Krisen i IMF och Ratos avgang

I Spanien spekuleras det for fullt om varfor hogerpolitikern Rodrigo Rato lamnar IMF. Detta nastan samtidigt som Varldsbankens ordforande krigshoken Paul Wolfowitz tvingats ga efter en korruptionsskandal.

IMF och varldsbanken genomgar en djup kris och de fattiga landernas fortroende for dessa institutioner ar nastan lika med noll. IMF :s utlaning har minskat fran 81 miljarder dollar till 11,8 miljarder och det ar Turkiet som star for nastan 75 % av dessa lan. IMF som lever pa rantan fran de fattiga landerna har sett sina vinster minska och det rejalt. Forra aret uppvisade IMF ett underskott. I stallet for att lana fran IMF och utsattas for nyliberal utpressning, valjer ex de latinamerikanska landerna att lana till varandra. Tidigare har Venezuela ( en bra kund) aviserat att det drar sig ur bade IMF och varldsbanken.

Man ska komma ihag att Rato hade som en central uppgift att stoppa Latinamerikas enighetsprojekt (en sydamerikansk bank, slubetalning av IMF-skuld och utlaning till varandra). Han har misslyckats och det med besked. Uppenbart ar detta det riktiga skalet till hans avgang.

crème de la crème till Istanbul

Den alltid väl informerad fredsaktivisten Agneta Norberg skriver om Bilderberggruppen som har möte i Istanbul 31 maj-3 juni 2007. Bilderberggruppen har tagit sitt namn från det lyxiga Hotell Bilderberg där över ett veckoslut 1954 samlades de mest "framstående" och mäktiga männen i världen för första gången för att diskutera världens framtid. Varje år samlas sedan dess, världens mäktiga på något luxuöst hotell i världen, för att fatta beslut om mänsklighetens framtid.

Vad som avhandlas är strängt hemligt. Det är egentligen mycket märkligt att ingen får veta vad som diskuteras när världens allra mest inflytelserika personligheter möts och vars beslut påverkar hela världen. De som möts där är ledarna för världsbanken, IMF, Daimler Benz, Coca Cola, British Petroleum, Chase Manhattan Bank, American Express, Microsoft, USA:s vice president, cheferna för CIA och FBI, NATO:s generalsekreterare, senatorer i USA och kongressledamöter, europeiska statsöverhuvuden, chefredaktörer för de mest inflytelserika tidningarna. Naturligtvis är Carl Bildt på väg dit också.

Irak kommer att diskuteras, men energiproblemen kommer att dominera. USA är nu tvingad att utmana Europa, Ryssland och Kina och visa vem som bestämmer över resurserna som är kvar. Det blir punkt nummer två på dagordningen 2007.

Den tredje punkten är de europeiska relationerna med Ryssland. Inte bara i Europa utan även i Centralasien. När nu Moskva har gjort upp med Kazakhstan och Turkmenistan om transporten av gas till Europa, har USA:s geostrategiska plan att driva en kil mellan de centralasiatiska länderna och Ryssland lagts i spillror. Nu har Iran kommit att bli USA:s sista hopp i energikriget. Krig mot Iran är inte längre aktuellt, Frankrike, Ryssland, Japan och Kina investerar mycket i Iran och har dragit en linje i sanden och sagt hit men inte längre. USA kommer att få veta på denna konferens att de inte får korsa den linjen. Men USA måste kontrollera regionen, inte bara för oljereserverna, utan för att bibehålla sin ekonomiska dominans.

Denna gång gäller det även att diskutera hur man bäst ska reparera skadorna som uppstått i Världsbanken med Wolfowitz som ordförande. Även IMF befinner sig i kris.

När Bilderberggruppen hade möte i Sverige den 12 maj 1984 på hotell Saltsjöbaden höll Sara Lidman ett lysande tal utanför hotellet

"Därinne sitter nu en junta av vår tids rikaste män som en ockupationsmakt i ett högkvarter. De rådslår om kriget mot tredje världen, hur utsvältningen av tredje världen ska kunna samordnas, kan Sverige ge något råd? Som ett av de tio rikaste länderna? Är inte JR i Dallas svensk när allt kommer omkring? Vi som står här utanför grindarna har kommit för att vi skäms över att krigsförbrytaren Kissinger räknar med Sverige som en frivillig allierad i det utsvältningskrig han planerar och för".

bye, bye IMF och världsbanken

Venezuela drar sig ur IMF och världsbanken. Chavez sa igår i sitt första majtal att han vill snarast skriva under utträdet. Detta var ju så klart väntat. När Venezuela förra månaden slutbetalade i förväg skulderna till IMF och världsbanken, lån som gick ut år 2012, var det givet att nästa steg var att gå ut ur dessa två organisationer som mer drabbat än hjälpt Venezuela.

Landet har i över 30 år varit beroende av IMF och världsbanken och fick sin höjdpunkt 1989 när skulden till dessa två organ var uppe i 25 miljarder dollar och den sittande regeringen annonserade att man inte kunde betala av. Carlos Andres Perez, korrupt president (s), gick med på ett av IMF och världsbankens ökända åtgärdsprogram, något som omgående orsakade en folklig resning, kallad Caracazo. Regeringen svarade med våld och mord. Det var början på slutet för nyliberalismen i Venezuela.

There is life after the IMF, and it's a good life

Det fanns en tid då IMF och världsbanken hade all makt i världen för att bokstavligen tvinga de latinamerikanska länder till förödande nyliberala reformer i vad som kom att kallas Washington konsensus; krav ställdes på privatiseringar av vården, skolan och pensionssystemet, att kasta sig i famn på kortsiktiga internationella kapitalister och att minimera statens och den offentliga sektorns roll i ekonomin.

Det är gångna tider. Nu är IMF och världsbanken på väg att konkurreras ut, inte av andra finansiella institutioner eller banker, utan av ett växande samarbete latinamerikanska länder emellan. Och därmed är på väg att tappa även sitt politiska inflytande.

Nya siffror visar att IMF:s lån till Latinamerika stannade förra året i 50 miljoner dollar, endast 1 % av det totala som IMF lånade ut till världens länder. Motsvarande siffror för år 2005 var 80 %. I huvudsak är det Turkiet som står för 75 % av IMF:s lån.

Dessa siffror måste jämföras med vad Venezuela lånade ut till Argentina (2, 5 miljarder USD), Ecuador (500 miljoner USD) och till Bolivia (1, 5 miljarder) USD.

Det tightare samarbetet mellan länder och lånen från Venezuela har gjort det möjligt för länder som Argentina att befria sig från IMF:s hårda nyliberala "rådgivning". När Argentina i december 2005 slutbetalade hela sin låneskuld till IMF (9,5 miljarder USD) sa presidenten Kirchner “There is life after the IMF, and it's a good life”.

Vem hjälper vem? om G8:s skuldavskrivning

De rika G8-länderna har enats om att befria 18 fattiga länder (14 i Afrika och 4 i Latinamerika) från alla sina skulder till IMF, Världsbanken och Afrikanska Utvecklingsbanken (40 miljarder i en första fas + ca 15 miljarder i ett senare skede). Den rika världens uppgörelse tycks vara mycket generös. Låt oss gå igenom vad som ligger bakom denna givmildhet och bedöm själv vem som hjälper vem.

1. Skuldavskrivningen på 55 miljarder dollar motsvarar 10% av de fattigaste ländernas totala skuld på ca 523 miljarder dollar till världsbanken och andra multilaterala institutioner.

2. Skuldavskrivningen begränsar sig till de länder som uppfyller villkoren från IMF och världsbanken på bl a omfattande privatiseringar av sjukvården och utbildningen och avregleringar av den inre marknaden till förmån för transnationella bolag från den rika världen..
3. De fattiga länderna betalar varje år till de rika länderna ca 370 miljarder dollar i form av räntekostnader och amorteringar.

4. Skuldavskrivningen omfattar endast lån tagna med IMF, världsbanken och den afrikanska utvecklingsbanken. De dyra lånen med privata internationella aktörer ingår inte.

5. Skuldavskrivningen är långt ifrån tillräcklig för att nå FN:s milleniummål att innan 2015 halvera fattigdomen i världen. Befolkningen i de 18 länder som omfattas av skuldavskrivningen mostvarar 10% av den totala befolkningen i den fattiga världen.

6. Totalt har de fattiga ländernas skuld till den rika världen ökat från 579,6 miljarder dollar år 1980 till 1,384 miljarder år 2002. Under samma period har de fattiga länderna betalat i form av skuldkostnader och amorteringar 4 600 miljarder dollar.

7. Den fattiga världen har betalat åtta gånger det de lånat och ändå har skulden växt fyra gånger om.