Kommer de rödgröna ändra kurs i biståndspolitiken?

Snart försvinner internationella frågor och bistånd från den politiska debatten. Utrikespolitik och bistånd ger inga röster, menar politikerna. Så innan ingen pratar om dem, frågar jag de rödgröna:
Kommer ni ändra kurs i biståndspolitiken? I opposition har de rödgröna partierna aktivt kritiserat alliansregeringens biståndspolitik när det gäller allt från biståndsplattformens slutna process och avsaknaden av klimatbistånd till biståndets urholkning. Är en rödgrön regering beredd att ändra kurs för biståndet?
Läs mer i Dagens ETC
http://www.etc.se/debatt/kommer-de-rodgrona-andra-kurs-i-bistandspolitiken

I Expressen: sakfel och missvisande, Segerfeldt

I Expressen idag, Latinamerikagruppernas svar på attackerna från megafonen Segerfeldt. Här

Segerfeldt har inte ett rätt i sin debattartikel, dålig påläst tyvärr. Det hade varit intressant med en bra debatt om biståndets inriktning. 

• Fel om vilka som får bistånd i Ecuador. Inte staten utan det civila samhället
• Fel organisation som samarbetar med Latinamerikagrpperna i Ecuador. Det är Ecuarunari och inte CAOI
• Fel i att stöd till det civila samhället inte påverkar Ecuador. Ursprungsfolk som får stöd från Sverige har haft en viktig roll i samhällsdebatten bl a i den konstituerande församlingen och arbetet med den nya konstitutionen. 

"Inget bistånd men gärna agressiva utlandsinvesteringar"

Det är alltmer uppenbart att de som argumenterar för mindre bistånd, som ser bara korruption och mygel i biståndsarbetet, också är de som hårdast argumenterar för att svenska investeringar utomlands inte ska regleras av etik och miljökrav.

Det är som en tumregel; mindre bistånd men gärna mer agressiva investeringar i den fattiga delen av världen. Inga internationella regelverk för investeringar och transnationella bolag - mininalt om inget internationellt bistånd. Absolut inga krav på miljöhänsyn och etik för AP-fondernas investeringar. Och framförallt inget bistånd till folkrörelseorganisationer, oberoende av regeringarna på tur, som kan riskera att stoppa investeringar i ex guldgruvor eller olja. Ett exempel på denna retorik är den här radikala megafonen.

Dubbla måttstockar i biståndspolitik

Biståndsministern Gunilla Carlsson 1
Den fortsatt oroväckande politiska utvecklingen i ......................har lett till att regeringen valt att se över formerna för utvecklingssamarbetet under utfasningsperioden. Sverige bedömer att inga förbättringar skett sedan .............valet .......vad gäller den demokratiska utvecklingen. Konsekvensen av beslutet blir att det traditionella stat till stat-samarbetet ska avslutas.

Biståndsministern Gunilla Carlsson 2
Trots stora framsteg under de senaste åren fortsätter ............... att vara ett av världens absolut fattigaste länder. Regeringens satsning återspeglar detta, inte minst när det gäller stödet för kvinnors och flickors utsatta situation. Sverige är också berett att bidra till ökad demokratisering, stabilisering och återuppbyggnad av landet. Sida fått i uppdrag att kraftigt öka stödet till ....................


Gissa vilka länder biståndsministern pratar om. Gissa till vilket land Sverige fortsätter att pumpa in bistånd trots valfusk och en "oroväckande politiska utvecklingen" och att inga förbättringar skett sedan valet vad gäller den demokratiska utvecklingen"
Och gissa vilket land Sverige stoppat allt bistånd till pga "valfusk", den "oroväckande politiska utvecklingen" och att "inga förbättringar skett sedan valet vad gäller den demokratiska utvecklingen".

Biståndsdebatten: Målfokus hellre än populism

Jag har skrivit en debattartikel som reaktion på Biståndsminister Gunilla Carlssons utspel kring bistånd.

Biståndsminister Gunilla Carlssons har nog rätt i att biståndets aktörer många gånger väjer för debatt om misslyckanden för att inte påverka opinionen negativt. Vi välkomnar därför Carlssons inbjudan till debatt om riskerna inom biståndet och om hur vi kan minska korruptionen. Problemet med Carlssons utspel är att hon skjuter bredvid målet.

Visst är korruption ett stort problem i de flesta av de länder där svenskt utvecklingssamarbete verkar, men det är bara ren populism att förvandla debatten om vad som är effektivt bistånd rätt och slätt till en fråga om korruption. Det finns inga undersökningar som pekar på att de svenska biståndspengarna i någon större utsträckning skulle gå förlorade i korruption. Frågan fick stor uppmärksamhet 2007 efter en granskning som Riksrevisionen gjort, men en oberoende granskning beställd av Sida visade att det i de allra flesta av de granskade projekten inte fanns fog för misstankarna som Riksrevisorn väckt.

Ett mycket större problem inom biståndet är att allt bistånd inte bygger på kritiskt tänkande och gedigna analyser av vad som verkligen leder fram mot målet för svenskt bistånd - att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Mer avgörande frågor än korruptionen är: Vad händer med pengarna som kommer fram? Vilka typer av bistånd och vilka metoder är effektivast för att fattiga människors förutsättningar att förbättra sina levnadsvillkor verkligen ska öka?



Om man vill bekämpa korruption behövs det mer än de kontrollsystem som Gunilla Carlsson efterlyser. De metoder vi satsar på i utvecklingssamarbetet kan i sig bidra till att bekämpa korruptionen. En bra metod för detta är att satsa på bistånd som stärker demokratisk kultur och demokratiska processer, till exempel insatser som stärker fri media, medborgerlig insyn och folkligt inflytande.

Latinamerikagrupperna arbetar med fokus på ökat folkligt inflytande. Stärkta folkrörelser innebär att det finns ytterligare en aktör som främjar och övervakar demokratiska framsteg. En ökad insyn från civilsamhället är en barriär mot korruption. Trots att det civila samhället är viktigt för en demokratisk utveckling är det detta bistånd som regeringen granskar mest kritiskt. Istället vill man satsa på andra biståndsformer.

Man kan fråga sig om regeringens biståndspolitik grundar sig på en analys av målen för biståndet eller på ideologiska käpphästar. En av Gunilla Carlssons hjärtefrågor sedan hon tillträdde har varit att en större del av biståndet ska satsas på samarbeten med den privata sektorn, i Sverige och i utvecklingsländer.

Ett exempel är att biståndspengarna har gått till Swedfund AB, ett statligt företag med uppdrag att investera i företag i utvecklingsländer, med målen att uppnå både lönsamhet och utveckling. Både Riksrevisionen och SADEV har kritiserat Swedfund för att man inte kan påvisa utvecklingseffekterna av sin verksamhet, och för att investeringar har skett i skattsparadis och genom riskkapitalfonder. Gunilla Carlsson vill satsa ytterligare på denna typ av bistånd; regeringen föreslog i april 2009 att ytterligare 300 miljoner kr ska tillföras Swedfunds budget.

Gunilla Carlsson, låt utvecklingssamarbetets mål stå i centrum, och fördjupa dig i hur var och en av delarna i det svenska biståndet kan göra sin del för att uppnå målet, istället för att plocka populistiska poäng med en debatt som enbart lyfter fram korruption istället för biståndets innehåll

Bistånd, solidaritet eller underordning?

Biståndsministern Gunilla Carlsson gör rätt i att öppet ifrågasätta funktionen och syftet med den nuvarande biståndspolitiken. Hittills har det mesta handlat om att nå upp till 1%-målet, men ledande politiker undviker att offentligt diskutera syftet och innehållet med det svenska biståndet. Det krävs en diskussion kring biståndets uppenbara politiska syften, detta eftersom det är inte solidaritet eller välgörenhet (om det ändå var det) det används till, utan för att skapa beroende och underordning.

En vanlig uppfattning är att Sverige, till skillnad från andra rika länder, skickar pengar till fattiga länder utan att framhäva egna intressen. Att Sverige inte utnyttjar biståndet för att tvinga fram fattiga länders underordning. Och visst har Sverige gjort en skillnad, hjälpt med att utveckla jordbruket, infrastrukturen och utbildningsväsendet. Men i stora drag har inte Sverige, med betoning på de senaste 20 åren, varit undantaget i västvärldens strävan att underordna fattiga länder. Biståndet har varit ett viktigt redskap för att tvinga dessa länder att privatisera, öppna sina marknader för västerländska produkter och avreglera kapitalmarknaden till förmån för transnationella företag och kapital.

Och när nyliberalismen gjort sitt och lett till katastrofala följder med uppenbara risker för sociala och politiska omvälvningar, har västvärlden sadlat om till demokratibistånd och det s k "Good Governance". Man har tagit till hjälp NGO och frivilliga organisationer i det civila samhället som genom bistånd dämpat det sociala missnöjet. Ledare för folkrörelser som tidigare drivit kampen mot nyliberalismen har fått jobb på NGO och blivit beroende av västerlänska pengar. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen om hur "revolutionära" ledare i mellanöstern idag talar om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA "De har ingen tilltro till sitt eget folk. Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation. Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO-er och är helt avskurna från verkligheten".

Med detta som utgångspunkt är den moderata biståndsministern kanske mer ärlig än tidigare sosseministrar. Sveriges bistånd är idag inget alternativ gentemot ex USA eller Storbritannien (möjligen var det så på 1970-talet) . Snarare tvärtom. Att Irak och Afghanistan är kvar som biståndsmottagare (de enda i Asien) ska ses som ett stöd till USA:s ockupation. Krav på demokrati och respekt av de mänskliga rättigheter i dessa två länder ska därför avkrävas hos USA och möjligen Storbritannien.

Biståndsimperialism i Venezuela

I Venezuela är det presidentval i december. Den splittrade oppositionen som tidigare i december bojkottade parlamentsvalet försöker nu ena sig kring en kandidat. De som håller i trådarna kring detta är inte partierna själva utan en NGO som heter Súmate, som i andra sammanhang brukar beskriva sig själv som en politiskt "oberoende" organisation med syfte att främja demokratin osv.

Det egendomliga med denna organisation är att den har mer resurser än alla oppositionspartier tillsammans och agerar som en slags spindel i nätet för dem. Nu vill de alltså ta hand om valet av en "candidato unico" för oppositionen genom ett förval. Kostnader för detta förval kan komma att kosta uppemot 12,5 miljoner dollar och nu undrar ju många i Venezuela (och då inte bara Chavez-anhängare) vem som står för denna enorma finansiering.

Från vänsterpartiet PPT har frågan ställts till Súmate om varifrån pengarna kommer och åtminstone tre oppositionella kandidater (Teodoro Petkoff, Manuel Rosales och Julio Borges) som har sagt sig vara beredda att ställa upp i ett förval har uttalat sig bekymrande om finansieringen. Grejen är att alla vet att finansiering kommer från USA och mer exakt från USA:s National Endowment for Democracy (NED). Denna till namnet rätt så oskyldiga organisation är ett av USA:s och CIA:s verktyg för både politisk verksamhet och agitation i andra länder. På uppdrag av CIA finansierar NED hundratals NGO (bland annat Sumaté) och s k frivilla organisationer (och även partier) i världen med syfte att utföra öppna operationer som strejker, demonstrationer, kravaller mm (tidigare ansvarade CIA själva för sådana operationer). Läs gärna America Vera Zavalas artikel om det s k demokratibiståndet

Bistånd- så funkar det

I Bolivia har USA dragit tillbaka över 300 000 US dollar i biståndspengar som tidigare öronmärkts för "bekämpning av terrorismen". Detta för att USA inte godkänner den lokala militära chefen som bolivianerna själva utsett för detta "biståndsprojekt". Bolivias president Evo Morales säger att utpressningsförsöket från USA, att för att få pengarna utse en USA-godkänd chef, inte kommer att tolereras. "Tiden då rika länder hade vetorätt i vårt land är förbi", konstaterar Evo. "Vi är fattiga men värdiga och suveräna". Mer om detta kan läsas här och här (spanska).

Sveriges bidrag till USA:s krigspolitik

Kan Sverige ha ett militärt samarbete med ett land som systematiskt begår brott mot de mänskliga rättigheterna? Ska Sverige bidra till USA: s krigspolitik?

Det är de två stora frågorna när Sverige ska fatta beslut om att utvidga den militära närvaron i Afghanistan. Och häpnadsväckande tycker riksdagspartierna, utom vänsterpartiet, att det är ok med ett utökat militärt samarbete med USA trots att det finns dokumenterade bevis för att USA i sitt s.k. ”krig mot terrorismen” använder sig av tortyr, hemliga fängelser, fängslanden utan rättegång och utomrättsligas avrättningar m.m. i sin verksamhet.

Riksdagen beslut att fyrdubbla truppnärvaron i Afghanistan möjliggör för USA och britterna att överföra trupper till Irak. Den svenska militära styrkan kommer att vara underställd USA-militära centralkommandot US CENTCOM.

Och detta beslutas samtidigt som USA: s Condoleezza Rice genomför en femdagarsresa till Europa för att lugna ner kritiken mot att USA genomfört över 400 hemliga CIA-flygningar över Europa av fångar och kidnappade och haft hemliga fängelser på den europeiska kontinenten.
Enligt ABC har minst 11 personer hållits fängslade på hemliga fängelser i Europa. Flera av dem ska enligt avslöjanden från CIA-agenter utsatts för tortyr, eller som de kallar det "utökade förhörstekniker" som innefattar bl a vattentortyr. Vattentortyr innebär att fången får en plastpåse över huvudet och sänks ner i vatten.

Kommentaren från Rice om de uppenbara anklagelserna om tortyr är att
– detta sekels terrorister passar inte in i de traditionella formerna för brottsbekämpning civilt och militärt, som utvecklades för andra syften. Vi har tvingats anpassa oss.

Och budskapet är tydligt. Rice bemötte den europeiska kritiken med att ”kampen mot terrorismen går före den europeiska oron över CIA-plan och hemliga fångläger”

USA: s olagliga kidnappningar, upprättande av hemliga fängelser och tortyrutövande finns väl dokumenterade av bl a Amnesty International och Human Rights Watch och avslöjats av The Washington Post, ABC och brittiska medier.

Riksdagens beslut bidrar till USA: s militarisering av världen. Riksdagsledamöterna bör ställas tills svars för detta. Ingen av de riksdagsledamöter som röstade för fler svenska soldater i Afghanistan ska senare kunna säga att han/hon inte visste.