"Alla protesters moder" eller statskupp?

Stämningen liknar den 11 april 2002 när högeroppositionen störtade under 2 dagar Hugo Chavez. Den 13 april tvingades kuppmakarna ge upp efter ett massivt folkligt tryck och Chavez återvände segrande till makten.

Återigen har den venezolanska högeroppositionen manat folk att störta en president. Nu är det Maduros tur, säger högerledarna. De har kallat till en demonstration idag 19/4 som medierna har döpt till "Alla protesters moder" efter Trumps senaste "Alla bombers moder" mot Afghanistan. Högern har tillstånd att demonstrera på östra sidan av Caracas men tillåts inte komma enda fram till regeringsbyggnaden Miraflores. Skulle de, så som de gjorde den 11 april 2002, försöka ta sig förbi kommer våldet att braka loss.

Konfrontationen kan sluta mycket våldsamt. Inte enbart i konfrontationer med kravallpolisen och andra polisiära styrkor, utan också för att på den västra sidan av stan väntar hundratusentals chavistas som redan samlas på torg och gator. Högern kommer helt enkelt inte tillåtas att marschera in mot Miraflores.

Den här dagen har flera starka aktörer väntat på. OAS:s generalsekreterare har i månader kampanjat för att få bort Maduro från makten. Trump och framförallt hans utrikesminister och tidigare oljemagnaten Tillerson har skärpt attackerna mot Venezuela. Högerregeringar i Brasilien, Mexiko, Colombia, Argentina, Paraguay och Peru har gjort vad de kunnat för att isolera Maduro. Den svaga länken har varit den interna högeroppositionen som varit splittrad och inte förmått kanalisera krisens missnöje mot regeringen. Medelklassen som drabbats kanske hårdast av den ekonomiska krisen har helt enkelt inte följt högerns maning att protestera. Men idag på Alla protesters moder ska det bli annorlunda. Förväntningarna från både högern och medierna är extrema. Idag ska Maduro störtas.

Problemet är om konfrontationerna leder till en allvarligare och våldsammare konflikt mellan högern och chavistas . Så som alla andra politiska konflikter som utmynnat i våld vet vi när ett krig eller en väpnad konflikt börjar men aldrig hur eller när den slutar. Mellanöstern borde leda till eftertanke. Men också Colombia. Det sista kriget i Latinamerika som precis avslutats efter 60 år, hundratusentals mördade och oberäkneligt lidande. En väpnad konflikt i Venezuela kommer definitivt att påverka negativt fredsansträngningarna i Colombia, inte minst med tanke på de ca 7 miljoner colombianer som bor i Venezuela. En annan riskfaktor är förstås Trump som är oberäknelig. Det kan sluta illa.

Den politiska konflikten i Venezuela, liksom den i Colombia och Mexiko och Brasilien, bör lösas eller göras upp med fredliga och politiska former. Genom politisk debatt men framförallt via val. Den venezolanska högern måste komma till insikt att det är genom val som de kan vinna den politiska makten. Att för femte gången på knappt 20 år försöka sig på att störta en president är en kvarleva av en förgången tid då högern i Latinamerika ledd och stödd av USA störtade presidenter.

Det mest gångbara alternativet är att fortsätta med dialogen mellan regeringen och oppositionen som leds av Vatikanen tillsammans med tre f d presidenter Rodriguez Zapatero (Spanien), Fernandez (Dominikanska republiken) och Torrijo (Panama) och där både den ekonomiska krisen och de mänskliga rättigheter varit prioriterade områden. Och att dialogen och så även den politiska debatten sker inom ramen för konstitutionen med respekt för mänskliga rättigheter och den politiska maktdelningen. Det krävs ett ömsesidigt erkännande av både presidenten och parlamentet. Och så klart att de politiska striderna sker i fredliga demonstrationer och i de kommande valen som är år 2018.

Vänsterseger i Ecuador

Lenin Moreno, vänsterns kandidat från Alianza PAIS, vann presidentvalet med 51,15% mot högerns Guillermo Lasso 48,88%

Segern blev knappt, drygt 2 %, men är en mycket stor seger för vänsterkrafterna i Ecuador och i även i Latinamerika. De senaste valnederlagen i Argentina, Bolivia och Venezuela liksom den mjuka "statskuppen" mot Dilma i Brasilien har tolkats som om vänstervågen avstannat och högern börjat ta tillbaka vad de förlorat under de senaste 15 åren.

I Ecuador behåller vänstern och progressiva krafter även en egen majoritet i Nationalförsamlingen med 74 ledamöter, den samlade högern har 52, ursprungsfolk 5, socialdemokratin 3 och regionala krafter 3.

Högerns kandidat Guillermo Lasso, bankir och medlem i Opus Dei, representerar den traditionella högern och gick till val med ett aggressivt nyliberalt program. Nederlaget är bittert på flera fronter. Stort nederlag för Guayaquils kapital som politisk kraft i konkurrens med andra högerfästen i landet. Ett misslyckande för den samlande högern som för första gången på länge lyckas ena en bredare front som haft motståndet mot Correa som gemensamt. Det är också ett stort nederlag för högern i Latinamerika som satsade på att ge vänstern ett avgörande slag.

Den nya presidenten har ett flertal utmaningar bl a en ekonomisk tapp pga de fallande oljepriserna och kanske den viktigare konflikten kring en ekonomi byggd på utvinning av naturresurser, allt från olja till gruvnäring. Det finns starka rörelser, inte minst ursprungsfolk, som motsätter sig en fortsatt ekonomisk utveckling som förstör naturen och livet.

Valet i Ecuador

Valet i Ecuador har fått en oväntad betydelse i regionen. De senaste valnederlagen för progressiva och vänsterregeringar, som presidentvalet i Argentina, parlamentsvalet i Venezuela och folkomröstningen i Bolivia, har högern tolkat som slutet för vänstervågen i Latinamerika. Högerns seger i Argentina och Macris nya roll i regionen har gett de konservativa krafterna tillbaka hoppet efter 10 år av valnederlag. Från vänsterhåll menar man att det inte är en epokförändring utan en svacka pga ett dåligt ekonomiskt läge, misstag och trötthet efter många år i regeringsställning och att högern idag är bättre rustad än tidigare.

Valet i Ecuador i söndags19/2 slutade med att regeringspartiet PAIS behåller sin majoritet i parlamentet och håller ställningarna i presidentvalet. Detta trots 10 år i regeringsställning och att frontfiguren presidenten Correa inte var kandidat. Dessutom lyckades presidentkandidaten Lenin Moreno prestera bra i valkampanjen med egen profil och minimera högerns attacker framföralllt mot vicepresidentkandidaten Glas. I siffror fick regeringspartiet 39,33 % i presidentvalet och i parlamentsvalet ska de återigen ha fått egen majoritet, 73 ledamöter av totala 137. På minusfronten finns att de tvingas gå till en andra omgång då de inte, som de förväntade, vann i första omgången. Andra alternativ på vänsterflanken så som kandidaten Paco Moncayo lyckades inte fånga missnöjesrösterna och fick  6 % och knappt någon parlamentsledamot.

Högern lyckas med bästa resultatet på över 10 år. Guillermo Lasso, huvudkandidaten från den traditionella högern, fick 28,1 % och Cynthia Viteri, som representerar den  s k snälla högern, fick 16,2 %. Eftersom Moreno inte lyckades vinna i första omgången, kommer Lasso att försöka ena högern inför andra omgången. På minussidan finns både resultatet i parlamentsvalet som de återigen förlorade och att Lasso får svårt att ena hela oppositionen och framförallt kommer missnöjesröster, ex bland ursprungsfolk, ha svårt att rösta på en kandidat som så starkt representerar den nyliberala högern.

Andra omgången blir ett val mellan två tydliga alternativ. Moreno kommer ursprungligen från den traditionella vänstern som gick i allians med de nya krafterna som samlades kring Correa. Han har varit vicepresident i Correas regering och  profilerat sig i Ecuador och i världen/FN för sin kamp för de funktionshindrades rättigheter. Lasso är bankir och medlem i Opus Dei. Han tillhör den traditionella högern, var tidigare guvernör och ekonomiminister  under presidenten Jamil Mahuad, som flydde landet efter en korruptionshärva. Lasso var den som genomförde ett impopulärt nyliberal reformpaket som slutade i stora protester.

Valet i Ecuador bekräftar att de politiska  huvudalternativen i Latinamerika är en tydlig vänster mot en tydlig höger. Tiden då man fick välja mellan en  konservativ kandidat och en liberal är förbi. Nästa valomgång är den 2 april

Saudiarabien, nästa failed state i Mellanöstern?

Saudiarabien ser ut att bli nästa failed state i Mellanöstern. Det spår flera experter som menar att Saudiarabien är på väg in i en oviss period med risk för kollaps. Även USA förstår allvaret med Saudiernas kris.  

Den ekonomiska krisen. Oljekrisen har slagit hårt mot Saudiarabien. Återkommande budgetunderskott (98 miljarder USD år 2015 och 87 miljarder år 2016) och de sinande reserverna (som kan ta slut år 2020 enligt IMF) tvingar Huset Saud till åtstramningar och för första gången sedan 1990 till att skuldsätta sig med ca 17 miljarder USD år 2016. Saudierna ger dessutom nu upp tidigare oljestrategi med att försvara marknadsandelar snarare än att kontrollera produktionen, och tvingades vid senaste OPEC-möte gå med på att skära ner i produktionen för att få upp oljepriset. Landets budget bygger på ett oljepris på 80 USD/fat, jämför med ärkefienden Iran vars budget bygger på ett oljepris på 55 USD/fat eller Venezuelas 40 USD/fat

Ledningen genomdriver nu ett nyliberalt National Transformation Program (NTP)vars huvuddrag är statens minskade inbladning i ekonomin, privatiseringar och ekonomisk diversifiering. Staten kommer att minska subventionerna, i ex. vatten och el, och massavskeda bland statsanställda där ca 70 % av saudierna är anställda. Det kommer att genomföras privatiseringar av hälsovården, statlig service som posten, hamnar och järnvägar. Även det statliga energibolaget Aramco kommer att delprivatiseras. Det finns en plan inom ramen för NTP för att utveckla alternativa inkomstkällor till oljan, som idag utgör 39% av BNP, inom gruvdriften och turismen.
 

Ett geopolitiskt fiasko. Saudierna håller på att förlora den regionala maktkampen. 2016 kan skrivas in som Annus horribilis. Saudiarabiens finansierade grupper i Syrien håller på att förlora kriget i Syrien, Hezbollah har stärkt sin ställning i Libanon och kriget i Jemen är långt ifrån vunnet. Tvärtom står sig Huhtirebellerna fortfarande starka efter 2 år av krig. Landet har svårt att fortsätta bekosta sin inblandning i krigen i och konflikterna i Mellanöstern. Ärkefienden Iran ser ut att stärka sina positioner nu när både Irak och Egypten har närmat sig landet. Relationerna  till USA/Trump är omöjliga att förutse och den tidigare geopolitiskt allierad Turkiet närmar sig både Iran och Ryssland. En riskabel öppning finns i en "ny" allians med Israel som handlar om att hitta en motvikt till Iran och att via den israeliska lobbyn nå fram till Trump.
 

Svagt ledarskap och riskabelt läge. Muhammad bin Salman (MBS) som de facto styr Saudiarabien har misslyckats med krigen i Mellanöstern och med att vända ekonomin. MBS makt hotas internt från tre håll. För det första folkets missnöje, det är unga saudier som utgör 70% av befolkningen som drabbas av en ungdomsarbetslöshet på ca 30 %, den inhemska arbetarklassen och gästarbetarna som nu får ta smällen av krisen (och NTP) och den shiitiska befolkningen i södra provinsen. För det andra måste MBS, liksom de tidigare makthavarna sedan 1932, hantera maktbalansen bland (stam)eliterna som är lojala så länge det finns resurser och positioner men knappast pga sin tro till Wahhabismen. Och det tredje hotet kommer från ISIS och andra Salafist-jihadister, som fått stöd från Saudierna i krigen i Mellanöstern, men som också ser i en kollaps en möjlighet till reträtt efter misslyckanden i Syrien och Irak.

 

UNDP: Bästa decenniet någonsin för Latinamerika 2003-2013

FN-organet UNDP rapporterar att över 70 miljoner latinamerikaner tog sig ur fattigdomen mellan åren 2003-2013. Samtidigt växte medelklassen med 93 miljoner människor. Inkomstojämlikheten minskade (enligt Gini coefficient) från 0,539 till 0,493 under samma period. Det är siffror som chefen för UNDP Helen Clark redovisade i samband med en konferens om utveckling på Dominikanska Republiken denna vecka. 

Clark menar att det goda resultatet har ett samband med politiska insatser från staten, en medveten fördelningspolitik av en god tillväxttrend och riktade sociala insatser. På samma sätt menade Alicia Bárcena från FN-organet CEPAL att den kommande perioden inte kommer att bli lika framgångsrik med bland annat lägre tillväxt. Bárcena menar att eftersom marknaden inte förväntas fördela resurser har staten en skyldighet att göra det. 

Dialogen startar i Venezuela

Efter flera försök lyckades äntligen regeringen och delar av oppositionen i Venezuela att få till ett första direkt och offentligt samtal. Under en längre tid har parterna dock haft hemliga dialoger men utåt förnekats, bl a på Isla Margarita och Dominikanska Republiken. Men i söndags, med hjälp av UNASUR och Vatikanen, satte sig parterna i en dialog som leds av Påvens representant tillsammans med tre tidigare presidenter Zapatero från Spanien, Fernandez från Dominikanska Republiken och Torrijo från Panama.

Dialogen har tidigare inte kunnat genomföras pga en splittring inom oppositionen om vilken väg den skulle ta. Högeroppositionen har varit splittrad i huvudsak två lägen, de som velat etablera en dialog och de som menar att opinionsläget är så gynnsamt att oppositionen borde fokusera på att störta presidenten Maduro, nu, i år. Den tidigare misslyckade La Salida från 2014 som slutade i våldsamma konfrontationer, med 43 döda och  en av ledarna för upproret Lopez i fängelse, har gjort flera oppositionsledare tveksamma att välja en väg som inte går att ha kontroll över. Den misslyckade strejken förra veckan och en svag mobilisering på gatorna, trots ett uppenbart missnöje med regeringen, gjorde att en del av oppositionen gick med på en dialog.

Regeringen är medveten om den svåra situationen och missnöjet och har jobbat kring tre strategier; infört akuta ekonomiska åtgärder för att hålla ut tills oljepriserna går upp, ständiga mobiliseringar av sina egna samt internationellt stöd för att motarbeta USA från att isolera Venezuela från omvärlden. Regeringen har också jobbat för att skjuta upp en s k återkallande folkomröstning (revocatorio) till efter januari nästa år. Om en sådan genomförs efter den 10 januari och Maduro/regeringen förlorar kommer den verkställande makten att överföras till vicepresidenten Isturiz fram till presidentvalet 2018. Skulle den ha genomförts i år (som oppositionen ville) och Maduro/regeringen förlorat hade nyval tvingats genomföras omgående.

Tre av de fyra största oppositionspartierna (PJ, AD och UNT) deltog i söndagens samtal med regeringen, medan Lopez mer hårda högerparti Voluntad Popular vägrade. Från första samtalet formulerades en gemensam överenskommelse där det ska bildas fyra samtalsgrupper: Fred, respekt för rättstaten och nationell suveränitet; Mänskliga rättigheter, sanning, rättvisa  och försoning; ekonomi samt tidplan för val. Den gemensamma deklarationen innehåller också 8 punkter som nämner bland annat det akuta ekonomiska läget, de fängslade politikerna, val mm.

Fortsatt ekonomisk tillbakagång i Latinamerika

FN-organet CEPAL senaste rapport från oktober 2016 visar på en fortsatt ekonomisk tillbakagång för Latinamerika och Karibien. I snitt kommer ekonomin i kontinenten resultera i en negativ tillväxt på -0,9. Nästa år förväntas ekonomin vända till en positiv tillväxt på 1,5 %. 

I huvudsak är det Sydamerika som drar ner på tillväxten under 2016 med ett snitt på – 2,2 % medan Centralamerika (inklusive Mexiko) hamnar på 2,5 %. Utan Mexiko har Centralamerika en tillväxt på 3,7 %. Den negativa tillväxten beror i första hand på låga råvarupriser, i synnerhet olja och metaller. I Sydamerika finns fyra länder med negativa tillväxtsiffror Venezuela (- 8 %), Brasilien (- 3,4 %), Ecuador (- 2,5 %) och Argentina (-1,8 %).  Bäst i Sydamerika går Bolivia med en tillväxt på 4,5 %. I Centralamerika är det Dominiskanska Republiken.

Minskad export och prisfallet för råvaror är förklaringar till den svaga tillväxten. Bara under 2015 minskade exporten med ca 14 %. Venezuelas export minskade mest  -41%, Bolivia -30%, Colombia -29%, Ecuador -25%,  Karibien -22%, Peru -16%, Argentina  och  Chile -17%, Brasilien -15%, Paraguay -14%, Uruguay -12% och Mexiko och Centralamerika -4%. Även investeringarna har minskat, med - 9,1 % under 2015 jämfört med 2014.

Freden i Colombia

Fortfarande ingen lösning i Colombia för att få en varaktig fred. Eldupphöret är nu framskjuten till den 31 december. Nej-blocket har nu i veckan lämnat flera konkreta förslag. Frågan är om Santos och regeringen ska förhandla med Nej-blocket först för att sedan gå vidare med ett bud till FARC eller om Nej-blockets förslag ska förhandlas direkt i Havanna mellan regeringen och FARC.
Här kan ni läsa min kommentar om vad jag tror kommer framöver Intis

om Assangefallet

Är det början på slutet på Assangefallet? Nja. Vad gäller den svenska rättsprocessen kanske, men inte USA:s jakt efter Assange som säkert kommer  att pågå i många år framöver. Klart det finns trådar som knyter de samman. Men steget som nu den svenska rättsprocessen tar, att förhöra Assange, kan helt plötsligt lösa flera knutar.

Den svenska rättsprocessen har tagit ett avgörande steg. Hindret att inte kunna förhöra Assange och därmed avsluta utredningen är på väg att få en lösning. Här är det nog viktigt att uppmärksamma att det tagit åklagarmyndigheten 4 år att till sist ge med sig och förhöra Assange på Ecuadors ambassad i London. Redan den 25 juli 2012, alltså 37 dagar efter att han sökt asyl på ambassaden, erbjöd sig Ecuador att hjälpa och underlätta för svenska myndigheter att förhöra Assange. Det var inte förrän den 13 mars 2015 som överåklagaren Ny godkände ett förhör på ambassaden. Efter det har Ecuador och Sverige antecknat ett avtal för att samarbeta i rättsliga fall, initiativet togs formellt den 10 augusti 2015 och skrevs under sen 12 januari 2016. Därefter gjordes en första (felaktig) begäran om att få förhöra Assange på Ecuadors ambassad i fyra brottspunkter trots att 3 preskriberat. Andra gången en sådan begäran kom in är den 17 mars 2016. Det är denna begäran som nu Ecuador har sagt ja till.

Ett rykte som går är att Ecuador "gått med" på att låta åklagarna förhöra Assange då landet pressas av USA pga de senaste avslöjanden från Hillarys e-post. Att Ecuador skulle vilja bli av med Assange. Det är som ni kan läsa ovan felaktigt och ryktet sprids från högertidningen El Comercio i Ecuador.

"min fru är inte rasist"

När den israeliske parlamentsledamoten Bezalel Smotrichs fru kommer till förlossningsavdelningen för att föda ett av parets barn, ber hon genast om att den arabiske läkaren på avdelningen skall bytas ut mot en judisk – så att arabiska händer inte skall komma att vidröra den nyfödde. ”Ögonblicket när barnet träder in i världen är heligt och rent”, förklarar Revital Smotrich. ”Det är ett judiskt ögonblick och jag skulle vara mycket lycklig om judiska händer vore de första att beröra mitt barn”.

”Min fru är absolut inte rasist”, kommenterar parlamentsledamoten, ”men efter att ha blivit förlöst vill hon vila utan det massfirande som är traditionellt i arabiska familjer”.

Israel, av en del i vårt land uppfattat som den mest framstående demokratin i Mellanöstern, är absolut inte något jämlikt samhälle, och i många avseenden en ren apartheidstat. Förutom att förlossningsavdelningar separerar judiska och icke-judiska mödrar så är bostäder och utbildning i hög grad segregerade, och med generellt sämre standard för de icke-judiska, palestinska, alternativen. 

Palestinierna, 20% av landets invånare, lever i trångbodda byar och städer som inte får byggas ut, portas från vissa bostadsområden och är – genom att vara ”befriade” från militärtjänst – undandragna möjligheterna till vissa yrken och karriärer. Över 50 olika lagar diskriminerar aktivt palestinierna i förhållande till den judiska folkmajoriteten.

På Västbanken är den israeliska regimen en brutal ockupationsmakt som styr med militärorder och gamla koloniala lagar. Ett system av murar och stängsel, militärposteringar, och särskilda bosättningar och vägar bara för judar, separerar helt de olika befolkningsgrupperna från varandra, och omöjliggör varje form av demokratisk utveckling. Fotbollssupportrar vrålar rasistiska slagord när palestinska lag spelar. Såväl moskéer som kristna kyrkor vandaliseras, och sprayas med kränkande budskap, och judiska ligister spottar på kristna präster i Jerusalem. Rasismen i Israel är idag fullt utvecklad, och sanktionerad på högsta ort, och det krävs stora insatser om den här utvecklingen skall gå att ändra.

Men Israels smartaste student är faktiskt – en arab! Mohammed Zeidan (19) från norra Israel lyckades nyligen samla ihop maximal poäng, 800 av 800 möjliga, på Israels ”Psykometriska Antagningstest”, en slags motsvarighet till det svenska Högskoleprovet. Om israelerna kunde befria sig från sin rasism, och sin syn på sig själva som överlägsna andra människor, kunde man kanske ta till vara den kunskapspotential som finns i den palestinska befolkningen? 

Och om inte annat kunde väl vår egen feministiska regering, från årsskiftet invald i FN:s Säkerhetsråd, ta som sin uppgift att förmå det internationella samfundet att hjälpa israelerna till dessa insikter? Att rasism och apartheid är förlegade begrepp och att ett barn är lika mycket värt vare sig det föds av en judisk eller palestinsk mor.   

Gunnar Olofsson

Försiktigt och avvaktande, valresultatet i Spanien

Spanien har röstat med försiktighet. Kanske kan Brexit ha påverkat valets utgång. Där det mogna försiktiga Spanien vann mot det unga Spanien som vill ha förändringar men som inte orkade ända fram. Ungefär så sammanfattar Enric Juliana politisk kommentator från tidningen La Vanguardia (liberal) valresultatet. Det kan tilläggas att valet handlade mycket om att avgöra regeringsfrågan, som inte löstes med valet i december 2015, och att förändringen i partipolitiken, ifrån tvåpartisystemet PP och PSOE, som påbörjades för 2 år sedan är här för att stanna.

Regeringspartiet Partido Popular (PP) gör ett överraskande bra val och ökar mot alla odds antalet ledamöter jämfört med december 2015. I siffror fick PP 33,03% och 137 ledamöter. Rajoys taktik efter valet december 2015, att vänta in och låta PSOE och Ciudadanos ta initiativet i regeringsfrågan, har gett resultat. PP hämtar hem en betydande andel av missnöjesröster som tidigare gått till Ciudadanos. Även segern i Andalusien, PSOE:s starkaste fäste, stärker både Rajoy som president och PP. Det som spanjorerna idag frågar sig är hur PP klarar sig relativt oskadat från alla korruptions- och politiska skandaler. Brexit kan ha hjälpt PP.

Socialistpartiet (PSOE) gör sitt sämsta val på 40 år (22,6% och 85 ledamöter). Ledaren Pedro Sanchez, länge ifrågasatt både internt i partiet och bland väljarna, lyckades dock att stå emot Unidos Podemos som var på väg att gå om på vänsterflanken (s k Sorpasso) och att hålla ställningarna internt gentemot Susana Diaz, ledare för PSOE i Andalusien och aspirant till att ta över när och om Sanchez misslyckades. I ett vidare perspektiv stärks bilden av PSOE som ett regionalt parti, i Andalusien, men svagt i resten av landet. En viss uppgång i Galicien lyckas egentligen inte bryta denna trend. Ett nederlag är också förlusten i Andalusien där PP lyckas bli störst. Partiet som i rädslan att förlora mot UP lyckades till slut mobilisera gamla socialistväljare tappar mycket bland unga väljare.

Unidos Podemos (UP) misslyckas med målet att bli regeringsalternativ och att bli störst inom vänsterblocket. En besvikelse och långt ifrån de förväntningarna som UP:s ledare Pablo Iglesias (med hjälp av mätningarna) målade upp. UP knappar in på PSOE, i röster skiljer det knappt 350 000 röster, men lyckades inte överta rollen som näst största parti i landet och största vänsterparti. Jämfört med valet i december 2015 förlorade Koalitionen UP, som då gick som två olika partier Podemos + Izquierda Unida, 1,2 miljoner röster. Bedömningen från Lluis Orriols, kommentator i El Pais (liberal, socialdemokrat) är att det var vänsterröster från gamla IU som stannade hemma. I siffror fick UP 21, 1  % och 71 ledamöter i andra kammaren.

Ciudadanos, det unga höger-center alternativet, är kanske det stora förlorare i valet. Tappade 8 ledamöter och förlorar både vågmästarrollen i ett hypotetiskt regeringsalternativ men framförallt i sin kamp att utmana PP som höger-centeralternativet i landet. Ciudadanos fick 13 % och 32 ledamöter.

I övrigt klarade de nationalistiska partierna hålla ställningarna; i Katalonien ERC (2,6% och 9 ledamöter) och CDC (2 % 8 ledamöter), i Baskien PNV (1% 5 ledamöter) och Bildu (2% och 2 ledamöter) samt på Kanarieöarna CCa (1 ledamot). Dock har läget förändrats, just i Baskien och Katalonien, de enda provinser där PP inte vinner och de breda vänsterkoalitionerna (allierade med Unidos Podemos) blir störst och går om nationalistpartierna.

Valresultatet gör regeringsbildning svår. Dock har nu Rajoy och PP övertaget. Det finns 5 möjliga regeringsalternativ. Det krävs 176 ledamöter för att uppnå en majoritet.

1. Storkoalition PP och PSOE (222 ledamöter). Det är PSOE som förlorar mest på detta alternativ, men tunga aktörer som Felipe Gonzalez och Rubalcaba ser detta som enda möjliga.
2. Högerkoalition PP och Ciudadanos (169 ledamöter) med "stöd" från PSOE (85). Högst troligt och enklast för Pedro Sanchez och PSOE att svälja som då behåller oppositionsrollen.
3. Centerregering PSOE och Ciudadanos (117) med "stöd" från PP (137). Mycket svårt att tro att PP ger upp sina regeringsambitioner.
4. Vänsterregering PSOE och Unidos Podemos (156) med "stöd" av nationalistpartierna ERC (9), CDC (8) PNV (5) och CCa (1). Svårt för PSOE som måste i så fall kompromissa med katalanerna.
5. Högerkoalition PP och Ciudadanos (169) med "stöd" av PNV (5) och CCa (1). Kommer upp till 175 ledamöter, lika många som en splittrad opposition.

Colombia slut på 50-årigt krig

Äntligen har parterna lyckas enas om ett definitivt slut på kriget i Colombia. Officiellt kommer denna del av fredsavtalet att skrivas under på torsdag. Detta efter drygt 3,5 år av förhandlingar i Havanna, Kuba. Till Havanna förväntas komma FN:s Ban Ki-moon, Chiles president Michelle Bachelet, Venezuelas president Nicolas Maduro och även representater för Norges regering. Kuba, Chile, Venezuela och Norge har varit garanter och medföljare i fredsförhandlingarna.

I Fredsavtalet kommer det att framgå tydligt hur det ska gå till med både eldupphör och FARC-gerillans avväpning. Dessa två punkter tillsammans med rättvisa och straff för krigsbrott har varit de mest svåra att komma igenom.

Hela fredsförhandling innefattar 5 olika överenskommelser. Tidigare har parterna kommit överens om jordreform, gottgörelse för krigets offer, politiskt deltagande och bekämpning av knarkhandel.

Den som avslutas nu består av tre punkter
1. definierar vilka områden där verifikationen av avväpningen av FARC ska ske. Verifikationen som kommer att förvaltas av FN kommer att ta sex månader.
2. tidplan för eldupphör och avväpning 
3. säkerhetsgarantier för gerillasoldaterna

Återkallande folkomröstning i Venezuela

Det är svårt att hålla reda på valregler i andra länder och man kan lätt bli "lurad" av allt som skrivs om länder med politisk konfrontation. Detta gäller i synnerhet Venezuela där konfrontationen mellan regeringen och högeroppositionen handlar just om genomförandet av en återkallande folkomröstning.
Venezuelas konstitution föreskriver att en sådan folkomröstning kan hållas i syfte att avsätta offentligt folkvalda när de har fullgjort halva sin mandatperiod. Här kommer en beskrivning om hur processen går till:




 

Dilma genomgår en politisk rättegång

En parlamentarisk kupp är nu iscensatt i Brasilien. I praktiken handlar det om en “politisk rättegång” för att avsätta Dilma Rousseff och ta över makten. Jag skriver tillsammans med andra i alltid.se om hur en fullbordad mjuk statskupp kan ödelägga Brasiliens demokrati  Läs mer här

Brasilien, kulmen i krisen

Brasilien når denna vecka kulmen i en politisk kris som bara förvärras med de ekonomiska prognoserna som kom även denna vecka från internationella organ. Högern spelar nu alla sina kort för att avsätta Dilma Rouseff. På fredag ska Kongressen rösta om Dilma ska ställas under riksrätt (s k Impeachment). Vad hon "anklagas" för är att i budgeten skönmålat vissa utgifter mm, alltså inga anklagelser om korruption. Därför menar Dilma med flera att det egentligen handlar om en mjuk "statskupp", liknande den som genomfördes mot Lugo i Paraguay när han avsattes. Vicepresidenten Temer är en av ledarna i palatskuppen mot Dilma. Han planeras ta över om Dilma avsätts.

För att lyckas behöver högerpartierna få med sig 2/3 av de 513 kongressledamöterna. För att stoppa planerna för att avsätta Dilma måste Lulas parti PT och allierade samla minst 1/3 av ledamöterna, 172 kongressledamöter. Där är de nu. Lula spelar en mycket viktig roll i att hitta allierade. I siffror har Dilma/Lula just nu säkrade minst 76. Högern å andra sidan har inte ännu säkrat 2/3. På fredag avgörs det.

Lyssna gärna på Terminal 5 som reder ut krisen i Brasilien, här

Terminal 5 Läget i Turkiet

Ökad fattigdom i Latinamerika

Fattigdomen ökar i Latinamerika för första gången sedan 2002 enligt FN-organet CEPAL:s senaste rapport. I antal människor har fattigdomen ökat från 168 miljoner människor år 2014 till 175 miljoner 2015. Även extremfattigdomen ökar. 2014 var 70 miljoner människor extremfattiga, andelen ökade 2015 till 75 miljoner. I procent ska fattigdomen ha ökat från 28,2 % till 29,2% och extremfattigdomen från 11,8% till 12,4%.

Det finns fler förklaringar enligt CEPAL till den ökade fattigdomen, exempelvis en minskad tillväxt som är på ett snitt på 1,2 % för hela regionen. Men kanske det mest framträdande och som har en direkt koppling till den minskade tillväxten är det fallande råvarupriset som påverkar regionens totala inkomster. Latinamerika fortsätter i stor utsträckning att finansiera de offentliga utgifterna med inkomster från råvarorna. I snitt finansieras 30 % av de offentliga budgeterna i Chile, Peru, Venezuela, Colombia, Mexiko, Ecuador och Bolivia med intäkterna från råvaruutvinningen. Samtidigt har skatteintäkterna i förhållande till BNP ökat väldigt lite, från 17,2% år 2000 till 21,7% år 2014.

I första hand är det Honduras, Mexiko och Venezuela som visar en ökning av fattigdom. Till största del beror fattigdomsökningen i dessa tre länder på inkomstminskningar och ej pga ökad ojämlikhet. Dock utgår länderna från olika nivåer, Mexiko och Honduras befinner sig i gruppen med länder med flest fattiga i regionen medan Venezuela ligger inom ramen för regionens genomsnitt. Enligt CEPAL lever 62,8 % av befolkningen i Honduras i fattigdom och 45 % i extremfattigdom, i Mexiko är siffrorna 53,2 % i fattigdom och 20,6% för extremfattigdom medan i Venezuela lever 32,1% av befolkningen i fattigdom och 9,8 % i extremfattigdom.

Ojämlikheten
Latinamerika fortsätter minska ojämlikheten. Utifrån GINI-koefficienten på en skala från 0-1 (där 0 betyder jämlikhet) ligger Guatemala (0,553) och Honduras (0,564) sämst till gällande jämlikhet, medan Uruguay (0,379) och Venezuela (0,407) toppar i regionen. Ojämlikheten ökar i Costa Rica (0,505) och minskar mest i Bolivia (0,491).

Arbetslösheten
Arbetslösheten minskade från 6,2 % år 2014 till 5,9 % år 2015. Sysselsättningsgraden ökade från 61,2 % av den totala arbetskraften år 1990 till 65,5 % år 2013. Ökningen kommer från en större andel kvinnor som gått in på arbetsmarknaden. Dock fortsätter kvinnorna att ha en lägre sysselsättningsgrad jämfört med män (53,3% respektive 78,6%). Arbetslösheten är på 6,1 % (5,3 % bland män och 7,2 % bland kvinnor). Andelen anställda med ett formellt arbetskontrakt har ökat från 53,4% till 57,2 % år 2013.

Sociala avgifter

De sociala utgifterna i förhållande till BNP fortsätter att öka. Som andel av BNP ligger de i snitt för hela Latinamerika på 19,5% (jämför med Sverige på ca 30 %).   I de sociala utgifterna ingår pensioner och arbetslöshetsersättning, sjukvård, skola och barnomsorg. Länderna som ligger över snittet är Kuba, Uruguay, Venezuela och Brasilien. Sämst, under 10 %, hamnar Dominikanska Republiken.  

Terminal 5: Västsahara

Terminal 5: Kris i Brasilien

Podcast Terminal 5/Det politiska läget i Spanien