Dr. Atilio A. Boron, forskningschef på Conicet, och rektor påLatinamerikanska programmet för samhälsvetenskapliga distansstudier, PLED, i Argentina
Barack Obama, en tjusig figur i Vita huset som inte förmådde stoppa en onskedfull Benjamin Netanyahu från att tala inför kongressen för att sabotera samtalen med Iran om dess kärnkraftsprogram, och med bestämda order från det "militärindustriella, finansiella komplexet” att också skapa förutsättningar för att motivera ett militärt angrepp på Venezuelas Bolivarianska Republik.
Presidentens verkställighetsorder för några timmar sedan (måndag 9/3) och som Vita husets presstjänst spritt, hävdar att Bolívars och Chávez’ land "utgör ett osedvanligt, utomordentligt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik" och "utlyser en nationell krissituation för att hantera detta hot". Sådana uttalanden föregår ofta USA:s militära angrepp, antingen på egen hand, som den blodiga invasionen i Panama för att störta Manuel Noriega 1989, eller det om Sydostasien som kulminerade i kriget mot Indokina, i synnerhet mot Vietnam,med start 1964. Men det kan också vara upptakten till andra militära operationer, där USA samarbetar med sina europeiska lakejer i Nato och med oljeteokratierna.
Exempel: första Gulfkriget 1991 eller Irakkriget, 2003-2011, med entusiastiskt stöd från Storbritanniens Tony Blair och från den knappt salongsfäige José María Aznars Spanien; eller fallet med Libyen, under 2011, framkallat av den fars som sattes upp i Benghazi, där förmenta "frihetskämpar" - som senare visade sig vara legosoldater rekryterade av Washington, London och Paris - upphandlades för att störta Kaddafi och överföra kontrollen över landets oljetillgångar till sina uppdragsgivare.
Färskare fall är Syrien och särskilt Ukraina, där det eftertraktade "regimskiftet" (försköning för att undvika att tala om "kupp") av det slag som Washington obevekligt driver för att omforma världen - och särskilt Latinamerika och Karibien - till sin avbild, uppnåddes tack vare ovärderligt stöd från EU och NATO. Det har resulterati ett blodbad i Ukraina som pågår än idag.
Victoria Nuland, USAs statssekreterare för Europafrågor, sändes av den osannolika mottagaren 2009 av Nobel fredspris till Maidantorget i Kiev för att visa sin solidaritet med demonstranterna, inklusive de nynazistiska grupper som senare med blod och eld skulle erövra makten, och till vilka den vänliga tjänstekvinnan överräckte kex och vattenflaskor mot törsten ochmed denna kärleksfulla gest visa att Washington, som alltid, stod på frihetens, de mänskliga rättigheternas och demokratins sida.
När denna "skurkstat" - som USA är på grund av sinasystematiska kränkningar av internationell rätt - utfärdar ett hot av det slag vi nu talar om, måste det tas på mycket stort allvar. I synnerhet om vi erinrar oss en gammal politisk tradition i USA som går ut på att iscensätta attentat mot sig själva som förevändning för en omedelbar militär insats.
De gjorde det 1898, när de sprängde kryssaren Maine i Havannahamnen. Det sände två tredjedelar av besättningen i graven och orsakade sådan upprördhet bland allmänheten i USA att Washington kunde förklara krig mot Spanien.
De gjorde det igen i Pearl Harbor i december 1941, där offrades 2 403 marinsoldater och 1 178 skadades i denna ökända manöver. Detta upprepades när USA kokade ihop ”incidenten” i Tonkinbukten för att "sälja" sina krig i Indonesien: den påstådda nordvietnamesiska attacken mot två USA-flaggade kryssningsfartyg – som senare avslöjades som en CIA-operation - gjorde att president Lyndon B. Johnson först utropade nationell krissituation och strax därefter krig mot Nordvietnam.
Maurice Bishop, på den lilla ön Granada, betraktades också som ett hot mot USA:s nationella säkerhet och störtades 1983 och utplånades av USA:s marinsoldater. Och den ifrågasatta attacken 11 september för att lansera "kriget mot terrorismen"?
Historien skulle kunna göras oändligt mycket längre.
Slutsats: ingen ska bli förvånad om Obama de närmaste timmarna eller dagarna ger sitt tillstånd till CIA eller någon av de andra underrättelsetjänsterna eller försvarsmakten att angripa något känsligt USA-mål i Venezuela. Till exempel, ambassaden i Caracas. Eller någon annan förfärlig operation mot oskyldiga, okända civila Venezuela som de gjorde med de "terroristattacker" som skakade Italien - mordet på Aldo Moro 1978 eller bomben som detonerade på tågstationen i Bologna 1980 – för att skapa panik och rättfärdiga ett ”svar” från imperiet med syfte att "återställa respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och medborgerliga friheter”. Långt senare upptäcktes att dessa brott begicks av CIA.
Kom ihåg att Washington stod fadder för statskuppen 2002 i Venezuela, kanske för att tillförsäkra sig oljeleveranser inför attacken mot Irak. USA lanserar nu ett krig på två fronter: Syrien/ IS och Ryssland och vill även nu ha en säker energibakgård. Allvarligt, mycket allvarligt. Detta fordrar aktiv och omedelbar solidaritet från de sydamerikanska regeringarna, enskilt som land och genom UNASUR och CELAC, och från ”Vårt Amerikas” – Latinamerikas och Karibiens - folkliga organisationer och politiska krafter för att avslöja och stoppa denna manöver.
