Två viktiga reflektioner kring nederlaget i Venezuela
Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.
Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar