Historiskt nederlag i Venezuela

Ett historiskt nederlag för den bolivarianska rörelsen i Venezuela. Läs min kommentar om valresultatet här http://www.internationalen.se/2015/12/ett-historiskt-nederlag-for-den-bolivarianska-rorelsen/

* I siffror:
- MUD (högerallians) 7 707 422 röster 56%. En ökning med 343 000 röster från valet april 2013
- GPP (regeringsalliansen) 5 599 025 röster 41%. En minskning med 1 988 554 röster från valet april 2013.

* Parlamentarisk representation: 

MUD 67% 112 ledamöter

GPP 33% 55 ledamöter 

Valdeltagande 74%

Nya röstberättigade 870 000 röster. 

Tajtare kontakter mellan Kina och Venezuela

Venezuela förstärker alliansen med Kina. Redan under Chavez skapades strategiska band mellan länderna men har nu intensifierats efter presidentvalet den 14 april. Under maj och juni har flera viktiga statsbesök på högsta nivå förekommit, bl a Kinas vicepresident Li Yuanchao till Caracas i maj och därefter har både Venezuelas vicepresident Arreaza och Nationalförsamlingens ordförande Cabello besökt Kina. Venezuelas president Nicolas Maduro planenar resa till Kina i september.

Den ökade kontakten har för Kinas del två syften, ge ett direkt politiskt stöd till den nyvalda presidenten Maduro och att utveckla utbytet mellan länderna inom framförallt tre områden

1. Öka utbytet och investeringarna inom energisektorn men också att öppna upp för nya investeringar inom jordbruket. Venezuela har ca 30 miljoner hektar odlingsbar jord och Kina har stort intresse att investera inom jordbruket såsom man redan nu gör i Afrika.

2. Möjligheten att etablera ekonomiska zoner i Venezuela liknande de som Kina upprättade under 1980-talet.

3. Försäkra sig om framtida oljeleveranser. Ett nytt lån till Venezuela på 5 miljarder dollar är på väg. Venezuela är i Latinamerika redan en stor mottagare av kinesiska lån. Totalt har Venezuela lånat 44,5 miljarder dollar. Lånet betalas av med olja, ca 270 000 oljefat per dag. Kinas oljebehov beräknas öka med 5 % nästa år. Venezuela har annars haft svårt att låna pengar i den internationella marknaden pga en medveten blockad från Världsbanken, USA:s men även europeiska banker.

En viktig, stor och demokratisk seger

Presidentvalet i Venezuela är en viktig, stor och demokratisk seger.

En viktig seger,  för det är en fortsättning på förändringsvågen som präglat både Venezuela och Latinamerika i det senaste decenniet. Det är en viktig seger för kontinentens integration. Argentinas Cristina Fernandez Kirchner CFK twittrade detta igår, det är en seger för Venezuela, Mercosur, UNASUR.

Det är en stor seger för vänstern och folkrörelserna i Venezuela och Latinamerika. Mer än en seger för Chavez och "chavismen" betyder den ett stort nej till att återvända till nyliberalismen och till USA:s tidigare grepp om kontinenten. Det är en markering mot högerns frammarsch i de senaste valen (Chile, Panama, Guatemala, Mexiko). Utan att överdriva vakade  hela den latinamerikanska vänstern igår och twittern och sociala medier exploderade så fort resultatet blev känt.

Det är en demokratisk seger. Med ett historiskt valdeltagande på 80% och ett valsystem som många andra länder avundas (och som de nu annonserar kommer att införa) stärker  valet Venezuelas demokratiseringsvåg. Ja, nu deltar i valrörelsen och röstar majoriteten av venezolanerna, inte enbart medel och överklassen som tidigare (valdeltagandet var tidigare 30-60%). I andra länder i Latinamerika väljs presidenter med ett valdeltagande på mindre än 50 % (Colombia, Honduras) eller 63% (Guatemala och Mexiko). Valsystemet och valmyndighetens respektingivande imponerar till skillnad från starkt kritiserade system i andra amerikanska länder (inkl USA). Trots skriverier har balansen i media varit till oppositionens fördel, större delen av TV-kanaler som Globovision, tidningar som El Universal och La Nacion och radiostationer har propagerat för oppositionens kandidat Capriles. Statens medier, TV-kanalen VTV med 5 % tittarsiffror, tidningarna Vean och Correo del Orinoco samt radiokanalen RNV har stött Chavez. Tittar- och lyssnarsiffror samt tidningsupplagor går lätt att kontrollera. Jämför gärna med mediebalansen i Colombia och Honduras där oppositionen saknar både dagstidningar och TV och journalisterna hotas och mördas (även Mexiko), eller Brasilien där högeroppositionen kontrollerar praktiskt taget alla medier.  I Chile har inte oppositionen, tidigare vid makten i 20 år, en enda dagstidning eller TV.

Valresultatet blev: Chavez  55, 11% -  Capriles 44,27% (uppdaterad efter 97% av rösterna)

- Oppositionens drygt 44 %, 6,4 miljoner är en betydande del av venezolanerna. I huvudsak en viktig del av medelklassen som röstade på oppositionen. Det måste den vinnande majoriteten ta hänsyn till. Högern vet att en majoritet av oppositionens röster är proteströster mot korruptionen, kriminaliteten och mot en dålig förvaltning. Ja, mot Chavez. Men inte för ett mer traditionellt högerprogram med privatiseringar, statens minskade roll i ekonomin, avregleringar mm. Även inom oppositionen finns en majoritet som stödjer de sociala programmen, konstitutionen från 1999, social inkludering och den latinamerikanska integrationen.  Det vet den politiska högern, och kampanjen var därför populistisk som pekade på missnöjet mer än att presentera ett eget program.

- Kritiken mot den bolivarianska regeringen finns även inom den egna rörelsen. Kriminaliteten och osäkerheten är ett starkt minus, morden är uppe i 44 på 1 000 invånare, inte högst i Latinamerika som felaktigt skrivits i svensk media, men mycket hög. Man antog (felaktigt?) att om man minskade fattigdomen, vilket det gjort, skulle kriminaliteten minska. Även förvaltningen är under all kritik menar många, de statliga och arbetarstyrda företagen levererar inte i takt med efterfrågan. Bygge av gator, bostäder, infrastruktur fastnar i byråkratin och korruption. Här finns mycket att göra.

- Under valrörelsen sa Chavez att valet handlade inte om man fått en bostad eller om gatan inte fixats (klientelismen), utan om fosterlandet, om det socialistiska projektet. Det var kampanjens tyngpunkt. Valet stod mellan det bolivarianska revolutionen och att gå tillbaka till det gamla högerstyret. Tydligen lyckades Chavez mobilisera en majoritet för sitt projekt. En medveten och mobiliserad majoritet.

Varför Chavez?

Här en artikel (i en snabb svensk översattning) som idag publiceras i ett flertal dagstidningar i världen bland annat i Le Monde (Frankrike), Publico (Spanien) och La Jornada (Mexiko).

Varför Chavez?
Jean-Luc Mélenchon och Ignacio Ramonet*

Hugo Chavez är utan tvekan den mest baktalade statschef i världen. Ju närmare presidentvalet den 7 oktober desto grövre smutskastningen, såväl i Caracas som i Frankrike och i andra länder. Det vittnar om en förtvivlan från den bolivarianska revolutionens motståndare inför (som opinionsmätningarna tycks bekräfta) en ny valseger för Chavez.

En politisk ledare bör bedömas efter sina handlingar, inte genom rykten som sprids mot honom. Kandidaterna ger vallöften: det är få som, en gång vid makten, uppfyller dem. Redan från början var Chavez vallöfte mycket klart: arbeta till förmån för de fattiga, som vid den tidpunkten var de flesta venezolaner. Och han höll i sitt ord.

Nu när det venezolanska folket gör sig redo att rösta är det därför dags att komma ihåg vad som verkligen står på spel i detta val. Venezuela är ett rikt land, mycket pga sina fantastiska rikedomar på marken, särskilt gas och olje-tillgångar.  Men nästan alla dessa rikedomar var då i händerna på den politiska eliten och transnationella bolag. Fram till 1999 fick folket bara smulor. Regeringar växlade mellan socialdemokrater och kristdemokrater, korrupta och underordnade marknaderna, som privatiserade urskillningslöst. Mer än hälften av venezolanerna levde då under fattigdomsgränsen (70,8 procent år 1996).

Chavez har gjort att den politiska viljan ännu får råda i landet. Han lyckades ”tämja” marknaderna, stoppade den nyliberala offensiven och därefter genom det folkliga deltagandet gjorde han att staten återtog de strategiska sektorerna av ekonomin. Han återvann den nationella suveräniteten. Och med det, påbörjades en omfördelning av rikedomar till förmån för den offentliga välfärden och de bortglömda.

Socialpolitik, offentliga investeringar, nationaliseringar, jordreform, nästan full sysselsättning, minimilön, ekologiska mål, rätt till bostad, rätt till hälsovård, till utbildning, till pension ... Chavez har också ägnat sig åt att bygga upp en modern stat. Han har lanserat en ambitiös omorganisering av landets förvaltning och infrastruktur: motorvägar, järnvägar, hamnar, kraftverk, gas och oljeledningar.

Utrikespolitisk, valde han den latinamerikanska integrationen och främjade Syd-Syd samarbetet, medan han tvingade USA till en relation baserad på ömsesidig respekt ... Venezuelas drivkraft har utlöst en sann progressiv våg av revolutioner i Latinamerika, vilket gör kontinenten till ett isolerat exempel på ett vänstermotstånd i uppror mot nyliberalismens härjningar.

En såda orkan av förändringar har vänt på de traditionella maktstrukturer och lett till en återuppbyggnad av ett samhälle som hittills varit hierarkiskt, vertikalt, elitistiskt. Detta kunde enbart leda till hat från de härskande klasserna, övertygade om att vara landets legitima ägare. Det är dessa borgerliga klasser som, med sina beskyddande vänner från Washington, finansierar de stora smutskastningskampanjer mot Chavez. De genomförde till och med, i allians med de traditionella medierna, en statskupp den 11 april 2002.

Kampanjen fortsätter än idag och vissa politiska och mediala grupper i Europa har till uppgift att upprepa budskapet. Med det antagandet, tyvärr, att en upprepning är ett bevis, kommer de ”späda själarna” till slut tro att Hugo Chavez skulle förkroppsliga "en diktatorisk regim där det inte finns någon yttrandefrihet".

Men fakta är envisa. Har någon sett en "diktatorisk regim" vidga gränserna för demokrati i stället för att begränsa dem? Och ge rösträtt till miljontals människor som hittills varit utestängda?  Val i Venezuela förekom tidigare en gång vart fjärde år, Chavez genomför fler än ett val per år (14 på 13 år), inom en demokratisk ram som erkänns av både FN, EU, OAS, Carter Center m fl.

Chavez bevisar att det går att bygga socialism i frihet och demokrati. Och även att den demokratiska ramen är ett villkor för den sociala omvandlingen. Chavez visade att han respekterar folkets dom, genom att ge upp en konstitutionell ändring som avvisades av väljarna via folkomröstning 2007. Det är inte en slump att Foundation for Democratic Advancement (FDA), i Kanada, i en studie som publicerades år 2011, placerar Venezuela överst på länder som respekterar valrättvisa.

Hugo Chavez regering spenderar 43,2 % av budgeten i social politik. Resultat: Barndödligheten har halverats. Analfabetism har utrotats. Antalet lärare femdubblats (från 65 000 till 350 000). Landet har den bästa Gini-koefficienten (ett mått på ojämlikhet) i Latinamerika. I sin rapport från januari 2012 fastställer FN-organet CEPAL att Venezuela är det sydamerikanska landet, tillsammans med Ecuador, som mellan åren 1996 och 2010, uppnått den största minskningen av fattigdom. Slutligen, placerar USA-baserade GALLUP Venezuela som det sjätte ”lyckligaste land i världen".

Det mest upprörande, i den nuvarande smutskastningskampanjen, är påståendet att yttrandefriheten begränsas i Venezuela. Sanningen är att den privata sektorn, som är fientlig till Chavez, kontrollerar i stor omfattning medierna. Vem som helst kan kontrollera denna uppgift. Av 111 TV-kanaler är 61 privata, 37 kontrolleras av NGO och folkrörelser och 13 är statliga. Med tillägget att de offentliga kanalernas tv-tittare inte överstiger 5,4 %, medan den privata andelen överstiger 61 %... Samma scenario för radiostationer. Och 80 % av de tryckta medierna är i händerna på oppositionen, med de två mest inflytelserika tidningar, El Universal och El Nacional, som motståndare till regeringen.

Inget är perfekt, naturligtvis, i det bolivarianska Venezuela – var finns det ett perfekt system? - Men ingenting rättfärdigar en sådan kampanj av lögner och hat. Det nya Venezuela är spjutspetsen i den demokratiska vågen som i Latinamerika sopat bort de oligarkiska regimerna i nio länder, bara kort efter Berlinmuren föll, när några förutspådde "historiens slut" och "civilisationernas kamp” som unika horisonter för mänskligheten. Det bolivarianska Venezuela är en inspirationskälla för oss, utan blindhet eller oskuld. Dock med stoltheten att befinna oss på den goda sidan av barrikaden och reservera slagen mot det onda imperiet USA, och dess så starkt beskyddade skyltfönstren i främre orienten och var pengar och privilegier regerar. Varför väcker Chavez en sådan stark vrede bland sina motståndare? Otvivelaktigt därför att han, liksom Bolivar gjorde, lyckats frigöra sitt folk från hopplöshet. Och öppnat deras aptit för det omöjliga.

• Jean-Luc Mélenchon ledare för franska vänsterpartiet Parti de Gauche, EU-parlamentariker och tidigare presidentkandidat för Vänsterfronten i valet 2012
• Ignacio Ramonet ordförande i Mémoire des Luttes och tidigare chefredaktör för Le Monde Diplomatique

Val i Venezuela upptar all uppmärksamhet

Presidentvalet i Venezuela den 7 oktober upptar all uppmärksamhet i Latinamerika. Det är ett avgörande val, säger vem man nu frågar. Återkommande är att Latinamerikas kommande politiska öde ligger i händerna på de ca 19 miljoner venezolanska väljare. Så gott som samtliga politiska aktörer i Latinamerika har offentligt tagit ställning i det interna venezolanska valet. Lula, CFK och Mujica uttalade sitt stöd för Chavez medan Franco i Paraguay och både den chilenska regeringen och oppositionen för Capriles. Det sägs att Chavez tagit hjälp av brasilianska valexperter medan Capriles har en valstrateg från USA.

Huvudkandidaterna är (höger)oppositionens Capriles Radonski och nuvarande presidenten Hugo Chavez. Och båda har stöd från ett 20-tal partier och rörelser. Capriles i en allians som kallas Mesa de la Unidad (MUD) och Chavez i Gran Polo Patriotico.

Efter 14 år vid makten fanns i oppositionen en förhoppning att möta en sliten och regeringstrött Chavez. Dessutom spådde de att han skulle dö i cancer långt innan valet. Utgångspunkten för oppositionen var att vinna över besvikna, missnöjda och trötta Chavezväljare. Därför är budskapet relativt light, utan "konfrontationer"och långt från de återkommande hot om statskupp och revolter mot "diktatorn", som de tidigare (inte nu) kallade Chavez. Konceptet hämtas från Chiles opposition till Pinochet i folkomröstningen 1989. Att visa upp ett icke-konfrontatoriskt och fredligt alternativ utan att skrämma bort mjuka Chavezväljare. Capriles har lyckats bra med att genomföra en imponerande turné runt om i landet och att anordna massiva demonstrationer.

Strategin har trots allt funkat sisådär. Chavez dog ju inte. Den "sjuke" presidenten har varit aktiv i valkampanjen och trots trötthet och besvikelse från vissa grupper har Chavez väljarbaser återigen bekräftat sin lojalitet till sittande presidenten. De seriösa opinionsbyråerna som IVAD, Hinterlaces och Datanalisis, samtliga nära oppositionen, ger Chavez en vecka till valet ett försprång på mellan 12-20 %. Även Bank of America spår en seger för Chavez. 

Det mest slående är att oppositionen förlorat otroligt mycket mark i den politiska debatten.  Det är en rädd Capriles som tvingats lova att inte röra pelarna för Chavez politik de senaste 14 åren. Misiones, de sociala programmen som Venezuela gjort sig känd på i världen och som opposition så starkt kritiserade tidigare, ska vara kvar i en Capriles-regering. Samma sak med konstitutionen som infördes genom en folkomröstning 1999. Och oljebolaget PDVSA ska vara statligt och alliansen med Latinamerika ska fördjupas. Alla anställda i den nu stora offentliga sektorn ska behålla sina jobb. Programmet med bostadsbyggande ska fortsätta. För Capriles är Lulas politik ett föredöme men inte högern i Mexiko eller Colombia. Själv kallar sig Capriles "progressiv" och "centervänstern".

Högeroppositionen har snarare satsat i valkampanjen på att framställa regeringen som oduglig, korrumperad och icke-kompetent. Oppositionen ska inte ändra så mycket som att göra allting bättre.

Det är ett komplicerat scenario. Oppositionen lyckades välja via ett primärval en enig och stark kandidat och även hålla ihop fram till bara några veckor sedan. Då avslöjades att en expertgrupp tagit fram ett hemligstämplat dokument med nyliberala åtgärder (privatiseringar, bantad offentlig sektorn, en bantad PDVSA, avregleringar mm). Och då började avhoppen. Först en tidigare guvernör De Lima, sen en framstående oppositionell röst juristen Escarra, därefter parlamentarikern Ojeda och även lokala politiker. Sedan dök det upp en inspelning med en oppositionell parlamentariker Caldera som tog emot pengar från en magnat. I båda fallen tvingades oppositionen till defensiven.

Ett annat taktiskt problem för oppositionen har varit opinionsmätningar som ger med få undantag Chavez ett försprång som matematiskt är svårt att slå. Oppositionen har anklagat opinionsbyråerna för att vara köpta och hamnat i en omöjlig debatt i media med chefer för IVAD och Hinterlaces som tidigare stått de nära. Flera s k "spökbyråer" utan kontor och registrering (som Top Data, Polinomics Hercon) har från ingentans presenterat mätningar som ger Capriles en ledning. Det är till dessa mätningar som både oppositionen och också svensk media hänvisar till.

Schemel från Hinterlaces menar att allt pekar på att Chavez vinner och att endast en allvarlig händelse som påverkar folkets s k kollektiva psyket (läs attentatet tre dagar innan valet i Spanien 2004, s k 11-M) kan ändra valutgången. Därför kom gasexplosion i staden Amuay med 39 döda att i valdramatiken framstå som en "väntad" händelse. En annan märklig nyhet som gick ut i världen och som oppositionen använde i kampanjen var en påstådd massaker av ursprungsfolk Yanomami. Både journalisten Sujay Dutt i DN  och Sveriges Radio rapporterade om detta. "Massakern" visade sig vara påhittad.

En "nyhet" i denna valrörelse är att oppositionen denna gång inte använt sig av epitet som "diktatur" och "diktator". (Det kommer ni inte heller läsa eller höra förutom i extremhöger medier eller oseriösa journalister). Valkampanjen har trots enstaka konfrontationer mellan valaktivister varit med latinamerikanska mått mätt mycket lugn. Jämfört med exempelvis valen i Mexiko, Guatemala, Colombia med mord, dödshot och massaker, har den venezolanska valrörelsen varit i stort sett fri från allvarliga våldsamheter. De som spådde att det skulle bli väpnade konfrontationer och militär kupp eller som pratade om en intern maktkamp inom regeringen framstår återigen som oseriösa och tendentiösa.

Polariseringen i medierna är uppenbart. Statens medier gör kampanj för Chavez och de privata medierna kampanjar för Capriles. Med få undantag (ex. intervjun med Capriles högerhand i den statliga kanalen) får kandidaterna utrymme (utan vinkling) i motståndarens medier.  För att ni själva ska få en egen uppfattning gå in på oppositionens medier,  ex tidningarna El Universal och El Nacional eller TV-stationen Globovision och RCTV. Den sista är den TV-stationen som felaktigt sägs ska ha stängts, men den fortsätter sända som vanligt utan censur eller begränsningar. Och gå in på statens medier, tidningen El Correo del Orinoco och TV-stationen VTV.

Det totalt automatiserat valsystem får mycket berömt. Valdeltagandet beräknas nå 80 % (jämför med 45 % i Colombia). Oppositionens representant i valmyndigheten Vicente Diaz säger att valsystemet är säkert och utan möjligheter för valfusk. Jimmy Carter menar att valsystemet "is the best of the world". Chavez har offentligt sagt att han kommer att respektera valutgången, nu pressas Capriles för att han ska ge samma besked.

Nu i veckan kommer vi att översvämmas av "information" från valet i Venezuela. En förhoppning är att tendentiösa och vinklade nyheter blir undantag och att vi får bra och kvalitativ information.

Presidentvalet i Venezuela inne på slutspurten

Valkampanjen i Venezuela är nu i slutspurten, i huvudsak ger opinionsundersökningar en klar ledning för Hugo Chavez med 14-23 %. En opinionsundersökning (Varianza) ger högerns kandidat Capriles en ledning med 2 %. Presidentvalet är den 7 oktober.  Här en sammaställning från Reuters av samtliga opinionsundersökningar.

 Consultores  Feb   Mar   Mayo   Jun   Jul   Ago    Ago    Sep
 30.11        2012  2012  2012   2012  2012  4-7   18-21   2-6
 Chávez       57,5   57   56,8   57,8  58,6  57,2   57    56,5
 Capriles     26,6  27,4  27,1   29,7  31,3  33,3  33,7   34,4

 Hinterlaces   Feb   Abr   Mayo   Jun   Jul     1era      2da
              2012   2012  2012  2012   2012  quincena  quincena
                                                Ago       Ago
 Chávez        52     53    51    52     47      48        50
 Capriles      34     34    34    31     30      30        32

 IVAD         Feb 2012  Mar 2012  Mayo 2012  Jul 2012   Ago 2012
 Chávez          56       56,5      54,8       52,3      50,8
 Capriles       31,8      26,6      26,3        32       32,4

 Consultores 21  Mar 2012  Jun 2012  Ago 2012
 Chávez            46,3      47,9      45,9
 Capriles          44,8      44,5      47,7

 Varianzas     Feb    Abr   Mayo    Jun     Ago
              2012   2012   2012    2012    2012
 Chávez       49,2   49,3   50,7    50,3    49,3
 Capriles     46,3   45,1   45,5     46     47,2

 Datanálisis    Feb    Mar    Abr     Mayo    Jun    Jul
               2012   2012    2012    2012   2012   2012
 Chávez        49,5   44,7    42,9    43,6   46,1    46,8
 Capriles      34,5   31,4    25,7    27,7   30,8    34,3

 Gis XXI      Mar 2012  Abr 2012  Jun 2012  Jul 2012
 Chávez         54,8      56,5      57,8       56
 Capriles       22,2      21,3       23        29


* Nota: Los números no incluyen encuestas flash
 ** Fuente: Data de empresas encuestadoras compilada por Reuters

Larry kommer inte bli ambassadör

Att USA:s diplomater får kalla handen i Latinamerika var tidigare otänkbart. Tvärtom, i flera latinamerikanska länder har politiken styrts från USA-ambassaderna. Även nu. Wikileaks har nyligen släppt dokument som visar hur Panamas nuvarande president Martinelli styr upp den interna politiken med USA:s ambassadör. Likt en bakgård har USA styrt och ställt i den latinamerikanska politiken, gjort uttalanden om statschefer, valt ut presidentkandidater och finansierat valkampanjer. Exemplen är otaliga. Inte undra på att länderna kalla(de)s bananrepubliker.

Men nu har USA stött på patrull. Tidigare slängde Bolivia ut USA:s ambassadör Phillip Goldberg när han agerade "oppositionsledare" med politiska möten och uttalanden om landets inre angelägenheter. Nu har Venezuela satt ner foten. Den nyligen utnämnde USA-ambassadören Larry Palmer trodde att han var kvar i de "glada" gamla tiderna när han i juli öppnade munnen under senatens förhör med uttalanden om bl a den venezolanska armén som ingen suverän stat skulle tolerera av en diplomat. Läs hela förhöret här.

Venezuela har svarat med att neka honom bli ambassadör och USA, som inför andra länder i Latinamerika inte kan stå svarslös, har reagerat nu i december med att neka Venezuelas ambassadör visum. På kort sikt kan det bli diplomatiska problem, på långsikt vet USA att bakgården nu inte låter sig förnedras hur som helst. En sak är säkert Larry Palmer kommer aldrig bli USA:s ambassadör i Venezuela.

USA pressade Sverige om vapenförsäljning till Venezuela

USA pressade Sverige att sluta sälja vapen till Venezuela. I en hemlig rapport från USA:s Secretary of State från den 2009-08-10 (källa WikiLeaks) fick USA:s ambassad i Sverige order att lobba för den svenska regeringen med följande "uppmaningar"

- Sverige ska inte fortsätta sälja vapen till Venezuela

- som EU-ordförandeland ska Sverige verka för att inte heller andra EU-länder ska sälja vapen till Venezuela

- Sverige ska lägga fram ett PM om "olaglig överföring av svenska vapen från Venezuelas lager" vid Wassenaar General Working Group i oktober 2009.

- ta kontakt med Ryssland om vapenförsäljning till Venezuela.

Rapporten med specifika order till USA:s ambassad i Sverige kom till i samband med fyndet av svenska vapen hos Farc-gerilla som sålts till Venezuela under 1980-talet.

Valet stärker Chavez

Parlamenstvalet i Venezuela bekräftar att den bolivarianska revolutionen och Chavez har starkt stöd bland befolkningen och valet slår även tillbaka mot det internationella drevet som pågår mot landet. Det blir spännande att se hur journalisterna som tidigare hävdat att det finns en diktatur nu ska rapportera om valresultatet.

Med ett högt valdeltagande på ca 67 %, jämfört med traditionella 25-30% tidigare och även i jämförelse med alla andra länder i Latinamerika (senast i Colombia var valdeltagandet till presidentvalet nere i 40 %), har den demokratiska processen fått legitimitet även bland oppositionen. Regeringspartiet PSUV vann 94-95 platser av de totala 165, högeroppositionen fick 60 och ett Chavezkritiskt vänsterparti PPT 2. Återstår 9 platser som inte är färdigräknade. Regeringspartiet kommer att ha egen majoritet i nationalförsamlingen.

Valresultatet ska så klart jämföras med de tidigare valen. Högeroppositionen bojkottade parlamentsvalet 2005 och PSUV fick då 114 ledamöter av de 165. Men vid valet år 2000 var ställningen en annan. Då fick regeringspartierna 83-86 ledamöter (under 2000-2003 bytte flera ledamöter parti) och oppositionen ca 82 ledamöter. Utifrån denna jämförelse har PSUV stärkt sina ställningar och oppositionen tappat mark.

Många även Chavezanhängarna välkomnar att högeroppositionen kommer tillbaka till Nationalförsamlingen. Hittills har media fått ta på sig oppostionsrollen och fascistiska tongångar har varit dominerande i vissa kretsar när högern förlorat 15 val i rad. Chavez har kvar en trygg majoritet och för första gången sedan Chavez kom till makten har en överväldigande majoritet godkänt och legitimerat den bolivarianska konstitutionen och valprocessen. Det som pågår nu är en normalisering av en omfattande förändringsprocess som pågått i mer än 10 år och där en högljud och mäktig opposition nu inser att det är lönlöst att störta Chavez med en statskupp.

Om man jämför med andra länder i Latinamerika har Chavez en bekvämare parlamentarisk sits, i Brasilien har Lula med ca 80 % av popularitet inte egen majoritet utan har fått kompromissa med högern i parlamentet, i samma läge befinner sig Funes i El Salvador, Lugo i Paraguay, Mujica i Uruguay, Ortega i Nicaragua och Kichner i Argentina.

Fria val i Venezuela skakar västlig media

Följer den europeiska rapporteringen kring parlamentsvalet i Venezuela. I stort sett följer alla samma mall, finns få undantag med bra kvalitativ information (Parallellt kollar jag på direktsändning från TELESUR). Spanska högertidningen El Pais och engelsk media är huvudkällorna. I Venezuela är källan den gamle gerillaledaren och nu chefredaktören för högertidningen Tal Cual, Teodoro Petkoff. Han som i en ledare hyllade statskuppen i april 2002. Aftonbladet tar priset i undermålig research och information, journalisten i all hast citerar DN och hänger sig på en gammal barbie-historia som inte ens stämmer. Annars har journalisterna som tidigare skrivit om Chavez "diktatur" problem med att rapportera från ett demokratiskt val där ca 75 % av medierna öppet tar ställning mot Chavez och där alla politiska krafter utan undantag deltar med egna kandidater. Det blir liksom absurd att fortsätta hävda att det är en diktatur när det ordnas fria demokratiska val.

Så nu ligger fokuseringen i hur dåligt allting är och hur Chavez nu (!) tappar popularitet. Allt är enligt medierna i Europa eländigt med hög inflation, kriminalitet, korruption, arbetslöshet. Enligt rapporteringen står landet på randen till en ekonomisk undergång. Under ett sånt elände borde så klart vänsterpartiet PSUV förlora valet stort och Chavez popularitet hamna under minus. Men journalisterna utan undantag skriver att just regeringspartiet PSUV kommer att få majoritet och att Chavez fortfarande efter 12 år har ett stöd på ca 50 %.

Men huvudpoängen är inte att rapportera korrekt och sakligt eller göra en ordentlig analys, utan att demonisera Chavez och undergräva Venezuelas ställning. Aftonbladet döljer inte sina avsikter o citerar "vi måste bli av med galningen nu".

Militär upprustning i Latinamerika

Colombia spenderar mest i Latinamerika i militära utgifter. Enligt Stockholm International Peace Research Institute (SIPRI) går 3,7 % av landets BNP, över 10 miljarder dollar, till militär upprustning och vapen.

Tvåa i Latinamerika är Chile med 3,5 % av BNP, därefter Ecuador med 2, 8 %, Brasilien med 1,5, Venezuela med 1,4 % och Uruguay med 1,3 %. I absoluta tal, ligger Brasilien i topp över länder i Latinamerika som spenderar mest pengar med en budget på 27 miljarder dollar.

Brasilien ökade sina utgifter under året 2009 med 16 % följd av Colombia och Mexiko med en ökning på 11 % och Chile med 5 %.

Enligt SIPRI noterar Venezuela den största minskningen i Latinamerika med minus 25 %. Även Argentina minskar sina militära utgifter med minus 6,5 %

Jämfört under det senaste årtiondet har Ecuador ökat sina militära utgifter med 241 %, följd av Colombia med 111 %, Chile 48 %, Uruguay 41, Brasilien 39 %, Mexiko med 35 % och Venezuela 27 %.

Enligt SIPRI spenderar den amerikanska kontinenten (inkl USA och Kanada) mest i världen i militära utgifter. Detta i huvudsak för att USA ansvarar för 43 % av världens militära utgifter, 661 miljarder dollar, 4,3 % av landets BNP.

Idag P1, Malms flosker om Venezuela

Debatterade i P1 idag med folkpartisten Fredrik Malm om Venezuela. Jag blev överraskad om hur lite högerns Malm hade att komma med i debatten, förutom flosker och personangrepp. Min poäng är att de sociala reformerna i Venezuela med hjälp av oljepengar har gett resultat. Fattigdomen har minskat från 75-80 % till 26 %, barndödligheten och undernäring är bland de lägsta i Latinamerika, över 2 miljoner hektar har fördelats till bönder och landet har tagit kontroll över naturtillgångar. Självklart finns problem som fattigdom, korruption och kriminalitet. På samma sätt finns i landet en politisk polarisering som gör att allting målas i svart och vit. Men trots polariseringen har Venezuela försvarat yttrandefriheten, genomför demokratiska val och det finns en högljud opposition. Högerns Malm kan ju förstås ogilla Chavez och politiken han för men att säga att det är en diktatur är ju bortom all sanns. Chavez har vunnit 14 val och förlorat 1.

Högermediernas monopol i Latinamerika bryts

Jag ska lugnt säga att jag blev rätt paff när DN - kultur vågade publicera Kajsa Ekis Ekmans krönikas om den rasande elit som äger majoriteten av medierna i Venezuela. Eliten som var hårt inblandad i statskuppen 2002. Och Ekis undrar varför svenska medier går deras ärenden?  Med tanken på hur vinklingen är i den svenska rapporteringen från Latinamerika, med journalister som Lars Palmgren och Nathan Shachar i första ledet, är ju frågan berättigad. 

I Latinamerika, liksom i många andra frågor, är man långt framme i debatten kring och lagstiftning av (privata) mediernas makt och roll. Och de privata mediernas roll är starkt ifrågasatt. Det är samma medier som under diktaturernas tid teg om brott mot mänskliga rättigheter och stödde militärkupper, och som nu basunerar ut med hjälp av USA och Europeiska medier sitt raseri när de latinamerikanska regeringar reglerar medieutrymmet och skapar ramar för att bekämpa monopol. Där högerpartierna har havererat (läs Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua) har medierna tagit över oppositionsrollen, men även i Argentina och Brasilien med en stark högeropposition, bedrivs en bedrövlig kampanj-journalistik mot de progressiva regeringarna, långt ifrån den saklighet och objektivitet som man vill ge sken av. Värst är SIP som är de latinamerikanska medieägarnas egen politiska klubb. Nyligen hade de ett stort och välbesökt möte i Buenos Aires för att slå larm om "yttrade frihetens begränsningar" i Latinamerika. 

Det var ingen slump att mötet anordnades i Argentina där det nyligen lagstiftades en ny medielag som bl a ska förhindra oligopol och monopol. Lagen sätter gränser för koncentration och antal medielicenser. Högst 10 tv-kanaler och upp till 24 radiokanaler får en koncern äga. Och inget eterbolag får inneha mer än 35 % av tittarna/lyssnarna. I Ecuador och Venezuela pågår samma lagstiftningsprocess. I Venezuela pågår en reglering av radiosändningarna. Under nyliberalismens avregleringstid köptes radiolicenserna på svarta marknaden och licenser gick i arv, staten förlorade helt kontrollen över vilka som hade rätt att sända. I juli i år gjordes för första gången en kartläggning av radiostationerna i landet. Radiosändningsmyndigheten CONATEL bad radiostationerna att komma in med giltiga handlingar, men ca 240 radiostationer och 45 TV-kanaler vägrade att skicka in sina papper. Det resulterade i att 35 radiostationer stängdes av. Detta har ju så klart använts av högermedia för att fortsätta kampanjen mot Chavez och Venezuela. Svenska medier har ju inte heller legat lågt med kampanjen. 

Ca 900 radiostationer lämnade in sina handlingar och har rätt att fortsätta sända. Liksom oppositionen i form av dagstidningarna Tal cual, EL Universal, El Nacional, El 2001, EL Siglo, El Nuevo Pais, Noticias 24 och Tv-stationerna Venevision, Televen, RCTV, Globovision, PumaTV m fl.

De stora förlorarna i venezolanska valen

Den stora förloraren i de venezolanska lokalvalen är den kampanj som internationellt drivs mot Venezuela och Chavez. Det blev inga stridsvagnar eller valfusk som skulle bekräfta den bild man vill förmedla kring Chavez som auktoritär och diktator. Valet och valresultaten är ännu ett motargument till den tendentiösa och manipulerande kampanjen som tyvärr även smittat Sverige. När deras predikningar inte besannas blir de helt överrumplade av "Chavez demokratiska mognad". Märkligt nog tycker de att Venezuela korrigerar en "demokratisk obalans" och hoppar jämn fota av glädje när högern vinner en guvernörspost.

Valresultaten var, med några få undantag, väntade. Det venezolanska socialistpartiet PSUV lyckades erövra 17 av de 22 delstater och 80 % av kommunerna, bl a Caracas - Borgmästare i Libertadores. Den samlade oppositionen, från högerextrema till socialdemokraterna i Podemos, vann 5 delstater, 20 % av kommunerna och Stor-Caracas. Det sista är kanske den stora överraskningen.

Det nybildade PSUV har nu etablerat sig som en samlande kraft för den stora massan som stödjer revolutionen. Det som länge varit en spretig rörelse har nu fått en struktur som disciplinerad genomförde en lyckad valkampanj med interna val för att välja kandidaterna och med ett genomarbetat program. Andra partier som gett sitt stöd till den bolivarianska revolutionen och krävt maktkvoter har antingen gått över till oppositionen (socialdemokratiska PODEMOS) eller marginaliserats i valprocessen (PPT och Kommunistpartiet). Det finns även chavister med stora ambitioner som trotsat PSUV och ställt upp som oberoende kandidater. I exempelvis delstaten Carabobo där oppositionen vann med knapp marginal, ställde den avgående guvernören upp som oberoende och tog 7-8 % från PSUV:s kandidat.

Oppositionen har gått till val utan ett gemensamt politiskt projekt för landet. Det som förenar stalinistiska Bandera Roja, kristdemokraterna och högerextrema är sitt hat mot Chavez och den bolivarianska processen. I Caracas - Libertadores var den gemensamma kandidaten för oppositionen Ivan Stalin (sic) som tillhör Bandera Roja medan i Stor-Caracas lyckades Antonio Ledesma, kristdemokrat, tidigare borgmästare i Caracas och känd för korruption och polisangrepp mot protesterande studenter. Där har ni den demokratiska balansen som svenska skribenter hurrar för.

Chavez mot en ny valseger

Guvernör och kommunalvalen idag i Venezuela kommer inte att innebära några överraskande nyheter. Läget idag är att av 24 delstater (inkl Caracas) leds 18 av det bolivarianska vänsterpartiet PSUV, 4 av tidigare allierade till Chavez (kallade fd chavister) och 2 av högern. Resultatet kommer förmodligen inte att bli annorlunda den här gången heller. Oppositionen (inkl fd chavistas) kommer att vinna 5-7 och PSUV 17-19. 

För oppositionen är detta inte mycket att hurra för med tanke på att de vann folkomröstningen för ett år sedan och att högern och fd chavister har i 90 % lyckas samla sig kring gemensamma kandidater, samtidigt som vänsterpartiet PPT och kommunistpartiet (som stödjer den bolivarianska revolutionen) lyft egna kandidater i konkurrens med PSUV. 

Den globala finansiella krisen och prisraset av oljan har hittills inte påverkat den venezolanska ekonomin eller Chavez popularitet (som ligger kvar på ca 60 %). Oljepengarna som Venezuela lyckats samla under de senaste åren ger landet en trygg tillvaro under krisen. Dessutom har den låga (nästan icke-existerande) utlandsskulden, statens kontroll över finansmarknaden och de ekonomiska allianserna med Latinamerika men också med Ryssland, Kina, Iran och Afrika gjort Venezuela mindre sårbar nu när USA och västvärlden går in i en kris och recession.  

Det är i stället andra problem som bekymrar Chavez och PSUV i detta val. Otryggheten och kriminaliteten i storstäderna och inflationen som ligger runt 30 % kan komma att straffa kandidaterna som stödjer Chavez. Inte så att Chavez-anhängare skulle gå och rösta på oppositionen utan helt enkelt att de skulle låta bli att rösta. Det var valskolket (nära tre miljoner) snarare än oppositionen som gjorde att Chavez förlorade folkomröstningen förra året. Ett annat bekymmer är att delar av oppositionen planerar att inte erkänna valresultaten och skapa kaos i landet. Det är en strategi som högern i Latinamerika tagit efter Ukraina och som de misslyckades med nu senast i Nicaragua. Den internationella (västkontrollerade) media kommer säkert att göra sig språkrör för detta. Men som tidigare val kommer siffrorna att sänka högerns odemokratiska ambitioner.   

Reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Två viktiga reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.

Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.

Hårt nederlag för vänstern i Venezuela

Det är uppenbart att oppositionen i Venezuela fick med sig hem en stor seger. För även om marginalen i gårdagens folkomröstningen är knapp (50,7 % för Nej och 49.3 % för Ja) är Nej-sidans seger ett svårt nederlag för Chávez, för den bolivarianska rörelsen men även för den latinamerikanska vänstern. Inte i samma omfattning som när Sandinisterna förlorade makten i början av 1990-talet men det är ett strategiskt nederlag. Reformen var ett kvalitativt steg i riktning mot socialismen och vänstern misslyckades att vinna en majoritet för detta.

Huvudskälet till valnederlaget är att vänstern inte lyckades mobilisera sitt folk, medan oppositionen gick disciplinerad till valurnorna. I reella siffror fick oppositionen samma 4 miljoner röster som i presidentvalet i december 2006. Medan vänstern sjönk från 7 miljoner till 4 miljoner. Valskolket på nära 45 % (mycket högt för en sådan avgörande folkomröstning!) kommer nästan helt från de fattiga som är Chávez kärnväljare. Även delar av medelklassen som tidigare röstat på Chávez gick på högerns skrämselpropaganda och gick över till oppositionen (tillsammans med socialdemokratiska PODEMOS och generalen Baduel).

Den stora frågan nu för Chávez och den venezolanska vänstern är varför de fattiga samhällsklasserna inte trodde på reformen och stannade hemma. Oppositionens styrka är ett mindre bekymmer, det är en splittrad opposition utan politiskt projekt. Den samlar allt från fascister, extremhögern till socialdemokrater, en salig blandning som enas endast i sin opposition till Chávez.

Det enda bra som kan komma ut från valresultatet är att Venezuela nu kan (allt är möjligt!) äntligen få en demokratisk opposition, som satsar på val och den demokratiska vägen istället för att sabotera, kuppa och ta till våld.

Avgorande folkomrostnıng ı Venezuela

Manga ar forvantnıngarna och farhagorna ınfor dagens folkomrostnıng ı Venezuela. Och den har en sadan sprangkraft att mobılıserıngen av det venezolanska samhallet varıt enorm de senaste tva veckorna. Fel ar dock att havda att reformen ı forfattnıngen ar en del ı Chavez efterstravan att polarısera samhallet. Polarıserıngen har funnıts lange, langt fore Chavez. Den enorma ojamlıkheten har ı mer an 20 ar konfronterat fattıga och rıka. Mestadels pa gatan eftersom den parlamentarıska arenan kontrollerades av hogern, av den rıka mınorıteten. Det var ınte forran Chavez vann presıdentvalet 1998 som detta vande. De fattıga erovrade de polıtıska forsamlıngarna och hogern, nu for forsta gangen utslangd fran den polıtıska makten, ıntog gatorna, forsokte sıg pa en statskupp och pa aterkommande ekonomıskt och polıtıskt sabotage. Idag ar det den fattıga majorıteten som bar pa forvantnıngarna och hogern samlar pa farhagorna. Det ar det som mobılıserar ı dagens folkomrostnıng. Opposıtıonen har farhagorna som leıdmotıv, ett nej ı folkomrostnıngen ar ett ja tıll farhagor och ınte tıll nat konkret barande polıtıskt alternatıv. Ett ja ınnebar en fortsatt fordjupnıng ı en omfattande och fredlıg samhallsomvalvnıng, bort fran nylıberalısmen. Farhagorna har aven smıttat den vasterlandska medıa som ınte drar sıg for att vara tendensıos och osaklıg ı sın rapporterıng.

Strıden kommer ınte sluta med folkomrostnıngen. Hogern kommer oavsett resultat att fortsatta sın agressıva kampanj. Pa gatan, med alla medel. Venezuela kommer nasta vecka att vara centrum for en enorm polıtısk konfrontatıon. Vınner Ja-sıdan kommer hogern att skylla pa valfusk. Vınner Nej-sıdan kommer hogern att krava Chavez avgang. Det ar trots allt ınte folkomrostnıngen som ar grunden tıll polarıserıngen. CIA har ocksa planerat.

En forandrıng av 63 paragrafer ı konstıtutıonen kommer ınte automatıskt att utrota fattıgdomen eller den omfattande krımınalıteten. Konstıtutıonsandrıngen ınnebar dock en oppnıng for avgorande samhallsforandrıngar sa som ınforande av sex tımmars arbetsdag och upprattande av ett socıalforsakrıngssystem for oberoende arbetare och smaforetagare.

CIA:s destabiliseringsplan i Venezuela avslöjad

Venezolansk TV avslöjade i veckan CIA:s planer för att destabilisera Venezuela. Enligt ett CIA-dokument satsar USA sina kort för att göra landet oregerligt efter folkomröstningen om författningsreformen den 2 december. Planen som går under namnet Last Phase of Operation Pincer går ut på att både bojkotta folkomröstningen och samtidigt mobilisera för ett nej. I planerna ingår att locka över socialdemokratiska krafter som stödjer Chávez att rösta nej, så som man nu lyckats med partiet PODEMOS och generalen Baduel, att misskreditera statliga institutioner som valmyndigheten, Högsta Domstolen och Presidenten och internationellt isolera Chávez . En central bricka i CIA:s destabiliseringsplan är, liksom i Ukraina och Serbien, studenter från privata universitet som ska revoltera på gatan. Som spjutspets används vänsterextrema grupper som Bandera Roja (Röd Flagga) och även små trotskistiska sekter som inte drar sig för att använda våld och vapen under demonstrationerna. En av ledarna i studentrevolten och i Bandera Roja heter STALIN Gonzalez.

Målet med planen är att efter folkomröstningen skapa en ohållbar situation i landet för att med stöd av militärer störta Chávez. Strategin känns igen från Ukraina. Över 8 miljoner dollar har öronmärkts för Operation Pincer och den leds av CIA-organet Human Intelligence (HUMINT) in Venezuela.

Hela CIA-memo (på engelska) går att läsa som en kommentar av Neo på mitt inlägg om Bolivia från måndag 26/11. Här kan du läsa den på spanska.

En förvirrad Zaida om Venezuela

Förvirringen är fullständig när Zaida Catalán försöker sig på en analys om Venezuela. Hennes grej är att "försvara demokratins principer om yttrandefrihet, fria val och tryckfrihet". Detta gör ju alla nu för tiden, en del gör det t o m med bomber och ockupation i Irak och Afghanistan. Hennes analys blir inte mindre förvirrad för det. Cataláns argumentation är tom och det sorgliga är att hon upprepar floskler från den latinamerikanska extremhögern

– Den diplomatiska krisen under det iberoamerikanska toppmötet som hon pratar om mellan Spanien/kungen och Venezuela/Bolivia/Ecuador/Argentina/Nicaragua har pågått länge. Och det handlar inte om att kungen Juan Carlos bad Chavez hålla käften. Det handlar om att den dåvarande spanske presidenten Aznar, han som också deltog i angreppskriget mot Irak, stödde en statskupp i Venezuela år 2002. De första att gratulera kuppmakarna i april 2002 var USA:s och Spaniens ambassadörer. Det handlar om, som Ortega sa under toppmötet och som gjorde att kungen fick nog och gick, att den spanske ambassadören i Nicaragua höll i ett flertal möten med den splittrade högeroppositionen för att förhindra sandinisternas seger. Han misslyckades och Ortega vann. Den diplomatiska krisen handlar om oljebolaget Repsol som i åratal landsfördrivit och förföljt ursprungsbefolkningen i Ecuador för att överta deras oljerika mark. Det handlar om lagvidriga kontrakt som spanska storbolag avtalat genom att muta korrupta bolivianska högerpolitiker. Konflikten handlar om spanska banker och storbolag som under Menems privatiseringsvåg i Argentina grävde guld och som svek och försvann under den stora krisen 2001-2002. Vad som hände under det iberoamerikanska toppmötet i Chile är en fortsättning på en pågående konflikt mellan spanska intressen och demokratiskt valda vänsterregeringar som har fått nog och som idag har kraft att säga det rakt i ansikte på en spansk monark.

– Catalán säger att Chavez är en pajas för att han utan att be om lov kallar "en tidigare spansk premiärminister för fascist". Hon glömde att säga vem denne premiärminister är. Det är Jose Maria Aznar, samme man som deltog i ett folkrättsvidrigt angreppskrig mot Irak, Aznar som tillätt över 500 CIA-flygningar med människor som kidnappats, olagligt arresterats, torterats och som hamnade i fånglägret Guantanamo. Vi pratar om den spanske premiärminister som stödde statskuppen i Venezuela och som nu åker runt i Latinamerika med sin NGO FAES med syfte att destabilisera demokratiskt valda regeringar i Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Venezuela. Det går att diskutera hur och när, men Chavez har all rätt att kalla Aznar som aktivt verkar för att störta demokratiskt valda regeringar på kontinenten för fascist. Chavez och vänster är inte ensamma att fördöma Aznar, även fredsaktivister, liberaler och andra demokrater i världen avskyr honom. Tydligen inte Catalán.

– Sedan blir det ännu mer förvirrad. Den s k "styrande folkvalda regeringen" som Catalán försvarar och som Chavez försökte störta var ledd av Carlos Andres Perez. Jag vet inte var hon har fått detta ifrån, men Carlos Andres Perez hade absolut inte "samma politiska program" som Chavez. Liksom Menem i Argentina och de Gortari i Mexiko genomförde Perez ett politiskt nyliberalt program, s k chockplanen, dikterat från IMF, med privatiseringar (bl a av telecombolaget CANTV) och avregleringar. I februari 1989 fick de fattiga nog och genomförde en omfattade protest, Perez svarade med att ta ut militärerna som skött mot de samlade och det slutade med tusentals döda. Det kallas för Caracazo. Situationen var kaotisk och 1992 försökte Chavez och andra militärer störta honom men misslyckades. Och Chavez fick sitta i fängelse. Carlos Andres Perez fick ändå ett år senare avgå anklagad för förskingring av mer än (dåtidens) 17 miljoner dollar. Perez bor idag i Miami.

– Felaktigt säger Catalán att militärernas roll tidigare inte varit politisk. Liksom i andra latinamerikanska länder har militärerna påverkat politiken, stött vidriga regeringar och använts mot civila som protesterat. Framförallt har officierarna alltid haft en hand i politiken. Det som ändrades med konstitutionen 1999 var att militärerna fick rösträtt (så som i Sverige). En skillnad med andra latinamerikanska länder är att det alltid funnits bland officerkåren en progressiv falang som inte stött högerregeringarna och motsatt sig förtrycket. Men det var militärerna som dödade tusentals människor under caracazo 1989 och det var militärer som torterade och mördade nuvarande vicepresidentens far Rodriguez på 1970-talet.

– Förvirrad är det när hon säger att militärerna inte är underordnade någon offentlig makt. De underordnar sig en folkvald regering och en försvarsminister, och det är nationalförsamlingen som lagstiftar och fattar politiska beslut. Armén har inga egna sådana befogenheter. Däremot har ett flertal fd militärer gått in i politiken och fått mycket utrymme. För och emot Chavez. Tyvärr är detta en konsekvens av att det korrupta partisystemet rasade samman, gamla politiker som Tal Cuals chefredaktör Petkoff var misskrediterade och den enda ”fungerande” institutionen med ledarskap kvar var försvarsmakten.

– För oss i den sekulariserade världen är det svårt att förstå hur starkt förankrad kristendomen är i Latinamerika. Den katolska kyrkan och de kristna värderingarna spelar en stor roll i det politiska livet. Chiles president Bachellet får ständigt kritik för att hon är agnostiker. Tyvärr föranleder detta en konservativ kvinnosyn och sätter käppar i hjulet för kvinnornas kamp för jämlikhet. Så är det i Venezuela och i resten av Latinamerika. Felaktigt menar Catalán att det är den religiösa övertygelsen som driver Chavez. Man kan gilla eller ogilla det, men samhällsförändringen i Venezuela är klart antikapitalistisk och med sikte på ett välfärdssamhälle. Ekonomisk jämlikhet, deltagande demokrati och rätten till utbildning, hälsovård och bostad är inte hämtade från bibeln utan är gamla hederliga krav från arbetarrörelsen och socialismen. Resultaten i form av minskad fattigdom, en enorm ökning av tillgängligheten av vård och utbildning, men även att oljans vinster används för att öka befolkningens levnadsstandard finns i både statistiken och verkligheten.

– Anklagelserna om åsiktskontroll är en fars. Alla som varit i Venezuela vet att huvuddelen av medierna kontrolleras av högern och att oppositionen varje vecka anordnar demonstrationer. Inga av oppositionens ledare har fängslats för att kritisera Chavez och inget parti eller media har någonsin förbjudits eller stängts. Böterna som dagstidningen Tal Cual fick betala var inte för att de gjorde narr av Chavez, det gör de varje dag, gå in på deras hemsida och kolla själv http://www.talcualdigital.com/. Det som gjorde att de bötfälldes var att de gjorde narr att Chavez dotter, en minderårig. Och det är förbjudet, inte enbart i Venezuela utan i de flesta andra länderna i Latinamerika. Tal Cual är inte en liten dagstidning och de har inte som Catalán påstår stängt, de kommer ut varje morgon.

- Slutklämmen är det viktiga i Cataláns inlägg. Chavez är fascist, bryter gång på gång mot de mänskliga rättigheter och är allsmäktig. Hon hade inte behövt säga så mycket fel innan för att komma till detta. Frågan är på vilka grunder hon kallar honom fascist. Både hon och jag vet vad fascism i Latinamerika betyder. Försvunna, tortyr, förföljelser, politiska fångar, exil, avskaffandet av alla politiska rättigheter, stängning av all oppositionell media. Skulle detta stämma på Chavez, då måste hon se till att belägga det. Det är en grov anklagelse. Hos Amnesty International eller Human Rights Watch kommer hon inte att hitta sådana belägg. I Venezuela råder det yttrande-, mötes och tryckfrihet. Till skillnad från andra länder i Latinamerika som Colombia, Mexiko och Peru, mördas inte fackliga ledare eller försvinner oppositionella. I inget annat land på kontinenten har oppositionen ett sådant övertag i media. Fria och hemliga val till president, nationalförsamlingen, delstaterna, fullmäktige och borgmästare genomförs enligt författningen. Oppositionen har makten i 2 delstater och ett hundraltal kommuner. Så på vilket sätt bryter Venezuela mot FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna? Förändringarna i konstitutionen kommer att avgöras i en folkomröstning. Oppositionen som jobbar för ett nej har alla rättigheter garanterade för att bedriva en kampanj. En påkostad sådan eftersom näringslivet är med och betalar. Redan nu sänder nej-sidan dyra TV-vinjetter. Valmyndigheten CNE har inför folkomröstningen godkänt både Nej och Ja-sidans organisationer. På vilket sätts avskaffas de demokratiska spelreglerna?

- Cataláns argumentation är tom. Som miljöpartist hamnar hon långt från den demokratiska rörelsen i Latinamerika som under 20 år kämpat mot nyliberalismen och som försöker bygga mer rättvisa och jämlika samhällen. Det hade varit intressant att få ta del av kritiken, som många gånger med rätta riktas från miljörörelsen, gentemot Chavez. I stället har Catalán kapitulerat för högerns floskler.