Högervindar i Europa

Europa rör sig inte mot mitten, utan snarare mot höger. Allt från de antisemitiska tvillingarna Kaczynski i Polen till den medialt starka Berlusconismen, från extremhögern som tar sig in i maktsfären hand i hand med den traditionella högern (som egentligen aldrig övergav den), till Storbritanniens Blairismen, som nu lämnar efter sig ett stort ras (till konservatismen).

Det är mellanskikten som rör sig mot höger. Det är mellanskikten som belägrade av mediekampanjer om massinvandring och mikrokriminalitet söker sig till höger i sitt ivriga försvar av den konsumentinriktade välfärd. En välfärd som de anser är en privat rättighet och inte en gemensam tillgång. Mer säkerhet vill de ha, men mer osäkerhet kommer högern att ge dem, och ju mer säkerhet de kräver desto mer kommer de att rösta på högern. Det är lättare att individualisera fienden i andra, i synnerhet hos invandraren, än att, och mellanskikten med sin atomisering är oförmögna till det, se andra möjliga världar.

Sarkos seger i Frankrike är det definitiva slutet på gaullismen. Det är slutet på den radikala konservatismen som lyckades med att både besegra Vichy och '68-rörelsen och dra Frankrike ur det algeriska slakteriet. Gaullismen bidrog också till att hålla Frankrike utanför den råa nyliberala vintern. Paradoxallt nog besegras Gaullismen av en Sarkozy som stolt definierar sig som höger och "USA-vän".

Sarkos seger är också en seger för Bush och Rumsfeld. Det “gamla Europa” Frankrike-Tyskland, som för fyra år sedan visste avvärja det irakiska slakteriet, finns inte längre. Utan tvekan skulle Merkel och Sarko stödja USA:s invansion av Irak.

Även den politiska vänstern förflyttar sina positioner i takt med mellanskikten. I stort sett är socialdemokratin på marsch mot mitten, inte enbart Blair, även i Italien med det Demokratiska partiet, i Frankrike där en viktig del av franska socialistpartiet är på väg att alliera sig med högerpolitikern François Bayrou och i Tyskland där socialdemokratin bekvämt regerar med Kristdemokraterna. Logiken är inte svårt att förstå. Det går inte att förbise siffrorna. Om de stannar på vänsterkanten ställer de sig utanför köttgrytorna. Men om de regerar med höger-centern kan de inte föra en vänsterpolitik. På det sättet tvingas "vänstern" om den vill regera ge mellanskikten vad de vill ha: högerpolitik. Och om väljarna skulle återvända till vänstern, kommer de att hitta ett tomt rum, tömd av post-ideologiska politiker.

Slutet på Blairismen?

Valresultaten i Storbritannien måste ses i första hand som slutet på blairismen och ett hårt nederlag för tredjevägens socialdemokratin. Hur och vem nu tar över i den marknadsliberala socialdemokratin återstår att se, dock är det klart att det kommer att röra om i den interna konfrontationen mellan den marknadsliberala 3:e vägen som varit ledande i den europeiska socialdemokratin och den mer välfärdsvänliga delen knuten till arbetarrörelsen. Det kanske är så att de lokala valen kommer att få mer effekt i den europeiska socialdemokratin än i Storbritannien (med Skottland som undantag). Om Royal (som hör hemma i Blairismen) förlorar i Frankrike kommer detta ännu mer att accentueras.

New Labors försvagning har stärkt de nationella separatistiska partierna i både Wales och Skottland. I brist på alternativ har de konservativa Tories fått missnöjesrösterna i England. Men förutom SNP i Skottland har dock de lokala valen inte medfört större sensation. New Labor tappade rejält men inte tillräckligt mycket (åtminstone inte i England och Wales), Tories fick inget genombrott som de behövde för att utmana laborregeringen, Liberaldemokraterna lyckades inte denna gång heller fullt ut, och varken fascisterna i British National Party (BNP) eller det progressiva gröna partiet fick stor utdelning av missnöjet med Blair (framförallt bland arbetarklassen).

Fascisterna i BNP hade denna gång ställt upp med mer än 750 kandidater och satsade mycket på att ta hem röster i arbetarklassområden där New Labor tidigare haft stor majoritet. Men tack och lov förlorade de stöd i starka områden som Burnley som är det valdistrikt där de för ett antal år sedan fick sitt första valgenombrott. Men tyvärr i vissa områden blev de det tredje största partiet, som i Stoke-on-Trent.

För vänstern gick inte valet helt strålande. De gröna fick 110 platser i Englands kommunala parlamenten (inte illa, men inte tillräckligt bra) och tappade i Skottland men är kvar och kan komma att ingå i majoriteten, Galloways Respect ställde upp i 25 lokala val och fick 3 platser (och har nu totalt 20 ledamöter), Skotska Scottish Socialist party (SSP) förlorade alla 6 platser i det skotska parlamentet pga av splittring som gjorde att en av ledarna Tommy Sheridan gick till val med ett nystartat parti Solidarity (som inte heller lyckades). Det kanske mest sensationella nyheten inom vänstern är att det lilla brittiska kommunistpartiet (CPB)för första gången på över 30 år ställde upp i val med egna kandidater (i Wales). Tidigare har de alltid stött Labors kandidater som ett sätt att inte splittra arbetarrörelsens röster.