3 av 18 möjliga - ockupationsmaktens betygsättning i Irak

En officiell rapport från ockupationsmakten USA ger den irakiska "regeringen" icke gokänt. al Maliki får 3 poäng av 18 möjliga. Rapporten kommer att presenteras på torsdag nästa vecka och har som syfte att göra en offentlig bedömning av läget i det ockuperade Irak. Dock bör man inte dra slutsatsen att USA kommer med detta att inse sitt misslyckande och dra sig tillbaka från landet. Utan snarare att rapporten kommer att offentliggöra de ställningstaganden som redan gjorts gällande al Malikis "regering" och en pågående förändring i USA:s taktik.

Irakiske al-Maliki bör skaffa sig en livsförsäkring

En sak är säkert, väldigt få i Irak vågar idag dela bil med den irakiske premiärminister Nuri al-Maliki. För efter den senaste hårda kritiken från USA, är det få som tror att han får behålla jobbet mycket länge till. Och att han överhuvudtaget får behålla livet. Så illa är hans ställning just nu.

Det är ju uppenbar att USA tagit ifrån honom sitt stöd och det är få bland ockupationirakierna som vill ha kvar honom som premiärminister. De offentliga dispyterna med USA-truppernas högsta chef i Irak generalen David Petraeus hjälper inte precis, sunnimuslimerna som står USA nära har lämnat regeringen och shiiterna som vunnit på ockupationen vill inte riskera att komma i konflikt med ockupationsmakten. Att nu offentligt bli kritiserad av USA, som tillsatte honom för drygt två år sedan, är en förödande signal för att saker och ting inte står rätt till.

al Maliki bör kanske ta lärdom från Vietnamkriget. I november 1963 mördades i operationen Bravo Two den dårande Sydvietnamesiske president Ngo Dinh Diem och hans bror. Bakom operationen stod USA-ambassadören Henry Cabot Lodge och CIA. USA hade då kommit till insikt att Ngo Dinh Diem inte längre passade in i den nya strategin i Vietnam.

Bästa rådet till al-Maliki är därför att skaffa sig en ordentlig livsförsäkring.

Latinamerika på väg att bryta biståndsberoendet från USA

Samtidigt som den svenska biståndsministern annonserar att Nicaragua och andra latinamerikanska länder blir utan svenskt bistånd, visar en sammanställning från nyhetsbyrån AP att Venezuelas bistånd till Latinamerika är nu större än USA:s, Världsbankens och den Interamerikanska Utvecklingsbankens (BID) hjälp till regionen.

Venezuela ger i bistånd ca 8,8 miljarder dollar till de latinamerikanska länderna medan USA:s bistånd uppgår till 3 miljarder dollar. Större delen av det venezolanska biståndet (ca 6 miljarder dollar) är i form av olja och infrastruktur. Och med de höga oljepriserna på världsmarknaden är hjälpen mer än välkommen. Det är också långsiktigt. Nicaragua kan exempelvis med hjälp av Venezuela ta sig ut ur den svåra energikrisen och bryta Exxons oljemonopol i landet.

Detta är historiskt. Det är första gången i regionen som ett latinamerikanskt land kan bistå sina grannar i en sådan omfattning som realistiskt gör det möjligt att "bryta" beroendet till USA, som alltid sett kontinenten som dess bakgård.

Bistånd, solidaritet eller underordning?

Biståndsministern Gunilla Carlsson gör rätt i att öppet ifrågasätta funktionen och syftet med den nuvarande biståndspolitiken. Hittills har det mesta handlat om att nå upp till 1%-målet, men ledande politiker undviker att offentligt diskutera syftet och innehållet med det svenska biståndet. Det krävs en diskussion kring biståndets uppenbara politiska syften, detta eftersom det är inte solidaritet eller välgörenhet (om det ändå var det) det används till, utan för att skapa beroende och underordning.

En vanlig uppfattning är att Sverige, till skillnad från andra rika länder, skickar pengar till fattiga länder utan att framhäva egna intressen. Att Sverige inte utnyttjar biståndet för att tvinga fram fattiga länders underordning. Och visst har Sverige gjort en skillnad, hjälpt med att utveckla jordbruket, infrastrukturen och utbildningsväsendet. Men i stora drag har inte Sverige, med betoning på de senaste 20 åren, varit undantaget i västvärldens strävan att underordna fattiga länder. Biståndet har varit ett viktigt redskap för att tvinga dessa länder att privatisera, öppna sina marknader för västerländska produkter och avreglera kapitalmarknaden till förmån för transnationella företag och kapital.

Och när nyliberalismen gjort sitt och lett till katastrofala följder med uppenbara risker för sociala och politiska omvälvningar, har västvärlden sadlat om till demokratibistånd och det s k "Good Governance". Man har tagit till hjälp NGO och frivilliga organisationer i det civila samhället som genom bistånd dämpat det sociala missnöjet. Ledare för folkrörelser som tidigare drivit kampen mot nyliberalismen har fått jobb på NGO och blivit beroende av västerlänska pengar. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen om hur "revolutionära" ledare i mellanöstern idag talar om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA "De har ingen tilltro till sitt eget folk. Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation. Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO-er och är helt avskurna från verkligheten".

Med detta som utgångspunkt är den moderata biståndsministern kanske mer ärlig än tidigare sosseministrar. Sveriges bistånd är idag inget alternativ gentemot ex USA eller Storbritannien (möjligen var det så på 1970-talet) . Snarare tvärtom. Att Irak och Afghanistan är kvar som biståndsmottagare (de enda i Asien) ska ses som ett stöd till USA:s ockupation. Krav på demokrati och respekt av de mänskliga rättigheter i dessa två länder ska därför avkrävas hos USA och möjligen Storbritannien.

Tonfiskburkar blir politik

Katastrofhjälpen till Peru efter det kraftiga skalvet är nu centrum för den politiska dispyten i landet. Det är tonfiskburkar med bild på Chavéz och oppositionsledarens Humala Ollanta som dykt upp från ingentans. Perus President Alan Garcia anklagar Ollanta för att med fult spel utnyttja människors lidande. Den venezolanske regeringen nekar att de skulle ha skickat burkarna och menar att all hjälp gått via den peruanske staten. Ollanta förnekar också nån inblandning. Det är nu en gåta hur och varifrån tonfiskburkarna dykt upp i katastrofstaden Pisco. Liksom med "väskskandalen" i Argentina har detta fått för resultat att relationerna med Chavéz blivit mer ansträngda och att de som vill försämra kontakten med Venezuela fått vatten på sin kvarn. Skumt, mycket skumt.

Nathan Shachars lögner kring väskskandalen

Det är inte första gången som DN:s korrespondent Nathan Shachar ljuger om latinamerikaner på vänsterkanten som motsätter nyliberalismen. En klassiker är när han i DN påstod att Subcomandante Marcos i Chiapas hade skrivit ett stödbrev till ETA. Det var klart lögn men varken Shachar eller DN dementerade. Vi som följer medias bevakning av Latinamerika vet ju att endast gamle trotten Lars Palmgren slår Shachar i den tendentiösa rapporteringen.

Shachars favvofiende i Latinamerika är så klart Chavéz och mot honom sparar han inte på krutet. Halvlögner och tendentiösa utlägg avslutas alltid med skriverier om ett dystert scenario för Venezuela och Latinamerika. Så även i hans senaste krönika.

Det börjar med hans obligatoriska svartmålning och de kolleriska påståenden (högsta domstolen är ett regeringsorgan, Chavez klippte vingarna på valmyndigheten och gjorde åklagarna till bugande pager mm), det fortsätter med en dunkel analys om den aktuella debatten (statschefen får sitta på obestämd tid, så länge oljepriserna står sig sitter Chavéz säker och att grannländerna vinner på Chavez äventyr och klavertramp).

Därefter kommer krönikans egentliga existensberättigande, nämligen att "tullen i Buenos Aires prejade en koffert med nära en miljon dollar från Chávez till hans främsta allierade på orten, den antisemitiske extremisten Luis DElía".

DET är EN NYHET, ett riktigt scoop. Innehåller allt, en socialistisk och auktoritär statschef, korruption, antisemitism, illegal politisk finansiering. Om det ändå vore sanning...vill säga.

ALLA seriösa bedömare är försiktiga med att överhuvudtaget dra några långtgående slutsatser om väskskandalen. Kortfattad: En venezolansk-amerikansk affärsman Antonini Wilson åkte fast på Buenos Aires flygplats med 800 000 dollar. Han reste i ett privatflyg inhyrt av argentinska energibolaget Enarsa tillsammans med höjdare från statliga oljebolagen Enarsa (Argentina) och PDVSA (Venezuela). Både den argentinska och venezolanska regeringen har vidtagit åtgärder, utredningar på högsta nivå, Kirchner har avskedat Claudio Uberti ansvarig för handelsförbindelserna med Venezuela och en av de som var med på flyget, och Chavéz har sparkat Diego Uzcátegui, viceordförande i PDVSA, som också var med på flyget. Affärsmannen Wilson är nu försvunnen, mycket talar för att han befinner sig i USA där han är bosatt sen länge tillbaka.

Som väntat har oppositionen i bägge länder utnyttjat detta. I Argentina används skandalen för att kritisera Kirchner för alliansen med Chavéz. I Venezuela för att spä på idén om korruptionen inom PDVSA. Helst hoppas de (även USA) på att detta ska försvaga alliansen mellan Kirchner och Chavez.

Det mesta är dock spekulationer. Det är endast högerextrema i Argentina som påstår med säkerhet, liksom Shachar, att pengarna skulle till ex Luis D´Elía. Och att pengarna skulle komma från Chavéz. Alla andra är mycket mer försiktiga, som den största dagstidningen i Argentina El Clarín (konservativ) och även en av högerns presidentkandidat Roberto Lavagna som i en intervju i den chilenska högertidningen El Mercurio hävdar att pengarna "förmodligen" skulle gå till politisk finansiering i Argentina. Inte mer, inga namn. D´Elía säger själv att hans organisation inte tar emot extern finansiering och att detta är en operation av säkerhetstjänsten.

Sant är att Nathan Shachar använder sig av spekulationer och halvsanningar för att fortsätta sitt korståg mot Chavéz. Dock är det oklart vilka källor han använder för att i DN basunera ut massa halvtaskiga påståenden. Men skulle det visa sig vara fel kommer vi med stor sannolikhet aldrig få en dementi från varken DN eller Shackar.

Den palestinska vänsterns förlorade möjlighet

Läs en mycket bra analys om den palestinska vänstern, skriven av Ramzy Baroud chefredaktör för Palestine Chronicle.

Rasism drabbar nobelpristagare Menchú

Nobel fredspristagaren Rigoberta Menchú, urinvånare från Guatemala, blev häromdagen utslängd från ett 5-stjärnigt hotell (Coral Beach) i Mexiko när hon skulle bli intervjuad av ett TV-team. Säkerhetsvakterna på hotellet trodde att Menchú med sina traditionella kläder från Guatemala var en gatuförsäljare. Vakterna gick efter de rasistiska föreställningar om ursprungsbefolkningen, de är inte välkomna att umgås med den vita eliten (känns igen från Östermalmsklubbarna i Sthlm!).

Det de inte visste var att Menchú är presidentkandidat i Guatemala (ligger trea i opinionsundersökningarna) och att hon var inbjuden till Mexiko av inte mindre än landets president Calderón.

Ordfront hyllar nyliberalen Sachs

Det verkar som Ordfront hittat en ny hjälte bland gamla nyliberaler, nämligen Jeffrey Sachs, nationalekonomen som införde chockterapin i både Polen och Ryssland och hetsade till privatiseringarna i Bolivia och Ecuador. Efter många år som drivande inom IMF för de ökända "strukturanpassningsprogrammen" har Sachs nu blivit "utvecklingsekonom" och ska "rädda världen" med ett nytt biståndsprogram.

Artikeln i Ordfront saknar en kritisk granskning av Sachs tidigare engagemang i IMF och missar helt varför och i vilken kontext Sachs s k biståndsprogram kommer till. Efter ett decenium av misslyckanden och av nyliberal chockterapi i fattiga länder, tvíngades IMF och världsbankens herrar att hitta på nåt annat innan all för många radikaliseras. I Latinamerika är det redan försent, i Afrika har de dock lyckas sälja in snacket om biståndet som ska utrota fattigdomen. Tyvärr, verkar Ordfront också gått in i fällan.

Läs även tidigare inlägg om Sachs

Manu Chao med ny skiva

Ny skiva från Manu Chao La Radiolina släpps i dagarna. DN har idag en intervju med Manu Chao.
Videon till låten "Rainin' In Paradize" har filmats av regissören Emir Kusturica

Krigsherrarnas olidliga intressen

Det finns stunder i den internationella politiken då affärerna tränger undan retoriken. När skickligt undangömda intressen slutligen tvingar sig fram på förhandlingsbordet. Denna stund är nu!

Sarkozys Frankrike säljer vapen till Khaddafi i Libyen för 296 miljoner euro (2,7 miljarder kronor) och USA har slutit vapen-pakter med åtta länder i Mellanöstern för totalt 46 miljarder euro (ca 460 miljarder kronor).

Glöm snacket om skurkstater och terrorledare, i denna stund trängs fromma önskningar om frihet och demokrati in i ett hörn för att ge plats åt den råa verkligheten. Krigsherrarnas olidliga intressen regerar.

DN:s vassa analys om Irak

Nog för att DN har sina roliga sidor men det här tar priset

Här kommer två roliga utdrag som visar på DN:s vassa analysförmåga

"Och även om det var fel att starta kriget, även om Bushadministrationens handhavande av hela situationen varit en katastrof, finns det ingen som tjänar på att amerikanerna lämnar ett kaos efter sig i Irak".

- Nej, just det. Det är bara irakierna som vinner på att ockupationen upphör. Ge USA 10 år till så kommer hela Irak att försvinna i stället, och då har vi ett problem mindre.

"Och frågan är hur en kraftfull politik ska kunna utformas när USA:s handlingsutrymme inskränks av kongressens allt hårdare krav på en truppreträtt, krav som visar att det nära nog är omöjligt för en demokrati att föra krig utan folkligt stöd".

- ok, jag fattar. Det är kongressens allt hårdare krav och demokratin som ställt till det i Irak. Kraftfull politik är vad som saknas, Yeah right