Stor seger, stor skepticism. Valet i Chile 2013

Andra valomgången i presidentvalet i Chile blev mer eller mindre en administrativ handling. Resultatet 62 % röster för Bachelet mot 37 % för högerns Matthei var inte överraskande för någon. Att avståndet mellan kandidaterna blev 24 % och inte 20 %, som var den kvalificerade prognosen, bara bekräftar Bachelets starka ställning och framförallt högerns tydliga försvagning efter 4 år vid makten.

I segervalet igår kväll tog Bachelet upp det uppenbara molnet i solskenet, nämligen valdeltagandet. Igår röstade bara 47 %. Lägsta siffran sedan demokratins återkomst 1989. Bachelet sa igår att ”det blir en viktig utmaning att se till att de människorna återigen får tilltro till demokratin, till röstens makt och ordets trovärdighet”. Ingen kan göra anspråk på att representera de 53 % som inte röstade. Varken den kritiska och utomparlamentariska vänstern som lyft center-vänsteralliansens problem med trovärdighet under de 20 åren som de styrde landet (1989-2009), där många löften kompromissades bort, eller högerns ursäkt att det stora nederlaget beror på att många av deras anhängare stannade hemma. Snarare är det låga valdeltagandet Pinochets förtjänst, som lyckades atomisera samhället och sänka idén om politiskt deltagande och gemensamma samhällsförändringar. Alla siffror visar att största valskolket finns i det fattiga Chile. Valdeltagandet ökade t o m i de rika områdena i Santiago.

Högerns nederlag (sämsta resultat sen 1964) är inget ”vanligt” valnederlag utan kan bli ett strategiskt nederlag. Det är inte förrän nu som det finns alla förutsättningar för att inte bara göra upp med Pinochet-eran men även med kompromisspolitiken som rått i mer än 20 år i Chile. Paradoxalt nog var det högerns valseger 2009 som öppnade för de förändringar som kan komma nu. Nederlaget 2009 tvingade centervänsteralliansen (Concertacion) att röra sig mot den allt mer uppenbara behovet att göra upp med de politiska ramarna som fastställdes av Pinochet och som de gick med på som villkor för att ta över makten 1989/1990. En växande kritik underifrån mot en (makro)stark men ojämlik ekonomi följdes av massiva protester mot ett privatiserat utbildningsystem och mot energiprojektet Hydroaysén riktat till transnationella gruvbolag, även generalstrejker och den uppblåsande konflikten med Mapuchefolket, radikaliserade opinionen. På gatan det vill säga, för i parlamentet rådde status quo och politiken leddes av kompromissens makt.

Parlaments- och presidentvalet har förändrat styrkeförhållanden och spelreglerna. Den Nya Majoriteten, en ny konstellation bestående av kristdemokrater, sossar, vänster och kommunister, lägger nu tyngdpunkten i förändringen av Pinochets politiska ramar. Bachelets prioriteringar är en ny konstitution, en skattereform och ett nytt utbildningssystem. Det är ett tydligt skifte till vänster. Hur omfattande reformerna blir beror mycket på de interna styrkeförhållandena inom Nya Majoriteten. Men framförallt i trycket från gatan. De relativt starka sociala rörelser som studentrörelsen, facket, MR-organisationerna, alla ledda av vänstern, kan genom nya mobiliseringar eventuellt neutralisera politiska aktörer och parlamentariker inom regeringskoalitionen som vill bromsa eller begränsa reformtakten. Bachelet får kämpa mot den rådande skepticismen, inte minst i de egna leden. Hon får ingen smekmånad precis. Första året kommer visa var politiken går i Chile.

Framåtblick: Bolivia

Inför presidentvalet i oktober 2014 är presidenten Evo Morales på god väg att lyckas med tre helt avgörande punkter som banar väg för ett fortsatt mandat.

1. Stark ekonomi: Kontrollen över naturtillgångarna och en god ekonomisk utveckling ger Evo Morales utrymme för att fortsätta reformtakten. Den ekonomiska tillväxten i år är 6,5 % och i snitt 5 % sedan Evos maktövertagande. BNP har växt från 9 miljarder dollar till 32 miljarder dollar på mindre än 6 år. Bolivia har för första gången i sin historia haft överskott i ekonomin, sedan 2006 har överskottet legat mellan 1 % och 4,7 %. Valutareserven har ökat från 1,3 miljarder (år 2006) till 13 miljarder dollar (2012). Fattigdomsbekämpning, resursomfördelning och uppbyggnad av ett nytt mer inkluderande socialskyddssystem riktade till framförallt barn och äldre har varit prioriterande. Årsinkomsten per capita har ökat från 1 014 USD till 2 238 USD. Minimilönen har ökat med 127 % på 6 år. Extrem fattigdomen har minskat med 17,9 % och den totala fattigdomen har minskat från 60 % till 49 % av befolkningen.

2. Politisk enighet: Evos regeringsparti MAS är den enda politiska kraften som i praktiken finns i hela landet. MAS kontrollerar den politiska makten i 7 av 9 regioner (gobernaciones) och 280 kommuner av 341 samt 2/3 av parlamentet. Dessutom har Evo och MAS strategiskt arbetat med att knyta allianser med två viktiga folkrörelser, ursprungsfolken och facket, som hotade att undergräva stödet och att blåsa upp sociala konflikter under valåret 2014. En kritisk röst från vänstern, och fd minister i Evos regering, Raul Prada menar att taktiken varit att splittra de stora organisationerna/rörelserna som kunde ha ställ till det under 2014 så som CIDOB och Pacto de la Unidad. Det handlar dock inte, påpekar kritikerna från vänstern, om en underordning från rörelsernas sida. Alla vinner på alliansen. Ursprungsfolksrörelserna är en central del i Evos regering och har intresse att behålla kontakten och viss kontroll över den politiska makten. Även om det finns uppenbara konflikter mellan regeringens tillväxtstrategi byggd på bl a utvinning av naturresurser och ursprungsfolksrörelsernas kamp för en annan utvecklingsmodell, gäller det att hålla ihop och hitta former för den ”interna” politiska debatten. En annan aktör, i ständig konflikt med Evo, är det mer radikala facket COB som samlar i huvudsak gruvarbetare och är historiskt slagkraftig i sina protester. Här har MAS och Evo lyckas få COB att lägga ner idén om att bilda ett eget parti genom att förhandla fram maktkvoter för dem, bl a representation i parlamentet (via MAS) och genom en kompromiss efter den stora strejken i maj 2013.

3. Splittrad opposition: Oppositionen har svårt att enas kring ett program och en kandidat. I brist på möjligheter att hävda sig på nationell nivå har olika grupper valt att vinna positioner på regional nivå eller i städer. Bäst till ligger den ekonomiska högern med UN och kandidaten Doria Medina med 12 %, följd av högern i det rika Santa Cruz med Costas (9 %) och därefter en tidigare allierad till regeringen, del Granado (6 %) och partiet Movimiento sin Miedo, en socialliberal rörelse som ser sig som representant för den mer ”progressiva” medelklassen i La Paz. Den enda politiska kraften som gör anspråk på att få till en bredare opposition är UN, men mycket pekar på att oppositionen inte kommer att hinna växa sig stark till valet i oktober 2014. Medierna är kanske den oppositionella kraften som bäst kan hävda sig gentemot Evo Morales, men svarar till olika intressen. De två största mediekoncerner är Grupo Líder som tillhör högern i Santa Cruz och (spanska) PRISA som försvarar i huvudsak de spanska bolagen, ex oljebolaget Repsol, banken BBVA och elbolaget Iberdrola, som alla gör affärer med regeringen.

Carl Bildt: Varför inte lyssna på Riksdagen?

Den femte december är det ett år sedan den svenska riksdagen beslöt att begära av den svenska regeringen att snarast erkänna SADR, den Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken, och att även verka för detta inom EU.

Nu har det gått ett år och ingenting har hänt. Tjänstemän på UD meddelade snabbt att regeringen tänkte strunta i riksdagsbeslutet. Endast ockupanterna i Marocko ler i njugg. Deras första upphetsning och oro har lagt sig.

Nu koncentrerar sig den kungliga diktaturen på att få ett indirekt erkännande av ockupationen genom ett beslut i EU om ett nygammalt fiskeavtal mellan EU och Marocko som helt rättsvidrigt också omfattar ockuperade vatten. Eftersom detta avtal tillgodoser spanska egenintressen och franska politiska intressen är det stor risk att det får stöd av en majoritet i Europaparlamentet. Det lobbas hårt och de folkrättsliga principerna sätts på undantag.

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är den högsta beslutande församlingen i vårt land.” Så kan den svenska konstitutionen sammanfattas. Det borde alltså vara självklart att Sverige liksom 48 andra stater nu erkänner Västsahara. Det är svårt att förklara för t.ex. afrikanska företrädare att svensk demokrati inte gäller för utrikespolitiken.

Ett erkännande från ett land inom västvärlden skulle ha oerhört stor betydelse för Västsaharas status. För närvarande är det ”bara” afrikanska, latinamerikanska och asiatiska stater samt inte minst Afrikanska Unionen, där SADR är fullvärdig medlem, som står fast vid sitt erkännande. Marocko har lagt ner stor möda och mycket pengar på att förmå små fattiga länder att avstå eller frysa sina erkännanden. Men Sydafrikas president Thabo Mbeki förklarade 2004 att man inte kunde vänta längre. Marocko hade då förnekat sin egen överenskommelse med Polisario och FN om en folkomröstning. De egna erfarenheterna från kampen mot apartheid samt AUs och FNs stadgar krävde ett erkännande från Sydafrika.

Den afrikanska fackföreningsrörelsen har nyligen på en konferens i Nigerias huvudstad Abuja förklarat att man vill öka ansträngningarna att kasta ut Marocko från ett självständigt Västsahara. Man kräver att AU inför sanktioner som i kampen mot apartheid och att Polisario ges ett ökat stöd. Man efterlyser också ett starkare samarbete med solidaritetsrörelsen i Europa, Amerika och Australien.

Ett svenskt erkännande skulle kunna öppna för efterföljare i Europa, kanske i första hand bland de nordiska länderna. Det skulle kunna dämpa krigslusten hos de västsahariska ungdomar som känner sig svikna och förrådda av den rika världen och ett FN-system som förlamats av i första hand Frankrike men även USA. Det skulle bli ett första steg mot ett FN-medlemskap och en mera jämnbördig situation jämfört med Marockos.

Det är oerhört positivt att Sverige – tillsammans med Danmark – håller emot när det gäller det skamliga fiskeavtalet som ska upp till omröstning i Europaparlamentet den 10 december. Men Sverige skulle kunna göra mer för det västsahariska folket och för säkerheten i Maghreb. Då handlar det främst om att genomföra riksdagens beslut om ett västsahariskt erkännande – helt i enlighet med internationell rätt enligt våra främsta folkrättsexperter.

Det vore klädsamt om nu sittande regering fattar detta beslut och inte överlåter det till en ny majoritet efter valet i höst.

Jan Strömdahl
Ordförande Föreningen Västsahara