Om medier och yttrandefrihet i Venezuela

1.Måltavlan för kampanjen mot Venezuela är just nu yttrandefriheten. Som ett mantra sprids nu via västerländska medier att yttrandefriheten i Venezuela stryps och att all oppositionell media förbjuds. Detta är långt ifrån sanningen. Myndigheterna i Venezuela har beslutat att inte förlänga RCTV:s rätt att sända via marknätet. Däremot kan och får RCTV fortsätta sända via Kabel-tv och med all sannolikhet kommer RCTV att fortsätta sina tv-sändningar.

2. Det finns inget land i Latinamerika där oppositionen har en sån makt över media. Av de 20 största medier kontrollerar högeroppositionen 12 (TV: Globovision, RCTV, Televen, Venevision, TV Venezuela, Dagstidningar: El Universal, El Nacional, El Nuevo Pais, Tal Cual, El Mundo Radio: Radio Caracas Radio och Union Radio). Regeringen/vänstern kontrollerar 6 (TV: Venezuela de Television, ViveTV, Telesur, Dagstidningar: Vean Radio: YVKE-radio och Radio Nacional) och två tillhör inte nån av de två politiska lägren; dagstidningen Las Ultimas Noticias och radiostationen Tropical.

3. Eftersom den partipolitiska oppositionen är i kris fungerar de privata medierna i praktiken som opposition. Nyhetssändningar och samhällsprogram är partiska inslag mot Chavez-regering. Under den stora blockaden och strejken 2001-2002 organiserad av oljeindustrin sände tv-kanalerna i genomsnitt 700 reklaminslag varje dag till stöd för strejken. Grövst var det under statskuppen 11 -13 april 2002, då TV-kanalerna Venevision, RCTV, Globovision och Televen ersatte sina vanliga program med anti-Chávez-inslag, vilka endast avbröts av reklaminslag som uppmanade tittarna att gå ut på gatorna: "Backa inte ett steg! Ut! Gå nu!" Reklamsnuttarna finansierades av oljeindustrin och sändes gratis som "public service-meddelanden". TV-stationen Venevisión var värd för möten för kuppmakarna och medan medierna ”informerade” om Chavez "avgång" infördes en total nyhetsmörkläggning om de hundratusentals människor som ute på gatorna demonstrerade för att återinsätta honom. I stället valde tv-kanalerna att under kuppdagarna visa Pretty Woman och tecknade filmer med Tom och Jerry.

4. RCTV ägs av koncernen 1BC som är det näst största medieföretaget i landet med en omsättning på mer än 300 miljoner dollar om året (över 2 miljarder kronor). 1BC äger tv-kanalen RCTV, radiostationen RCR, skivaffärskedjan Recordland och flygbolaget Aerotuy. RCTV kontrolleras av Marcel Granier som gjort stora förmögenheter på vapenhandeln. Granier är representant för General Dynamics som tillverkar bl a stridsflygplanet F16, Abrams tanks och annat vapen som idag används i USA:s ockupation av Irak. Granier/RCTV fick 1987 sin sändningskoncession via marknätet förlängd i 20 år per ett dekret av den då sittande presidenten Lusinchi. Granier och medieföretaget fick i gengäld bl a avskeda regeringskritiska journalister som José Vicente Rangel (fram till förra året vicepresident), Federico Álvarez y Alfredo Tarre Murci.

5. Venezuelas privata tv-kanaler ägs av två rika familjer (Granier-Phelps och Cisneros) och landets mediemonopol ligger bland de högsta i hela Latinamerika. 85% av reklamintäkterna går till Granier-Phelps 1BC och Cisneros Venevisión. Dessa två TV-bolag har kontroll över 66 % av TV och radiosändningarna och producerar 80 % av det som sänds i Venezuela. Det största mediebolaget Venevisión som kontrolleras av Gustavo Cisneros har enorma investeringar i Latinamerika och USA (Chilevisión, Caracol, Caribean Communication Network, tv-bolagen i USA Univisión och Galavisión mfl). Venevisión har vinster på nära 5 miljarder dollar om året.

Apartheid muren och restriktioner knäcker Palestina

Ingen munter rapport precis den som Världsbanken presenterade igår om de ekonomiska konsekvenserna av Israels ockupation av Palestina. De restriktioner som Israel påtvingat palestinierna i de ockuperade områdena knäcker Palestinas ekonomi.

- Palestinierna förvrägas tillträde till stora områden av Västbanken, Jordandalen, östra Jerusalem, vägar och andra "stängda" områden. Enligt världsbanken har inte palestinierna tillträde till över 50 % av Västbankens mark.

- Israels mur i Palestina, Västbankensbarriärer och system av väg- och zonrestriktioner ökar kontinuerligt i omfattning. I mars uppgick dessa "restriktioner" till 546 stycken, 44 % fler än november 2005.

- Palestinierna förbjuds att använda över 41 huvudvägar i Västbanken. Dessa är till för de israeliska bosättarna och för internationella myndigheter.

-De israeliska restriktionerna har delat det ockuperade Västbanken i tio ekonomiskt isolerade enklaver.

Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver i en ledare:

"Even a government that, due to its weakness, is not currently capable of working to resolve the conflict with the Palestinians cannot free itself of its obligation to manage the occupied territories in a way that enables people to live there. The Palestinian population cannot wait patiently for the final Winograd report on the Second Lebanon War or the results of the Labor Party primaries, because in the meantime it is living in the cruel reality described in the World Bank report released this week. The particularly harsh report shows that Israel continues to take into consideration only the settlers' needs, while abrogating even the minimal needs of the Palestinians".

Gaviria: Häxjakt på oppositionen i Colombia

Flamman publicerar idag min intervju med den colombianska oppositionens ledare, Carlos Gaviria. Läs här

Högervindar i Europa

Europa rör sig inte mot mitten, utan snarare mot höger. Allt från de antisemitiska tvillingarna Kaczynski i Polen till den medialt starka Berlusconismen, från extremhögern som tar sig in i maktsfären hand i hand med den traditionella högern (som egentligen aldrig övergav den), till Storbritanniens Blairismen, som nu lämnar efter sig ett stort ras (till konservatismen).

Det är mellanskikten som rör sig mot höger. Det är mellanskikten som belägrade av mediekampanjer om massinvandring och mikrokriminalitet söker sig till höger i sitt ivriga försvar av den konsumentinriktade välfärd. En välfärd som de anser är en privat rättighet och inte en gemensam tillgång. Mer säkerhet vill de ha, men mer osäkerhet kommer högern att ge dem, och ju mer säkerhet de kräver desto mer kommer de att rösta på högern. Det är lättare att individualisera fienden i andra, i synnerhet hos invandraren, än att, och mellanskikten med sin atomisering är oförmögna till det, se andra möjliga världar.

Sarkos seger i Frankrike är det definitiva slutet på gaullismen. Det är slutet på den radikala konservatismen som lyckades med att både besegra Vichy och '68-rörelsen och dra Frankrike ur det algeriska slakteriet. Gaullismen bidrog också till att hålla Frankrike utanför den råa nyliberala vintern. Paradoxallt nog besegras Gaullismen av en Sarkozy som stolt definierar sig som höger och "USA-vän".

Sarkos seger är också en seger för Bush och Rumsfeld. Det “gamla Europa” Frankrike-Tyskland, som för fyra år sedan visste avvärja det irakiska slakteriet, finns inte längre. Utan tvekan skulle Merkel och Sarko stödja USA:s invansion av Irak.

Även den politiska vänstern förflyttar sina positioner i takt med mellanskikten. I stort sett är socialdemokratin på marsch mot mitten, inte enbart Blair, även i Italien med det Demokratiska partiet, i Frankrike där en viktig del av franska socialistpartiet är på väg att alliera sig med högerpolitikern François Bayrou och i Tyskland där socialdemokratin bekvämt regerar med Kristdemokraterna. Logiken är inte svårt att förstå. Det går inte att förbise siffrorna. Om de stannar på vänsterkanten ställer de sig utanför köttgrytorna. Men om de regerar med höger-centern kan de inte föra en vänsterpolitik. På det sättet tvingas "vänstern" om den vill regera ge mellanskikten vad de vill ha: högerpolitik. Och om väljarna skulle återvända till vänstern, kommer de att hitta ett tomt rum, tömd av post-ideologiska politiker.

Närmare atlanten, Sarkozys Frankrike

Ingen tvekan om att det gamla Europa, Tyskland-Frankrike som tidigare med Chirac och Schröder åtminstone i retoriken haft en egen ståndpunkt i den internationella politiken, är på väg att närma sig Bush. Sarkozys seger i presidentvalet förstärker den trasatlantiska alliansen Europa-USA. Annat vare för några år sedan när USA startade invasionen i Irak och Frankrike-Tyskland höjde rösten.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har sen tidigare sökt en starkare allians med USA och den nyvalde franske presidenten Sarkozy är ju som han själv säger "USA-vän". Sarkozy stöd till USA:s krig i Irak är känt och han är också varm anhängare av "kampen mot terrorismen". Blair kommer nu för första gången att inte stå ensam i BUSH-hejarklacken, det blir en trio, en stark trio (Nico, Angy and Tony).

Slutet på Blairismen?

Valresultaten i Storbritannien måste ses i första hand som slutet på blairismen och ett hårt nederlag för tredjevägens socialdemokratin. Hur och vem nu tar över i den marknadsliberala socialdemokratin återstår att se, dock är det klart att det kommer att röra om i den interna konfrontationen mellan den marknadsliberala 3:e vägen som varit ledande i den europeiska socialdemokratin och den mer välfärdsvänliga delen knuten till arbetarrörelsen. Det kanske är så att de lokala valen kommer att få mer effekt i den europeiska socialdemokratin än i Storbritannien (med Skottland som undantag). Om Royal (som hör hemma i Blairismen) förlorar i Frankrike kommer detta ännu mer att accentueras.

New Labors försvagning har stärkt de nationella separatistiska partierna i både Wales och Skottland. I brist på alternativ har de konservativa Tories fått missnöjesrösterna i England. Men förutom SNP i Skottland har dock de lokala valen inte medfört större sensation. New Labor tappade rejält men inte tillräckligt mycket (åtminstone inte i England och Wales), Tories fick inget genombrott som de behövde för att utmana laborregeringen, Liberaldemokraterna lyckades inte denna gång heller fullt ut, och varken fascisterna i British National Party (BNP) eller det progressiva gröna partiet fick stor utdelning av missnöjet med Blair (framförallt bland arbetarklassen).

Fascisterna i BNP hade denna gång ställt upp med mer än 750 kandidater och satsade mycket på att ta hem röster i arbetarklassområden där New Labor tidigare haft stor majoritet. Men tack och lov förlorade de stöd i starka områden som Burnley som är det valdistrikt där de för ett antal år sedan fick sitt första valgenombrott. Men tyvärr i vissa områden blev de det tredje största partiet, som i Stoke-on-Trent.

För vänstern gick inte valet helt strålande. De gröna fick 110 platser i Englands kommunala parlamenten (inte illa, men inte tillräckligt bra) och tappade i Skottland men är kvar och kan komma att ingå i majoriteten, Galloways Respect ställde upp i 25 lokala val och fick 3 platser (och har nu totalt 20 ledamöter), Skotska Scottish Socialist party (SSP) förlorade alla 6 platser i det skotska parlamentet pga av splittring som gjorde att en av ledarna Tommy Sheridan gick till val med ett nystartat parti Solidarity (som inte heller lyckades). Det kanske mest sensationella nyheten inom vänstern är att det lilla brittiska kommunistpartiet (CPB)för första gången på över 30 år ställde upp i val med egna kandidater (i Wales). Tidigare har de alltid stött Labors kandidater som ett sätt att inte splittra arbetarrörelsens röster.

Nyanserad analys behövs i konflikten Ryssland-Estland

Den upptrappade konflikten mellan Estland (nu med stöd av USA och NATO) och Ryssland är en fortsättning på en konfrontation som pågått en längre period. Media har i första hand fokuserat på hur Ryssland mer och mer går mot nationalism och en förstärkning av en odemokratisk centralmakt. Men det som glöms bort är de antiryska och reaktionära strömningarna i Estland. Konflikten om statyn är ett uttryck för en antirysk våg med klara rasistiska tongångar, med öppen diskriminering av medborgare med rysk påbrå.

En annan viktig aspekt som kommer fram i uttalanden från väst, ex från Carl Bildt, är hur man från väst utnyttjar konfrontationen för att vilja isolera Ryssland. I synnerhet försöker USA att öppna en kil mellan EU och Ryssland.

Det är läget att nyansera analysen, att inte enbart se Ryssland som boven utan att också kritisera Estland för kränkningarna på sin ryska befolkning, och fokusera mer på hur andra stormakter utnyttjar konfrontationer för egna syften. Som John Hörnqvist skriver i en kommentar:


"Utgår man från det skulle man sedan kunna kritisera dåligheter hos både den estniska regeringen (genom att peka på hur dess nuvarande agerande stärker de etniska motsättningarna i landet) och den ryska (som verkligen kör ett stormaktsspel även när den inte har några goda skäl att lägga sig i) samtidigt som man sätter fingret på det som verkar vara det bakomliggande syftet (men vilket aldrig diskuteras i offenligheten) hos i alla fall NATO och USA, att öka klyftan mellan Ryssland och EU".

bye, bye IMF och världsbanken

Venezuela drar sig ur IMF och världsbanken. Chavez sa igår i sitt första majtal att han vill snarast skriva under utträdet. Detta var ju så klart väntat. När Venezuela förra månaden slutbetalade i förväg skulderna till IMF och världsbanken, lån som gick ut år 2012, var det givet att nästa steg var att gå ut ur dessa två organisationer som mer drabbat än hjälpt Venezuela.

Landet har i över 30 år varit beroende av IMF och världsbanken och fick sin höjdpunkt 1989 när skulden till dessa två organ var uppe i 25 miljarder dollar och den sittande regeringen annonserade att man inte kunde betala av. Carlos Andres Perez, korrupt president (s), gick med på ett av IMF och världsbankens ökända åtgärdsprogram, något som omgående orsakade en folklig resning, kallad Caracazo. Regeringen svarade med våld och mord. Det var början på slutet för nyliberalismen i Venezuela.

Italienska vänstern, enighet och mangfald

En for oss marklig sak med den italienska politiken ar hur politiker och andra i den politiska arenan har ett behov av att synas och gora sig narvarande i alla lagen. PDCI:s kongress har fatt besok fran alla mojliga hall, Prodi, ministrar, parlamentariker, fackliga foretradare, intellektuella och andra kandisar. Alla de har antrat kongressalen tillsammans med ett stort pressuppbad (sakert over 30 tv-stationer finns har och flera sander live), manga av de har fatt staende ovationer. Med endast ett undantag, nar Emilio Fede kom, en av Berluconis stjarnjournalister fran TGV 4 och mediemagnatens egen kelgris (reaktionar och hatad av de demokratiska krafterna). Da reagerade kongressombuden med visslingar och burop. Poangen var sakert att synas i media, live i TV, och bli utbuad av tusentals kommunister. Han satte sig nojd pa forsta raden, omringad av flera hundra journaliter och utvisslad. Harlig kansla!

Italienska PDCI:s kongress avslutas idag och viktigast och mest uppmarksammad ar enighetsprocessen inom vanstern. Idag sa generalsekreteraren Diliberto att det viktiga i denna process ar att hitta en balans mellan enighet och mangfald. Enigheten inom vanstern far inte innebara att man tvingas gora avkall pa sin politiska identitet. Den breda vanstern maste inkludera bade kommunister, socialister, den fackliga och sociala vanstern. PDCI:s forslag ar att bilda en slags vansterfederation i huvudsak med Refondazione (PRC) och utbrytningar fran DS, men dar aven de grona skulle kunna fa plats.

For de italienska kommunisterna finns nu tva uppmaningar, forst att som regeringsmedlemmar se till att den sittande mitten-vansterregering inte vrider sig at hoger eller kompromissar med hogerkrafter. Samtidigt som kommunisterna maste sta sjalvstandiga i sitt politiska agerande. Enighet inom regeringskoalitionen och politisk autonomi for kommunisterna. For det andra, maste PDCI jobba for att bygga upp en stark vansterrorelse, sa som den historisk varit i Italien. Det far ske i olika steg. Ett forsta steg i denna riktning ar att snarast bilda en vanstergrupp i parlamentet med Refondazione och utbrytarna i DS. Diliberto aviserade att han personligen kommer nasta lordag att delta i utbrytargruppens konstituerande av en egen politisk grupp med Mussi och Salvi i ledningen.

En opinionsundersokning i dagens La Repubblica visar att hogerkrafterna har ett valjarstod pa 46,6 % medan mittenvansterregeringen 45,2%. Inom regeringskoalitionen skulle PRC och PDCI fa tillsammans 8,9%,de grona 2 % och socialisterna 0,8%. Det nya PD (DS + Margherita) 28%.

Italienska vänstern pa vag att enas

Vanstern ar pa vag att enas i Italien. Det ar det stora samtalsamnet i den italienska vanstern. Pdci, ett av de tva kommunistpartierna som ingar i Prodis regeringskoalition, har infor sin 4:e kongress uppmanat de ovriga vansterkrafterna att enas kring ett gemensamt projekt. En enad och pluralistisk vanstern. Refondazione Comunista, det andra kommunistpartiet i regeringen, har svarat positivt.

Jag ar pa Pdci:s kongress som representant for vansterpartiet. Igar pa kongressens oppnandet fick Refondaziones tidigare ledare och idag talman i parlamentet Fausto Bertinotti staende ovationer. Vansterns enandet var ocksa huvudbudskapet i generalsekreteraren Oliviero Dilibertos oppningstal. Med pa kongressen finns aven ett ratt stort antal parlamentariker fran flera olika vansterkrafter, ministrar, generalsekreteraren for italienska LO och flera framstaende intellektuella och sociala aktivister.

En av huvudtalarna pa kongressen igar var regeringschefen Prodi som ar pa vag att bilda ett nytt parti (Partido Democratico PD) tillsammans med DS (socialdemokraterna, gamla kommunistpartiet) och La Margherita (Prodis parti, mittenparti, socialliberal). De tva partierna hade i veckan samtidigt kongress for att sanktionera bildandet av det nya PD (som sags ha USA:s demokratiska partiet som modell).

Att DS nu ror sig mot mitten mojliggor for vansterns enighet. En inte oviktig grupp i DS, som identifierar sig med vanstern och motsatter sig ihopslagningen med Margherita, ar pa vag ut ur partiet. Denna falang samlade ca 15% pa DS:s kongress och har ca 26 parlamentariker och 10 senatorer. Ledaren for denna grupp, Mussi, har ocksa uttryckt intresse for att ena vansterkrafterna. Cesare Salvi en annan ledaren for denna grupp sager idag i Refondaziones dagstidning Liberazione att vansterns enighetsprocess maste nu ga fort och vara bred. Pa sondag kommer de att tala pa Pdci:s kongress.

halvhemligt besök i Sverige för att destabilisera Kuba

Ekot bekräftade misstankarna om Latinamerikas Paul Bremer McCarrys besök i Sverige för att diskutera destabiliseringen av Kuba. Tidningen Mana som rapporterat om besöket fick ett mail fran USA-ambassadens PR-chef Robert B. Hilton:

- Herr McCarrys besök ingår i det reguljära diplomatiska utbytet mellan USA och Sverige kring frågor av ömsesidigt [mutual] intresse. Syftet med hans besök var att diskutera sätt på vilka USA och de europeiska länderna kan uppmuntra övergången till demokrati på Kuba, skrev Hilton.

Riksdagsledamoten Kalle Larsson har stallt en fraga till Carl Bildt Vad avser utrikesministern göra för att förhindra att USA begår ännu ett folkrättsbrott, denna gång riktat mot Kuba? "En sådan kränkning av folkrätten och av ett lands suveränitet torde inte vara en fredlig affär. I folkrättsbrottens spår följer i det närmaste regelmässigt också omfattande brott mot mänskliga rättigheter, och fallet Irak är ett av flera tydliga exempel på detta."

Företrädare för regeringspartierna folkpartiet och kd hade ett enskilt möte med den av USAs regering utsedde samordnaren för regeringsskifte på Kuba och tillika framtida ståthållare på ön. Av bilderna framgår mötet på ambassaden med Gunilla Davidsson, generalsekreterare för folkpartiets SILC, Alexis Gainza redaktör för den av SILC finansierade "Miscelaneas de Cuba" , lennart Sacredeus riksdagsledamot för kristdemorkaterna.

Högern slår tillbaka i Colombia

Skandalen kring den colombianska högerns och presidenten Uribes kopplingar till de paramilitära mördarbanden växer, och nu slår den liberala regeringen/paramilitärerna tillbaka.

Senator Gustavo Petro som anklagade det politiska etablissemanget och Uribe för sina kopplingar till paramilitära i Antioquia utsattes nu i veckan för en razzia i sitt kontor i självaste kongressbyggnaden.

I Medellín mördades för tre dagar sedan Yudith Astrid Vergara Correa från vänsteralliansen Polo Democrático Alternativo.

Sedan Al Gore vägrade att sitta i samma lokal som Uribe under en miljökonferens i Miami (något som naturligtvis chockerade den pro-USA högern i Colombia) har liberalen Uribe offentligt pekat ut vänsteroppositionen för antipatriotism och för att undergräva Colombias ställning i USA, och fortsatte häromdagen med att säga att han minsam regelbundet får information från den politiska polisen (DAS) om oppositionens aktiviteter kring kampanjen mot frihandelsavtalet med USA.

Ett antal EU-parlamentariker från de gröna, socialdemokraterna, liberalerna och vänstern , bland dem Jens Holm (v), har skrivit ett brev till Uribe angående razzian mot Petro, hoten mot oppositionen och mordet på den kvinnliga vänsterledaren.

Högertidningen El Tiempo har publicerat ett reportage om paramilitärernas mord. Jag skrev förra veckan om MR-situationen i Colombia och tidigare om högerns samröre med paramilitärarna.

rätten att gå i krig, vart är Bildt och Sverige på väg?

Mark Klamberg, jurist vid Stockholms universitet, undrar i en debatt artikel i SvD om Sverige är på väg nu att stödja USA:s folkrättsvidriga krig i Irak (år 2003), det vill säga att hålla med Bush om att Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ­ingrepp och regimskifte. Klamberg menar att detta i så fall är en (farlig) positionsförflyttning som inte är förankrad i riksdagen.

"Regeringens ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktig för framtiden av två skäl: För det första: rätten att gå i krig ­regleras av såväl internationella traktat i form av FN-stadgan som internationell sedvana, det vill säga staters handlande och över­tygelse. Utrikesminister Bildt uttalar och formar Sveriges uppfattning, varför han som företrädare för regeringen bidrar till utvecklingen av folkrätten. Därför måste varje ord väljas och vägas noggrant. För det andra: med Irans nukleära ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom en nära framtid."

Om det är en positionsförflyttning kring nåt som redan har hänt, är det värre med det stöd som Bildt och Sverige ger till ockupationen. De närmaste veckorna åker Bildt till ett ministermöte i FN som ska sanktionera den irakiska regimens (läs USA:s) nya bluffinitiativ, det så kallade International Compact with Iraq. Som är i själva verket ett nytt sätt för att få med fler länder att finansiera ockupationen.

USA:s ståthållare för Kuba på Sverige-besök

Imorgon får Sverige fint besök. Det är Caleb McCarry från USA som ska träffa representanter för regeringen för att prata om återkolonisering av Kuba.

McCarry tillsattes av USA:s regering som (håll i er!) "Cuba Transition Coordinator". Hans uppdrag motsvarar det som Paul Bremer tilldelades: att vara "ståthållare" i det Irak som USA och dess allierade hade bombat och ockuperat.

McCarrys uppdrag finns detaljerat beskrivet i rapporterna "U.S. Commission for Assistance to a Free Cuba" , även kallade Plan Bush I (2004) och Plan Bush II (2006). Det är en regelrätt plan för återkolonisering av Kuba, underordnad USA.

Plan Bush beskriver hur sjukhus, skolor, jordbruk, fabriker skall privatiseras, hur Kubas försvarsstyrkor och polis skall ersättas av USA-styrda enheter, och hur Washington ska godkänna Kubas framtida statskick och regering. I Plan Bush II inkluderas också Venezuela som mål. Det finns också ett hemligt kapitel i Plan Bush II. Allt pekar på att det hemliga kapitlet innehåller grovt olagliga och tänkbart militära åtgärder av värsta slag, inklusive nyttjande av terroristgrupper i Miami.

Syftet med besöket är att se till att EU sluter upp bakom USA:s agerande mot Kuba. Närmast på tur för McCarry är att påverka EU-regeringarna så att de i mötet mellan USA och EU i Washington i slutet av april kan utfärda en gemensam deklaration om regimskifte på Kuba och skärpa EU:s "gemensamma ståndpunkt om Kuba". Den ska upp till EU-beslut i juni, på förslag av Tysklands ordförandeskap att anta en speciell "strategi på kort och långsikt" i enlighet med Plan Bush.

Det säger sig självt att Plan Bush strider mot folkrätten och FN- stadgan och det självklara är att Sverige tar avstånd från detta.

Uselt tillstånd för MR i Colombia

I veckan deltog jag på en konferens om mänskliga rättigheter i Colombia. Konferensen pågick under pågående avslöjanden i Colombia kring den colombianska regimens band till paramilitärerna. Samma dag som konferensen började offentliggjorde senatorn från vänsteralliansen PDA Gustavo Petro hur nuvarande presidenten Uribe under sin tid som guvernör i Antioquia gav stöd och skydd till paramilitärerna.

Konferensen som höll till i EU-parlamentets lokaler anordnades av människorättsorganisationen OIDH-ACO med stöd från bl a EU-parlamentarikern Jens Holm (v). Ett viktigt inslag var deltagandet i panelerna av ett flertal EU-parlamentariker från vänstern, socialdemokraterna, de gröna och liberalerna. Endast de konservativa avstod från att delta. Andra som medverkade var representanter från bl a Amnesty, OEA (eng OAS) och fackliga internationalen ITUC. Från Colombia deltog ett flertal mr-organisationer, vänsterledaren Carlos Gaviria och Colombias EU-ambassadör.

Den sistnämnde fick hela tiden agera i defensiven för de rapporter om övergrepp som presenterades under konferensen. Andra inbjudna representanter för den colombianska regimen, bl a vicepresidenten Santos som tidigare aviserat sin medverkan, kom inte. EU-ambassadören lovordade presidenten Uribe för sin fredsansträngning och ägnade sig åt en skönmålning av den s k "fredsprocessen". Han pratade till konferensen som om han inte berördes av den statistik och information som där delgavs. Man kom att tänka på Saddam Husseins informationsminister Bagdad-Bob. Uribe har i sin EU-ambassadör sin egen Bogota-Bob.

Konferensen konstaterade att det inte skett några avgörande förbättringar gällande de mänskliga rättigheterna sedan förra konferensen för drygt tolv år sedan. Mord, våld och hot fortsätter. Under Uribe första mandatperiod har 11 292 personer mördats, 6 912 har häktats på godtyckliga grunder, 468 fackliga aktivister har mördats, varar 75 under år 2006, och flera hundra har hotats till liv. Tre journalister mördades i fjol. Colombia har idag över tre miljoner internflyktingar, näst flest i världen efter Sudan. Samtidigt befinner sig ca 250 områden under väpnad konflikt.

Den colombianska regimens kopplingar till paramilitärerna diskuterades ingående. Flera hundra politiker på högsta nivå har pekats ut eller är på väg att åtalas för sina band till paramilitärerna. Demobiliseringsprocessen som får stöd av USA avfärdades av konferensen som en legalisering av mördarbanden. Likaså konstaterades att av lagen om rättvisa och fred har varken rättvisa eller fred uppnåtts, men en uppenbar straffrihet för paramilitärerna. Deras strukturer är intakta och de har till på köpet gynnats av statens förmånliga ekonomiska bistånd. En sak som uppmärksammades var hur paramilitärerna nu lagligt kunnat tillägna sig jord som tidigare med våld beslagtagits från fattiga bönder. Det rör sig om flera miljoner hektar som idag utnyttjas för exportjordbruk, bl a för banan och palmodlingar. Skandalen kring banden till paramilitärerna har även nått säkerhetspolisen DAS, som anklagas för att bistå paramilitärerna med register över politiska, fackliga och andra aktivister som opponerar sig regeringen, jordägarna och transnationella företag som Coca-cola och Chiquita. Konsekvensen av detta samarbete är kända; mord, förföljelser och hot.

Ett annat område som togs upp är det ökande antalet internflyktingar. Krav på kompensation för de som förlorat sina hem och egendom lyftes, samtidigt menade flera att det är nödvändigt med en jordreform. Enligt Amnesty har nu över 50 000 personer krävt staten på kompensation, av dem har ca 10 000 beslagtagits jordegendom. Hittills har inte paramilitärerna inom ramen för demobiliseringen lämnat tillbaka jordegendomar.

Enligt Amnesty m fl har EU tidigare i sin dialog med den colombianska regimen varit mer hård i sina krav på respekt av de mänskliga rättigheter, nu uppfattas EU ha en mer ”mjukare” framtoning. Spanien och England exporterar vapen till Colombia och EU finansierar regeringens s k fredslaboratorier. Dessutom förhandlar EU om ett nytt handelsavtal med Colombia.

Flera kravs lyftes under konferensen. FN, EU och världsopinionen måste ställa hårdare krav på regimen gällande mänskliga rättigheter. I synnerhet måste sanning, rättvisa och kompensation vara pelare i en riktig fredsprocess. Krav ställdes för att EU i praktiken ska stödja en fredlig lösning av konflikten, erkänna de stridande parter och ge sitt stöd till det s k humanitärt utbyte av kidnappade och fångar mellan staten och gerillan, att DAS offentliggör de hemliga register på aktivister, möjliggöra en reform av domstolsväsendet och avskaffa militärdomstolarna samt att valsystemet demokratiseras. Ett krav som fick mycket uppmärksamhet, inte minst i media i Colombia med Jens Holm (v) i spetsen, är att EU ska frysa förhandlingarna om ett nytt handelsavtal.

De andra i det franska valet

Det är inga stora politiska skillnader mellan huvudkandidaterna i det franska presidentvalet. För Zarkozy och Royal (men även Bayrou) handlar det mer om att sälja ett "koncept", mer om marknadsföring än om politiska alternativ. Valets kärna är det snabba budskapet och kändiskapet. När de politiska skillnaderna suddas ut har även fascisten Le Pen förlorat genomslagskraft, dessutom har huvudkandidaterna nu mer än tidigare gjort till sitt en (mer eller mindre) etablerad främlingsfientlighet inlindad i en diskurs om den franska identiteten.

Skillnaden i det franska valet (ideologiskt och politikst) utgörs av "de andra" på vänsterkanten, till vänster om socialisten Royal. Totalt är de 6; Besancenot, Buffet, Bové, Laguiller, chivardi och Voynet. Och de är på väg att misslyckas totalt. Enligt opinonsmätningarna uppnår de tillsammans runt 12%.

I självaverket var misslyckandet ett faktum när de i höstas inte kunde enas om EN kandidat. Vad som från början var ett lovande samarbete för att hämta hem det stödet man vann i folkomröstningen om EU-konstitutionen, slutade i en total splittring. Det visar att en sak är att delta tillsammans på torgmöte (mot ett odemokratiskt EU eller mot USA:s krigspolitik), och en annan sak att tillsammans bygga upp ett politiskt alternativ som på riktigt kan tävla med etablissemanget om den politiska makten.

"demokratiseringen" i Irak går som på räls.

Den dramatiska ökningen av dödsstraffet och av grymma straff i Irak är en obehaglig påminnelse om vad den s k "demokratiseringen" av Irak resulterat i. Irak har klättrat upp till 4:e platsen i antal dödstraff (270 har dömts till döden). Amnesty skriver i en rapport om bristfälliga rättegångar, tv-sända bekännelser och tortyr. I den kurdiskt styrda norra delen av Irak, som den svenska regeringen omfamnar med ekonomiskt och politiskt bistånd, är brotten mot mänskliga rättigheter uppenbara. Så här skriver Amnesty

"In July 2005 Kurdish news channels broadcast 'confessions' to offences of murder and rape by Shaikh Zana ‘Abdul Karim Barzanji and other men, delivered in Kurdish. In addition, several of the men reportedly admitted to homosexual relations. The video tapes of their 'confessions' were reportedly provided to the TV stations by Kurdish security and intelligence services."

Vår krigsminister Bildt talade i måndagens riksdagsdebatt varmt om hur den irakiska regeringen bygger demokratin. En rekommendation är att han läser igenom Amnestys senaste rapport. Framförallt innan han åker på nästa ministermöte i FN som ska sanktionera den irakiska regimens (läs USA:s) nya bluffinitiativ, det så kallade International Compact with Iraq. Som är i själva verket ett nytt sätt för att få med fler länder att finansiera ockupationen.

En fråga som bör ställas till krigsministern är hur länge Sverige ska bistå ockupationen med pengar för att fortsätta kränka de mänskliga rättigheterna?

Ny seger för Correa i Ecuador

Nästan 80 % sa ja till en ny konstitution och en konstituerande nationalförsamling i gårdagens folkomröstning . Det är en stor seger för president Correa och vänstern i Ecuador. Och ett stort nederlag för högern som knappt fick med sig ca 10% för nej. Correa sa att den politiska maffian besegrats. Läs mer (spanska) här, här och här

Svenska soldater har inte i Afghanistan att göra

Tragisk att ännu en svensk skadats i Afghanistan (läs även här), men detta är endast en konsekvens av det svenska deltagande i USA:s och NATO:s krig mot terrorismen. I praktiken har Sverige för första gången i modern historia dragits in i ett krig där mänskliga rättigheter dagligen kränks och där civila dödas i dagliga bombningar. MR-organisationen i Afghanistan AIHRC rapporterar om hur USA-trupper i mars använde sig av brutalt våld mot civila i Nangahar-provinsen.

Sveriges deltagande i USA:s krig i Afghanistan är en del av militariseringen av utrikespolitiken. Enligt finsk media är Finland och Sverige på väg in i NATO:s "rapid reaction force". Den finska primärminister Matti Vanhanen själv har bekräftat att Finland har meddelat sitt intresse för att delta i den militära alliansens snabbstyrkan. Idag har både Finland och Sverige trupper under NATO-befäl i både Kosovo och Afghanistan. Det är dags att sluta uppfatta Sverige som ett fredsbevarande land, faktum är att det är ett krigförande land

Bildt mot väggen för sina investeringar i krig

Dax att ställa Carl Bildt mot väggen för sina investeringar i krigsindustrin och sitt stöd för USA:s krigspolitik. Nästa vecka blir det svettigt för vår egen krigsminister.

Redan på måndag får Bildt svara på frågor i riksdagen om Irakkriget. Sossen Astudillo och vänsterpartisten Hans Linde undrar hur Bildt kommer att agera för att stoppa kriget i Irak. Medan Astudillo vill veta hur Sverige tar initiativ för att bidra till utveckling för fred och demokrati i Irak, vill Linde att Sverige ska uppmana USA och dess allierade att omedelbart avbryta ockupationen av Irak och att Bildt tar intitiativ för att fördöma brotten mot de mänskliga rättigheterna som den irakiska regimen begår.

Vidare har Hans Linde (v) ställt en fråga till Bildt angående krigs(utrikes)ministerns inblandning i affärer med klusterbomber.

På tisdag kommer KU att höra Bildt angående hans finansiella intressen i USA-bolaget Legg Mason som har intressen i de fyra största klusterbombstillverkarna: Lockheed Martin, Raytheon, Textron och Alliant Techsystem. Det sistnämnda tillverkar även vapen med utarmat uran. När Israels flyg bombade Libanon i augusti 2006 användes klusterbomber från dessa företag. Ulf Holm (mp) och Veronica Palm (s) vill att KU granskar Bildts innehav av optioner i USA-bolaget Legg Mason.

Nätverket mot krig kommer på tisdag den 17 april kl. 11:30 att stå utanför riksdagen för att protestera mot Bildts klusterbombsaffärer. Läs även Göran Drougges utmärkta artikel i DN om detta.