Pandemin slår hårt mot kvinnor i Latinamerika

En rapport från FN-organet CEPAL slår fast att kvinnors deltagande på arbetsmarknaden i Latinamerika minskade markant under pandemin. Sysselsättningsgraden bland kvinnor gick ned från 52 procent år 2019 till 46 procent år 2020. I Mexiko är det så lite som 35 procent av kvinnorna som har ett arbete. Samtidigt levde 118 miljoner i fattigdom under år 2020, 23 miljoner fler än året innan. Läs mer här

Nyliberalismen i fokus när Chile går till val

Valet i Chile söndagen den 21 november kommer att synliggöra det förändrade politiska läget i landet. Efter den stora revolten 2019 har samhällsdebatten och styrkeförhållanden förändrats rejält. Valet kan på flera sätt komma att återspegla slutet för nyliberalismen som samhällsbärande projekt och en omorganisering av den politiska spelplanen.  Läs hela artikeln i tidningen Global här  

Valet i Peru blev ett långfinger åt politikers korruption

Ett långfinger åt politikernas korruption och oförmåga att lösa folkets problem. Så kan resultatet i den första valomgången i presidentvalet i Peru i söndags tolkas. Två outsiders går nu vidare till andra omgången. Den okände läraren på vänsterkanten Pedro Castillo, som fick 19 procent och den av etablissemanget illa tålda högerpopulisten Keiko Fujimori med 13 procent. Trea kom Perus egen ”Bolsonaro” och Opus Dei-kandidaten Lopez Aliaga med 12 procent.

Läs valanalysen här Tidningen Global 

Analys om Latinamerika

Jag gör ett försök till analys om det politiska läget och framtiden i Latinamerika. Det är två intervjuer i tidningen Arbetaren 

Här är första https://www.arbetaren.se/2020/01/17/antligen-har-vi-vaknat/

Och andra https://www.arbetaren.se/2020/01/24/vald-att-vanta-i-latinamerika/

Trump oljesanktioner mot Venezuela

USA inför sanktioner mot oljebolaget Rosneft Trading, baserat i Schweiz och filial till det ryska oljebolaget Rosneft. Sanktionerna innebär att alla som handlar med Rosneft Trading riskerar att straffas av USA. Syftet med sanktionerna är att skada Venezuelas oljeindustri och därmed också ekonomi. Enligt USA-medier administrerar Rosneft Trading ca 2/3 av Venezuelas internationella oljehandel. Ekonomen Francisco Rodriguez, bosatt i USA och känd oppositionell, menar att ”om dessa sanktioner är effektiva för att begränsa Rosnefts verksamhet med Venezuela kommer detta att ha en mycket betydande inverkan på regeringens förmåga att generera intäkter och regeringens förmåga att betala för import".

USA väljer att införa sanktioner mot filialen och inte mot Rosneft eftersom det skulle föranleda problem för USA-bolag som har affärer med det ryska oljebolaget. Dessutom har Trump varnats för att direkta sanktioner mot Rosneft skulle slå mot den internationella oljemarknaden. Sanktionernas syfte är förutom att skada landets ekonomi även att skicka en signal till andra bolag som idag är indragna i oljehandeln med Venezuela, exempelvis spanska Repsol och italienska INE. En viktig del av oljeförsäljningen görs idag via dotterbolag och filialer till stora oljebolag. Dock påpekade ryska representanter igår att medan USA inför sanktioner mot ett ryskt bolag har Trump gett Chevron dispens för att fortsätta producera olja i Venezuela tillsammans med PDVSA.

Men sanktionerna säger också mycket om hur Trumps ansträngningar förra året för att störta Maduro inte varit lyckade.  Maduro är kvar vid makten och Venezuela har trots den finansiella och ekonomiska blockaden lyckats återhämta en del av sin oljeproduktion. Statistik visar att Venezuela de senaste månaderna pumpat ca 1 miljon fat olja per dag och att man lyckats runda sanktionerna och hittat andra marknader. Venezuela har även de senaste åren betalat av mycket av de skulder som landet har till både Ryssland och Kina. I januari sa Ryssland att endast 800 miljoner dollar återstår att betala av ett lån på 4,5 miljarder dollar.

Vad som är mest påtagligt med de nya sanktionerna är att Trump och Elliott Abrams inte tror att den interna fronten, d v s den radikala högeroppositionen, kan åstadkomma någonting den närmaste tiden. Oppositionen är splittrad och försvagad. De enda som jublar för sanktionerna är de radikala högergrupperna utomlands. Den inhemska oppositionella befolkningen, som drabbas av den ansträngda ekonomin, är inte lika entusiastiska. Oppositionsledaren Guaidó är populär i USA:s kongress men kan inte räkna med att sanktionerna ska stärka hans position i landet.

Intervju med chefen för Cicig Ivan Velasquez och med tidigare riksåklagaren Thelma Aldana,

Min och Andres Gomez intervju med den colombianske juristen Ivan Velasquez, chefen för Cicig, och Thelma Aldana, Guatemalas riksåklagare fram till i maj. Båda fick i november ta emot det ”alternativa Nobelpriset” Right Livelihood Award i Stockholm, för deras avgörande roller i en av världens mest framgångsrika anti-korruptionsinsatser.
De pratar om korruptionsfallen som visar på ett väletablerat mönster i Guatemala och Colombia, den stora korruptionshärvan i Latinamerika med byggbolaget Odebrecht, om fredsprocessen i Colombia.

Läs här hela intervjun här

Historiskt beslut kan stoppa USA:s stöd till Saudis krig i Jemen

Med 63 röster mot 37 röstade USA-senaten för att åberopa den så kallade War Powers Resolution som ska tvinga USA att sluta stödja Saudiarabiens (och Förenade Arabemiratens) krig i Jemen. Beslutet kommer sannolikt att följas av ett liknande beslut i Representanthuset. Ett förslag till resolution har lämnats in i Representanthuset av republikanen  Ro Khanna med stöd av 93 andra kongressledamöter, inklusive demokraternas Nancy Pelosi.

 

Beslutet är historiskt. Det är första gången som Senaten utövar sin makt enligt rWar Powers Resolution från 1973 för att stoppa inblandningen i ett krig.

 

Mark Weisbrot från CEPR hävdar att mordet på Jamal Khashoggi, som sannolikt beställts av den saudiska kronprinsen Mohammad bin Salman, har fått många att ilskna till i Senaten. Ett tidigare försök röstades ner. Weisbrot menar att Saudiernas krig i Jemen orsakat vad FN kallar världens värsta humanitära katastrof som resulterat i att 14 miljoner människor befinner sig i randen av hungersnöd. Weisbrot har tidigare fördömt USA:s militära bistånd till Saudiernas krig i Jemen, bestående av mid-air-refueling, logistik, specialuppdrag och målinriktat stöd.

 

 

Hunger och undernäring ökar igen i Latinamerika och Karibien

1.      FAO:s rapport om matsäkerhet The Panorama of Food and Nutrition Security 2018 visar att hunger och undernäring ökar igen i Latinamerika och Karibien efter ett decennium av viktiga förbättringar och fattigdomsbekämpning. Det finns en tydlig bild av ojämlikhet. Hunger, undernäring, brist på mikronäringsämnen, övervikt och fetma har större inverkan på personer med lägre inkomst, kvinnor, ursprungsfolk, afroättlingar och familjer på landsbygden i regionen.

2.      Matosäkerheten, dvs en situation där människor inte har tillgång till mat, drabbar 47,1 miljoner i Latinamerika (7.9 % av befolkningen). Det är en ökning med 5 miljoner människor. 19 miljoner kvinnor lever i svår matosäkerhet (8,4% av alla kvinnor) jämfört med 15 miljoner av männen (6,9%). Ursprungsfolk drabbas mest av matosäkerheten.
 
3.      Undernäringen har ökat för tredje året i rad och drabbar 39,3 miljoner människor i Latinamerika och Karibien. Det är 6,1% av den regionala befolkningen. Mellan 2015 och 2016 ökade antalet undernärda människor med 200 000 personer och mellan 2016 och 2017 med 400 000. Haiti har störst antal undernärda,  45,7% av befolkningen, följd av Bolivia, Nicaragua, Guatemala och Honduras. Snittet för regionen är 6,1%. Minst undernäring har Kuba, Brasilien och Uruguay (2,5%). Största ökningen av antalet undernärda människor de senaste åren har skett i Venezuela. Antalet undernärda människor i Venezuela har ökat pga av den ekonomiska krisen från 3,6% (2012) till 11,7% (2017).

4.      Övervikt är det största näringshotet i regionen. 250 miljoner människor är övervikta (60% av befolkningen). En av fyra vuxna är överviktiga och 7,3% av barnen under 5 år (snittet i världen är 5,6%). Fetma växer okontrollerbart. Varje år tillkommer 3,6 miljoner överviktiga människor i regionen.

Garcia Linera at CLACSO The Real Governance is Built On the Street

Bolivia's Vicepresident Alvaro Garcia Linera reflects on the challenges from the Left at #Clacso2018 Conference.

 

 

Markkonflikt bakom mord på Mapuche Catrillanca

Mordet på den unga mapuche Camilo Catrillanca i Temucuicui i södra Chile har väckt enorma protester. Det var specialstyrkorna som mördade Catrillanca, den s k Comando Jungla. De sköt honom bakifrån. En 15-årig som blev vittne till mordet häktades av samma specialstyrka och torterades. Igår när det chilenska fotbollslandslaget spelade mot Honduras samlades spelarna för en tyst minut och landslagsspelaren Jean Beausejour spelade matchen med en tröja med sitt Mapuche-efternamn Coliqueo. Runt om i Chile pågick samtidigt protester mot mordet.

 

Den chilenska s k Comando Jungla tränades av de colombianska specialstyrkorna JUNGLA. Colombianerna fick i uppdrag av USA:s 7th Special Forces Group (7SFG) och USSOUTHCOM att träna upp specialstyrkor i Afghanistan och Latinamerika för att bekämpa ”terrorismen” och andra hot mot ”staten”. Förutom Chiles Comando Jungla har colombianerna även tränat Honduras fruktade specialstyrkor TIGRES och andra paramilitära grupper i Centralamerika. Även Paraguays specialstyrkor FOPE har tränats av colombianerna. Enligt Security Assistance Monitor finansieras kommandoutbildningen av USA via olika samarbeten (SCCG, WHINSEC och CARSI) och de colombianska specialstyrkorna ska under 10 år fått över 126 miljoner dollar för detta.

Specialstyrkorna tränas upp för att agera utifrån logiken om en intern fiende i områden där det förekommer sociala konflikter, i de flesta fall markkonflikter och utvinning av naturresurser. I Paraguay, Honduras och Colombia har kommandogrupperna gjort sig skyldiga till fruktansvärda mord och brott mot mänskliga rättigheter. Mordet på Catrillanca är en konsekvens av den pågående militariseringen av Mapucheterritoriet Wallmapu från den chilenska staten för att lägga beslag på mark och upprätthålla ”säkerheten” för skogsindustrin.

Brasilien. Högermakt i förändring

Brasilien. Högermakt i förändring
José Natanson, Resumen Latinoamericano 2018-11-01
Översättning i sammandrag,  Eva Björklund

En före detta kapten och obetydlig kongressledamot surfade till presidentskapet på en mäktig konservativ och auktoritär våg. Brasilien har förändrats, högern har rört sig åt auktoritärt och ultrakonservativt håll. Bolsonaro tolkade tendenserna, och utnyttjade dem skickligt för en presidentkampanj för Gud och Brasilien Först. Bolsonaro är inte orsaken, utan ett resultat.

Orsakerna till valresultatet är komplicerade i ett stort, splittrat och polariserat land under intensiv produktiv förändring, upptrappade sociala skiften och en fyraårig recession.

Förklaringarna går från ”antipolitiskt klimat” till ”PT:s taktiska misstag” till ”de traditionella konservativa partierna kris” och ”fake news”. Jag koncentrerar mig på att förstå förändringarna inom en sektor som traditionellt lutat åt höger, det bidrar till att belysa senare tiders strömningar och förklara Bolsonaros seger.

Den första strömningen, som många analyser behandlar, är anti-PT-känslan. Den handlar framför allt om de besuttna klassernas obehag, de som av vana bara rört sig bland sina klassfränder, och om den ekonomiska tillväxten, reallöneökningarna, de sociala programmen, den sociala klättringen, de berömda 40 miljonerna som uppnådde medelklasstatus, en omfattande social förändring som fyllde restaurangerna, badstränderna och till och med flygplatserna med ny ansikten, fattigare och mindre ”vita”. De reformer som öppnade de offentliga universiteten för mörkhyade och ursprungsfolk, hade samma effekt på de platser som dittills varit förbehållna eliterna.

En analys av röstresultaten visar att ju högre inkomst, desto större stöd för Bolsonaro. Detta kan uppfattas som en klassröstning, en revansch, men det räcker inte för att förklara Bolsonaros seger. Många röster kom också från folkliga områden, och till och med bland de fattigaste fanns stöd för extremhögern, som segrade stort i ”las favelas” (kåkstäderna) i Rio de Janeiro.

Samtidigt har den feministiska rörelsen vuxit, precis som i andra länder, och även hbtq-rörelsen, även om ganska blygsamt.  Och PTs Haddad hade när han var utbildningsminister gjort vissa insatser mot diskrimineringen. Så Bolsonaro anklagade Haddad att främja homosexualitet bland barnen. 

Den sociala förändringen till ett samhälle med större mångfald och tolerans hade börjat utmana den traditionella värderingsgrunden och estetiken. Det väckte motstånd. Opinionsundersökningar visar att vita män dominerade i stödet för extremhögern, som kampanjade mot ”genusideologin” och angrep homosexuella och kvinnor.

Detta var också avgörande för de evangeliska kyrkornas öppna stöd för Bolsonaro och till dess klassblandade sammansättning. Pingströrelsen gav sitt stöd till före detta kaptenen när de insåg att denna nya kandidat hävdade deras reaktionära intressen.

Kravet på ordning och säkerhet, till och med inskränkta friheter, demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, har djupa rötter. Det fick rättfärdiga den ”bestraffning underifrån” som motiverades med ”ingen gör nåt”. Och av goda skäl. Brasilien är ett av världens mest osäkra länder och 3 av världens farligaste städer finns där. Men å andra sidan fick PT sitt starkaste stöd i Nordost, där kriminaliteten är värst, och Bolsonaro i Söder och Sydost, som drabbats mindre, som i San Paulo, där morden minskat stadig i flera år.

Men inte desto mindre blev osäkerheten en hävstång i kampanjen. För de mest priviligierade sektorerna passade kravet på hårdare tag mot de underordnade grupper, som började ta plats under PT-tiden och som idag uppfattas som ett hot, i linje med den historiska erfarenhet som visar att ”underklasstider” med ökade rättigheter brukar ge upphov till konservativ reaktion. 

För de undre medelklassektorerna kan det handla om att straffa de fattigaste för ”oförtjänta förmåner”, som de fått genom olika former av statliga bidrag, det som den britanniska sociologen Jock Young kallar för ”agg mot de svagare”.

 

Kravet på bestraffning vädjar till militärerna med den sociala prestige de fortfarande har. Under deras två årtionden långa diktatur bedrev de ett rasande förtryck med mord och tortyr. Men det nådde inte samma nivåer som i Argentina, Chile och Uruguay.  De tolererade dessutom en kontrollerad politisk opposition och lät kongressen fungera, vilket senare gjorde det möjlig att gradvis övergå till avtalad demokrati. Men det var framför allt att militärkuppen hade ägt rum ett årtionde före de andra i Latinamerika. Och det innebar att Brasiliens militärer kunde utnyttja tiden före oljekrisen och driva en ekonomisk utvecklingspolitik som under några år ledde till det berömda ”underverket”. Så brasilianarna har ett annat förhållande till sin diktatur än argentinarna, uruguayarna och även chilenarna. Det dämpade de antiauktoritära reflexerna, och innebar att förtryckarna aldrig dömdes

En annan strömning är det antipolitiska missnöje och den kris för representativiteten som följde på den ekonomiska tillbakagången, den sociala stagnationen och korruptionsskandalerna. Fastän Lava Jato (Operation Biltvätt som ledde till att politiker dömdes till fängelse för korruption) omfattade hela den politiska klassen, oberoende av ideologi och parti, riktade många anklagelserna mot PT.

Eftersom det brasilianska samhället historiskt sett inte brukat demonstrera på gatorna utan där kriser och förändringsbehov lösts genom överenskommelser inom eliten, relativt fredligt, så tar sig missnöje inte upproriska uttryck. I Brasilien finns inga ”17 oktober” eller ”December 2001” som i Argentina eller ”gaskrig” som i Bolivia, men klimatet är moget: Latinobarometerns opinionsundersökning visar att brasilianarna är världsdelens mest missnöjda med demokratin.

Bolsonaro drev sin kampanj utan några konkreta förslag, i retorisk kombination av ekonomisk ultranyliberalism med klassiskt auktoritärt samhälle. Den  första delen inriktar sig på att lugna etablissemanget, medan den andra sammanfattar en rad reaktionära övertygelser som drivits under årtionden, en äkta politiker som visar sig som den han är.  Så Bolsonaro sällar sig till Donald Trump, Rodrigo Duerte och Viktor Orban, som insett att de grovheter de häver ur sig inte är något att skämmas för, utan en effektiv politisk tillgång i plågade och förvirrade samhällen.

 

Bolsonaro fångade intuitivt in det brasilianska samhällets kulturella skiftningar. Han uppfattade bättre än någon annan att den kris som inleddes med demonstrationerna mot Dilma Rouseff 2013, fortsatte med Lava Jatos utbrott och sedan med kuppen och fängslandet av Lula, inte var övergående utan ett historiskt brott i den centristiska stabiliserings- och tillväxtprocessen under Fernando Henrique Cardosos två och PTs tre regeringar som medfört en fantastisk social utveckling.

I ett Brasilien som drabbats av en känsla av osäkerhet, desillusionerad av korruption, med de traditionella hierarkierna utslagna, fattigt och stagnerat, erbjuder Bolsonaro en gammal nyhet: löftet att återgå till en förlorad normalitet, återvända till ett idealiserat förflutet, återvinna en lugnande ordning inom en ”reaktionär utopi” som påminner om bibelns klassiska förlorade paradis.

En alldeles ny president, en grå kongressledamot som hittills nöjt sig med att företräda militärens intressen, tolkade en rad rådande strömningar, utnyttjade dem skickligt och gjorde en samling symboler och slagord till program och sig själv till kandidat. Jag vill understryka detta: Bolsonaro är en följd – snarare än orsak – av Brasiliens drama.

Den brasilianska högern har, som sagt, förändrats. Om vi noga betraktar resultaten kan vi se att den haft ett stabilt stöd genom de fyra, fem senaste presidentvalen. Skillnaden är att tidigare delades det mellan partier i första omgången och enades i den andra. Under två årtionden uttrycktes det i stöd till Brasilianska Socialdemokratiska Partiet (PSDB) där framför allt Cardoso och José Serra verkade mer moderata än sina väljare.  Nu stöder de en kandidat som är tydligt mer konservativ. Med andra ord, högern förblir lika stor och behåller sin sociala och geografiska sammansättning, men är nu beredd att rösta på figurer som för några år sedan var ovalbara, och öppet stödja – eller tyst tolerera – en rasistisk, homofobisk och sexistisk politik. Den brasilianska högern är inte större, den är mer hårdför och därmed farligare.  

Brasiliansk valstrateg: PT vinner presidentvalet i Brasilien

Jag gjorde en intervju med den brasilianske valstrategen Amauri Chamorro om det kommande presidentvalet i #Brasilien. Han tror att Fernando Haddad från arbetarpartiet PT kommer att vinna valet. Den traditionella högern har blivit omsprungen av extremhögerns kandidat Jair Bolsonaro som lyckats att både kanalisera hatet mot PT och att rida på polariseringen som finns i landet.

läs intervjun här

PT mot valseger i Brasilien

Jag analyserar i tidningen ETC det kommande presidentvalet i Brasilien. Trots den parlamentariska kuppen mot Dilma för 2 år sedan och kriminaliseringen av Lula verkar arbetarpartiet PT gå mot seger i presidentvalet. Första omgången är nu den 7 oktober och andra omgången den 28 oktober. Oroande är att när den traditionella högern nu gör sitt sämsta val på länge, uppstår ett mer radikalt och skrämmande alternativ i Jair Bolsonaro. En högerextrem med kopplingar  till högerkristna kyrkor. Bolsonaro leder med ca 28% följd av PT:s kandidat Fernando Haddad med ca 25%. Det blir de två kandidater som går vidare. Andra omgången borde Haddad ta hem.

Oviss utgång i valet i Honduras

Uppdaterat

Allt verkar mycket oviss med valutgången i Honduras. Innan rösträkningen börjat gick den sittande konservativa presidenten Juan Orlando Hernandez ut i medierna och utropade sig till segrare. Några timmar senare menade oppositionens kandidat Salvador Nasralla att rösträkningen visade på en klar seger mot högerkandidaten. Nu har Valmyndigheten kommit med första rapporten när 90% av rösterna räknats i landets två största städer, huvudstaden Tegucigalpa och San Pedro Sula, och Nasralla leder med 45% mot högerkandidaten Hernandez med 40%.

Valen hålls i ett polariserat Honduras. Det hundraåriga tvåpartisystemet, med konservativa Nationalpartiet och det liberala Partido Liberal, är överspelat. Två nya block slåss om den politiska makten. Ett högerblock leds av det konservativa Partido Nacional (PN) med stöd av jordägarna och traditionella konservativa grupper. Det andra blocket är en allians av gamla liberala grupper, vänstern, flera stora sociala rörelser och en urban medelklassrörelse mot korruption. Högerblocket leds av den sittande presidenten, Juan Orlando Hernandez. Oppositionsblocket har som presidentkandidat Salvador Nasralla, tidigare ledare för Antikorruptionspartiet PAC. I oppositionsblocket ingår partierna LIBRE, folkfronten, liberala grupper, delar av PAC och socialdemokratiska PINU. Den tidigare avsatte Manuel (Mel) Zelaya är också en stark profil för detta block. Hernandez ställer upp för återval, något som tolkas som en flagrant överträdelse av grundlagen som förbjuder återval. Kom ihåg att högerkrafterna år 2009 avsatte presidenten Mel Zelaya, anklagad för att vilja väljas om och därmed bryta mot grundlagen.

Många har varnat för ett hejdlöst valfusk. Regimen har genomgående mörkat transparensen i valprocessen och i de offentliga institutionerna. Till exempel har en lag stiftats om hemligstämpling som tillåter att allmänheten undanhålls information om presidentens ingripande i 16 olika myndigheter, bland annat statens personregister, RNP. Kritikerna hävdar att den nya lagen gör det möjligt för regimen att ändra och manipulera röstlängden i RNP utan att det kommer till allmänhetens kännedom. De två stora oppositionspartierna LIBRE och PAC har ingen representation i valmyndigheten TSE och valregistret RNP och myndigheterna består enbart av ledamöter från regimenpartierna. I en rapport från Honduras-kommittén i Sverige menar flera ledare för folkrörelserna i Honduras att ett massivt valdeltagande och valobservatörer kan stoppa valfusket från regimen.

Härnedan en intervju med en kandidat för partiet LIBRE Jamileth Gonzalez

Vad har LIBRE för möjlighet att vinna valet?

Vi har insett att vi måste ingå i en bredare allians för att kunna vinna över sittande regering eftersom de har makt över alla centrala institutioner. Därför har vi gått ihop och skapat ”La Alianza” för att försäkra oss om att vi ska kunna samla tillräckligt många röster för att vinna.

Men det är viktigt att komma ihåg att genom att vinna valet kan vi bara komma i regeringsställning. Den verkliga makten ligger hos den ekonomiska makten och den regleras genom ett antal nationella och internationella avtal med transnationella företag. Så att vinna valet innebär inte att vinna makten. Vi måste få majoritet i kongressen för att kunna ändra lagar som är skadliga för landet. På så sätt kan vi genomföra reformer undan för undan. Det är en process och den kommer att bero på den politiska utvecklingen i landet. Det yttersta målet är att kunna skriva om grundlagen, det är nödvändigt för att genomföra djupgående förändringar.

Var har du för förhoppningar om politiken i Honduras framöver?

För det första måste vi vinna över den regeringen för att kunna lägga grunden för en dialog mellan olika sektorer i samhället, vilket vi verkligen behöver, för att tillsammans hitta ett sätt att ta oss framåt som de honduraner vi alla är. Honduras genomgår en kris just nu och det finns inte någon dialog med regeringen, det ingen samverkan med någon. Vi behöver verkligen en dialog på nationell nivå för att ta reda på vilka problem som olika sektorer, organisationer och individer upplever. Människor både i staden och på landsbygden. Denna dialog är jätteviktig för att kunna lägga grunden för ett nytt samhälle.

Vi måste också satsa på ungdomarna och utbildning. Den stora arbetslösheten har skapat den situationen med så mycket våld som vi kämpar med idag. Att stärka de ungas förmågor och medvetenhet är därför helt avgörande. För att de ska känna att det finns möjlighet för dem att få ett arbete och bidra i en positiv utveckling. De måste också få möjlighet att delta i politiken och vi måste skapa möjligheter för att politiska ledare ska kunna komma från gräsrötterna

Katalonien, sista striden är inte nu

Mycket riktigt menar den spanske journalisten Ignacio Escolar att katalanerna som vill ha självstyre hade två målsättningar till den 1 oktober. Den första var att få rösta om en självständighet. Detta oavsett om staten Spanien förbjöd folkomröstningen. Den andra målsättningen var att visa upp den spanska regimen som en omöjlig dialogpartner som är benägen att använda våld för att kuva en form av demokratiskt deltagande. Efter 1 oktober kan vi konstatera att självständighetkatalanerna lyckades bra med båda målsättningar.

Folkomröstningen funkade relativt bra. Som uttryck och mobilisering var söndagens referendum en seger för rörelsen i Katalonien som vill göra regionen till en självständig stat. Puigdemont, den katalanska högerledaren, sammanfattade budskapet "Vi har rätt att bestämma över vårt eget öde, och göra det utan våld". 2,2 miljoner röster har registrerats. Ytterligare 770 000 röster kunde inte räknas pga polisens tillslag och stängning av vallokaler. Det är en imponerande politisk mobilisering. Ingen kan förneka att självständighetsrörelsen som för 10 år var marginell är den starkaste politiska kraften i Katalonien. Självständighetsprojektet förenar katalaner i de konservativa kretsarna (JxSI, PDeCAT), de socialdemokratiska (ERC) och vänstern med CUP.

Själva valproceduren och valsäkerheten var mindre bra. Alla kända omständigheter kring folkomröstningen gör att den inte kan bedömas som en rättssäker valprocedur. Valresultatet, 90 % för självständighet, måste kunna läsas som ett (majoritets)uttryck för självstyre. Men det är mer tvivelaktigt som giltigt valresultat. Om detta räcker för de styrande i Katalonien för att utropa en självständig stat återstår att se.

Spanska staten, eller snarare Rajoy-regimen, förlorade söndagens kamp. Mot en demokratisk utmaning svarade Rajoy med övervåld och repression. Bilden som fastnar är militärpolisen som med våld beslagtar valurnor och attackerar hänsynslöst, öppet och med övervåld fredliga katalaner som vill rösta. Över 800 personer rapporteras ha blivit skadade av polisvåldet. 319 vallokaler stängdes av polisen vilket motsvarar 14 % vallokalerna. Ingen tror att Rajoy kan skapa förutsättningar för en nödvändig dialog mellan Spanien och Katalonien. "Coup de force" i franska Libération eller "Shame of Europe" på CNN sammanfattar den internationella bilden. Även EU-ledarna, som helst vill hålla sig utanför dispyten, har tvingats säga nåt om våldet. Den svenska utrikesministern Wallströms svaga uttalande "Våldsamma sammandrabbningar och många skadade i Katalonien. Parterna måste hitta en väg tillbaka till dialog" visar hur handfallna EU-ledarna är i denna konflikt.

När nu Rajoys aggressiva strategi strandat finns en tredje ståndpunkt som har möjlighet att vinna gehör i den spanska politiska arenan. Det är den katalanska vänsterns, Podemos och Förenade Vänsterns linje. Och det är att påbörja en konstitutionell process i Spanien som kulminerar i en ny statsmodell, en ny grundlag, som bygger på plurinationalitet och en federal republik. Barcelonas borgmästare Ada Colau, en av ledarna i den nya starka vänsterrörelsen Catalunya en Comú, menar att hon varken är nationalist eller separatist men försvarar katalanernas rätt att bli erkända som nation. Colau menar att det behövs en ny territoriell modell med större befogenheter för regionerna och storstäderna. Både Podemos Pablo Iglesias och Förenade Vänsterns Alberto Garzón har försvarat katalanernas rätt att folkomrösta. De menar dock att folkomröstningen måste vara bindande och i samförstånd med den spanska staten och institutioner. Söndagens folkomröstning, som saknar båda dessa egenskaper, ses snarare som en politisk mobilisering.

Självständighetsrörelsen går från söndagens folkomröstning stärkt medan Rajoy har fått uppleva ett betydande nederlag. Puigdemont kan nu snabbt flytta fram sina politiska positioner medan Rajoy nu måste se sig om allierade för att kvarhålla sin omöjliga position. Nederlaget och att behöva hitta stöd i exempelvis PSOE försvagar Rajoy och kan kosta honom regeringsmakten. En annan konstellation, exempelvis PSOE och Unidos Podemos måste oundvikligen hitta en annan väg i denna fråga. Så sista striden är inte nu.

"Where's my boy? Where's Noriega?"

Manuel Noriega, som dog idag, symboliserar hur USA agerat i Latinamerika och betraktat regionen som sin egen bakgård. Noriega var aldrig ett misstag i USA:s utrikespolitik. Hans "karriär" i händerna på USA var inte unik. Andra officerare, som Pinochet, gick precis samma väg och öde.

USA både rekryterade Noriega under hans vistelse i Peru och utbildade honom vidare i School of the Americas. Han fanns redan i mitten av 1970-talet på CIA:s lönelista med en inkomst på 110 000 US-dollar per år. Som informatör såg dåvarande CIA-chefen George Bush till att han klättrade i maktens korridorer. Han blev både chef för Panamas underrättelsetjänst och för försvarsmakten och 1983 de facto Panamas starke man efter mordet på Torrijos (1981). När CIA-chefen Casey 1984 kom till Panama frågade "Where's my boy? Where's Noriega?".

Noriega gjorde en hel del jobb åt USA. Han var bl a inblandad i finansieringen av Contras krig mot sandinisternas Nicaragua i operationen "Project Democracy". CIA-chefen William Casey hade beordrat Oliver North att finansiera terroristorganisationen Contras med pengar från vapenförsäljning till Iran, under Iran-Irakkriget, men också genom Noriega som hade goda kontakter med knarkkartellerna i Colombia. Även Pablo Escobars son menar att hans pappa bidrog till att bekämpa vänsterrörelser i Centralamerika. Noriega lånade ut flygplatser och träningsläger samt bombade på order av CIA både ekonomiska och militära mål som tillhörde sandinisterna. CIA:s finansiering av Contras via vapenförsäljning till Iran avslöjades 1986 av den libanesisk tidningen Ash Shiraa och desarmerade till viss del strategin.

Noriega bidrog också till mordet på Arturo Jarrín, ledaren för den ecuadorianska vänsterrörelsen Alfaro Vive Carajo. Noriegas goda kontakter och affärer gjorde också honom till en bra kontaktlänk mellan Medellinkartellen och USA:s knarkpolis DEA. Noriegas Panama blev visserligen den första narkostat.

I slutet av 1980-talet blev Noriega för obekväm för USA. Han hade mycket emot sig och var en farlig typ. Han hade samröre med de fallande colombianska kartellerna och han var inblandad i flera hemliga USA-stödda operationer i Centralamerika. Men framförallt ingick han inte i USA:s nya strategi för Latinamerika, som gick ut på att göra sig av med de obekväma USA-stödda diktatorer som Videla, Pinochet, Stroessner m fl.

De ville bli av med Noriega. Han fick ett ultimatum men vägrade lämna makten. Han ogiltigförklarade i maj 1989 ett val som USA:s nye man Guillermo Endara  ska ha vunnit. USA:s tålamod var slut. I december 1989 invaderade USA Panama med 28 000 mariner. ca 4 000 människor mördades, majoriteten civila. Noriega sökte sin tillflykt till Vatikanens ambassad men tvingades ge upp i början av januari 1990 och fördes till USA där han dömdes till 40 år för knarksmuggling och pengatvätt. En av huvudvittnen var Carlos Lehder, en av grundarna av Medellinkartellen.

"Alla protesters moder" eller statskupp?

Stämningen liknar den 11 april 2002 när högeroppositionen störtade under 2 dagar Hugo Chavez. Den 13 april tvingades kuppmakarna ge upp efter ett massivt folkligt tryck och Chavez återvände segrande till makten.

Återigen har den venezolanska högeroppositionen manat folk att störta en president. Nu är det Maduros tur, säger högerledarna. De har kallat till en demonstration idag 19/4 som medierna har döpt till "Alla protesters moder" efter Trumps senaste "Alla bombers moder" mot Afghanistan. Högern har tillstånd att demonstrera på östra sidan av Caracas men tillåts inte komma enda fram till regeringsbyggnaden Miraflores. Skulle de, så som de gjorde den 11 april 2002, försöka ta sig förbi kommer våldet att braka loss.

Konfrontationen kan sluta mycket våldsamt. Inte enbart i konfrontationer med kravallpolisen och andra polisiära styrkor, utan också för att på den västra sidan av stan väntar hundratusentals chavistas som redan samlas på torg och gator. Högern kommer helt enkelt inte tillåtas att marschera in mot Miraflores.

Den här dagen har flera starka aktörer väntat på. OAS:s generalsekreterare har i månader kampanjat för att få bort Maduro från makten. Trump och framförallt hans utrikesminister och tidigare oljemagnaten Tillerson har skärpt attackerna mot Venezuela. Högerregeringar i Brasilien, Mexiko, Colombia, Argentina, Paraguay och Peru har gjort vad de kunnat för att isolera Maduro. Den svaga länken har varit den interna högeroppositionen som varit splittrad och inte förmått kanalisera krisens missnöje mot regeringen. Medelklassen som drabbats kanske hårdast av den ekonomiska krisen har helt enkelt inte följt högerns maning att protestera. Men idag på Alla protesters moder ska det bli annorlunda. Förväntningarna från både högern och medierna är extrema. Idag ska Maduro störtas.

Problemet är om konfrontationerna leder till en allvarligare och våldsammare konflikt mellan högern och chavistas . Så som alla andra politiska konflikter som utmynnat i våld vet vi när ett krig eller en väpnad konflikt börjar men aldrig hur eller när den slutar. Mellanöstern borde leda till eftertanke. Men också Colombia. Det sista kriget i Latinamerika som precis avslutats efter 60 år, hundratusentals mördade och oberäkneligt lidande. En väpnad konflikt i Venezuela kommer definitivt att påverka negativt fredsansträngningarna i Colombia, inte minst med tanke på de ca 7 miljoner colombianer som bor i Venezuela. En annan riskfaktor är förstås Trump som är oberäknelig. Det kan sluta illa.

Den politiska konflikten i Venezuela, liksom den i Colombia och Mexiko och Brasilien, bör lösas eller göras upp med fredliga och politiska former. Genom politisk debatt men framförallt via val. Den venezolanska högern måste komma till insikt att det är genom val som de kan vinna den politiska makten. Att för femte gången på knappt 20 år försöka sig på att störta en president är en kvarleva av en förgången tid då högern i Latinamerika ledd och stödd av USA störtade presidenter.

Det mest gångbara alternativet är att fortsätta med dialogen mellan regeringen och oppositionen som leds av Vatikanen tillsammans med tre f d presidenter Rodriguez Zapatero (Spanien), Fernandez (Dominikanska republiken) och Torrijo (Panama) och där både den ekonomiska krisen och de mänskliga rättigheter varit prioriterade områden. Och att dialogen och så även den politiska debatten sker inom ramen för konstitutionen med respekt för mänskliga rättigheter och den politiska maktdelningen. Det krävs ett ömsesidigt erkännande av både presidenten och parlamentet. Och så klart att de politiska striderna sker i fredliga demonstrationer och i de kommande valen som är år 2018.

Vänsterseger i Ecuador

Lenin Moreno, vänsterns kandidat från Alianza PAIS, vann presidentvalet med 51,15% mot högerns Guillermo Lasso 48,88%

Segern blev knappt, drygt 2 %, men är en mycket stor seger för vänsterkrafterna i Ecuador och i även i Latinamerika. De senaste valnederlagen i Argentina, Bolivia och Venezuela liksom den mjuka "statskuppen" mot Dilma i Brasilien har tolkats som om vänstervågen avstannat och högern börjat ta tillbaka vad de förlorat under de senaste 15 åren.

I Ecuador behåller vänstern och progressiva krafter även en egen majoritet i Nationalförsamlingen med 74 ledamöter, den samlade högern har 52, ursprungsfolk 5, socialdemokratin 3 och regionala krafter 3.

Högerns kandidat Guillermo Lasso, bankir och medlem i Opus Dei, representerar den traditionella högern och gick till val med ett aggressivt nyliberalt program. Nederlaget är bittert på flera fronter. Stort nederlag för Guayaquils kapital som politisk kraft i konkurrens med andra högerfästen i landet. Ett misslyckande för den samlande högern som för första gången på länge lyckas ena en bredare front som haft motståndet mot Correa som gemensamt. Det är också ett stort nederlag för högern i Latinamerika som satsade på att ge vänstern ett avgörande slag.

Den nya presidenten har ett flertal utmaningar bl a en ekonomisk tapp pga de fallande oljepriserna och kanske den viktigare konflikten kring en ekonomi byggd på utvinning av naturresurser, allt från olja till gruvnäring. Det finns starka rörelser, inte minst ursprungsfolk, som motsätter sig en fortsatt ekonomisk utveckling som förstör naturen och livet.

Valet i Ecuador

Valet i Ecuador har fått en oväntad betydelse i regionen. De senaste valnederlagen för progressiva och vänsterregeringar, som presidentvalet i Argentina, parlamentsvalet i Venezuela och folkomröstningen i Bolivia, har högern tolkat som slutet för vänstervågen i Latinamerika. Högerns seger i Argentina och Macris nya roll i regionen har gett de konservativa krafterna tillbaka hoppet efter 10 år av valnederlag. Från vänsterhåll menar man att det inte är en epokförändring utan en svacka pga ett dåligt ekonomiskt läge, misstag och trötthet efter många år i regeringsställning och att högern idag är bättre rustad än tidigare.

Valet i Ecuador i söndags19/2 slutade med att regeringspartiet PAIS behåller sin majoritet i parlamentet och håller ställningarna i presidentvalet. Detta trots 10 år i regeringsställning och att frontfiguren presidenten Correa inte var kandidat. Dessutom lyckades presidentkandidaten Lenin Moreno prestera bra i valkampanjen med egen profil och minimera högerns attacker framföralllt mot vicepresidentkandidaten Glas. I siffror fick regeringspartiet 39,33 % i presidentvalet och i parlamentsvalet ska de återigen ha fått egen majoritet, 73 ledamöter av totala 137. På minusfronten finns att de tvingas gå till en andra omgång då de inte, som de förväntade, vann i första omgången. Andra alternativ på vänsterflanken så som kandidaten Paco Moncayo lyckades inte fånga missnöjesrösterna och fick  6 % och knappt någon parlamentsledamot.

Högern lyckas med bästa resultatet på över 10 år. Guillermo Lasso, huvudkandidaten från den traditionella högern, fick 28,1 % och Cynthia Viteri, som representerar den  s k snälla högern, fick 16,2 %. Eftersom Moreno inte lyckades vinna i första omgången, kommer Lasso att försöka ena högern inför andra omgången. På minussidan finns både resultatet i parlamentsvalet som de återigen förlorade och att Lasso får svårt att ena hela oppositionen och framförallt kommer missnöjesröster, ex bland ursprungsfolk, ha svårt att rösta på en kandidat som så starkt representerar den nyliberala högern.

Andra omgången blir ett val mellan två tydliga alternativ. Moreno kommer ursprungligen från den traditionella vänstern som gick i allians med de nya krafterna som samlades kring Correa. Han har varit vicepresident i Correas regering och  profilerat sig i Ecuador och i världen/FN för sin kamp för de funktionshindrades rättigheter. Lasso är bankir och medlem i Opus Dei. Han tillhör den traditionella högern, var tidigare guvernör och ekonomiminister  under presidenten Jamil Mahuad, som flydde landet efter en korruptionshärva. Lasso var den som genomförde ett impopulärt nyliberal reformpaket som slutade i stora protester.

Valet i Ecuador bekräftar att de politiska  huvudalternativen i Latinamerika är en tydlig vänster mot en tydlig höger. Tiden då man fick välja mellan en  konservativ kandidat och en liberal är förbi. Nästa valomgång är den 2 april

Saudiarabien, nästa failed state i Mellanöstern?

Saudiarabien ser ut att bli nästa failed state i Mellanöstern. Det spår flera experter som menar att Saudiarabien är på väg in i en oviss period med risk för kollaps. Även USA förstår allvaret med Saudiernas kris.  

Den ekonomiska krisen. Oljekrisen har slagit hårt mot Saudiarabien. Återkommande budgetunderskott (98 miljarder USD år 2015 och 87 miljarder år 2016) och de sinande reserverna (som kan ta slut år 2020 enligt IMF) tvingar Huset Saud till åtstramningar och för första gången sedan 1990 till att skuldsätta sig med ca 17 miljarder USD år 2016. Saudierna ger dessutom nu upp tidigare oljestrategi med att försvara marknadsandelar snarare än att kontrollera produktionen, och tvingades vid senaste OPEC-möte gå med på att skära ner i produktionen för att få upp oljepriset. Landets budget bygger på ett oljepris på 80 USD/fat, jämför med ärkefienden Iran vars budget bygger på ett oljepris på 55 USD/fat eller Venezuelas 40 USD/fat

Ledningen genomdriver nu ett nyliberalt National Transformation Program (NTP)vars huvuddrag är statens minskade inbladning i ekonomin, privatiseringar och ekonomisk diversifiering. Staten kommer att minska subventionerna, i ex. vatten och el, och massavskeda bland statsanställda där ca 70 % av saudierna är anställda. Det kommer att genomföras privatiseringar av hälsovården, statlig service som posten, hamnar och järnvägar. Även det statliga energibolaget Aramco kommer att delprivatiseras. Det finns en plan inom ramen för NTP för att utveckla alternativa inkomstkällor till oljan, som idag utgör 39% av BNP, inom gruvdriften och turismen.
 

Ett geopolitiskt fiasko. Saudierna håller på att förlora den regionala maktkampen. 2016 kan skrivas in som Annus horribilis. Saudiarabiens finansierade grupper i Syrien håller på att förlora kriget i Syrien, Hezbollah har stärkt sin ställning i Libanon och kriget i Jemen är långt ifrån vunnet. Tvärtom står sig Huhtirebellerna fortfarande starka efter 2 år av krig. Landet har svårt att fortsätta bekosta sin inblandning i krigen i och konflikterna i Mellanöstern. Ärkefienden Iran ser ut att stärka sina positioner nu när både Irak och Egypten har närmat sig landet. Relationerna  till USA/Trump är omöjliga att förutse och den tidigare geopolitiskt allierad Turkiet närmar sig både Iran och Ryssland. En riskabel öppning finns i en "ny" allians med Israel som handlar om att hitta en motvikt till Iran och att via den israeliska lobbyn nå fram till Trump.
 

Svagt ledarskap och riskabelt läge. Muhammad bin Salman (MBS) som de facto styr Saudiarabien har misslyckats med krigen i Mellanöstern och med att vända ekonomin. MBS makt hotas internt från tre håll. För det första folkets missnöje, det är unga saudier som utgör 70% av befolkningen som drabbas av en ungdomsarbetslöshet på ca 30 %, den inhemska arbetarklassen och gästarbetarna som nu får ta smällen av krisen (och NTP) och den shiitiska befolkningen i södra provinsen. För det andra måste MBS, liksom de tidigare makthavarna sedan 1932, hantera maktbalansen bland (stam)eliterna som är lojala så länge det finns resurser och positioner men knappast pga sin tro till Wahhabismen. Och det tredje hotet kommer från ISIS och andra Salafist-jihadister, som fått stöd från Saudierna i krigen i Mellanöstern, men som också ser i en kollaps en möjlighet till reträtt efter misslyckanden i Syrien och Irak.