Vad kostar USA:s krigspolitik?

Om man vill veta vad Irakkriget hittills har kostat i pengar kan man dra intressanta slutsatser av rapporten från International Policy Studies om Irakkrigets kostnader.

Från mars 2003 till augusti 2005 har USA officiellt satsat 204 miljarder dollar på att föra krig i Irak (just nu, sept 2005, ligger ett förslag för godkännande i USA-kongressen om ytterligare 45 miljarder dollar till kriget, detta är inte medräknat).

Under år 2005 har krigskostnaderna varje månad uppgått till 5,6 miljarder dollar. Därmed överskrids Vietnamkrigets månadskostnader med 0.5 miljarder dollar.

Om vi räknar ihop det som innan årets slut i rena pengar med största sannolikhet kommer att ha satsats på Irakkriget så hamnar vi på siffran 250 miljarder dollar (c:a 1850 miljarder kronor). Den verkliga ekonomiska kostnaden för kriget är dock mångdubbelt högre.

Till dessa siffror måste läggas de indirekta kostnaderna. T ex så tillkommer 220 miljarder dollar i räntekostnader fram till år 2010 för de lån som täcker upp det rekordstora budgetunderskottet. Av de sammanlagt 210 000 Nationalgardister som varit inkallade i Irak räknar man med att 30 000 arbetar i egna småföretag och att dessa förlorat ekonomiskt på frånvaron av företagaren. Dessutom har IPS räknat ut att varje inkallad Nationalgardist förlorat i genomsnitt 4 000 dollar om året på att vara inkallad i kriget.

Enligt IPS-rapportens kalkyler så är åtminstone 5 dollar av det höjda oljepriset per fat orsakat av Irakkriget och om kriget fortsätter till 2010 så kommer detta att ha orsakat en extrakostnad på 119 miljarder dollar för USA:s ekonomi.

Till detta kommer kostnader för sjukvård för de 1 0000-tals allvarligt skadade och krigsinvalidförsäkringar. Enligt en artikel i New York Times av Harvardekonomen Linda Bilmes så kommer detta under närmaste 45-årsperioden att kosta statskassan 315 miljarder dollar.

Till detta kan läggas kostnaderna för Afghanistankriget som hittills krävt 66 miljarder dollar. Enligt Linda Bilmes så kommer kriget om det fortsätter fem år till att ha kostat USA:s medborgare sammanlagt 1,4 biljoner dollar (= 10,500 miljarder kronor = Sveriges BNP fem gånger!).

CEPAL:s rapport om fattigdomen i Latinamerika

Det ekonomiska FN-organet i Latinamerika CEPAL har utifrån Milleniemålen gjort en kartläggning över Latinamerikas fattigdomstillstånd.

Antalet fattiga i Latinamerika uppgår till 222 miljoner, ca 43 % av befolkningen. 96 miljoner människor i Latinamerika (18,6 % av befolkningen) lever i extrem fattigdom. 52 miljoner av de som lever i extrem fattigdom finns i urbana delar och ca 45 miljoner i landsbygden.

Endast Argentina, Chile, Costa Rica, Kuba och Uruguay kommer att uppnå FN: s Milleniemålen år 2015.

Den amerikanska kontinenten ligger sämst i världen när det gäller befolkningens inkomstfördelning. Den fattigaste femtedelen (1/5) av befolkningen får mellan 2,2 % (Bolivia) och 8,8 % (Uruguay) av inkomsterna. Medan den rikaste 1/5 erhåller mellan 41,8 % (Uruguay) och 62,4 % (Brasilien).

• I de flesta länderna i Latinamerika får den rikaste 1/5 mellan 10 och 16 gånger mer än den fattigaste 1/5. I Brasilien och Bolivia är klyftan mellan fattiga och rika 20 respektive 26 gånger.
• Den officiella arbetslösheten har ökat från 6,9 % (1990) till 10 % (2004). Hälften av sysselsättningen utgörs av informella arbeten utanför den reguljära arbetsmarknaden och lågproduktiv jordbruksaktivitet.

År 2002 hade 43 % av kvinnorna över 15 år i de urbana områden ingen inkomst (jämf. män 22 %). På landsbygden uppgick siffran till 57 %. 61 % av de gifta kvinnorna i fattiga hushåll har ingen egen inkomst (42 % i icke fattiga hushåll). En svart kvinnans genomsnittliga lön i Brasilien motsvarar endast 32 % av en vit mans lön (jämf. för kvinnor i sin helhet är 66 %). Kvinnors lön i Latinamerika uppgår till ca 69 % av männens. En av tre kvinnor har utsatts för våld, 33 % för sexuellt våld och 45 % för hot. I Mexiko har ca 48 % av de gifta kvinnorna usatts för våld.

2 av 5 fattiga i Latinamerika är barn. 41 miljoner barn mellan 0-12 år och 15 miljoner mellan 13-19 år lever i extrem fattigdom. I cirka hälften av de latinamerikanska länderna är över 30 % av de som lever i extrem fattigdom barn. I Bolivia, Honduras och Nicaragua uppgår siffran till 45 %. Skolgången påverkas också av fattigdom, endast 62 % av flickor mellan 13-19 år som lever i fattigdom går i skolan medan för pojkar i fattiga hushåll är siffran 64,1 % (snittet för regionen är 93 %). Barndödligheten uppgick år 2003 till 25,6 per 1 000 födslar. Haiti har högsta barndödligheten i Latinamerika med över 60 per 1 000 och Kuba har den lägsta siffran med ca 5 per 1 000 födslar.

Fattigdomen bland ursprungsbefolkningen och svarta är mellan 1,6 gånger (Colombia) och 7,9 gånger (Paraguay) större än resten av befolkningen. Endast Costa Rica och Haiti visar ingen större skillnad. I Brasilien lever 71 % av de svarta i fattigdom ( jämf. med 37,5 % av den vita befolkningen) och 71 % av de som lever i extrem fattigdom är svarta.

Mer än 10 % av Latinamerikas befolkning lider av undernäring. 4, 2 miljoner barn under 5 år är undernärda. Högsta siffran har Guatemala där 24% av barnen är undernärda och lägst har Chile med 0,8 %, följd av Venezuela och Kuba med 4 %. Latinamerika producerar tillräcklig med mat. De flesta länder har ett snitt över 2 500 kilokalorier (Kcal) per person och dag, (rekommendationen är en mininivå på 1 815 Kcal). Men p.g.a. en ojämlik resursfördelning och snäv konsumtion går många miljoner människor i Latinamerika hungriga. En jämförelse mellan Brasilien och Kuba ger oss ett exempel på detta. Både Brasilien och Kuba har ett snitt i kaloriintag på 3 000 kcal per person och dag. I Brasilien är dock 9 % av Brasiliens befolkning undernärda medan på Kuba hamnar siffran under 3 % . Colombia har ett snitt på 2 600 kilokalorier samtidigt som 13 % av befolkningen lider av undernäring.

Rapporten konstaterar att de offentliga sociala utgifterna i förhållande till BNP är mycket låga. Snittet för Latinamerika ligger på 13,8 % av BNP, El Salvador spenderar lägst 4,2 % av BNP och Uruguay och Panama högst ca 25 % (jämf ca 27 % i EU och 31 % i Sverige). Den låga offentliga satsningen i sociala ändamål har ett starkt samband med de låga offentliga skatteintäkterna, ca 16,8 % av BNP (jämf. EU 36,3 %). Ett annat strukturellt problem som hindrar en större investering i bekämpningen av fattigdomen är utlandsskulden som uppgår till ca 750 miljarder dollar (år 2003), som motsvarar 46 % av BNI eller 160 % av exporten. Skuldtjänsten ligger på ca 29 % av exportintäkterna.

Resursbehovet för att bekämpa extrem fattigdomen motsvarar 2,5 gånger mer än vad Latinamerika får i bistånd från den rika världen (ca 5,063 miljarder dollar). Det s.k. individuella familjerelaterade biståndet, pengar som släktingar i den rika världen skickar till släktingar i fattiga länder, uppgår nu till ca 45 miljarder dollar (år 2004). Detta penningflöde överträffar långt ifrån biståndet och i flera länder de direkta utländska investeringarna. I Centralamerika omfattade det familjerelaterade biståndet 8,8 % av BNI och var fyra gånger större än de utländska direkta investeringarna, i Ecuador uppgick det till 6 % av BNI och Bolivia 5 %.