Francisco Contreras

kontakt:
francisco@contreras.se
twitter.com/frassecontreras
Podcast Terminal 5
MediaCon



tisdag, augusti 01, 2006

Fidel Castro om den dag han träder tillbaka

Med anledning av de spekulationer om vad som händer den dag Fidel Castro träder tillbaka för gott kan det vara intressant att läsa hans eget resonemang om detta såsom det framgår i Ignacio Ramonets nyutkomna bok ”Fidel Castro, biografi med två röster”. Ramonet är chefredaktör för Le Monde Diplomatique. Eva Björklund står för översättningen.


Om vad som händer efter Fidel: Nästa eller nästnästa generation tar över

IR: Jag skulle vilja tala om framtiden. Har ni någon gång tänkt dra er tillbaka?

FC: Alltså, vi vet att tiden går och den mänskliga energin tar slut. Men jag ska säga som jag sa till Nationalförsamlingen 6 mars 2003, när de valde om mig som ordförande i Statsrådet. Jag sa: Jag förstår nu att det inte är mitt öde att vila i livets slutskede. Jag lovade att vara med dem, om det var vad de ville, så länge som det behövdes och så länge jag visste mig kunna vara till nytta. Inte en minut mindre, inte en sekund längre.

IR: CIA meddelade i november 2005 att ni lider av Parkinsons sjukdom. Vad säger ni om den”informationen”?

FC: De sätter sitt hopp till ett naturligt och helt och hållet logiskt fenomen, att någon ska dö. I detta fall har de gjort mig den stora äran. Det är samtidigt ett erkännande av vad det inte lyckats med under lång tid: att mörda mig. Om jag vore fåfäng skulle jag till och med kunna vara stolt över att dessa typer erkänner att de måste invänta min död. De hittar på något nytt varenda dag, att Castro lider av det eller detta, att det är den ena eller den andra sjukdomen. Det senaste påhittet var Parkinsons. CIA säger att de har upptäckt att jag lider av Parkinsons. Men skulle jag drabbas av den så har det ju ingen betydelse. Påven Johannes Paulus hade Parkinsons under många år när han reste runt i världen…


IR: Ni har tagit upp frågan om er efterträdare flera gånger, och vad som händer på Kuba när ni inte längre sitter i ledningen. Hur ser ni på Kubas framtid utan Fidel Castro?

FC: Nåväl, jag ska försöka hålla mig kort. Jag har redan berättat om alla planer på att fysiskt undanröja mig. Den första tiden var min roll mer avgörande för det var nödvändigt att föra en viktig kamp på idéplanet, det var nödvändigt att övertyga. Jag har ju berättat om alla fördomar som rådde och hur de revolutionära reformerna ändrade folks inställning. Det fanns rasfördomar, antisocialistiska fördomar, allt detta gift som inympats under lång tid.

IR: Betyder det att ni länge har tänkt på möjligheten att de kan mörda er och på vad som då skulle hända?

FC: Det verkar nästan som om du frågar om min efterträdare?

IR: Just det, efterträdaren.

FC: Alltså, i början, med alla dessa attentatsplaner, då hade jag en avgörande roll, och det har jag inte nu. Idag har jag kanske mer auktoritet och folk har mer förtroende för mig än någonsin. Som jag sa, vi studerar folkopinionerna hela tiden. Vi studerar dem med mikroskop. Och vi kan skilja ut folkopinioner i huvudstaden till exempel, och resten av landet, och jag kan lägga fram alla opinioner för er. Även de negativa. Men det överväldigande flertalet är gynnsamma.Efter 46 års kamp och samlad erfarenhet är min auktoritet större nu än tidigare. Alla som kämpade och stred i befrielsekriget, som ledde kampen för att störta tyranniet och för landets oberoende, har stor auktoritet…

IR: Om ni nu av ett eller annat skäl skulle försvinna, kommer det då att bli Raul som efterträder er?

FC: Om det händer mig något i morgon så kommer Nationalförsamlingen med all säkerhet att välja honom, det råder det inget tvivel om. Och detsamma i politbyrån, de sammanträder och väljer honom. Men han börjar också komma till åren, så vi har snarare ett generationsproblem. Vi har den stora lyckan att ha tre generationer som genomfört revolutionen. Vi har också de som gick före oss, de gamla kämparna och ledarna för Socialistiska Folkpartiet, som var dåtidens marxist-leninistiska parti, och med oss kom en ny generation. Och sedan, den som kommer efter oss, och nästa, de som deltog i alfabetiseringskampanjen, kampen mot banditerna, kampen mot blockaden, kampen mot terrorismen, kampen mot Grisbuktsinvasionen, de som genomlevde oktoberkrisen, de internationalistiska uppdragen… Det finns mycket folk med stora meriter …

IR: Så ni tror att er verkliga efterträdare, mer än en person, mer än Raul, snarare kommer att vara en generation, dagens generation?

FC: Javisst, det handlar om att nya generationer kommer att ersätta gamla. Jag känner tillförsikt, men vi är medvetna om att det finns många risker, mycket som kan hota den revolutionära processen. Vi har de subjektiva misstagen … Misstag har begåtts, och vi har alla ansvar föra att inte ha upptäckt vissa tendenser och misstag. Idag har vissa övervunnits och andra är på väg.Som jag redan sa om vad som kan hända i morgon: att det handlar om nya generationer, för vår generation är på väg ut. Den yngste, och då talar jag om Raul, är ju bara lite mer än fyra år yngre än jag.Denna första generation samarbetar fortfarande med de nya som hyser respekt för vår auktoritet, de få av oss som fortfarande finns kvar… Vi har den andra, den tredje och den fjärde… Och jag har klart för mig hur den fjärde kommer att se ut, se bara på sjätteklassarna när de håller sina tal. Där har vi massor av talang!Vi har mött tusentals begåvade ungdomar som imponerar, som gör stort intryck. Ingen vet hur många genier och begåvningar det finns bland folk. Jag hyser teorin att alla är genier, på ett eller annat sätt, på datorområdet, inom musiken, som mekaniker. Det vi håller på med är att utbilda hela samhället, och vi ser vilka resultat det ger. Bland annat de 8 miljoner som första året efter ”specialperioden” skrev under att: ”Jag är socialist”. ..

IR: Så ni säger att revolutionen inte är över?

FC: Långt därifrån. Den tid vi lever i nu är den bästa i hela vår historia och den mest förhoppningsfulla, det kan ni se överallt.Det är sant, det är riktigt, jag accepterar kritiken att vi har begått vissa idealistiska misstag, kanske ville vi gå fram för fort, kanske underskattade vi vissa krafter, vanans makt och sånt. Men inget land har stått upp mot en så mäktig motståndare, så rik, med sådant propagandamaskineri, med sin blockad, och upplösningen av sitt enda stöd i världen. Sovjetunionen försvann och vi stod ensamma, men vi tvekade inte. Ja, vi hade största delen av befolkningen med oss, jag säger inte hela, för en del tappade modet, men vi har varit vittnen till vad detta folk har åstadkommit, hur det stod emot, hur det nu går framåt, hur arbetslösheten minskar, hur medvetenheten växer ..

IR: Jag ser att ni inte är oroad över den kubanska revolutionens framtid. Men ni har också bevittnat Sovjetunionens sammanbrott, Jugoslaviens upplösning, den albanska revolutionens sönderfall, Nordkoreas sorgliga situation, Kambodja som drunknade i skräck, och själva Kina där revolutionen har tagit en mycket annorlunda vändning. Blir ni inte oroad av allt detta?

FC: Jag tycker att erfarenheten från den första socialistiska staten, Sovjetunionen, är mycket bitter. Den borde ha reformerats, inte förstörts. Tro inte att vi inte ofta har funderat över detta otroliga fenomen, hur en av världens mäktigaste stater, som hade lyckats uppnå maktbalans med den andra supermakten, ett land som hade krossat fascismen, att det skulle bryta samman som det gjorde. Det fanns de som trodde att man kunde bygga socialismen med kapitalistiska metoder. Det är ett av historiens stora misstag. Jag vill inte dra upp det, jag vill inte teoretisera, men jag har otaliga exempel på att det inte fanns rim och reson i mycket som de gjorde, de som antogs vara teoretiskt skolade, ända in i märgen genomsyrade av de pamfletter de förvandlade Marx´, Engels´, Lenins och många andras verk till …


IR: Men den fråga som några ställer sig är: Kan den revolutionära, socialistiska processen på Kuba också bryta ihop?

FC: Är det så att revolutioner är ödesbundna till sönderfall, eller är det så att det är människorna som gör så att revolutionerna bryter ihop? Kan eller kan inte människorna och samhällena förhindra revolutionernas sönderfall? Det har jag ofta frågat mig. Och hör här vad jag säger: jänkarna kan inte krossa denna revolutionära process, för vi har ett helt folk som har lärt sig att använda vapnen, ett helt folk som trots våra misstag har en bildningsnivå, kunskaper och medvetenhet som aldrig kommer att tillåta att detta land på nytt blir en koloni till USA.Men detta land kan förstöra sig självt. Denna revolution kan själv förstöra sig. Just det, vi kan förstöra den, och då blir det vårt fel. Om vi inte kan rätta till våra misstag. Om vi inte kan bli av med många laster: de nyrikas rofferi, förskingring och andra sätt att skaffa pengar.Det tar vi nu itu med, på väg att förändra vårt samhälle i grunden. Vi måste ändra igen, vi har gått igenom mycket svåra tider, de ledde till ojämlikheter, orättvisor. Det måste vi ändra på, och utan minsta lilla övergrepp.Det folkliga deltagandet kommer att växa för varje dag, och vi kommer att vara ett folk med mycket hög allmänbildning. Martí sa: Att vara bildad är det enda sättet att vara fri”, och, Ramonet, ingen frihet är möjlig utan kultur.

1 kommentar:

Anonym sa...

Intressant att läsa. Tack!