Vänsterkandidaten leder i Ecuador

Återigen är det val i ett latinamerikanskt land och valet står mellan högern och en antinyliberal vänster på frammarsch. Vänsterns kandidat Rafael Correa leder alla opinionsundersökningar. Motståndaren är högerns kandidat Alvaro Noboa, landets rikaste man, ägare till över 100 företag och banankungen i Ecuador. Ingen av dem kommer att vinna i första omgången, men vänstern har en bra chans att vinna i den andra. Tyvärr har ursprungsbefolkningens starka organisation CONAIE och dess politiska gren Movimiento Pachakutik lyft fram en egen kandidat som inte har mycket stöd, men kan komma att stödja Correa i den andra omgången. CONAIE har efter den misslyckade alliansen med Lucio Gutierrez, som för 4 år sedan vann presidentvalet och som efter valet visade sig ha hemliga avtal med USA:s ambassad, vägrat att gå i allians med Correa.

Det som står på spel i valet är fyra viktiga frågor där högern och vänstern i Ecuador tar tydliga ställningstaganden.

- Vänsterkandidaten är emot ett frihandelsavtal med USA. I Ecuador växer motståndet mot USA: s försök att ansluta landet till ett bilateralt frihandelsavtal. Brasilien, Argentina och Venezuela har satt stopp för USA: s planer att ansluta hela kontinenten till frihandelsavtalet ALCA. Nu försöker USA trots det folkliga missnöjet istället ingå sådana frihandelsavtal med enskilda länder, så som nyligen skett med Peru och Colombia. Vänsterns kandidat Correa förordar i stället att Ecuador ska närma sig MERCOSUR.

Frihandelsavtalet med USA, som planerats bakom lykta dörrar, går ut på att för USA-bolagen öppna Ecuadors ekonomi med billig arbetskraft, värdefulla naturtillgångar och en rik biologisk mångfald. Detta sker samtidigt som USA kommer att fortsätta att skydda sin marknad från ecuadorianska jordbruksprodukter. USA påtvingar Ecuador en patentlag, som går längre än WTO-avtalets regler och som i praktiken ger läkemedelsföretagen i USA monopol på licenser och medicintillverkning. Dessutom ger avtalet USA-bolagen helt unika möjligheter att stämma Ecuador om Ecuador upprättar vad USA betraktar som ”handelshinder” i form av lagstiftning på arbetsrättens område eller när det gäller miljöskydd.

- Correa vill att Ecuador ska ha mer kontroll över naturtillgångarna. Ecuador är rik på olja, men oljebolag som spanska Repsol och USA:s OXY och KERR-McGEESSO har kontroll över oljeproduktionen med katastrofala följder för landets inkomster, miljön och i synnerhet ursprungsbefolkningen. Vänsterkandidaten Correa menar att det första hans regering ska göra är att se över avtalen med oljebolagen, "av 5 oljefat tar oljebolagen 4 och landet får 1, det är oacceptabelt", för det andra ska man gå igenom avtalen och göra en utvärdering då oljebolagen bryter medvetet mot dem. Correa förespråkar en mer aktiv statlig kontroll över oljetillgångarna.


- Militära baser i Ecuador. USA har en flygbas i norra Ecuador, Manta, som man använder i sitt krig i Colombia. Correa vill stänga basen och stoppa USA:s militarisering av gränsen till Colombia. Basen i Manta används av USA i den s k Iniciativa Regional Andina som är en utvidning av Plan Colombia, som nu ska omfatta hela den andinska regionen.

- En ny konstitution. Liksom i andra länder i Latinamerika skrevs den nuvarande konstitutionen av det gamla korrupta politiska etablessimanget. Nu vill vänsterkandidaten att så som i Venezuela och Bolivia kalla samman en konstituerande församling som ska skriva om Ecuadors grundlag.

icke-spridning och stopp av kärnvapenproven, nästa?

Nordkoreas atomprov är allvarligt och bör fördömas, inte för att det är just Nordkorea utan för att kärnvapen och spridningen av kärnvapen är förödande för världsfreden. En ansträngning från Sverige och andra länder som inte har kärnvapen måste nu göras för att i FN och säkerhetsrådet lyfta frågan om sammanbrottet för icke-spridningsavtalet NPT och stoppet av kärnvapenproven. Och där gör Nordkorea gemensam sak med bl a USA, Israel, Pakistan och Indien. Henrik Salander, UD:s chef för ickespridning och exportkontroll, klargör detta i en intressant intervju i Svd. Här nedan ett kort utdrag.


Varför säger Blixkommissionen (som i våras lade fram en rapport med 60 rekommendationer till världens ledare) att USA måste ta på sig ett särskilt ansvar för stoppet av kärnvapenproven?

– Resonemanget är att USA ligger långt före alla andra och därför borde gå i bräschen för att avtalet träder i kraft. USA skulle gynnas mest av alla av ett förbud. En amerikansk ratificering skulle öka pressen på de andra. Men Washington väljer att behålla handlingsfrihet med möjlighet till egna prov. USA planerar att hjälpa Indien med kärnteknik, trots att Indien inte är med i NPT och har skaffat egna kärnvapen.

Hur påverkar det andra länder och kärnvapenspridningen?

– Från spridningssynpunkt är det inte alls bra. Det går emot huvudidén i NPT (rätt till kärnkraftshjälp om man avstår från kärnvapen) och ger Indien möjlighet att tillverka fler vapen, vilket Pakistan och kanske även Kina kommer att reagera på. Iran med flera anser naturligtvis att det är dubbelmoral när indiska och israeliska kärnvapen anses vara ok. Jag har förståelse för synpunkten. Men Indien och Israel är tyvärr inte bundna av NPT.

Statskupp i Bolivia ?

Från flera håll varnas det för statskupp i Bolivia. Statsvetaren bosatt i Mexiko Heinz Steffan Dietrich menar att en statskupp, precis som mot Chavez 2002 och Allende 1973, är i sin linda. USA, EU och de multinationella oljebolagen pekas ut som anstiftare.

Så, vad är sannolikheten? Knappast skulle jag säga från avstånd. Tre saker pekar på att en statskupp är ogenomförbar just nu. För det första, har Evo Morales regering lyckas sätta igång ett antal djupgående reformer utan att landet hamnat i ett generellt ostabilt läge. Motsättningar finns men är partiella. För det andra har Evo Morales regering ett massivt stöd bland befolkningen och en stark uppslutning för de reformer som nu genomförs; den nya konstitutionen, jordreformen och nationaliseringen av gas och olja. För det tredje är styrkeförhållandet på kontinenten ett annat än vad det var under Allende-tiden, som gör det svårare för ex USA att öppet och direkt regissera en statskupp.

Dock kan inte en statskupp uteslutas. Under sena 70-talet och början av 80-talet var Bolivia landet i Latinamerika med flest statskupper, ett tag var det statskupp varannan månad. Totalt har 189 statskupper genomförts. Evo Morales har själv sagt att ”en intern och extern sammansvärjning mot demokratin, min regering och Bolivia har satts igång i landet”

Vad som händer är att sociala konflikter i ett mycket fattigt och ojämlikt land som Bolivia utnyttjas av högerkrafter för att störa en regering med stark social uppslutning.

Högerns strategi, i ett läge då de förlorat den politiska makten, är att utnyttja alla konflikter som uppstår för att störa och sätta käppar i hjulet för reformerna. Men de kan knappats stoppa dem. Helgens gruvkonflikt i Huanuni med 16 döda och 60 skakade uppstod av konfrontationer mellan statsanställda gruvarbetare och s k ”fria” gruvarbetare ansluta i kooperativ. Gruvkonflikten är ett resultat av att staten återtar kontrollen av gruvfyndigheter och har då hamnat i konflikt med de ”fria” gruvarbetare (de flesta arbetare som tidigare avskedats när gruvorna privatiserades) som ser sitt leverbröd hotat.

MST om presidentvalet i Brasilien

Utgången i presidentvalet i Brasilien är rätt så given, Lula vinner (osäkert dock om det blir direkt i första valomgången). Men det viktiga är att kunna läsa det politiska läget och vad som kommer härnäst. Joao Pedro Stédile, ledaren för den starka De jordlösas rörelse (Movimiento sem Terra MST) ger i en intervju i argentinska Pagina 12 en intresant bild av läget. Här kommer en kort version av intervjun. Läs hela intervjun här

Om valet
- Vi gör en invecklad analys om styrkeförhållanden i landet. Vår bedömning är att Lulas inte var en vänsterregering. Det var en kluven/vacklande regering, i vilken höger-, center- och vänsterkrafter samlevde. I vissa områden, behöll högern sitt inflytande och kraft, i synnerhet i den ekonomiska politiken. I andra områden har vänstern haft inflytande, som exempelvis, genom att sätta stopp för privatiseringarna och inom utrikespolitiken där Brasilien varit mer självständigt och lyckas bromsa ALCA. Bönderna kommer med stor majoritet att lägga sin kritiska röst på Lula. De anser att de andra kandidaterna är ännu sämre, och att vi med Lula kommer att ha en sammansatt regering, där vänstern kan komma att ha en viss tyngd.

Om Lulas arbetarparti PT
- Förändringarna i Brasilien beror inte på politiska partier som PT. Det hänger framförallt på att de sociala och politiska rörelserna lyckas samla krafter för att återuppbygga en massrörelse. Från det kommer vi att kunna konfrontera igen nyliberalismen och bryta det nuvarande styrkeförhållande. Min förhoppning är att detta sker under Lulas andra mandat.

Om vänsterkandidaten Heloisa Helena som samlar ca 8 % av väljarkåren
- Heloisa Helena representerar inte ett utvecklingsalternativ för Brasilien. För det första, har hon ingen social bas (samhällsklass) bakom sig i Partido Socialismo y Libertad, eller bakom hennes kandidatur. Med det vann hon karaktären av en protest och missnöjeskandidat mot PT. Hennes diskurs sökte aldrig debattera kring alternativ eller om landets framtid, och hamnade i det enkla anklagandet, som inte hjälper att samla stöd för de förändringar som landet behöver. Hennes röster (stöd) kommer liksom för socialdemokraten Geraldo Alckmin från den övre medelklassen med högskolestudier. Men det alternativet har ingen framtid.