Val i Venezuela upptar all uppmärksamhet

Presidentvalet i Venezuela den 7 oktober upptar all uppmärksamhet i Latinamerika. Det är ett avgörande val, säger vem man nu frågar. Återkommande är att Latinamerikas kommande politiska öde ligger i händerna på de ca 19 miljoner venezolanska väljare. Så gott som samtliga politiska aktörer i Latinamerika har offentligt tagit ställning i det interna venezolanska valet. Lula, CFK och Mujica uttalade sitt stöd för Chavez medan Franco i Paraguay och både den chilenska regeringen och oppositionen för Capriles. Det sägs att Chavez tagit hjälp av brasilianska valexperter medan Capriles har en valstrateg från USA.

Huvudkandidaterna är (höger)oppositionens Capriles Radonski och nuvarande presidenten Hugo Chavez. Och båda har stöd från ett 20-tal partier och rörelser. Capriles i en allians som kallas Mesa de la Unidad (MUD) och Chavez i Gran Polo Patriotico.

Efter 14 år vid makten fanns i oppositionen en förhoppning att möta en sliten och regeringstrött Chavez. Dessutom spådde de att han skulle dö i cancer långt innan valet. Utgångspunkten för oppositionen var att vinna över besvikna, missnöjda och trötta Chavezväljare. Därför är budskapet relativt light, utan "konfrontationer"och långt från de återkommande hot om statskupp och revolter mot "diktatorn", som de tidigare (inte nu) kallade Chavez. Konceptet hämtas från Chiles opposition till Pinochet i folkomröstningen 1989. Att visa upp ett icke-konfrontatoriskt och fredligt alternativ utan att skrämma bort mjuka Chavezväljare. Capriles har lyckats bra med att genomföra en imponerande turné runt om i landet och att anordna massiva demonstrationer.

Strategin har trots allt funkat sisådär. Chavez dog ju inte. Den "sjuke" presidenten har varit aktiv i valkampanjen och trots trötthet och besvikelse från vissa grupper har Chavez väljarbaser återigen bekräftat sin lojalitet till sittande presidenten. De seriösa opinionsbyråerna som IVAD, Hinterlaces och Datanalisis, samtliga nära oppositionen, ger Chavez en vecka till valet ett försprång på mellan 12-20 %. Även Bank of America spår en seger för Chavez. 

Det mest slående är att oppositionen förlorat otroligt mycket mark i den politiska debatten.  Det är en rädd Capriles som tvingats lova att inte röra pelarna för Chavez politik de senaste 14 åren. Misiones, de sociala programmen som Venezuela gjort sig känd på i världen och som opposition så starkt kritiserade tidigare, ska vara kvar i en Capriles-regering. Samma sak med konstitutionen som infördes genom en folkomröstning 1999. Och oljebolaget PDVSA ska vara statligt och alliansen med Latinamerika ska fördjupas. Alla anställda i den nu stora offentliga sektorn ska behålla sina jobb. Programmet med bostadsbyggande ska fortsätta. För Capriles är Lulas politik ett föredöme men inte högern i Mexiko eller Colombia. Själv kallar sig Capriles "progressiv" och "centervänstern".

Högeroppositionen har snarare satsat i valkampanjen på att framställa regeringen som oduglig, korrumperad och icke-kompetent. Oppositionen ska inte ändra så mycket som att göra allting bättre.

Det är ett komplicerat scenario. Oppositionen lyckades välja via ett primärval en enig och stark kandidat och även hålla ihop fram till bara några veckor sedan. Då avslöjades att en expertgrupp tagit fram ett hemligstämplat dokument med nyliberala åtgärder (privatiseringar, bantad offentlig sektorn, en bantad PDVSA, avregleringar mm). Och då började avhoppen. Först en tidigare guvernör De Lima, sen en framstående oppositionell röst juristen Escarra, därefter parlamentarikern Ojeda och även lokala politiker. Sedan dök det upp en inspelning med en oppositionell parlamentariker Caldera som tog emot pengar från en magnat. I båda fallen tvingades oppositionen till defensiven.

Ett annat taktiskt problem för oppositionen har varit opinionsmätningar som ger med få undantag Chavez ett försprång som matematiskt är svårt att slå. Oppositionen har anklagat opinionsbyråerna för att vara köpta och hamnat i en omöjlig debatt i media med chefer för IVAD och Hinterlaces som tidigare stått de nära. Flera s k "spökbyråer" utan kontor och registrering (som Top Data, Polinomics Hercon) har från ingentans presenterat mätningar som ger Capriles en ledning. Det är till dessa mätningar som både oppositionen och också svensk media hänvisar till.

Schemel från Hinterlaces menar att allt pekar på att Chavez vinner och att endast en allvarlig händelse som påverkar folkets s k kollektiva psyket (läs attentatet tre dagar innan valet i Spanien 2004, s k 11-M) kan ändra valutgången. Därför kom gasexplosion i staden Amuay med 39 döda att i valdramatiken framstå som en "väntad" händelse. En annan märklig nyhet som gick ut i världen och som oppositionen använde i kampanjen var en påstådd massaker av ursprungsfolk Yanomami. Både journalisten Sujay Dutt i DN  och Sveriges Radio rapporterade om detta. "Massakern" visade sig vara påhittad.

En "nyhet" i denna valrörelse är att oppositionen denna gång inte använt sig av epitet som "diktatur" och "diktator". (Det kommer ni inte heller läsa eller höra förutom i extremhöger medier eller oseriösa journalister). Valkampanjen har trots enstaka konfrontationer mellan valaktivister varit med latinamerikanska mått mätt mycket lugn. Jämfört med exempelvis valen i Mexiko, Guatemala, Colombia med mord, dödshot och massaker, har den venezolanska valrörelsen varit i stort sett fri från allvarliga våldsamheter. De som spådde att det skulle bli väpnade konfrontationer och militär kupp eller som pratade om en intern maktkamp inom regeringen framstår återigen som oseriösa och tendentiösa.

Polariseringen i medierna är uppenbart. Statens medier gör kampanj för Chavez och de privata medierna kampanjar för Capriles. Med få undantag (ex. intervjun med Capriles högerhand i den statliga kanalen) får kandidaterna utrymme (utan vinkling) i motståndarens medier.  För att ni själva ska få en egen uppfattning gå in på oppositionens medier,  ex tidningarna El Universal och El Nacional eller TV-stationen Globovision och RCTV. Den sista är den TV-stationen som felaktigt sägs ska ha stängts, men den fortsätter sända som vanligt utan censur eller begränsningar. Och gå in på statens medier, tidningen El Correo del Orinoco och TV-stationen VTV.

Det totalt automatiserat valsystem får mycket berömt. Valdeltagandet beräknas nå 80 % (jämför med 45 % i Colombia). Oppositionens representant i valmyndigheten Vicente Diaz säger att valsystemet är säkert och utan möjligheter för valfusk. Jimmy Carter menar att valsystemet "is the best of the world". Chavez har offentligt sagt att han kommer att respektera valutgången, nu pressas Capriles för att han ska ge samma besked.

Nu i veckan kommer vi att översvämmas av "information" från valet i Venezuela. En förhoppning är att tendentiösa och vinklade nyheter blir undantag och att vi får bra och kvalitativ information.

Cristina v/s Christine

Veckans kanske mest omtalade dialog i Latinamerika, Argentinas Cristina Fernandez Kirchner (CFK) och studenter från Georgtown University. CFK passade på att bemöta IMF:s senaste attack mot Argentina. IMF:s Christine Lagarde hävdade i veckan att Argentina riskerade att få rött kort pga missvisande statistik. CFK svarade att Argentina inte är ett fotbollslag. men med tanke på Europas kris och statistiken från Grekland hade IMF både råkat ut för straff och frisparkar. CFK anklagade IMF för att vara en partisk domare som dömde för de utvecklade länderna, just de som orsakade krisen, och menade att IMF gick till attack mot Argentina för att landet inte följde IMF:s recept.

Statschefernas popularitet

Mexikanska opinionsbyrån Mitofsky mäter de latinamerikanska statscheferna. I topp finns Correa (Ecuador), Funes (El Salvador), Otto Perez (nyvald Guatemala) och Hugo Chachez (Venezuela). Sämst i botten återfinns Chinchilla (Panama), Lobo (Honduras), Pinera (Chile), Franco (Paraguay).

Intervju med Ramonet i Arbetaren

Journalistiken upplever i dag sin värsta kris någonsin. Det hävdar Ignacio Ramonet, välkänd spansk media­debattör och globaliseringsexpert. I dag är det inte journalister som står för de mest slående nyheterna utan bloggare och amatörer. Och trots att vi har tillgång till mer information än någonsin lever vi under ”demokratins censur”, säger Ramonet, när Arbetaren träffar honom under hans Sverigebesök. Läs mer här

Stockholms Fria har också en artikel om Ramonets besök i Malmö och Stockholm.

Dagstidningen Siglo 21 från Guatemala med Ignacio Ramonet

Jaime Barrios, bosatt i Sverige, skriver en kolumn i dagstidningen Siglo 21 (Guatemala) om Ignacio Ramonets besök i Sverige. Läs här

Robert Fisk : Al-Qaida tar betalt

Robert Fisk
17 september, 2012 The Independent 
En vän till mig i Damaskus ringde i veckan och var ganska nedstämd. ”Du vet, vi är alla ledsna för vad som hände Christopher Stevens. Det som hände var hemskt, och han var en stor vän till Syrien – han förstod sig på araber.” Jag lät honom slippa undan med det, trots att jag visste vad som skulle komma. ”Men vi har ett uttryck i Syrien: ´Om du föder en skorpion, då kommer den att bita dig. ´Hans meddelande kunde inte vara klarare'.

USA stödde oppositionen emot Libyens Muammar Gadaffi, hjälpte Saudiarabien och Qatar att ösa kontanter och vapen över milisen och har nu skördat virvelvinden. USA:s libyska ”vänner” har vänt sig emot dem, mördat USA:s ambassadör Stevens och hans kollegor i Benghazi och startat en Al-Qaidaledd anti-USA proteströrelse som har slukat den muslimska världen.

USA har fött skorpionen Al-Qaida och nu har den bitit USA. Nu stöder Washington oppositionen emot Syriens president Bashar al-Assad, har hjälpt Saudiarabien och Qatar att ösa kontanter och vapen till milisen (inklusive Salafister och Al-Qaida) och skulle oundvikligen bli biten av samma ”skorpion” ifall Assad störtades.

Min väns predikan var ju inte direkt i överensstämmelse med Syriens regeringspolitik. Assads argument går ut på att Syrien inte är Libyen, och att syrier, med sin historia, kultur, kärlek för arabism, etc. inte ville ha en revolution. Men araberna, uppretade på Hollywoods obscena lilla anti-profet video, har tillfälligtvis nästan lika mycket omskrivits av historien i Väst.

USA-medier har redan uppfunnit en annan berättelse, i vilken USA stödde arabvåren, räddade staden Benghazi när deras folk var på väg att förgöras av Gadaffis monstruösa gangsters – och har nu knivhuggits i ryggen av dessa falska Araber, i själva staden som räddades av USA.

Den verkliga berättelsen, däremot, är annorlunda. Washington stödde och beväpnade arabiska diktaturer under årtionden, med Saddam som en av våra favoriter. Vi älskade Mubarak i Egypten, vi beundrade Ben Ali från Tunisien, och vi är fortfarande passionerat kära i de autokratiska Gulstaterna, de gasstationer som nu betalar de revolutioner vi nu väljer att stödja – och åtminstone, under två årtionden, log vi emot Hafez al-Assad; och till och med kortvarigt, hans son Bashar.

Alltså, vi räddade Benghazi med vår luftstyrka och förväntade att arabvärlden skulle älska oss. Vi ignorerade sammansättningen på den libyska milis som vi stödde – precis som Clinton och Hague inte är så noga med make-upen på Fria Syriens Armé idag. Vi lyssnar inte till Assads varningar om ”utländska fighters” precis som vi till största delen ignorerade de Salafister som rörde sig bland de modiga män som slogs emot Gadaffi.

Gå ytterligare tillbaka, och vi gjorde till största delen samma sak i Afghanistan efter 1980. Vi stöttade mujahedin emot Sovjetunionen, utan att beakta deras teologi och vi använde Pakistan för att smuggla vapen till dessa män. Och när några av dem förvandlade sig till Talibaner och närde Osama bin-Ladin och skorpionen bet den 11 september, då skrek vi ”terrorism” och undrade över varför Afghanerna ”förrådde” oss. Samma historia igår, när fyra av USA:s Specialstyrkor dödades av sina otacksamma afghanska ”polisaspiranter”.

Det tragiska med denna patetiska cykel av händelser är att Assad är hårresande och att hans polisgangstrar har torterat och mördat tusentals oskyldiga, deras personal har utfört krigsförbrytelser och Syriens inbördeskrig konsumerar en generation som skulle bygga en nation istället för att fördärva den. Och nu har Turkiet tagit Pakistans roll, som en vapentunnel och ett vilo och rekreations centrum för Syrien mujahedin. Kommer Turkiet att bli ett Pakistan i Mellanöstern?

Syriens krig tar nu på sig skalet från Libanons 1975 – 79 konflikt: om du sympatiserade med Palestinier då var du anti Kristen – uttryckte du Kristen fruktan, då var du pro- Israel. I Syrien, där är regeringens brutala krypskyttar barnamördare. På andra sidan frontlinjen, är Fria Syriens Armé är romantiker; han gifter sig med en frontlinjes sköterska, endast ledsen för att familjen inte kan se efter småttingarna. Enbart antydan om att oppositionen kanske skulle utföra en tillfällig hemskhet, och en reporter tillfrågas – som jag blev - hur mycket han får betalt av Syriens mukhabarat s underrättelsetjänst.  

Och nu, över till Departementet för Hemlandets Sanning. När han hade mördats, då var Osama bin-Ladin en före detta. Ingen Arab revolutionär bar på hans bild. Men denna skruvade organisation har nu bestämt sig för att inkassera. Där av detta veckosluts al-Qaida rop till Egyptier för att fortsätta deras protester emot anti Muslim videon. Där av Benghazi. Skorpionen har sluppit in till de goda grabbarna. Allt du sedan behöver, är en Hollywoodsk stolle. Och lite hyckleri. För Washington säger motsträvigt, att de inte kan banna videon, eftersom detta skulle kunna sätta det fria ordet i fara – samma fria ord, som USA:s Diktatorer förbjöd sitt Arab folkunder så många årtionden.

Översättning: Ingemar Gimbell

Ignacio Ramonet på besök i Stockholm

Ignacio Ramonet, mediaexpert och tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique, på besök i Stockholm berättar om krisen för journalistiken. Här intervjuas han av Sveriges Radio.

Presidentvalet i Venezuela inne på slutspurten

Valkampanjen i Venezuela är nu i slutspurten, i huvudsak ger opinionsundersökningar en klar ledning för Hugo Chavez med 14-23 %. En opinionsundersökning (Varianza) ger högerns kandidat Capriles en ledning med 2 %. Presidentvalet är den 7 oktober.  Här en sammaställning från Reuters av samtliga opinionsundersökningar.

 Consultores  Feb   Mar   Mayo   Jun   Jul   Ago    Ago    Sep
 30.11        2012  2012  2012   2012  2012  4-7   18-21   2-6
 Chávez       57,5   57   56,8   57,8  58,6  57,2   57    56,5
 Capriles     26,6  27,4  27,1   29,7  31,3  33,3  33,7   34,4

 Hinterlaces   Feb   Abr   Mayo   Jun   Jul     1era      2da
              2012   2012  2012  2012   2012  quincena  quincena
                                                Ago       Ago
 Chávez        52     53    51    52     47      48        50
 Capriles      34     34    34    31     30      30        32

 IVAD         Feb 2012  Mar 2012  Mayo 2012  Jul 2012   Ago 2012
 Chávez          56       56,5      54,8       52,3      50,8
 Capriles       31,8      26,6      26,3        32       32,4

 Consultores 21  Mar 2012  Jun 2012  Ago 2012
 Chávez            46,3      47,9      45,9
 Capriles          44,8      44,5      47,7

 Varianzas     Feb    Abr   Mayo    Jun     Ago
              2012   2012   2012    2012    2012
 Chávez       49,2   49,3   50,7    50,3    49,3
 Capriles     46,3   45,1   45,5     46     47,2

 Datanálisis    Feb    Mar    Abr     Mayo    Jun    Jul
               2012   2012    2012    2012   2012   2012
 Chávez        49,5   44,7    42,9    43,6   46,1    46,8
 Capriles      34,5   31,4    25,7    27,7   30,8    34,3

 Gis XXI      Mar 2012  Abr 2012  Jun 2012  Jul 2012
 Chávez         54,8      56,5      57,8       56
 Capriles       22,2      21,3       23        29


* Nota: Los números no incluyen encuestas flash
 ** Fuente: Data de empresas encuestadoras compilada por Reuters

Colombias väg till fred, förhandlingarna börjar i Oslo

Fredsprocessen mellan den colombianska regeringen och FARC-gerillan, det 4:e försöket på 50 år, börjar ta form. Första datum för förhandlingar är satt till den 8 oktober i Oslo, Norge. Därefter kommer förhandlingarna flyttas till Havanna, Kuba.

Vad som hitills kommit ut är att varje part kommer få ha 10 personer i förhandlingssalen, 5 ordinarie och 5 suppleanter. Totalt får varje part ha med sig ett förhandlingsteam på 30 personer. Vilka som ska vara med i parternas start-10 meddelades i veckan via TV i bästa "Oscarsgalan".

I onsdag presenterade Colombias president Santos sin start-10. Ett gäng representanter från maktens centra. Förhandlingschefen  Humberto de La Calle är tidigare vicepresident och fd inrikesminister. La Calle har med sig ett gott rykte från den konstituerande församlingen som skrev en ny konstitution 1991. Santos garderar sig också gentemot polisen och militärerna genom att ta med två hårdningar i start-10, fd polisdirektören Oscar Naranjo och generalen Jorge Mora. Den sista nära allierad med fd presidenten Uribe, den enda som offentligt har avvisat en fredsförhandling med FARC. Även näringslivet har sin represent, Luis Carlos Villegas. Santos egna spelare i teamet är de fram till nyligen ministrar Frank Pearl och Sergio Jaramillo.

Igår var det FARC:s tur. Från Kuba och även det TV-sänt presenterade gerillan huvudförhandlarna. Chefförhandlare blir Ivan Marquez, medlem i högsta ledningen Sekretariatet och som betraktas som mest skeptisk till fredsförhandlingarna. Marquez har tidigare suttit i Colombias nationalförsamling för Unidad Patriotica, ett parti som ordagrant utrotades av paramilitärer, 2 presidentkandidater Jaime Pardo Leal och Bernardo Jaramillo Ossa, 8 parlamentariker, 13 ledamöter i delstatsförsamlingar, 70 ledamöter i kommunala församlingar, 11 borgmästare och ca 4 000 av partiets medlemar mördades. En annan förhandlare är José Santriz, jurist och en av gerillans ideologer, som tillhör den 30-manna ledningen Estado Mayor. Kanske det mest spektakulära utspel igår på presskonferensen var att FARC vill ha med Simon Trinidad  i förhandlingsteamet, en av gerillans mest kända ansikte, som kidnappades i Ecuador och utlämnades till USA, där han åtalades och fick 60 års fängelse. USA har snabbt avvisat gerillans begäran. Santos säger att Colombia inte kan påverka USA i denna punkt.

De sex punkterna på förhandlingsbordet är

1. Jordfrågan på landsbygden och fattigdomsbekämpning.
2. FARC:s inträde i landets politiska liv
3. Slut på den väpnade konflikten. Avväpning och demobilisering.
4. Sanning och skadestånd för den väpnade konfliktens brottsoffren
5.  Knarkhandel
6. Genomförande, verifiering och kontrasignering av en kommande fredsuppgörelse.