Systemskiftet i skolan

Skolsystemets systemskifte har medfört starkt förändrade villkor både för elever och lärare. Två huvudelement som stått i centrum för denna förändring är "valfrihet" och idén om "eleven i centrum". I den svenska skoldebatten hörs begreppen gång på gång likt ett mantra och de senaste åren har de förverkligats i form av skolplan, skolpeng och privata eller friskolor.

Under 1980- och 90-talet drog en förändringsvåg fram över den svenska skolan. Inriktningen i förändringsprocessen, som kommit att kallas systemskifte, har hela tiden varit att skolan måste anpassa sig till den nya tiden, skiftet mellan industrisamhället och kunskapssamhället.

I det nya kunskapssamhället, hette det, kan inte skolgången styras centralt utan måste anpassas till en föränderlig värld. En global värld som kännetecknas av flexibilitet, snabba förändringar, risktagande och av åtskilliga valmöjligheter.
Skolideologerna menar därför att den offentliga central- och detaljstyrningen inte är effektiv nog att bemöta den nya tiden, i ett modernt samhälle krävs ett skolsystem som ger varje individ möjlighet att välja själv och ta ansvar för sin egen utveckling.
Centralt i denna förändring var för det första decentraliseringen som genomfördes av socialdemokraterna under 80-talet och som innebar att kommunerna fick huvudansvaret för skolan, för det andra den borgerliga s.k. valfrihetsrevolutionen i början av 1990-talet som gjorde det allt enklare att driva skolor i privat regi och för det tredje att beslutsfattandet om skolgången, alltifrån val av skola, ämne och program till inlärning, fördes över från det offentliga till enskilda individer.
"Valfriheten", att genom konkurrensutsättning och privatisering göra det möjligt för föräldrarna att välja skola samt program och olika kurser, har varit en mycket viktig om inte central faktor i decentraliseringen av skolan. "Eleven i centrum", att eleven tar ansvar för sitt eget lärande, är den dominerande kunskapssynen och också synen på lärandet som trängt igenom med omstruktureringen.