 11 miljarder dollar och som kan öka till 28 miljarder har Schwarzenegger och delstaten California riktiga problem. Tidigare har skatterna höjts och budgeten på hälsovård och utbildning minskats. Men det räcker inte. I ett desperat försök att ta itu med den löpande krisen kallade Terminator delstatsparlamentet till krismöte för att få igenom ett åtgärdspaket som löper i 45 dagar. Funkar inte detta, då är det "Hasta la vista, baby"  för Terminator och California. 

Men det är inte första gången staten går in för att rädda kapitalet (eller extrem nyliberala), det finns de som säger att staten alltid varit en förutsättning för att trygga kapitalet sina vinster och att statens ingripande i produktionen alltid gjorts i samförstånd med kapitalet. Det statliga ingripandet och förstatliganden efter andra världskriget i Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Österrike och andra västeuropeiska genomfördes i samförstånd mellan socialdemokrater och konservativa/liberaler och med kapitalets goda minne. Banker, järnvägen, telekommunikationer, elektriciteten, järn-, stål- och kolindustrin övergick då i statens ägo.

Immanuel Wallerstein är en av de som menar att den moderna staten är avgörande för kapitalets kapitalackumulation. Den fria marknaden är egentligen en ideologisk dimma som inte stämmer överens med verkligheten. 

"Den fria marknaden är kapitalackumulationens dödsfiende. Den hypotetiska fria marknaden, som fantasifulla ekonomer har så kär, den med många köpare och säljare som alla delar en perfekt information, skulle förstås vara en kapitalistisk katastrof. Vem skulle göra pengar där?"

Statskapitalismen i sig är ingen lösning. Men förstatliganden under efterkrigstiden gick hand i hand med sociala reformer och konsolideringen av välfärdsstaten. Även konservativa ledare som Churchill i Storbritannien förespråkade inför valet vid krigslutet hög och stabil sysselsättningsnivå, obligatoriskt allmänt försäkringssystem, en omfattande sjukvård och ett rejält bostadsprogram. I det tyska kristdemokraternas Ahlenprogam 1947 stod det att den tyska ekonomins nya struktur måste påbörjas med insikten om att "tiden för den privata kapitalismens obeskurna makt är förbi". Långsiktigheten i ägandet, att öka effektivitetsnivån och att omstrukturera produktionen var andra viktiga målsättningar när staten tog över. 

Nyliberalismens kollaps aktualiserar efterkrigstidens diskussioner och strategier. Tyvärr verkar statens ingripande  denna gång, i samförstånd med näringslivet, vara enbart att rädda kapitalet, i synnerhet finanskapitalet, från en uppenbar konkurs. Det finns ingen långsiktig strategi, inga sociala reformer, inga effektivitets- och omstruktureringsplaner. Det är ett naket och kapitalistiskt ingripande.