Det finns stunder i den internationella politiken då affärerna tränger undan retoriken. När skickligt undangömda intressen slutligen tvingar sig fram på förhandlingsbordet. Denna stund är nu!
Sarkozys Frankrike säljer vapen till Khaddafi i Libyen för 296 miljoner euro (2,7 miljarder kronor) och USA har slutit vapen-pakter med åtta länder i Mellanöstern för totalt 46 miljarder euro (ca 460 miljarder kronor).
Glöm snacket om skurkstater och terrorledare, i denna stund trängs fromma önskningar om frihet och demokrati in i ett hörn för att ge plats åt den råa verkligheten. Krigsherrarnas olidliga intressen regerar.
Visar inlägg med etikett Sarkozy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarkozy. Visa alla inlägg
fredag, augusti 03, 2007
onsdag, juni 06, 2007
G-8 tar sig an Colombia
Colombia ska diskuteras i de fina rummen på G-8 mötet. Frankrikes president Sarkozy har inför mötet tvingat den hårdförde presidenten i Colombia att "frige" Rodrigo Granda, gerillan FARC:s s k utrikesminister, som 2005 kidnappades i Venezuela. För Uribe är detta en möjlighet att flytta uppmärksamheten från skandalen med alla avslöjanden från paramilitärerna kring högerns finansiering och medverkan i mord och brott. Sarkozy spelar ut sina kort för att åtminstone ge Uribe en hand nu när hans trovärdighet skakas även bland gamla allierade, som i USA där han fått kalla handen från bl a Demokraterna. Colombia är högerns sista säkra fästning i Latinamerika, fram till förra året satt Uribe säker, men nu med alla avslöjanden är han på fritt fall. Sarkozy tvingade bokstavligen Uribe (fyra telefonsamtal behövdes) att visa goodwill, nu gäller det att Sarkozy lyckas få med de andra G-8 länderna på tåget. Nånting konkret måste han få ut av mötet. Han hoppas så klart att FARC ska frige den gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som kidnappades av gerillan för mer än 5 år sedan. Konstigt nog har USA legat lågt inför G-8 kring denna fråga, detta med tanke på hur inblandade de är i Colombia med sitt militära bistånd.
tisdag, maj 08, 2007
Högervindar i Europa
Europa rör sig inte mot mitten, utan snarare mot höger. Allt från de antisemitiska tvillingarna Kaczynski i Polen till den medialt starka Berlusconismen, från extremhögern som tar sig in i maktsfären hand i hand med den traditionella högern (som egentligen aldrig övergav den), till Storbritanniens Blairismen, som nu lämnar efter sig ett stort ras (till konservatismen).
Det är mellanskikten som rör sig mot höger. Det är mellanskikten som belägrade av mediekampanjer om massinvandring och mikrokriminalitet söker sig till höger i sitt ivriga försvar av den konsumentinriktade välfärd. En välfärd som de anser är en privat rättighet och inte en gemensam tillgång. Mer säkerhet vill de ha, men mer osäkerhet kommer högern att ge dem, och ju mer säkerhet de kräver desto mer kommer de att rösta på högern. Det är lättare att individualisera fienden i andra, i synnerhet hos invandraren, än att, och mellanskikten med sin atomisering är oförmögna till det, se andra möjliga världar.
Sarkos seger i Frankrike är det definitiva slutet på gaullismen. Det är slutet på den radikala konservatismen som lyckades med att både besegra Vichy och '68-rörelsen och dra Frankrike ur det algeriska slakteriet. Gaullismen bidrog också till att hålla Frankrike utanför den råa nyliberala vintern. Paradoxallt nog besegras Gaullismen av en Sarkozy som stolt definierar sig som höger och "USA-vän".
Sarkos seger är också en seger för Bush och Rumsfeld. Det “gamla Europa” Frankrike-Tyskland, som för fyra år sedan visste avvärja det irakiska slakteriet, finns inte längre. Utan tvekan skulle Merkel och Sarko stödja USA:s invansion av Irak.
Även den politiska vänstern förflyttar sina positioner i takt med mellanskikten. I stort sett är socialdemokratin på marsch mot mitten, inte enbart Blair, även i Italien med det Demokratiska partiet, i Frankrike där en viktig del av franska socialistpartiet är på väg att alliera sig med högerpolitikern François Bayrou och i Tyskland där socialdemokratin bekvämt regerar med Kristdemokraterna. Logiken är inte svårt att förstå. Det går inte att förbise siffrorna. Om de stannar på vänsterkanten ställer de sig utanför köttgrytorna. Men om de regerar med höger-centern kan de inte föra en vänsterpolitik. På det sättet tvingas "vänstern" om den vill regera ge mellanskikten vad de vill ha: högerpolitik. Och om väljarna skulle återvända till vänstern, kommer de att hitta ett tomt rum, tömd av post-ideologiska politiker.
Det är mellanskikten som rör sig mot höger. Det är mellanskikten som belägrade av mediekampanjer om massinvandring och mikrokriminalitet söker sig till höger i sitt ivriga försvar av den konsumentinriktade välfärd. En välfärd som de anser är en privat rättighet och inte en gemensam tillgång. Mer säkerhet vill de ha, men mer osäkerhet kommer högern att ge dem, och ju mer säkerhet de kräver desto mer kommer de att rösta på högern. Det är lättare att individualisera fienden i andra, i synnerhet hos invandraren, än att, och mellanskikten med sin atomisering är oförmögna till det, se andra möjliga världar.
Sarkos seger i Frankrike är det definitiva slutet på gaullismen. Det är slutet på den radikala konservatismen som lyckades med att både besegra Vichy och '68-rörelsen och dra Frankrike ur det algeriska slakteriet. Gaullismen bidrog också till att hålla Frankrike utanför den råa nyliberala vintern. Paradoxallt nog besegras Gaullismen av en Sarkozy som stolt definierar sig som höger och "USA-vän".
Sarkos seger är också en seger för Bush och Rumsfeld. Det “gamla Europa” Frankrike-Tyskland, som för fyra år sedan visste avvärja det irakiska slakteriet, finns inte längre. Utan tvekan skulle Merkel och Sarko stödja USA:s invansion av Irak.
Även den politiska vänstern förflyttar sina positioner i takt med mellanskikten. I stort sett är socialdemokratin på marsch mot mitten, inte enbart Blair, även i Italien med det Demokratiska partiet, i Frankrike där en viktig del av franska socialistpartiet är på väg att alliera sig med högerpolitikern François Bayrou och i Tyskland där socialdemokratin bekvämt regerar med Kristdemokraterna. Logiken är inte svårt att förstå. Det går inte att förbise siffrorna. Om de stannar på vänsterkanten ställer de sig utanför köttgrytorna. Men om de regerar med höger-centern kan de inte föra en vänsterpolitik. På det sättet tvingas "vänstern" om den vill regera ge mellanskikten vad de vill ha: högerpolitik. Och om väljarna skulle återvända till vänstern, kommer de att hitta ett tomt rum, tömd av post-ideologiska politiker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)