Med 54% av rösterna räknade skyndade valmyndigheten att proklamera högerkandidaten Hernandez till segrare med 34% i gårdagens presidentval. Den besegrade motkandidaten Xiomara hade enligt uppgifterna 28%. Men de slutgiltiga resultaten menade valmyndigheten ska presenteras idag.
Hernandez firade inte igår kväll utan manade via medierna till dialog. Gatorna var tomma på kvällen, inga firande anhängare av högerpartiet Partido Nacional (PN). Inte heller idag har man firat och valmyndigheten har inte yttrat sig igen. Både liberalerna och förre kuppmakaren (och presidentkandidat) Vasquez Velazquez har gratulerat Hernandez. Båda åkte på stryk. Liberalerna, som länge delade makten med PN, får enligt valmyndigheterna 20% och kuppmakaren under 1 %.
Vänsterpartiet LIBRE och deras presidentkandidat Xiomara avvisar valmyndighetens preliminära resultat. Enligt röstprotokollen från vallokalerna ska Xiomara ha vunnit med 3 % över högerkandidaten. LIBRE ska ha också blivit näst största partiet. Enligt röstprotokollen ska 20% av Xiomara och LIBRE:s röster inte tagits med i valmyndighetens rösträkning. Inte heller presidentkandidaten Nasralla för Antikorruptionspartiet (15%) godkänner resultaten och hänvisar till protokollen. Nasralla menar att räkningen av de resterande 46% ändrar resultatet. Den avsatte presidenten Mel Zelaya menar att LIBRE och folkrörelserna kommer att försvara rösterna med gatuprotester om så behövs och vädjar till de internationella valobservatörerna att inte godkänna valet. Valobservatörer har lyft ett flertal oegentligheter kring röstlängden och valproceduren.
Nu säger ledarna för LIBRE att de inte kommer delta i ett inkallat möte idag där partierna kommer diskutera och komma överens om valresultatet. "Vi vägrar göra upp om ett tvivelaktigt valresultat" säger de.
måndag, november 25, 2013
lördag, november 16, 2013
Chile på väg att göra upp med Pinochet
Valet idag kommer att förändra politiken i Chile. För första gången efter diktaturens fall 1989-90 är Chile på väg att göra upp med Pinochets politik.
När oppositionen vann mot Pinochet (folkomröstningen1988 och presidentvalet 1989) hade den första demokratiskt valda regeringen att göra upp med tre centrala problem från diktaturen; 1. brotten mot mänskliga rättigheter under Pinochet, 2. det politiska underskottet i den fascistiska konstitutionen från 1980 och 3. den ekonomiska ojämlikheten från nyliberalismen.
Men under de 20 åren av Concertacion bestående av kristdemokrater och socialdemokrater gjordes aldrig helhjärtade försök att åstadkomma grundläggande förändringar i modellen.
En försoningspolitik liknande den i Spanien efter Franco resulterade, med få undantag, i straffrihet för både Pinochet och de ledande ansvariga för brotten under diktaturen. Två omfattande rapporter om mänskliga rättigheter, Rettig och Valech, var vad Concertacion kunde leverera. Pinochets konstitution som underordnar politiken till en fascistisk spelplan och som blockerar mer omfattande reformer lämnades, med några få ändringar under år 2000, intakt fram till nu. Trots en årlig tillväxt på 6-7% är Chile fortfarande det mest ojämlika landet inom OECD. Concertacion gjorde punktinsatser riktade till de allra fattigaste som gav bra resultat i en minskning av extremfattigdomen men lämnade den ekonomiska strukturen oförändrad där utbildningen, hälsovård, pensionssystemet styrs av en "politisk bekväm" privatmarknad.
Detta "fungerade" tills medelskikten i städerna, som är skuldsatta upp till öronen för att betala sin "välfärd", sa ifrån. Det var medelklassens barn som 2011 gick ut på gator och torg med krav på en avgiftsfri och bra utbildning. Concertacion med en progressiv tilltal kunde under 20 år styra eller dämpa det sociala missnöjet. Men den nuvarande högerregering, utan band till folkrörelser och som i stort sett följt samma politik, kunde inte stoppa en radikalisering av folkopinionen med enorma studentprotester, fackliga strejker och en växande krav på statliga regleringar av ekonomin.
Den nya koalitionen Nueva Mayoria kommer att vinna både president- och parlamentsvalet. Det är en nygammal Concertacion (socialdemokrater och kristdemokrater) i allians med vänsterkrafter (vänstersocialister och kommunister) som åtminstone i sitt program "hörsammat" kraven från folkopinionen. Den kommande presidenten Michelle Bachelet från 2013 är inte samma Bachelet från 2006-2010. Hennes nya program har tre centrala reformer, en avgiftsfri utbildning, en ny konstitution och en skattereform som ska finansiera kommande sociala reformer. Mätningar ger Bachelet mellan 48-54%. Når hon idag över 50% av rösterna väljs hon direkt till president. Annars görs en andra omgång.
Valet idag söndag kommer att förändra spelplanen
- den nygamla koalitionen Nueva Mayoria (NM) har åtminstone i valprogrammet sagt sig vara beredd att göra upp med Pinochet. En ny demokratisk konstitution med ett proportionellt valsystem, statens roll i ekonomin stärkts bl a med en statlig pensionsfond, en skattereform som höjer bolagskatten till 25% för att finansiera reformer inom utbildning (avgiftsfri) och hälsovård. Reformer inom arbetsrätten kommer att stärka både kollektivavtal och fackföreningar. Den nya regeringen kommer ha som främsta mål att bekämpa den stora ojämlikheten.
- Dock kommer reformtakten att bestämmas av hur det går i parlamentsvalet och de interna styrkeförhållanden. Mycket pekar mot att vänstern inom koalitionen får bra resultat (socialister och kommunister) och de socialliberala tappar. Men inom NM finns krafter som kommer att söka allianser med den liberala högern i opposition för att begränsa eller stoppa reformerna.
- Högern splittras. Pinochet-högern kommer att förlora stort. Presidentkandidaten Matthei, dotter till juntamedlemmen Fernando Matthei, kommer få det sämsta valresultatet (20-25%) för högern sen 1964. Högerpartiet UDI med starka band till militärerna från diktaturen kommer för första gången på 23 år att minska sitt stöd. På uppgång är en liberal höger, med nuvarande presidenten Piñera som ledande figur, som representerar den ekonomiska eliten men som tar avstånd från Pinochet och diktaturen och som även kritiserar den extrema nyliberalismen. Denna liberala högern kommer att formera sig tillsammans med krafter från gamla Concertacion som inte gillar "vänstervridningen" i den kommande regering.
- Bachelet kommer att tvingas att gå till mötes en stark folkopinion. Ca 80% vill ha en ny konstitution och en avgiftsfri utbildning. Under valrörelsen har uppmaningen att skriva i valsedeln AC (Författningsförsamling som ska skriva en ny konstitution) fått mycket stöd. De utomparlamentariska rörelserna som studenter och facket har stärkt sina positioner och har även kanaler in i den nya kommande regering. De kommer knappast ge vika i sina krav eller förhandla bort lovade reformer. Även den i valet liten vänsterrörelsen (med presidentkandidater Claude och Miranda 4-6%) och som står utanför NM har en viss kraft att mobilisera en betydande folkopinion för en ny konstitution och sociala reformer.
När oppositionen vann mot Pinochet (folkomröstningen1988 och presidentvalet 1989) hade den första demokratiskt valda regeringen att göra upp med tre centrala problem från diktaturen; 1. brotten mot mänskliga rättigheter under Pinochet, 2. det politiska underskottet i den fascistiska konstitutionen från 1980 och 3. den ekonomiska ojämlikheten från nyliberalismen.
Men under de 20 åren av Concertacion bestående av kristdemokrater och socialdemokrater gjordes aldrig helhjärtade försök att åstadkomma grundläggande förändringar i modellen.
En försoningspolitik liknande den i Spanien efter Franco resulterade, med få undantag, i straffrihet för både Pinochet och de ledande ansvariga för brotten under diktaturen. Två omfattande rapporter om mänskliga rättigheter, Rettig och Valech, var vad Concertacion kunde leverera. Pinochets konstitution som underordnar politiken till en fascistisk spelplan och som blockerar mer omfattande reformer lämnades, med några få ändringar under år 2000, intakt fram till nu. Trots en årlig tillväxt på 6-7% är Chile fortfarande det mest ojämlika landet inom OECD. Concertacion gjorde punktinsatser riktade till de allra fattigaste som gav bra resultat i en minskning av extremfattigdomen men lämnade den ekonomiska strukturen oförändrad där utbildningen, hälsovård, pensionssystemet styrs av en "politisk bekväm" privatmarknad.
Detta "fungerade" tills medelskikten i städerna, som är skuldsatta upp till öronen för att betala sin "välfärd", sa ifrån. Det var medelklassens barn som 2011 gick ut på gator och torg med krav på en avgiftsfri och bra utbildning. Concertacion med en progressiv tilltal kunde under 20 år styra eller dämpa det sociala missnöjet. Men den nuvarande högerregering, utan band till folkrörelser och som i stort sett följt samma politik, kunde inte stoppa en radikalisering av folkopinionen med enorma studentprotester, fackliga strejker och en växande krav på statliga regleringar av ekonomin.
Den nya koalitionen Nueva Mayoria kommer att vinna både president- och parlamentsvalet. Det är en nygammal Concertacion (socialdemokrater och kristdemokrater) i allians med vänsterkrafter (vänstersocialister och kommunister) som åtminstone i sitt program "hörsammat" kraven från folkopinionen. Den kommande presidenten Michelle Bachelet från 2013 är inte samma Bachelet från 2006-2010. Hennes nya program har tre centrala reformer, en avgiftsfri utbildning, en ny konstitution och en skattereform som ska finansiera kommande sociala reformer. Mätningar ger Bachelet mellan 48-54%. Når hon idag över 50% av rösterna väljs hon direkt till president. Annars görs en andra omgång.
Valet idag söndag kommer att förändra spelplanen
- den nygamla koalitionen Nueva Mayoria (NM) har åtminstone i valprogrammet sagt sig vara beredd att göra upp med Pinochet. En ny demokratisk konstitution med ett proportionellt valsystem, statens roll i ekonomin stärkts bl a med en statlig pensionsfond, en skattereform som höjer bolagskatten till 25% för att finansiera reformer inom utbildning (avgiftsfri) och hälsovård. Reformer inom arbetsrätten kommer att stärka både kollektivavtal och fackföreningar. Den nya regeringen kommer ha som främsta mål att bekämpa den stora ojämlikheten.
- Dock kommer reformtakten att bestämmas av hur det går i parlamentsvalet och de interna styrkeförhållanden. Mycket pekar mot att vänstern inom koalitionen får bra resultat (socialister och kommunister) och de socialliberala tappar. Men inom NM finns krafter som kommer att söka allianser med den liberala högern i opposition för att begränsa eller stoppa reformerna.
- Högern splittras. Pinochet-högern kommer att förlora stort. Presidentkandidaten Matthei, dotter till juntamedlemmen Fernando Matthei, kommer få det sämsta valresultatet (20-25%) för högern sen 1964. Högerpartiet UDI med starka band till militärerna från diktaturen kommer för första gången på 23 år att minska sitt stöd. På uppgång är en liberal höger, med nuvarande presidenten Piñera som ledande figur, som representerar den ekonomiska eliten men som tar avstånd från Pinochet och diktaturen och som även kritiserar den extrema nyliberalismen. Denna liberala högern kommer att formera sig tillsammans med krafter från gamla Concertacion som inte gillar "vänstervridningen" i den kommande regering.
- Bachelet kommer att tvingas att gå till mötes en stark folkopinion. Ca 80% vill ha en ny konstitution och en avgiftsfri utbildning. Under valrörelsen har uppmaningen att skriva i valsedeln AC (Författningsförsamling som ska skriva en ny konstitution) fått mycket stöd. De utomparlamentariska rörelserna som studenter och facket har stärkt sina positioner och har även kanaler in i den nya kommande regering. De kommer knappast ge vika i sina krav eller förhandla bort lovade reformer. Även den i valet liten vänsterrörelsen (med presidentkandidater Claude och Miranda 4-6%) och som står utanför NM har en viss kraft att mobilisera en betydande folkopinion för en ny konstitution och sociala reformer.
lördag, november 09, 2013
Obamadoktrinen
Nazanin Amirian, ursprungligen från Iran men bosatt i Spanien, gör en intressant analys om läget i Mellanöstern. Hon är författare och skriver i europeiska tidningar. Här intervjun (på spanska) http://rebelion.org/noticia.php?id=175249
- USA:s attack mot Syrien
Obama varken kunde eller ville attackera Syrien i augusti. Trots ansträngningar från Turkiet och Saudiarabien att dra in USA i ett krig. Obama hade mer att förlora än att vinna och räddades av Putin från logiken "användning av kemiska vapen = militärt angrepp". Den verkliga röda linjen var förändring i styrkeförhållandet mellan den syriska armén och rebellerna, när Damaskus återtog flera områden i juli och augusti, tack vare kaoset inom oppositionen, ett logistiskt stöd från Ryssland samt hjälpen från det iranska revolutionsgardet.
- USA:s bästa scenario i mellanöstern
Det kontrollerade kaoset. Där Ryssland, Iran, Turkiet, Saudiarabien och även Israel slits ut. ”Obamadoktrinen” inriktar sig på att hålla tillbaka Kina, att inte blanda sig i små strider och fokus i området är snarare Iran än Syrien. Det pratas om en överenskommelse mellan Ryssland, USA och Iran om att ha kvar Bachar el-Assad vid makten fram till valet 2014, för att USA ska kunna komma överens med Hasan Rohani Ali Khamenei om att överge sitt kärnvapenprogram. Obama vill uppnå en överenskommelse om en nedrustning av både Syrien och Iran utan krig.
- Ekonomiska intressen
Konfliken i Syrien har på flera punkter beröring med intressen kring olja/gas projekt.
1. Syrien har största oljereserven i östra Medelhavet. Ryssland (med 20 miljarder dollar) tillsammans med Kina och Iran har stora investeringar i Syriens oljeprojekt.
2. Gasreserver vid kusten av Syrien, Libanon, Israel och Gaza har provocerat fram en konflikt där Israel gör anspråk på och i praktiken kontrollerar gastillgångarna.
3. Syriens geografiska läge riskerar att lämna Turkiet utanför flera energikorridorer. Turkiet tjänar idag stora pengar på oljeledningen Azerbajdzjan-Georgien. Det handlar om två oljeledningar och en gasledning samt en ny oljeledning som enligt ett avtal från 2011 ska gå via Iran, Syrien och Irak (s k den shiitiska oljeledningen) och som ska transportera oljan från Iran till Medelhavet. Det sista är även ett hot mot EU:s projekt med gasledningen ”Nabucco” som ska gå från Kaspiska havet till Medelhavet via Turkiet utan att gå genom Ryssland. Sedan finns projektet från Saudiarabien och Qatar om ett “Arab Gas Pipeline” som ska omfatta även Syrien, Jordanien och Libanon och som ska binda Nordafrikas gastillgångar med Turkiet ut till Medelhavet. Detta skulle befästa Turkiet som dörren för EU till energikällor och försvaga Rysslands ställning.
- Kina
Kina har förlorat Irak, Sudan och Libyen som energikällor, men vill behålla sin ställning i området genom Syrien och Iran. Kina låter Ryssland spela huvudrollen i Syreinkonflikten men är medveten om att USA:s mål är att attackera Iran.
- IRAN-USA
Mubaraks fall i Egypten, shiiternas maktövertagande i Irak, Hizbollahs ökade inflytande i Libanon eller det s k shiitiska upproret i ex Bahrain och Jemen har inte stärkt Irans makt i området. Arabstaternas egna intressen, den gamla rivaliteten mellan araber och perser och Irans interna kris och konflikter har hindrat Iran att stärka sin position.
Ansträngningar till bättre relationer mellan Iran och USA är reella. Trots Israels motstånd, är en överenskommelse med Iran mindre kostsam än ett krig eller att tvingas acceptera ett Iran med kärnvapen. USA kan t o m acceptera ett Iran med kapacitet att bygga kärnvapen (som Argentina, Japan och Tyskland) och även låta Iran producera anrikat uran under villkoret av regelbundna FN-inspektioner. Storbritannien och Tyskland motsätter sig en attack mot Iran. För Ayatolla Jamenei är sanktionerna och den ekonomiska krisen bra skäl för att söka en överenskommelse med USA. Men även trycket mot Syrien påverkar. Det finns även i beräkning från de som nu styr Iran, att om Iran vill bli en regional stormakt måste det, så som Turkiet och Israel gjort, närma sig USA.
- Obamadoktrinen
USA har misslyckats i Afghanistan. USA har varken kunnat dra igång gasledningen mellan Turkmenistan, Afghanistan-Pakistan eller fått kontroll på ”stan”-länderna och därmed minskat Rysslands inflytande. Arabvåren togs över av den religiösa högern och militärer. USA samarbetar med båda krafterna. Det var fel av den egyptiska vänstern att stödja statskuppen som planerades av USA och finansierades från Saudiarabien.
Obama har under sin andra mandatperiod fattat vissa beslut som försvagat hökarna i USA. Han fick bort CIA-chefen neo-con David Petraeus; även Robert Gates, ökänd som krigsherre, avsattes tidigare; generalen Allen, NATO-befäl i Afghanistan, avsattes; demokraternas hök Hillary Clinton fick lämna sin post som utrikesminister; Leon Panetta, Pentagon-chef, fick gå i pension. Samtidigt har Obama minskat Pentagons budget med 1,2 miljarder dollar och tillsatt Chuck Hagel som försvarsminister, känd för att vara ”anti-Israel” och motståndare till ett angreppskrig mot Iran. Obama verkar ha insett att just de ”lokala” krigen som provocerats fram av hökarna, har försvagat USA:s position i världen. Obamas fokus ligger nu i att hålla tillbaka Kina och se till att USA ”kommer tillbaka” i Asien.
- USA:s attack mot Syrien
Obama varken kunde eller ville attackera Syrien i augusti. Trots ansträngningar från Turkiet och Saudiarabien att dra in USA i ett krig. Obama hade mer att förlora än att vinna och räddades av Putin från logiken "användning av kemiska vapen = militärt angrepp". Den verkliga röda linjen var förändring i styrkeförhållandet mellan den syriska armén och rebellerna, när Damaskus återtog flera områden i juli och augusti, tack vare kaoset inom oppositionen, ett logistiskt stöd från Ryssland samt hjälpen från det iranska revolutionsgardet.
- USA:s bästa scenario i mellanöstern
Det kontrollerade kaoset. Där Ryssland, Iran, Turkiet, Saudiarabien och även Israel slits ut. ”Obamadoktrinen” inriktar sig på att hålla tillbaka Kina, att inte blanda sig i små strider och fokus i området är snarare Iran än Syrien. Det pratas om en överenskommelse mellan Ryssland, USA och Iran om att ha kvar Bachar el-Assad vid makten fram till valet 2014, för att USA ska kunna komma överens med Hasan Rohani Ali Khamenei om att överge sitt kärnvapenprogram. Obama vill uppnå en överenskommelse om en nedrustning av både Syrien och Iran utan krig.
- Ekonomiska intressen
Konfliken i Syrien har på flera punkter beröring med intressen kring olja/gas projekt.
1. Syrien har största oljereserven i östra Medelhavet. Ryssland (med 20 miljarder dollar) tillsammans med Kina och Iran har stora investeringar i Syriens oljeprojekt.
2. Gasreserver vid kusten av Syrien, Libanon, Israel och Gaza har provocerat fram en konflikt där Israel gör anspråk på och i praktiken kontrollerar gastillgångarna.
3. Syriens geografiska läge riskerar att lämna Turkiet utanför flera energikorridorer. Turkiet tjänar idag stora pengar på oljeledningen Azerbajdzjan-Georgien. Det handlar om två oljeledningar och en gasledning samt en ny oljeledning som enligt ett avtal från 2011 ska gå via Iran, Syrien och Irak (s k den shiitiska oljeledningen) och som ska transportera oljan från Iran till Medelhavet. Det sista är även ett hot mot EU:s projekt med gasledningen ”Nabucco” som ska gå från Kaspiska havet till Medelhavet via Turkiet utan att gå genom Ryssland. Sedan finns projektet från Saudiarabien och Qatar om ett “Arab Gas Pipeline” som ska omfatta även Syrien, Jordanien och Libanon och som ska binda Nordafrikas gastillgångar med Turkiet ut till Medelhavet. Detta skulle befästa Turkiet som dörren för EU till energikällor och försvaga Rysslands ställning.
- Kina
Kina har förlorat Irak, Sudan och Libyen som energikällor, men vill behålla sin ställning i området genom Syrien och Iran. Kina låter Ryssland spela huvudrollen i Syreinkonflikten men är medveten om att USA:s mål är att attackera Iran.
- IRAN-USA
Mubaraks fall i Egypten, shiiternas maktövertagande i Irak, Hizbollahs ökade inflytande i Libanon eller det s k shiitiska upproret i ex Bahrain och Jemen har inte stärkt Irans makt i området. Arabstaternas egna intressen, den gamla rivaliteten mellan araber och perser och Irans interna kris och konflikter har hindrat Iran att stärka sin position.
Ansträngningar till bättre relationer mellan Iran och USA är reella. Trots Israels motstånd, är en överenskommelse med Iran mindre kostsam än ett krig eller att tvingas acceptera ett Iran med kärnvapen. USA kan t o m acceptera ett Iran med kapacitet att bygga kärnvapen (som Argentina, Japan och Tyskland) och även låta Iran producera anrikat uran under villkoret av regelbundna FN-inspektioner. Storbritannien och Tyskland motsätter sig en attack mot Iran. För Ayatolla Jamenei är sanktionerna och den ekonomiska krisen bra skäl för att söka en överenskommelse med USA. Men även trycket mot Syrien påverkar. Det finns även i beräkning från de som nu styr Iran, att om Iran vill bli en regional stormakt måste det, så som Turkiet och Israel gjort, närma sig USA.
- Obamadoktrinen
USA har misslyckats i Afghanistan. USA har varken kunnat dra igång gasledningen mellan Turkmenistan, Afghanistan-Pakistan eller fått kontroll på ”stan”-länderna och därmed minskat Rysslands inflytande. Arabvåren togs över av den religiösa högern och militärer. USA samarbetar med båda krafterna. Det var fel av den egyptiska vänstern att stödja statskuppen som planerades av USA och finansierades från Saudiarabien.
Obama har under sin andra mandatperiod fattat vissa beslut som försvagat hökarna i USA. Han fick bort CIA-chefen neo-con David Petraeus; även Robert Gates, ökänd som krigsherre, avsattes tidigare; generalen Allen, NATO-befäl i Afghanistan, avsattes; demokraternas hök Hillary Clinton fick lämna sin post som utrikesminister; Leon Panetta, Pentagon-chef, fick gå i pension. Samtidigt har Obama minskat Pentagons budget med 1,2 miljarder dollar och tillsatt Chuck Hagel som försvarsminister, känd för att vara ”anti-Israel” och motståndare till ett angreppskrig mot Iran. Obama verkar ha insett att just de ”lokala” krigen som provocerats fram av hökarna, har försvagat USA:s position i världen. Obamas fokus ligger nu i att hålla tillbaka Kina och se till att USA ”kommer tillbaka” i Asien.
onsdag, november 06, 2013
Ny överenskommelse i fredssamtalen i Colombia
Den andra rundan i fredssamtalen i Havanna mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan avslutades idag med en överenskommelse som handlar bl a om FARC:s deltagande i politiken i Colombia. De fyra centrala punkter i avtalet är följande:
1. Upprättande av tillfälliga valdistrikt i de områden värst drabbade av kriget. Dessa områden/valdistrikt kommer ha egna representanter i parlamentet under en begränsad period.
2. Garantier och säkerhet för FARC:s politiska rörelse.
3. Upprättande av en kommission som ska se över regler för politiska partier med syfte att göra det enklare för oppositionen att organisera sig och delta i politiska val. Kommissionen kommer att sammankalla de politiska partierna till ett konvent, i synnerhet de som idag befinner sig i opposition ska höras.
4. Det kommer att upprättas försoningsråd för att främja en tolerans och försoningskultur i landet.
1. Upprättande av tillfälliga valdistrikt i de områden värst drabbade av kriget. Dessa områden/valdistrikt kommer ha egna representanter i parlamentet under en begränsad period.
2. Garantier och säkerhet för FARC:s politiska rörelse.
3. Upprättande av en kommission som ska se över regler för politiska partier med syfte att göra det enklare för oppositionen att organisera sig och delta i politiska val. Kommissionen kommer att sammankalla de politiska partierna till ett konvent, i synnerhet de som idag befinner sig i opposition ska höras.
4. Det kommer att upprättas försoningsråd för att främja en tolerans och försoningskultur i landet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)