Högerregeringar i LA med flest mördade journalister

Länder med högerregeringar är farligast för journalister. Värst i världen är Latinamerika. Detta framgår av en rapport från Media watchdog PEC. Enligt PEC leder ligan i Latinamerika högerregeringen Mexiko med 14 mördade journalister, följt av högerdiktaturen i Honduras med 10 och som trea det liberala Colombia med 4 mördade journalister. Senast den 28 december mördades i Honduras radiojournalisten Henry Suazo. I de allra flesta fall är det dödskvadroner och paramilitärer, med dokumenterade kopplingar till försvarsmakten, som begår morden på obekväma journalister.

Att det just är länder med högerstyre är inte en nyhet precis, för latinamerikanerna vill säga. För oss i Sverige stämmer inte detta med bilden på de goda och onda som vi fått från den rätt så vinklade rapporteringen från kontinenten.

Tänk om Venezuela (med 2 mördade journalister pga av rån), Bolivia (0 st), Kuba (0 st) eller Nicaragua (0 st) och Ecuador (0 st) hade haft flest mördade journalister. Hur hade rubrikerna basunerats ut i svenska media?

Högerns övertag i medierna

Den allierade journalisten skriver i Aftonbladet om hur de största dagstidningarna i Sverige driver valkampanj för alliansen. Inte bara på ledarsidorna utan nu också på nyhetsplatser har högerns valpropaganda tagit över. Märkbart är hur Expressen, DN, SvD med flera driver en smutskastningskampanj mot Mona Sahlin.

Spansk media helt förvirrad om Chavez och ETA

I Spanien håller medierna på att skapa en total förvirring. I onsdags hade landets näst största tidning El Mundo som scoop att Chavez anhållit 53 spanska poliser som tagit sig till Venezuela för att hämta hem 18 spanjorer som sitter i fängelse i Venezuela för narkotikabrott. Det var stor dramatik med den "onde" Chavez i huvudrollen och en potentiell diplomatisk konfrontation mellan Venezuela och Spanien. Nyheten fick snurr i tv, radio, tidningar, på nätet fram till att den venezolanska inrikesministern på själva flygplatsen tillsammans med representanter för spanska ambassaden och de spanska poliserna i direkt TV-sändning kunde visa att El Mundo ljugit ihop nyheten. Alltså ingen kidnappning eller konfrontation mellan regeringarna. Där dog nyheten.

Igår fredag basunerades ut i spansk media att kamerorna på en stormarknad i Frankrike fångat på bild fem ETA-medlemmar som mördat en fransk polis. Analyserna av bilderna på fem män med en kundvagn gick varma. Bilderna sändes i både franska som spanska tv-nyheter och den spanska regeringen höll presskonferens, larmet gick i Frankrike. Tills den franska polisen grep männen och konstaterade att de påstådda "terrorister" var fem katalanska brandmän på semester i Frankrike.

Men bakom mediernas uppenbara nyhetsmiss finns politiken. Det pågår i Spanien en förbluffande kampanj mot Venezuela och Chavez. Och ETA är ju i "kampen mot terrorismen" favvo slagpåsen. Och äntligen fick en spansk åklagare ihop ETA med Chavez. Och även FARC. Åklagaren anklagar Chavez för att skydda ETA-medlemmar i Venezuela och samtidigt anklagas FARC för samarbete med ETA i mordplaner mot den colombianske presidenten Uribe. Det är godis för de spekulerande medierna, allt i ett, ungefär som kinderägg. Nyheten har legat på topp i cirka en vecka. Dock har Venezuela startat en motoffensiv och kunnat visa att de fd ETA-medlemmar som finns i Venezuela kom dit som en överenskommelse 1989 mellan socialdemokraterna Felipe Gonzalez i Spanien och Carlos Andres Perez i Venezuela. I venezolansk TV har man visat bilder på åklagaren Eloy Velasco glatt hälsande FARC-ledare Raul Reyes när colombianen besökte Spanien några år innan han mördades. Dessutom finns uppenbara kopplingar mellan åklagaren och det spanska högerpartiet Partido Polular. Hittills har inte åklagaren kunnat visa några bevis på kopplingen mellan Chavez och ETA, nåt som börjat störa flera spanska journalister och opinionsbildare.

Den spanska förvirringen är resultatet av att medierna slutat förmedla nyheter och kvalitativa analyser och i stället ägnar sig åt politiska kampanjer. Sanningen och trovärdigheten offras för politiska motiv. Nyheten om de anhållna spanska poliserna i Venezuela startades av högertidningen El Mundo som förmedlas ut till nyhetsbyråer och världsledande medier som senare spred den vidare till nationella medier i både Europa och Latinamerika. Ingen bryr sig om det verkligen är sant, det viktiga är att svartmåla Chavez. På samma sätt har "kampen mot terrorismen" fått övertaget i mediernas roll att förmedla sanningsenliga nyheter kring ETA.

Högermediernas monopol i Latinamerika bryts

Jag ska lugnt säga att jag blev rätt paff när DN - kultur vågade publicera Kajsa Ekis Ekmans krönikas om den rasande elit som äger majoriteten av medierna i Venezuela. Eliten som var hårt inblandad i statskuppen 2002. Och Ekis undrar varför svenska medier går deras ärenden?  Med tanken på hur vinklingen är i den svenska rapporteringen från Latinamerika, med journalister som Lars Palmgren och Nathan Shachar i första ledet, är ju frågan berättigad. 

I Latinamerika, liksom i många andra frågor, är man långt framme i debatten kring och lagstiftning av (privata) mediernas makt och roll. Och de privata mediernas roll är starkt ifrågasatt. Det är samma medier som under diktaturernas tid teg om brott mot mänskliga rättigheter och stödde militärkupper, och som nu basunerar ut med hjälp av USA och Europeiska medier sitt raseri när de latinamerikanska regeringar reglerar medieutrymmet och skapar ramar för att bekämpa monopol. Där högerpartierna har havererat (läs Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua) har medierna tagit över oppositionsrollen, men även i Argentina och Brasilien med en stark högeropposition, bedrivs en bedrövlig kampanj-journalistik mot de progressiva regeringarna, långt ifrån den saklighet och objektivitet som man vill ge sken av. Värst är SIP som är de latinamerikanska medieägarnas egen politiska klubb. Nyligen hade de ett stort och välbesökt möte i Buenos Aires för att slå larm om "yttrade frihetens begränsningar" i Latinamerika. 

Det var ingen slump att mötet anordnades i Argentina där det nyligen lagstiftades en ny medielag som bl a ska förhindra oligopol och monopol. Lagen sätter gränser för koncentration och antal medielicenser. Högst 10 tv-kanaler och upp till 24 radiokanaler får en koncern äga. Och inget eterbolag får inneha mer än 35 % av tittarna/lyssnarna. I Ecuador och Venezuela pågår samma lagstiftningsprocess. I Venezuela pågår en reglering av radiosändningarna. Under nyliberalismens avregleringstid köptes radiolicenserna på svarta marknaden och licenser gick i arv, staten förlorade helt kontrollen över vilka som hade rätt att sända. I juli i år gjordes för första gången en kartläggning av radiostationerna i landet. Radiosändningsmyndigheten CONATEL bad radiostationerna att komma in med giltiga handlingar, men ca 240 radiostationer och 45 TV-kanaler vägrade att skicka in sina papper. Det resulterade i att 35 radiostationer stängdes av. Detta har ju så klart använts av högermedia för att fortsätta kampanjen mot Chavez och Venezuela. Svenska medier har ju inte heller legat lågt med kampanjen. 

Ca 900 radiostationer lämnade in sina handlingar och har rätt att fortsätta sända. Liksom oppositionen i form av dagstidningarna Tal cual, EL Universal, El Nacional, El 2001, EL Siglo, El Nuevo Pais, Noticias 24 och Tv-stationerna Venevision, Televen, RCTV, Globovision, PumaTV m fl.

Den mjuka statskuppen misslyckades i Venezuela

Efter en veckas våldsamma och mediestödda oppositionella manifestationer har gatorna i Venezuela tagits över av miljoner venezolaner som stödjer den bolivarianska revolutionen. Igår anordnades en av de största demonstrationerna någonsin till stöd för regeringen och på sätt är det noga planerade försöket till en "mjuk" statskupp á la Ukraina på väg att slåss ned av en massiv folkmobilisering. Vad som väntar nu är enligt Chavez och andra som talade igår på demonstrationerna en stark motoffensiv.

Bakom den venezolanska högerns försök till en mjuk statskupp finns den USA-baserade NGO Albert Einstein Institution (AEI) som finansieras av valutaspekulanten George Soros och Bush-administrationen och leds av en officier från Pentagons Defence Intelligence Agency, Robert Helvey. AEI har tidigare legat bakom tillämpningen av samma strategi i Serbien, Ukraina och Vitryssland.

I fallet Venezuela har högerns döende partimomenklatura legat lågt och använt sig av studenter, så som man gjorde i Serbien med OTPOR och Pora! i Ukraina. De "icke-partipolitiskt anknutna" studenter från framförallt privata universitet har varit huvudaktörerna. Utåt har det framlagts som om allting uppstått spontant, men efter en vecka börjar det komma fram hur väl planerad detta varit. De privata medierna har stått för en samordnande roll och för en bombardering av desinformation och manipulation och internationellt har det bedrivits en kampanj för att misskreditera Chavez. Inte minst har media som CNN, spanska tidningen El Pais och andra stora medier manipulerat med information.

Men oppositionens försök att destabilisera landet är på väg att dö ut. Och den bolivarianska rörelsen har nu startat en motoffensiv. Tidigare försök att störta Chavez, med statskuppen 2002, oljestrejken och valbojkotten december 2005, har resulterat i att oppositionen tappat legitimering, viktiga positioner och respekt bland vanligt folk. Venezuela saknar en demokratisk opposition, den som finns är helt upptagen att med odemokratiska metoder och med stöd av ex. AEI och NED, destabilisera landet, skapa kaos och våldsamma konfrontationer.

Bisarr kampanj mot Venezuela i svensk media

Hetsen mot Venezuela fortsätter i media och den blir bara bisarr. Som när chefredaktören för Uppsala Nya Tidning (UNT) argumenterar mot en debattartikel som jag och andra skrivit om Venezuela utan att UNT ens vågar/vill publicera vår artikel. Alltså bemöter chefredaktören våra synpunkter utan att läsarna får veta vad vi har att säga. Och det mest bisarra är att debatten handlar om yttrandefrihet och pressfrihet.

För att upplysa om pressfriheten i Venezuela tar chefredaktören till hjälp av en s k "människorättsorganisation" kallad Freedom House. Det är en organisation vars styrelseordförande James Woolsey varit en av de ledande hökarna bakom invasionen av Irak, nära medarbetare till både Reagan och Bush Senior, samt CIA-chef åren 1993-95. När propagandaorganisationer på yttersta högern som Freedom House fungerar som referenspunkt är det uppenbart att det handlar om en kampanj och inte om en saklig debatt.

Om medier och yttrandefrihet i Venezuela

1.Måltavlan för kampanjen mot Venezuela är just nu yttrandefriheten. Som ett mantra sprids nu via västerländska medier att yttrandefriheten i Venezuela stryps och att all oppositionell media förbjuds. Detta är långt ifrån sanningen. Myndigheterna i Venezuela har beslutat att inte förlänga RCTV:s rätt att sända via marknätet. Däremot kan och får RCTV fortsätta sända via Kabel-tv och med all sannolikhet kommer RCTV att fortsätta sina tv-sändningar.

2. Det finns inget land i Latinamerika där oppositionen har en sån makt över media. Av de 20 största medier kontrollerar högeroppositionen 12 (TV: Globovision, RCTV, Televen, Venevision, TV Venezuela, Dagstidningar: El Universal, El Nacional, El Nuevo Pais, Tal Cual, El Mundo Radio: Radio Caracas Radio och Union Radio). Regeringen/vänstern kontrollerar 6 (TV: Venezuela de Television, ViveTV, Telesur, Dagstidningar: Vean Radio: YVKE-radio och Radio Nacional) och två tillhör inte nån av de två politiska lägren; dagstidningen Las Ultimas Noticias och radiostationen Tropical.

3. Eftersom den partipolitiska oppositionen är i kris fungerar de privata medierna i praktiken som opposition. Nyhetssändningar och samhällsprogram är partiska inslag mot Chavez-regering. Under den stora blockaden och strejken 2001-2002 organiserad av oljeindustrin sände tv-kanalerna i genomsnitt 700 reklaminslag varje dag till stöd för strejken. Grövst var det under statskuppen 11 -13 april 2002, då TV-kanalerna Venevision, RCTV, Globovision och Televen ersatte sina vanliga program med anti-Chávez-inslag, vilka endast avbröts av reklaminslag som uppmanade tittarna att gå ut på gatorna: "Backa inte ett steg! Ut! Gå nu!" Reklamsnuttarna finansierades av oljeindustrin och sändes gratis som "public service-meddelanden". TV-stationen Venevisión var värd för möten för kuppmakarna och medan medierna ”informerade” om Chavez "avgång" infördes en total nyhetsmörkläggning om de hundratusentals människor som ute på gatorna demonstrerade för att återinsätta honom. I stället valde tv-kanalerna att under kuppdagarna visa Pretty Woman och tecknade filmer med Tom och Jerry.

4. RCTV ägs av koncernen 1BC som är det näst största medieföretaget i landet med en omsättning på mer än 300 miljoner dollar om året (över 2 miljarder kronor). 1BC äger tv-kanalen RCTV, radiostationen RCR, skivaffärskedjan Recordland och flygbolaget Aerotuy. RCTV kontrolleras av Marcel Granier som gjort stora förmögenheter på vapenhandeln. Granier är representant för General Dynamics som tillverkar bl a stridsflygplanet F16, Abrams tanks och annat vapen som idag används i USA:s ockupation av Irak. Granier/RCTV fick 1987 sin sändningskoncession via marknätet förlängd i 20 år per ett dekret av den då sittande presidenten Lusinchi. Granier och medieföretaget fick i gengäld bl a avskeda regeringskritiska journalister som José Vicente Rangel (fram till förra året vicepresident), Federico Álvarez y Alfredo Tarre Murci.

5. Venezuelas privata tv-kanaler ägs av två rika familjer (Granier-Phelps och Cisneros) och landets mediemonopol ligger bland de högsta i hela Latinamerika. 85% av reklamintäkterna går till Granier-Phelps 1BC och Cisneros Venevisión. Dessa två TV-bolag har kontroll över 66 % av TV och radiosändningarna och producerar 80 % av det som sänds i Venezuela. Det största mediebolaget Venevisión som kontrolleras av Gustavo Cisneros har enorma investeringar i Latinamerika och USA (Chilevisión, Caracol, Caribean Communication Network, tv-bolagen i USA Univisión och Galavisión mfl). Venevisión har vinster på nära 5 miljarder dollar om året.

Det händer i Venezuela

Jag befinner mig just nu i Venezuela och här kan man verkligen få en hel del uppfattningar och kunskaper om de förändringar som pågår i Latinamerika. Idag 11 april har allting fokuserat kring statskuppen för fyra år sedan mot den folkvalde presidenten Chavez. Det var den venezolanska högerns "sista kort" för att sätta stopp på vad man här i Venezuela kallar den bolivarianska revolutionen. Som ni säkert vet misslyckades kuppen, ett folkhav invaderade huvudstaden Caracas och presidentpalatset där kuppmakarna höll till och tvingade till sist högern att ge upp. Ledaren för statskuppen var VDen för näringslivet. Chavez hade kidnappats och planerades att avrättas. Under pågående statskupp visade de privata TV kanalerna Disneyfilm. Det ovanliga i det hela var att militärerna, som under många andra statskupper i Latinamerika varit en viktig pelare i störtande av demokratiska regeringar, vägrade att stödja kuppen och ställde sig på Chavez sida. Lyckligt slut, alltså.

TVen visar idag reportage, debatter och intervjuer med folk som var med de dagarna, bl a intervjuades en ung blond kvinna från den rika delen av Caracas som då var frontfigur för högern och statskuppen. Hon berättade i intervjun om hur kuppmakarna planerade de välregisserade demonstrationerna till stöd för statskuppen under 11 april 2002. Idag har hon bytt sida och stödjer den bolivarianska revolutionen och manade andra att inte låta sig luras av högerpropagandan.

Men de privata tv kanalerna och högern tidningar referar idag mycket kort om statskuppen. De tystar ner deras egna medverkan i statskuppen. Statskuppen är ett skolexempel på hur massmedia kan verka när den agerar helt öppet på en sida i den konflikt, i detta fall mot demokratin och för en statskupp.

Här nedan kan ni läsa en ledare om statskuppen skriven av den svenska högerns kuppmakare Per T. Ohlsson i Sydsvenska Dagbladet den 13 april, 2002

Adiós, Hugo Chávez

John Pilger heter en Londonbaserad filmare som med lätt paranoida betraktelser har nått kultstatus hos tokvänstern. På Aftonbladets kultursida skrev han häromveckan om Hugo Chávez, president i Venezuela. Pilger berättade om en folkkär demokrat och reformator som - naturligtvis - var föremål för USA:s onda anslag.

Men hotet mot Chávez kom inifrån. Eller snarare: underifrån. Protesterna mot hans vanstyre växte. Näringsliv och fackföreningar, konservativa och radikala - alla hade fått nog. Generalstrejk proklamerades. Medlemmar av Chávez "bolivariska cirklar", hyllade av Pilger, svarade med våldsamma motangrepp. Kulmen nåddes i torsdags, då över 150 000 människor tågade mot presidentpalatset Miraflores i huvudstaden Caracas. Chávez vaktstyrka öppnade eld. Minst tio personer dödades. Strax efteråt tvingades Chávez avsäga sig presidentämbetet. En civil övergångsregering har tillsatts under Pedro Carmona Estangas.

Hugo Chávez tycks ha levt i föreställningen att hans bakgrund som officer garanterade krigsmaktens lojalitet, men till sist vände sig även militären emot honom. Det avgjorde hans öde. Chávez, som 1992 gjorde ett misslyckat kuppförsök, bars i valet 1998 fram till makten på en våg av missnöje. Han lovade att bekämpa korruption och fattigdom och värna de medborgerliga fri- och rättigheterna. Sedan gjorde han tvärtom. Under kuppartade former skrevs konstitutionen om. Regimkritiska tidningar attackerades.

Chávez val av utländska vänner - Fidel Castro, Saddam Hussein och Colombias Farcgerilla - ökade knappast respekten för hans regim. Det blev valutakris. Och misären fördjupades: trots att Venezuela är världens fjärde största oljeexportör lever 85 procent av invånarna i fattigdom. Hugo Rafael Chávez Frias var en olycka för Venezuela. Men hans fall innebär inga garantier för framtiden. Ekonomin är försvagad. Partiväsendet ligger i spillror. De sociala orättvisorna är skriande.

Latinamerikanska militärer är sällan goda demokrater. Och beväpnade Chávezanhängare rör sig fortfarande i landet. Den nya regeringen måste så snabbt som möjligt genomföra val och ta initiativ till politiska, sociala och ekonomiska reformer. Det kräver tålamod av ett hårt prövat folk - och stöd från omvärlden. Det blev ingen ny Castro i Latinamerika. Massorna - inte USA:s marinkår - satte stopp för det. Nu väntar vi bara på John Pilgers analys.

Hot mot pressfriheten

Apropå att Bush-administrationen "tvingat" både Washington Post och New York Times att inte publicera obekväm information om bl a hemlig (och olaglig) avlyssning av USA-medborgare, har vi även i Sverige att oroa oss över hur rapporteringen av internationella konflikter styrs bakom kulisserna av starka lobbyn. I Ordfront skriver medievetaren Johannes Wahlström en lysande artikel om hur Israellobbyn arbetar för att påverka svenska medier och journalister. Wahlström berättar om hur svenska journalister tvingas skönmåla eller blunda för Israels förbrytelser av rädsla för att bli anklagade för antisemiter. Svensk-Israel Informations Henrik Bachner och Patrik Öhberg svarar: all kritik mot Israel är ANTISEMITISM.