Vem låg bakom mordet på Kadaffi?

Den italienska högertidningen Corriere della Sera avslöjade i lördags att det var en fransk agent som mördade Kadaffi. Nu bekräftar även The Telegraph samma information.
Dagstidningen Corriere, Italiens näst största, skriver om dubbelspelet bakom Kadaffis död. Frankrikes president Sakozy var angelägen om att Kadaffi dödades innan han gjorde verklighet av sina hot att avslöja detaljerna i sitt intima samarbete med densamme Sarkozy. Därför skulle det ha varit en fransk hemlig agent som sköt det dödande skottet. Det står också att Syriens president Assad sålde numret till Kadaffis sattelittelefon för att Nato skulle kunna spåra upp Kadaffi. Assad fick löfte om lindring av Västs påtryckningar mot Syrien om han förmedlade Kadaffi satellitnummer.

Robert Fisk : Al-Qaida tar betalt

Robert Fisk
17 september, 2012 The Independent 
En vän till mig i Damaskus ringde i veckan och var ganska nedstämd. ”Du vet, vi är alla ledsna för vad som hände Christopher Stevens. Det som hände var hemskt, och han var en stor vän till Syrien – han förstod sig på araber.” Jag lät honom slippa undan med det, trots att jag visste vad som skulle komma. ”Men vi har ett uttryck i Syrien: ´Om du föder en skorpion, då kommer den att bita dig. ´Hans meddelande kunde inte vara klarare'.

USA stödde oppositionen emot Libyens Muammar Gadaffi, hjälpte Saudiarabien och Qatar att ösa kontanter och vapen över milisen och har nu skördat virvelvinden. USA:s libyska ”vänner” har vänt sig emot dem, mördat USA:s ambassadör Stevens och hans kollegor i Benghazi och startat en Al-Qaidaledd anti-USA proteströrelse som har slukat den muslimska världen.

USA har fött skorpionen Al-Qaida och nu har den bitit USA. Nu stöder Washington oppositionen emot Syriens president Bashar al-Assad, har hjälpt Saudiarabien och Qatar att ösa kontanter och vapen till milisen (inklusive Salafister och Al-Qaida) och skulle oundvikligen bli biten av samma ”skorpion” ifall Assad störtades.

Min väns predikan var ju inte direkt i överensstämmelse med Syriens regeringspolitik. Assads argument går ut på att Syrien inte är Libyen, och att syrier, med sin historia, kultur, kärlek för arabism, etc. inte ville ha en revolution. Men araberna, uppretade på Hollywoods obscena lilla anti-profet video, har tillfälligtvis nästan lika mycket omskrivits av historien i Väst.

USA-medier har redan uppfunnit en annan berättelse, i vilken USA stödde arabvåren, räddade staden Benghazi när deras folk var på väg att förgöras av Gadaffis monstruösa gangsters – och har nu knivhuggits i ryggen av dessa falska Araber, i själva staden som räddades av USA.

Den verkliga berättelsen, däremot, är annorlunda. Washington stödde och beväpnade arabiska diktaturer under årtionden, med Saddam som en av våra favoriter. Vi älskade Mubarak i Egypten, vi beundrade Ben Ali från Tunisien, och vi är fortfarande passionerat kära i de autokratiska Gulstaterna, de gasstationer som nu betalar de revolutioner vi nu väljer att stödja – och åtminstone, under två årtionden, log vi emot Hafez al-Assad; och till och med kortvarigt, hans son Bashar.

Alltså, vi räddade Benghazi med vår luftstyrka och förväntade att arabvärlden skulle älska oss. Vi ignorerade sammansättningen på den libyska milis som vi stödde – precis som Clinton och Hague inte är så noga med make-upen på Fria Syriens Armé idag. Vi lyssnar inte till Assads varningar om ”utländska fighters” precis som vi till största delen ignorerade de Salafister som rörde sig bland de modiga män som slogs emot Gadaffi.

Gå ytterligare tillbaka, och vi gjorde till största delen samma sak i Afghanistan efter 1980. Vi stöttade mujahedin emot Sovjetunionen, utan att beakta deras teologi och vi använde Pakistan för att smuggla vapen till dessa män. Och när några av dem förvandlade sig till Talibaner och närde Osama bin-Ladin och skorpionen bet den 11 september, då skrek vi ”terrorism” och undrade över varför Afghanerna ”förrådde” oss. Samma historia igår, när fyra av USA:s Specialstyrkor dödades av sina otacksamma afghanska ”polisaspiranter”.

Det tragiska med denna patetiska cykel av händelser är att Assad är hårresande och att hans polisgangstrar har torterat och mördat tusentals oskyldiga, deras personal har utfört krigsförbrytelser och Syriens inbördeskrig konsumerar en generation som skulle bygga en nation istället för att fördärva den. Och nu har Turkiet tagit Pakistans roll, som en vapentunnel och ett vilo och rekreations centrum för Syrien mujahedin. Kommer Turkiet att bli ett Pakistan i Mellanöstern?

Syriens krig tar nu på sig skalet från Libanons 1975 – 79 konflikt: om du sympatiserade med Palestinier då var du anti Kristen – uttryckte du Kristen fruktan, då var du pro- Israel. I Syrien, där är regeringens brutala krypskyttar barnamördare. På andra sidan frontlinjen, är Fria Syriens Armé är romantiker; han gifter sig med en frontlinjes sköterska, endast ledsen för att familjen inte kan se efter småttingarna. Enbart antydan om att oppositionen kanske skulle utföra en tillfällig hemskhet, och en reporter tillfrågas – som jag blev - hur mycket han får betalt av Syriens mukhabarat s underrättelsetjänst.  

Och nu, över till Departementet för Hemlandets Sanning. När han hade mördats, då var Osama bin-Ladin en före detta. Ingen Arab revolutionär bar på hans bild. Men denna skruvade organisation har nu bestämt sig för att inkassera. Där av detta veckosluts al-Qaida rop till Egyptier för att fortsätta deras protester emot anti Muslim videon. Där av Benghazi. Skorpionen har sluppit in till de goda grabbarna. Allt du sedan behöver, är en Hollywoodsk stolle. Och lite hyckleri. För Washington säger motsträvigt, att de inte kan banna videon, eftersom detta skulle kunna sätta det fria ordet i fara – samma fria ord, som USA:s Diktatorer förbjöd sitt Arab folkunder så många årtionden.

Översättning: Ingemar Gimbell

deja vu om (Irak) Libyen

Det är liksom som ett enda deja vu (...från Irak april 2003). Pressmeddelanden, tidningsledarna och de "färska" analyserna är en enda ihop-plock från gammal skåpmat från 2003 när USA besegrade Saddam Hussein. De har bara bytt ut Irak, Bagdad och Saddam Hussein mot Libyen, Tripoli och Muammar Gaddafi.

Här kommer ett exempel från dagens ledare i en ledande tidning:

Nu ligger Iraks Libyens framtid i det irakiska libyska folkets egna händer

Irak Libyen

En diktator faller. Ett folk segrar. Historia skrivs just nu på gatorna i irakiska Libyens huvudstad Bagdad Tripoli.

Än så länge är Saddam Hussein Muammar Gaddafi på fri fot. Kanske har han flytt till Tchad eller Algeriet. Kanske är han kvar i sitt befästa högkvarter i Bagdad Tripoli.

Men slutet för hans 24 42-åriga styre är nära.

Detta är den yttersta konsekvensen av att världssamfundet levt upp till sin skyldighet att skydda civilbefolkningen i Irak Libyen. Detta är FN-systemet när det fungerar. När världens stater, inklusive Sverige, tagit sitt ansvar för de stolta deklarationerna om att värna mänskliga rättigheter.

Den internationella insatsen tog längre tid än man först trodde. Det var viktigt att koalitionen trots detta höll ihop. Ett misslyckande i Irak Libyen hade undergrävt FN och visat andra diktatorer att man inte behöver ta hänsyn till säkerhetsrådets resolutioner.

Nu blev det tvärtom. Saddam Hussein Gaddafis fall blir även en varning till andra.

Krig är aldrig någon bra lösning. Men ibland den enda som återstår. I Irak Libyen var Saddam Hussein Gaddafi tydlig med att han avsåg att begå massmord på sin egen befolkning. Han hade redan mött frediga demonstranter med stridsflyg. Han stod i begrepp att angripa irakiska Kurdistan storstaden Benghazi för att "rensa gatorna".

Då, men först då, beslutade FN att ingripa. Det var i sista stund och som en sista utväg man tog till vapen.

Om Saddam Hussein Gaddafi grips levande måste han, liksom andra i den forna regimen, få en rättvis rättegång. Det blir ett viktigt test på vilken slags stat Irak Libyen vill vara i framtiden.

Det bästa vore att han och andra nyckelfigurer omgående överlämnas till Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

När striderna avslutas måste övergången till demokrati och uppbyggnaden av Irak Libyen påbörjas. Det kommer bli en lång resa. Riskerna är många i ett land som så länge styrts enväldigt.

Världssamfundet kan därför inte lämna Irak Libyen åt sitt öde. Åtagandet måste vara långsiktigt.

Uppdraget för världsamfundet att skydda civilbefolkningen kvarstår. Varken rebellerna eller trupper lojala mot Saddam Hussein Gaddafi ska tillåtas angripa civila. Övergrepp måste förhindras oavsett vilken sida som är ansvarig.

När striderna avslutats och en ny regering formerats bör världsamfundet bidra med både stöd till säkerheten i landet och resurser till återuppbyggnad.

EU behöver ta ett stort ansvar för att bygga nya institutioner och hjälpa Irak Libyen att öppna sig mot omvärlden.

Men framför allt ligger Iraks Libyens framtid nu i det irakiska libyska folkets egna händer.

Kan NATO skydda civilbefolkningen?

Är bombningarna av Libyen förenliga med FN-stadgans fredsprincip? Kan de skydda civilbefolkningen? Var alla fredliga medel uttömda? Kan Nato anförtros ledningen av FN-insatser? Ska Sverige delta? Allt fler svarar nej på de frågorna.

Så skriver IKFF,

SKV, Sveriges Fredsråd och Feministiskt Initiativ om krigets förhållanden och kritiserar FN-förbundets ordförande för hans stöd till kriget i Libyen.

"vi (måste) tyvärr än en gång konstatera hur möjligheten till fredlig lösning till civilbefolkningens fördel undanröjts med hjälp av massiv medial krigshets".

I helgen mördade NATO 18 kvinnor och barn i Afghanistan i en attack som betecknas som "ett stort misstag" av presidenten Karzai. Han låter via sin pressekreterare hälsa att detta är hans "last warning" till USA och NATO.

Men alla vet att Karzai inte kan göra nånting åt NATO:s mord på civila. Inga varningar eller kritik biter på dem. Varken i Afghanistan eller Libyen.

Åtta motiv för att angripa Libyen

Det är ont om analyser som säger nånting annat än vad som pumpas ut från krigsmakten gällande kriget i Libyen. Här kommer en analys från kommentatorn Stephan Lendman som brukar medverka i Progressive Radio News Hour i Chicago. Han har i en rad artiklar analyserat USA:s och västvärldens motiv för angreppet på Libyen. Här sammanfattas de i åtta punkter.

(1) Gadaffi hade valt bort Africom, en av nio globala Pentagonkommandon för att kontrollera Afrika och Medelhavsområdet, inklusive dess strategiska vägar för energitransitering. Alla afrikanska länder deltar utom Sudan, Zimbabwe, Elfenbenskusten, Eritrea och Libyen. Han backade också ett initiativ för att skapa ett Afrikas förenta stater, medan Washington föredrar en politiskt splittrad kontinent.

(2) Förutom att Libyen är rankad nia i världen med bevisade oljereserver på 42 miljarder fat olja (och stora mängder gas) är den outnyttjade kapaciteten troligen mycket större. Dessutom är den libyska oljan nästan svavelfri och uppskattad för sina extremt höga kvalitet. USA och väst hade redan tillgång till dessa resurser, men de vill ha kontroll över utvecklingen, produktionen och distributionen.

(3) I januari 2009 ville Gaddafi nationalisera den libyska oljan, men hans tidtabell stötte på inre motstånd. Enligt Pravda.ru 25 mars övervägde han möjligheten på grund av låga oljepriser vid den tiden:

"De oljeexporterande länderna bör välja nationalisering på grund av den snabba nedgången i oljepriserna. Vi måste få upp frågan på bordet och diskutera den på allvar. Olja skall ägas av staten, så att vi kan kontrollera priserna bättre med en ökning eller minskning av produktionen."

I februari 2009 bad han om offentligt stöd för att fördela Libyens oljerikedomar direkt till folket. Men högre tjänstemän fruktadeatt förlora sina jobb "på grund av en parallell plan för att befria staten korruption."

Som ett resultat röstade Libyens folkförsamling med 468 röster mot 64 för att fördröja nationaliseringsplanerna, trots att en majoritet på 251 ser förändringen som positiv.

(4) Libyens vattenprojekt "Great Man-Made River" (GMMR) skapar enorma resurser för bevattning. Vid 2007 års vattenkonsumtion priser kan de nya vattenresurserna räcka i ett tusen år. Inte undra på Gaddafi kallar detta projekt "världens åttonde underverk".

Den globala eliten ser naturligtvis enorma vinstmöjligheter i att ta kontroll över projektet och driva det enligt nyliberala principer istället för som en allmän resurs.

(5) En annan fråga gäller kontrollen över pengarna. Libyens centralbank är statsägd. Ny nybildade centralbanken i Benghazi däremot är privat, vilket gör det möjligt för västerländska bankirer att ta kontroll.

(6) Förutom pengar, olja, gas, vatten och andra skäl handlar kriget också om de enorma medel som Libyens investeringsmyndighet (LIA) samlat för investeringsbehov och social välfärd. USA har redan konfiskerats 32 miljarder dollar och 45 miljarder euro av libyska medel.

(7) Libyen var centralt för Afrikas självständighet och möjligheterna att klara investeringar utan att förlita sig på väst. Libyens ställning var exempelvis ett hot mot CFA-francen, ett redskap för fransk finansiell kontroll av Västafrika. Libyen angrips alltså av samma skäl som störtandet av Gbagbo i Elfenbenskusten.

32 miljarder dollar av de medel som USA nu har konfiskerat var avsedda för stora investeringsprojekt i Afrika, bl a en kommunikationssatellit, skapandet av en afrikansk centralbank (tänkt säte i Nigeria), en afrikansk valutafond (säte i Kamerun) och en afrikansk investeringsbank (säte i Libyen).

(8) Gaddafi har förespråkat en ny guldmyntfot och användning av gulddinarer i stället för amerikanska papperspengar som reservvaluta. Dollarn skulle bli värdelös vid inköp av olja och andra råvaror från stora delar av Afrika och Asien, och kanske Latinamerika också.

Krigets konsekvenser redan här

Igår inledde Italiens utrikesminister Maroni hårda "förhandlingar" med den sittande regeringen i Tunisien om de tusentals krigsflyktingar som nu söker sig till EUropa. Natten till idag sjönk ett fartyg med 300 människor ombord, minst 20 personer drunknade och över 130 saknas.

Från Italien rapporteras att över 21 000 flyktingar flyttats från ön Lampedusa till fastlandet. Men flyktingströmmen har resulterat i en politisk kris som tär på Berlusconis "popularitet" på högerflanken. Medan regionerna i södra Italien nu skyndsamt tar emot människor som flyr krig och elände i Libyen och Nordafrika, vägrar de rika regionerna i norr som styrs av Bossis Lega Nord att hjälpa till.

Annars fick inte Italiens Maroni mycket från förhandlingar med Tunisien som lovat ta tillbaka ca 800 flyktingar. Nu vill Berlusconi att Sarkozy inte enbart glänser med sina flygbomber i Libyen, utan också tar ansvar för konsekvenserna av kriget. Ett möte är bokat till den 26 april. Frankrike har de senaste dagarna skickat tillbaka tusentals tunisier som tagit sig vidare från Italien via Ventimiglia. EU är annars nästan förlamad. Inte många ställer upp. Undrar vad Sverige gör ?

Ni invaderar Bahrain, vi plockar Khadaffi

Obama-administrationen gjorde upp med Saudiarabien om att invadera Bahrain och få bort Khadaffi. "Ni får invadera Bahrain och vi plockar Khadaffi i Libyen" är i korthet innehållet i uppgörelsen mellan USA och saudierna. Asien-analytikern och journalisten Pepe Escobar hävdar att två diplomatiska källor vid FN bekräftar, oberoende av varandra, att Clinton gav klarsignal för Saudiarabien att invadera Bahrain och krossa demokratirörelsen i grannlandet mot att USA fick en ja-röst av Arabförbundet för en flygförbudszon över Libyen - och huvudskälet till säkerhetsrådets beslut om resolution 1973.

Vid beslutet på Arabförbundet var endast 11 av de 22 medlemmar närvarande. 6 av de 11 tillhörde det s k Gulf samarbetsråd (GCC), den USA-stödda klubben av Gulfens kungadömen. Och endast 9 medlemmar röstade för det beslut som riggades av Saudiarabien. Syrien och Algeriet röstade nej. I västlig media rapporterades dock att de 22 länderna i Arabförbundet enhälligt tagit ställning för ett flygförbud över Libyen.

Så går det till i det "demokratiska" och "humanitära" världssamfundet.

Första stora kris för de "allierade"

Den första stora krisen för de "allierade" i kriget i Libyen exploderade i veckan på den italienska ön Lampedusa.

Över 20 000 människor på flykt från krig och våld har tagit sig till ön med knappt 6 000 invånare. Lite har gjorts för att hjälpa flyktingarna och Amnesty International klandrar den italienska regeringen för att inte ha reagerat i tid. De flesta är tunisier men nu kommer även flyktingar från Libyen, i huvudsak somalier och eritreaner som bott i Libyen länge och som nu är helt strandade.

Allt pekar på att flyktingströmmen kommer att öka ju längre kriget pågår. Kadaffi hade fram till nu ett "samarbete" med EU för att stoppa flyktingströmmen från Afrika till Europa. Över 1,5 miljoner flyktingar befann sig i landet innan kriget bröt ut. Med taggtrådsstängsel, övervakning och militärer har Libyen och EU stoppat flyktingar att ta sig vidare till EU. I oktober förra året var Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, ansvarig för EU:s migrationsfrågor, i Libyen för att skriva ett avtal med Kadaffi som innebar att Libyen under tre år skulle få 50 miljoner euro för att effektivisera gränskontrollerna. Även handelsministern Björling besökte Libyen för att sälja bl a övervakningsutrustning som kan kontrollera flyktingrörelser.

Nu är EU och Libyen i krig och det finns inget "samarbete", varken med Kaddafi eller rebellerna. Och miljoner människor flyr från kriget. Redan har över 400 000 människor tagit sin tillflykt till Egypten och Tunisien. Tiotusentals har flytt mot Afrika. Men många fler söker nu vägar till Europa. Och EU gör allt för att militarisera gränserna med hjälp av Frontex och operationerna Hermes och Poseidon.

I praktiken har de allierade nu två fronter, Kaddafis trupper och migranterna. I båda fallen har européerna valt att använda sig av militära medel. Av erfarenheterna från det långvariga Irak-kriget, vet vi att flyktingströmmen kommer inte att avta bara för att Kaddaffi faller.

Nästan enhälligt (utom rasisterna i SD) har riksdagspartierna lovat hjälpa och skydda civilbefolkningen. Krigsflyktingarna, kanske de mest sårbara i den gruppen, behöver hjälp, och det nu! när tar riksdagsledamöterna ett initiativ om att ta emot krigsflyktingar från Libyen? Kanske kan Jas Gripen användas för att transportera människor på flykt till Sverige?

Etablissemangets stöd till krig

NATO:s generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen är i Stockholm på torsdag för överläggningar med regeringen och det nu rätt samstämmiga etablissemanget. Vi kan gissa vad de kommer att prata: 1.Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan med 550 soldater och 1,9 miljarder kronor om året. Och kanske nu när Reinfeldt fått med sig oppositionen i kriget i Libyen även en fördjupning av Sveriges deltagande. 2. Sveriges nu sanktionerade deltagande i kriget i Libyen. Det som först startade med en flygförbudszon har nu utvecklats till ett angreppskrig mot Kadaffi-regimen. Åtta Jas Gripen görs nu redo för att delta i kriget och bombningarna. Redan diskuteras att ge vapen till rebellerna och att gå in trupper i Libyen. På fredag fattar riksdagen formellt beslutet om Sveriges deltagande. 3. Svenskt medlemskap i NATO. Det räcker inte enbart med att låta NATO träna uppe i Norrland, att delta i två krig under befälet av NATO, nu måste Sverige en gång för alla gå med i NATO. Den politiska viljan finns, åtminstone i riksdagen, nu gäller det att övertyga den svenska opinionen. På torsdag anordnas i Stockholm en manifestation för fred, mot krig, med krav på att NATO ska ut ur Sverige. Plats Mynttorget, utanför riksdagen - kl 17. Nu måste vi som tycker det är nog med krig och bombningar som enda lösning visa att det finns en stark opinion för politiska lösningar. Krig föder mer våld och löser inte konflikter.

Bombar NATO med utarmat uran?

Rapporter från västlig media skildrar slagen nära Benghazi med utbrända skelett av stridsvagnar som USA bombat de senaste dagarna. Cecilia Uddén på P1 berättar att man använt pansargenomträngande bomber som exploderade när de trängt igenom det hårda pansaret.

Allt pekar på att USA/NATO använt liksom i Irak utarmat uran för att förstöra stridsvagnarna. Stop The War Coalition som arbetat med frågan sedan invasionen av Irak hävdar idag att USA:s B2 ska de första 24 timmarna av attackerna mot Kadaffis trupper ha fällt 45 1000-kilo-tunga bomber som innehållit spets med utarmat uran (DU-amunition).

Radioaktivt damm från utarmat uran som ligger kvar är livsfarligt. Exempel Irak är aktuellt där många drabbats av leukemi och andra cancerformer och många barn med missbildningar har fötts efter kriget.

Kommer Jas Gripen att använda samma DU-amunition? Politikerna som nu bestämt sig för att använda Jas Gripen i NATO-attackerna måste kunna svara på frågan.

En farlig geopolitisk krutdurk

Situationen i Nordafrika och Mellanöstern utvecklas nu i en oförutsägbar dynamik. Vad som först var hoppingivande har blossat upp till en farlig geopolitisk krutdurk. Västmakterna bidrar återigen i regionen med krig och bomber.

I Libyen går västmakterna, NATO och USA in i sitt tredje krig i regionen. För Sverige är detta krig nummer två.

Inbördeskriget i Libyen öppnar för alla möjliga (och omöjliga) ingångar. I väst ser många sin chans att öka sin närvaro i regionen och få en bit av kakan som kommer att delas ut när kriget är slut. Det finns en öppen rivalitet bland europeiska länder inom NATO. Tyskland och Turkiet, var och en för sig, har positionerat sig gentemot den USAnska-franska-engelska axeln. Merkel i Tyskland måste för sin politiska överlevnad avstå från ytterligare krig medan Turkiet, som vill vara länken mellan väst och den muslimska världen, har hela veckan kämpat för att få fastställt att uppdraget inte är en invasion utan en "humanitär" insats.

Allt pekar på att de islamiska rebellernas vapenbröder, de mest radikala elementen i Al Qaidas nätverk, har lyckats få fäste i Libyen. Liksom i Afghanistan, har de först allierat sig med väst men kommer därefter (om rebellerna lyckas störta Kadaffi) att etablera sin egen maktlogik. Och i regionen är det framförallt Qatar som dragit mest nyttja av läget, med sin TV-kanal Al Jazeera som uppmuntrat både till revolt mot diktaturerna men också till krig, och med deras inblandning i Libyens de facto inbördeskrig och medverkan med två Mirage i NATO:s flygangrepp mot Libyen. Vad som kommit fram, är det Qatar, (militärmakten i) Egypten och Saudi Arabien som bistår rebellerna med vapen.

Även Sverige passar på att testa Jas Gripen för att göra stridsflyget mer försäljningsbart. Redan nästa veckan planerar de svenska politikerna att Jas på riktigt ska göra debut i världens krigsbransch.

Mot västmakterna står den 53-starka Afrikanska Unionen, ett flertal arabiska och nordafrikanska länder, Ryssland, Kina, Indien och hela Latinamerika (utom högerstyrda Peru, Colombia och Chile). Alla de har öppet uttalat sig mot NATO:s bomber och invasion. I Etiopien genomfördes igår på initiativ av Sydafrika ett första möte för att åstadkomma ett eldupphör och öppna en dialog mellan de stridande parterna. Fler initiativ är på gång. Lula lyfts av Latinamerika som en tänkbar fredsmäklare.

Är vi beredda att ta konsekvenserna?

Är Sverige beredd att ta ansvar för ett krig som ingen vet hur det kommer att sluta? det är vad politikerna nu måste ta ställning till när de fattar beslut om att skicka Jasplan för att bomba Libyen.

För man vet hur ett krig börjar men inte hur det slutar. I media kan man skildra kriget som en fotbollsmatch, där vi hejar på vårt hemmalag, åtminstone ett tag, men krigets elände och skräck tar ändå över till sist. Så är det i både Aghanistan och Irak.

Kriget i Libyen utvecklas nu till ett fullskaligt krig som med säkerhet kommer att påverka hela regionen. NATO:s bombningar gör arabländerna nervösa, med viss tveksamhet stödjer ledarna ett angrepp, men när precisionsmissilerna inte är lika precisa och förr eller senare börjar bilderna komma ut med civila mördade, kommer den nu revolterande befolkningen att bli ännu argare, inte bara på väst utan även på de korrupta och odemokratiska ledare i regionen som ställt sig bakom det. Därför blir Arabförbundet mer och mer tveksam till bombningarna. Arabförbundets ledare Moussa, tidigare nära polare med diktatorn Mubarak, ämnar ställa upp i presidentvalet till hösten och vill inte bränna sin reputation genom att försvara NATO:s angrepp. Mycket riktigt skriver Israelen Yehezkel Dror i Haaretz att "The weight of realpolitik interests in deciding on intervention in Libya will not escape the eyes of Arab-Islamic observers. Even the participation of Arab forces won't quell the idea in large parts of the Arab-Islamic world that this is mainly neo-colonialist aggression"

Men också för EU får kriget konsekvenser. Inte minst med en kommande flyktingvåg som Italien men även Spanien och Frankrike får tas med. För Sarkozy, som hoppas på ett snabbt krig för att säkra sitt just nu hotade presidentämbete, får inte detta misslyckas. Sitt tidigare stöd till bl a Tunisiens diktator Ben Ali har redan undergrävt hans position bland medborgare med arabiskt påbrå. Cameron i Storbritannien fick igår svettas för att få med sig parlamentet i ett beslut. Han tvingades lova guld och gröna skogar "Den här gången (läs tidigare gånger Afghanistan och Irak) handlar det inte om att gå in i ett land, störta regeringen och sedan bära ansvar för vad som sker därefter". Dessa två herrar tillsammans med Berlusconi är nu inne i en dispyt om vem som ska leda angreppet mot Libyen. Än så länge leder USA attacken, men de europeiska herrarna kräver nu att få ta över. Sarkozy fick dock äran att få släppa de första bomberna.

Säkert är att ett kort och enkelt krig blir det inte. Inbördeskriget på mark mellan Khadaffis armé och rebellerna kommer att fortsätta. Och snart kommer NATO/USA, och även Sverige, att ställas inför frågan att skicka in marktrupper. Kontrollen över oljan är den stora pokalen.

Krig är inte en lösning

Ett viktigt uttalande från International Peace Bureau med säte i Geneve

IPB motsätter sig militärt anfall och kräver politiska förhandlingar för att skydda civilbefolkningen.

En ny historisk era inleddes för tre månader sedan genom att folket i Tunisien och därefter i Egypten reste sig. Dessa båda länder var de första i denna arabiska vår, som förde hopp och ung energi till miljoner människor i länder, som i årtionden lidit av förtryck och ökande ekonomiska lidanden. Det libyska upproret började som en imitation av dessa ickevåldsliga segrar, men världen har med förfäran bevittnat hur detta uppror militariserats till att bli ett fullskaligt inbördeskrig.

INGA FLER MILITÄRA INTERVENTIONER
Västmakternas ödesdigra beslut att driva igenom en resolution i FNs säkerhetsråd för militära anfall och en flygförbudszon, har förvandlat situationen till att bli allt mer lik krisen i Irak år 2003 . IPB stöder det kortsiktiga målet att skydda civilbefolkningen, speciellt i

Benghaziområdet, men har allvarliga invändningar mot visdomen i beslutet att väst inleder ett beväpnat anfall mot ännu ett muslimskt land. Har dessa västmakter inte lärt sig någonting av sina katastrofala misslyckanden under de senaste tio åren? Krig kan aldrig vara annat än den allra sista utvägen under sådana förhållanden och i detta fall är det uppenbart att man icke uttömt alla icke-militära metoder (Var alla ekonomiska sanktioner implementerade? Hade man iscensatt den massiva elektroniska blockaden? Hade man stoppat all försäljning av olja och gas? Kommer vi nånsin att få veta detta?)

NÄR SKA VI LÄRA OSS?
Västmedias fascination av detaljerna i detta slag riskerar att grumla det historiska minnet, utan vilket en klar bedömning är omöjlig. Först och främst, har vi redan glömt vem som sålde vapen, och gjorde energiavtal med general Kadaffi? Påminner inte frasen –no-fly-zone- om hur man gled in i den katastrofala ockupationen av Irak och Afghanistan?

ALTERNATIVA SÄTT ATT AGERA
Det finns ingen brist på alternativa lösningar. Som IPB ser det, är det allra viktigaste och mest effektiva sättet att påföra FN-mandatet: Skyldighet att skydda civil befolkningen, är att omedelbart kontakta såväl Kadaffi-regimen som rebellerna och inleda seriösa förhandlingar.

Dessa skulle fokusera på först och främst på ett genuint och multilateralt eld-upphör och därefter på grunderna för en politisk lösning. FN har redan ett speciellt sändebud på plats i Tripoli. Cyniskt eller inte - Kadaffi har redan gjort en eld-upphör gest, som erbjuder en öppning. Väst och i synnerhet USA och de tidigare kolonialmakterna bör hålla sig borta. FNs generalsekreterare och en panel av respekterade personligheter från den muslimska världen bör inbjudas att delta i alla former av samtal som kan arrangeras. Ett erbjudande att avbryta flyganfallen kan användas som ett förtroendeskapande medel. Under tiden bör man överväga att utforma en FN- auktoriserad fredsbevarande styrka. Denna bör inte bestå av militära styrkor från västländerna. Hur kommer det sig att investeringar i medling, diplomati, förtroendeskapande och liknande alltid får en mycket liten del av de pengar som ges ut på militära interventioner?

GE UTRYMME ÅT VÅR KREATIVITET
Det arabiska folket har visat att de har modet att bryta sig loss från tidigare vanor och har demonstrerat en imponerande disciplin och värdighet gentemot sina förtryckare. Nu är det verkligen dags för västvärlden att motsvara detta genom att bryta med sina egna tidigare vanor och i stället släppa lös den enorma kreativitet som finns i deras egna samhällen i sökandet efter nya vägar att lösa konflikter. Framgång i Libyen skulle erbjuda en enorm inspiration till människor som är instängda i dödliga konflikter i andra regioner.

ATT ÄNDRA KURS
Det är inte för sent för de som leder detta senaste militära äventyr att dra sig tillbaka från det gungfly som syns vid horisonten. Vi uppmanar världens fredsrörelser att agera nu för att inte glida in i en internationell väpnad konflikt. Vad som görs under de närmaste dagarna och veckorna kommer att påverka möjligheterna för en långsiktig lösning. Det vore tragiskt att rädda Benghazi för en tid, men genom att göra detta döma landet som helhet till ett ursinnigt, blodigt krig för att befria fosterlandet från utländska ockupanter.

Det finns alla möjliga överväganden att göra i denna konflikt och viktiga läxor att lära. I synnerhet att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet inte får fortsätta att styra världen som om det fortfarande var 1945. Och att det är dags för ett en global protest mot de massiva utgifterna för militära system - 1500 miljarder dollar per år- och i synnerhet den internationella vapenhandeln där korruption och dubbelmoral är ständiga följeslagare.

Den Internationella Fredsbyrån är klar över sina egna prioriteringar. Vi måste nedrusta för att kunna utvecklas. Basbehoven för befolkningarna måste ha absolut prioritet, inte som en sidoprodukt av den nationella säkerheten. Vi riktar en uppmaning till de vapenproducerande länderna och industrierna att så snart det bara går börja ställa om militär rustning och produktion för civila ändamål. Världen har inte råd med ett fortsatt militärdominerat sätt att tänka och handla. Irakerfarenheten har lärt oss att demokrati kan inte tvingas på ett land, och att regimförändring är en fråga för det egna folket. Tiden är nu mogen att hjälpa folket i MENA länderna att bygga sina samhällen baserade på en vision av en fredskultur, som människor längtar efter över hela världen. Ett sådant program kom man överens om i FN under förberedelserna för det internationella året för fredskultur år 2000 och den påföljande dekaden för fredskultur och icke-våld. Denna dekad har just avslutats och måste med största kraft och energi förnyas.

Colin Archer, generalsekreterare
IPB - Internationella Fredsbyrån
41 rue de Zurich, 1201 Geneva.

fredspristagaren Obama har fått sitt krig

Liksom alla andra presidenter i USA:s historia har nu "fredspristagaren" Obama fått sitt eget krig. Tidigare har Obama ärvt kriget i både Afghanistan och Irak. Men nu kommer han att gå till historien som den som trappade upp till ett krig som redan skördar tusentals döda och skadade. Ett krig som är på väg att tända eld på hela regionen. Vad som först var fredliga demonstrationer för demokrati i Egypten och Tunisien har i Libyen, pga av Khadaffis brutalitet och även för att oppositionen tog till vapen, utvecklats till ett inbördeskrig.

Alla USA-krig har startats i "frihetens och demokratins" namn. Kriget i Libyen är inget undantag. Retoriken är igenkännande. När George W Bush startade angreppskriget mot Irak den 20 mars sa han: "The people of the United States and our friends and allies will not live at the mercy of an outlaw regime that threatens the peace with weapons of mass murder". 8 år efter angreppskriget i Irak säger Obama: "We are answering the calls of a threatened people, and we are acting in the interest of the United States and World".

Världssamfundet har misslyckats med att få till fredsförhandlingar mellan Khadaffi och oppositionen. Alldeles för många har haft intresse att få igång ett krig. Medan det libyska folket mobiliserat för demokratiska reformer, har andra uppmuntrat till ett inbördeskrig och ett angreppskrig som vi nu får följa via TVen. Av ekonomiska, politiska, geopolitiska skäl. För att få kontroll över oljan, för att lägga vantarna på de 200 miljarder dollar som Libyen lagt på utländska banker, för att sälja vapen, för att få fart på en annars nedgående ekonomi. Men också av inrikespolitiska skäl och för att sudda bort (inte så gammal) vänskap och affärer med Khadaffi som stör deras "demokratiska" image. Hyckleriet äcklar!

I torsdagens riksdagsdebatt fanns inga röster som vågade lyfta fredens hopp, diplomatins språk. Inte ens från de som man skulle kunna förvänta sig ska lyfta konsekvenserna och riskerna med ett öppet och omfattande krig. Krigsdrevet var unisont. Där finns ingenting att hämta.

Kan den tidigare starka antikrigsrörelsen och den konsekventa fredsrörelsen få igång en opinion för fred i Libyen?

Karzai: our tolerance has run out

Karzai uppmanade igår NATO, USA och de utländska trupperna att "upphöra sin verksamhet i vårt land". Ett tydligt budskap som inte går att missförstå och som kommer efter en vecka av flera mord utförda av NATO-trupper, allt från en kusin till Karzai, 65 civila i Kunar och 9 barn. "Ett misstag" sa NATO-befälen. Karzai godtog inte de ursäkter som framfördes av både USA:s överbefälhavaren i Afghanistan Petraeus och försvarsministern Gates.

Karzai, tillsatt av USA, sa att "We are very tolerant people but now our tolerance has run out". Han grät under presskonferensen samtidigt som han höll en flicka i sin famn som blivit amputerad efter attacken från NATO. Under denna vecka offentliggjordes en FN-rapport som visar att dödsfallen bland civila i kriget i Afghanistan har ökat med 15 % och att 2 777 civila mördades under 2010.

Kriget och det förödande läget för både civilbefolkningen och de mänskliga rättigheterna borde göra oss skräckslagna inför en planerad militär intervention i Libyen. NATO och USA är ingen garant för mänskliga rättigheter. Från Afghanistan ockuperad med över 140 000 NATO-soldater (svenskarna även de inräknade här) och Irak med ca 100 000 finns ingenting bra att hämta. Endast föredelse och elände.

latinamerikanska vänsterns dilemma i Libyen

Latinamerika är i ett svårt dilemma gällande Nordafrika. Framförallt länder som idag styrs av vänsterregeringar har (tyvärr) liksom Carl Bildt, EU, Italien svårt att inta en bestämd position angånde händelserna i Nordafrika och specifik Libyen. Latinamerika har under revolterna i Tunisien och Egypten låtit händelseförloppen bestämma positionen, internt gillar de läget men är försiktiga med sina uttalanden för att inte trampa i "inre angelägenheter". En bekväm vänta och se-position.

Med Libyen har den latinamerikanska vänstern svårt. Kontakter som går tillbaka till de åren då vänstern i diktaturen Latinamerika förföljdes och mördades ställer de inför ett stort dilemma. Libyen och Khadaffi gav sitt stöd och tillflykt till många vänsterorganisationer, speciellt väpnade rörelser som kämpade i Nicaragua, El Salvador, Uruguay, Chile, Argentina, Colombia m fl. Historien kan de inte undgå ifrån. Därför Nicaraguas Ortega rätt ljumma hälsning häromdan om solidaritet med Libyen. Ljummet med tanke på hur mycket Khadaffi hjälpte sandinisterna under den väpnade kampen och i början av revolutionen 1979.

Men varför inget öppet stöd till Khadaffi?

Konstigt nog, har Khadaffi de senaste 10 åren inte haft några djupa kontakter med den latinamerikanska vänstern eller vänsterregeringar. Khadaffis affärer och oljeexport sker med EU och en del också med USA och Kina. I diplomatin har Libyen satsat hårt på Blair och Beslusconi i stället för att gå ihop med de latinamerikanska vänsterregeringarna.

Det finns en klar separation mellan Khadaffi och den latinamerikanska vänstern från början av 2000-talet som sker i det tysta. Latinamerika öppnade för investeringar från Ryssland, Kina, Iran och andra utanför västvärlden men inte för Libyen. När Khadaffi utvisade 30 000 palestinier var vänstern i Latinamerika med många med palestinskt påbrå rasande. Libyens samarbete med Bush i "kampen mot terrorismen" förbryllade alla i Latinamerika. I den internationella debatten om multipolaritet nämns aldrig Libyen av Chavez eller Lula som en komponent trots landets geopolitiska betydelse i Afrika. När den latinamerikanska vänstern inriktade sig på att vinna val och helt lämnade den väpnade kampen, förlorade Libyen sitt inflytande över rörelserna. Kontakterna är klippta.

Den enda som dagligen skrivit om revolterna i Nordafrika och Libyen, men som nu inte gör det som statschef utan som en självständig skribent, är Fidel Castro. Alla andra har hållit en till mitt tycke märklig tystnad. Fidel skriver att Libyens konflikt måste lösas internt, att man kan "gilla eller ogilla" Khadaffi. Det Fidel framförallt lyfter i alla hans analyser är risken för USA och NATO:s intervention och västs hunger efter oljetillgångar i landet. Han återkommer alltid om att konflikten måste lösas internt.

Chavez och Venezuela har hållit tyst. Men igår kom första mer fasta uttalande. Utrikesministern Maduro sa ordagrant "Vi uppmanar till fred, för att landet behåller sin nationella enighet, för att landet genom fredliga medel löser sina problem, för att inbördeskriget och de väpnade attacken mot statliga institutioner upphör". Chavez konstaterade därefter via sin twitter att Khadaffi (Libyen) är inne i ett inbördeskrig. Det är uppenbart att för Venezuela och för den delen för resten av Latinamererika är varken Libyen eller Khadaffi en strategisk (ekonomisk eller politisk) partner i mellanöstern, så som det är för EU och Beslusconi.

Utanför statsapparaterna är positionerna tydliga. Vänstern i Venezuela håller idag en demonstration till stöd för revolterna i Libyen. Flera parlamantariker från Chavez parti PSUV deltar och redan har flera av de offentligt i media fördömt Khadaffi och gett sitt stöd till de revolterande folken i Nordafrika och Libyen. Även på hemsidan www.rebelion.org där den spansktalade vänstern publicerar sina analyser är avståndstagandet från Khadaffi och morden unisont.

EU darrar när Khadaffi faller

Det är inte enbart Berlusconi som darrar om Khadaffi faller. Den stora frågan är hur stor ekonomisk makt Khadaffi har i Västeuropa. Därför har EU:s ledarnas, inklusive Bildts, magiska ord varit stabilitet och inte mänskliga rättigheter. Faller Khadaffi faller också börsen och tillgången till olja och gas.

Sedan 2004 har EU gjort saftiga affärer med Libyen och Khadaffi. Italien, men även Tyskland, Frankrike och Spanien är beroende av landets olja. Men det finns mycket mer. Libyen har via investeringsbolagen Libyan Arab Foreign Investments Company (LAIFCO) och Libian Investment Authority (LIA) lyckas tränga in i EU:s ekonomiska makt. En rad stora europeiska banker, vapentillverkare, media, turistanläggningar, energibolag har libyska investeringar. Lybien är exemplevis delägare i Italiens största bank Unicredit.