Till mänsklighetens försvar – mot USA:s krigspolitik

Hjälp oss att fälla världens största Bushstaty!
Tisdag den 11 september kl. 18:00 Sergels Torg
mer info på www.motkrig.org

Detta hände i Irak under Bildts "försoningsturné"

Carl Bildt säger att han i Bagdad inte hörde eller såg nånting och har därför svårt att bedöma om det råder en väpnad konflikt i Irak. Det låter märkligt av en utrikesminister som hyllas som påläst och välinformerad. Helgens krigsrapporter visar att intensiteten i konflikten bara ökar. Medan Bildt skålade med den irakiske utrikesministern hände detta i Irak:

67 irakier dödades och 35 skadades i olika attacker i Bagdad, Kadhamiya och Yarmouk. Det rapporteras att USA-soldater dödade åtta s k misstänkta. Att en klusterbomb kvarglömt från USA:s invasion 2003 exploderade i Mosul och dödade en kvinna och skadade tre barn. En självmordsattack i Taji dödade två irakiska soldater och skadade åtta. En polisman och en soldat sköts ner i Riyadh och sex lik hittades i Diwaniya. I Wassit hittades även där sex lik och en polisman dödades och en skadades. I al-Hourah dödades en privatsoldat och tolken skadades, bägge anställda av USA-armén. I Hilla attackerades ett hem tillhörande USA Scorpion Force. I Iskandariya exploderade en bomb med ett tiotal skadade, alla medlemmar i shiitiska partiet SII. En kapten från den irakiska armén och medlem i det shiitiska partiet Dawa party utsattes för en attentat. 16 personer häktades och 14 misstänkta al-Qaeda-medlemmar dödades av USA-trupper. 10 medlemmar i Soldiers of Heaven dömdes till döden och 394 dömdes till fängelse för uppror mot USA och irakiska trupper.

3 av 18 möjliga - ockupationsmaktens betygsättning i Irak

En officiell rapport från ockupationsmakten USA ger den irakiska "regeringen" icke gokänt. al Maliki får 3 poäng av 18 möjliga. Rapporten kommer att presenteras på torsdag nästa vecka och har som syfte att göra en offentlig bedömning av läget i det ockuperade Irak. Dock bör man inte dra slutsatsen att USA kommer med detta att inse sitt misslyckande och dra sig tillbaka från landet. Utan snarare att rapporten kommer att offentliggöra de ställningstaganden som redan gjorts gällande al Malikis "regering" och en pågående förändring i USA:s taktik.

Irakiske al-Maliki bör skaffa sig en livsförsäkring

En sak är säkert, väldigt få i Irak vågar idag dela bil med den irakiske premiärminister Nuri al-Maliki. För efter den senaste hårda kritiken från USA, är det få som tror att han får behålla jobbet mycket länge till. Och att han överhuvudtaget får behålla livet. Så illa är hans ställning just nu.

Det är ju uppenbar att USA tagit ifrån honom sitt stöd och det är få bland ockupationirakierna som vill ha kvar honom som premiärminister. De offentliga dispyterna med USA-truppernas högsta chef i Irak generalen David Petraeus hjälper inte precis, sunnimuslimerna som står USA nära har lämnat regeringen och shiiterna som vunnit på ockupationen vill inte riskera att komma i konflikt med ockupationsmakten. Att nu offentligt bli kritiserad av USA, som tillsatte honom för drygt två år sedan, är en förödande signal för att saker och ting inte står rätt till.

al Maliki bör kanske ta lärdom från Vietnamkriget. I november 1963 mördades i operationen Bravo Two den dårande Sydvietnamesiske president Ngo Dinh Diem och hans bror. Bakom operationen stod USA-ambassadören Henry Cabot Lodge och CIA. USA hade då kommit till insikt att Ngo Dinh Diem inte längre passade in i den nya strategin i Vietnam.

Bästa rådet till al-Maliki är därför att skaffa sig en ordentlig livsförsäkring.

Latinamerika på väg att bryta biståndsberoendet från USA

Samtidigt som den svenska biståndsministern annonserar att Nicaragua och andra latinamerikanska länder blir utan svenskt bistånd, visar en sammanställning från nyhetsbyrån AP att Venezuelas bistånd till Latinamerika är nu större än USA:s, Världsbankens och den Interamerikanska Utvecklingsbankens (BID) hjälp till regionen.

Venezuela ger i bistånd ca 8,8 miljarder dollar till de latinamerikanska länderna medan USA:s bistånd uppgår till 3 miljarder dollar. Större delen av det venezolanska biståndet (ca 6 miljarder dollar) är i form av olja och infrastruktur. Och med de höga oljepriserna på världsmarknaden är hjälpen mer än välkommen. Det är också långsiktigt. Nicaragua kan exempelvis med hjälp av Venezuela ta sig ut ur den svåra energikrisen och bryta Exxons oljemonopol i landet.

Detta är historiskt. Det är första gången i regionen som ett latinamerikanskt land kan bistå sina grannar i en sådan omfattning som realistiskt gör det möjligt att "bryta" beroendet till USA, som alltid sett kontinenten som dess bakgård.

Bistånd, solidaritet eller underordning?

Biståndsministern Gunilla Carlsson gör rätt i att öppet ifrågasätta funktionen och syftet med den nuvarande biståndspolitiken. Hittills har det mesta handlat om att nå upp till 1%-målet, men ledande politiker undviker att offentligt diskutera syftet och innehållet med det svenska biståndet. Det krävs en diskussion kring biståndets uppenbara politiska syften, detta eftersom det är inte solidaritet eller välgörenhet (om det ändå var det) det används till, utan för att skapa beroende och underordning.

En vanlig uppfattning är att Sverige, till skillnad från andra rika länder, skickar pengar till fattiga länder utan att framhäva egna intressen. Att Sverige inte utnyttjar biståndet för att tvinga fram fattiga länders underordning. Och visst har Sverige gjort en skillnad, hjälpt med att utveckla jordbruket, infrastrukturen och utbildningsväsendet. Men i stora drag har inte Sverige, med betoning på de senaste 20 åren, varit undantaget i västvärldens strävan att underordna fattiga länder. Biståndet har varit ett viktigt redskap för att tvinga dessa länder att privatisera, öppna sina marknader för västerländska produkter och avreglera kapitalmarknaden till förmån för transnationella företag och kapital.

Och när nyliberalismen gjort sitt och lett till katastrofala följder med uppenbara risker för sociala och politiska omvälvningar, har västvärlden sadlat om till demokratibistånd och det s k "Good Governance". Man har tagit till hjälp NGO och frivilliga organisationer i det civila samhället som genom bistånd dämpat det sociala missnöjet. Ledare för folkrörelser som tidigare drivit kampen mot nyliberalismen har fått jobb på NGO och blivit beroende av västerlänska pengar. Författaren Tariq Ali beskriver i en intervju i Internationalen om hur "revolutionära" ledare i mellanöstern idag talar om mänskliga rättigheter och hoppas på hjälp från USA "De har ingen tilltro till sitt eget folk. Vänstern låter sig sugas in i NGO-svängen i stället. Då tar islamisterna över. Människorna ser inget alternativ när de söker värja sig mot nyliberala omställningar och utländsk ockupation. Vänstern i hela den muslimska världen har dränkt sig i NGO-er och är helt avskurna från verkligheten".

Med detta som utgångspunkt är den moderata biståndsministern kanske mer ärlig än tidigare sosseministrar. Sveriges bistånd är idag inget alternativ gentemot ex USA eller Storbritannien (möjligen var det så på 1970-talet) . Snarare tvärtom. Att Irak och Afghanistan är kvar som biståndsmottagare (de enda i Asien) ska ses som ett stöd till USA:s ockupation. Krav på demokrati och respekt av de mänskliga rättigheter i dessa två länder ska därför avkrävas hos USA och möjligen Storbritannien.

Tonfiskburkar blir politik

Katastrofhjälpen till Peru efter det kraftiga skalvet är nu centrum för den politiska dispyten i landet. Det är tonfiskburkar med bild på Chavéz och oppositionsledarens Humala Ollanta som dykt upp från ingentans. Perus President Alan Garcia anklagar Ollanta för att med fult spel utnyttja människors lidande. Den venezolanske regeringen nekar att de skulle ha skickat burkarna och menar att all hjälp gått via den peruanske staten. Ollanta förnekar också nån inblandning. Det är nu en gåta hur och varifrån tonfiskburkarna dykt upp i katastrofstaden Pisco. Liksom med "väskskandalen" i Argentina har detta fått för resultat att relationerna med Chavéz blivit mer ansträngda och att de som vill försämra kontakten med Venezuela fått vatten på sin kvarn. Skumt, mycket skumt.

Nathan Shachars lögner kring väskskandalen

Det är inte första gången som DN:s korrespondent Nathan Shachar ljuger om latinamerikaner på vänsterkanten som motsätter nyliberalismen. En klassiker är när han i DN påstod att Subcomandante Marcos i Chiapas hade skrivit ett stödbrev till ETA. Det var klart lögn men varken Shachar eller DN dementerade. Vi som följer medias bevakning av Latinamerika vet ju att endast gamle trotten Lars Palmgren slår Shachar i den tendentiösa rapporteringen.

Shachars favvofiende i Latinamerika är så klart Chavéz och mot honom sparar han inte på krutet. Halvlögner och tendentiösa utlägg avslutas alltid med skriverier om ett dystert scenario för Venezuela och Latinamerika. Så även i hans senaste krönika.

Det börjar med hans obligatoriska svartmålning och de kolleriska påståenden (högsta domstolen är ett regeringsorgan, Chavez klippte vingarna på valmyndigheten och gjorde åklagarna till bugande pager mm), det fortsätter med en dunkel analys om den aktuella debatten (statschefen får sitta på obestämd tid, så länge oljepriserna står sig sitter Chavéz säker och att grannländerna vinner på Chavez äventyr och klavertramp).

Därefter kommer krönikans egentliga existensberättigande, nämligen att "tullen i Buenos Aires prejade en koffert med nära en miljon dollar från Chávez till hans främsta allierade på orten, den antisemitiske extremisten Luis DElía".

DET är EN NYHET, ett riktigt scoop. Innehåller allt, en socialistisk och auktoritär statschef, korruption, antisemitism, illegal politisk finansiering. Om det ändå vore sanning...vill säga.

ALLA seriösa bedömare är försiktiga med att överhuvudtaget dra några långtgående slutsatser om väskskandalen. Kortfattad: En venezolansk-amerikansk affärsman Antonini Wilson åkte fast på Buenos Aires flygplats med 800 000 dollar. Han reste i ett privatflyg inhyrt av argentinska energibolaget Enarsa tillsammans med höjdare från statliga oljebolagen Enarsa (Argentina) och PDVSA (Venezuela). Både den argentinska och venezolanska regeringen har vidtagit åtgärder, utredningar på högsta nivå, Kirchner har avskedat Claudio Uberti ansvarig för handelsförbindelserna med Venezuela och en av de som var med på flyget, och Chavéz har sparkat Diego Uzcátegui, viceordförande i PDVSA, som också var med på flyget. Affärsmannen Wilson är nu försvunnen, mycket talar för att han befinner sig i USA där han är bosatt sen länge tillbaka.

Som väntat har oppositionen i bägge länder utnyttjat detta. I Argentina används skandalen för att kritisera Kirchner för alliansen med Chavéz. I Venezuela för att spä på idén om korruptionen inom PDVSA. Helst hoppas de (även USA) på att detta ska försvaga alliansen mellan Kirchner och Chavez.

Det mesta är dock spekulationer. Det är endast högerextrema i Argentina som påstår med säkerhet, liksom Shachar, att pengarna skulle till ex Luis D´Elía. Och att pengarna skulle komma från Chavéz. Alla andra är mycket mer försiktiga, som den största dagstidningen i Argentina El Clarín (konservativ) och även en av högerns presidentkandidat Roberto Lavagna som i en intervju i den chilenska högertidningen El Mercurio hävdar att pengarna "förmodligen" skulle gå till politisk finansiering i Argentina. Inte mer, inga namn. D´Elía säger själv att hans organisation inte tar emot extern finansiering och att detta är en operation av säkerhetstjänsten.

Sant är att Nathan Shachar använder sig av spekulationer och halvsanningar för att fortsätta sitt korståg mot Chavéz. Dock är det oklart vilka källor han använder för att i DN basunera ut massa halvtaskiga påståenden. Men skulle det visa sig vara fel kommer vi med stor sannolikhet aldrig få en dementi från varken DN eller Shackar.

Den palestinska vänsterns förlorade möjlighet

Läs en mycket bra analys om den palestinska vänstern, skriven av Ramzy Baroud chefredaktör för Palestine Chronicle.

Rasism drabbar nobelpristagare Menchú

Nobel fredspristagaren Rigoberta Menchú, urinvånare från Guatemala, blev häromdagen utslängd från ett 5-stjärnigt hotell (Coral Beach) i Mexiko när hon skulle bli intervjuad av ett TV-team. Säkerhetsvakterna på hotellet trodde att Menchú med sina traditionella kläder från Guatemala var en gatuförsäljare. Vakterna gick efter de rasistiska föreställningar om ursprungsbefolkningen, de är inte välkomna att umgås med den vita eliten (känns igen från Östermalmsklubbarna i Sthlm!).

Det de inte visste var att Menchú är presidentkandidat i Guatemala (ligger trea i opinionsundersökningarna) och att hon var inbjuden till Mexiko av inte mindre än landets president Calderón.

Ordfront hyllar nyliberalen Sachs

Det verkar som Ordfront hittat en ny hjälte bland gamla nyliberaler, nämligen Jeffrey Sachs, nationalekonomen som införde chockterapin i både Polen och Ryssland och hetsade till privatiseringarna i Bolivia och Ecuador. Efter många år som drivande inom IMF för de ökända "strukturanpassningsprogrammen" har Sachs nu blivit "utvecklingsekonom" och ska "rädda världen" med ett nytt biståndsprogram.

Artikeln i Ordfront saknar en kritisk granskning av Sachs tidigare engagemang i IMF och missar helt varför och i vilken kontext Sachs s k biståndsprogram kommer till. Efter ett decenium av misslyckanden och av nyliberal chockterapi i fattiga länder, tvíngades IMF och världsbankens herrar att hitta på nåt annat innan all för många radikaliseras. I Latinamerika är det redan försent, i Afrika har de dock lyckas sälja in snacket om biståndet som ska utrota fattigdomen. Tyvärr, verkar Ordfront också gått in i fällan.

Läs även tidigare inlägg om Sachs

Manu Chao med ny skiva

Ny skiva från Manu Chao La Radiolina släpps i dagarna. DN har idag en intervju med Manu Chao.
Videon till låten "Rainin' In Paradize" har filmats av regissören Emir Kusturica

Krigsherrarnas olidliga intressen

Det finns stunder i den internationella politiken då affärerna tränger undan retoriken. När skickligt undangömda intressen slutligen tvingar sig fram på förhandlingsbordet. Denna stund är nu!

Sarkozys Frankrike säljer vapen till Khaddafi i Libyen för 296 miljoner euro (2,7 miljarder kronor) och USA har slutit vapen-pakter med åtta länder i Mellanöstern för totalt 46 miljarder euro (ca 460 miljarder kronor).

Glöm snacket om skurkstater och terrorledare, i denna stund trängs fromma önskningar om frihet och demokrati in i ett hörn för att ge plats åt den råa verkligheten. Krigsherrarnas olidliga intressen regerar.

DN:s vassa analys om Irak

Nog för att DN har sina roliga sidor men det här tar priset

Här kommer två roliga utdrag som visar på DN:s vassa analysförmåga

"Och även om det var fel att starta kriget, även om Bushadministrationens handhavande av hela situationen varit en katastrof, finns det ingen som tjänar på att amerikanerna lämnar ett kaos efter sig i Irak".

- Nej, just det. Det är bara irakierna som vinner på att ockupationen upphör. Ge USA 10 år till så kommer hela Irak att försvinna i stället, och då har vi ett problem mindre.

"Och frågan är hur en kraftfull politik ska kunna utformas när USA:s handlingsutrymme inskränks av kongressens allt hårdare krav på en truppreträtt, krav som visar att det nära nog är omöjligt för en demokrati att föra krig utan folkligt stöd".

- ok, jag fattar. Det är kongressens allt hårdare krav och demokratin som ställt till det i Irak. Kraftfull politik är vad som saknas, Yeah right

USA:s "icke-permanenta" baser i Irak

Medan irakierna dör av våld, svält och sjukdomar, enligt en rapport är var tredje irakier i behov av nödhjälp, diskuterar USamerikanska makthavare om man ska ha permanenta baser i det ockuperade Irak. I den återkommande "låtsas"-dispyten kring det ockuperade Irak mellan Bush och kongressledamöterna, har kongressen nämligen fått igenom ett beslut som ska hindra Pentagon att bygga "permanenta" baser på irakisk mark.

Ingen tycks dock veta vad som menas med "permanenta" baser och ännu mindre med vad Pentagon gjort med de ca 2 miljarder dollar som budgeterats för militära byggnader i Irak och Afghanistan.

Men faktum är att det finns idag 14 USA-baser i Irak. Enligt ockupationsmakten USA är ingen av de permanenta. Den största s k "icke-permanenta" basen är Balad Air Base, en av fyra "superbases" som ligger strax utanför Bagdad, med över 25 000 soldater och med ca 28 000 flygningar per månad, näst högst i antal i världen efter Londons flygplats Heathrow.

I kolonialismens tid är det inte konstigt att se hur tydligt och brutalt en så "nyanserad" debatt i ockupationsmaktens centrum hänger ihop med irakiernas lidande.

CFK, nästa president i Argentina?

I oktober går Argentina till val. Sannolikheten är stor att nästa president blir Cristina Fernandez Kirchner, även kallad CKF. Hon är en skicklig jurist, populär senator och fru till den sittande presidenten Néstor Kirchner. Jag har i lamerica.wordpress.com skrivit en längre text om det kommande presidentvalet och om CFK.

Diktatorspengar i schweiziska banker

I sin strävan att skaka av sig ryktet som bankparadis för smutsiga diktatorspengar har den schweiziska presidenten Micheline Calmy-Rey återlämnat till Kongo 8,3 miljoner schweizerfranc(ca fem miljoner euro) som skulle ha "tillhört" den forne diktatorn Mobuto. Schweiz har annars med sin banksekretess alltid varit ett lätt tillgängligt kassaskåp för korrupta diktatorer och statschefer. Listan är lång; Haitis ex-diktator ”Baby Doc” Duvalier, Filippinernas ex-diktator Ferdinand Marcos, Nigerias Sani Abacha, Traore från Mali, Nursultan Nazarbaev (Kazajstan), Argentinas Carlos Menem, Mexikos Carlos Salinas de Gortari, Panamas Noriega och Fujimoris spionchef Montesinos (Peru).

Alla de har med västvärldens goda minne kunnat plundra fattiga länder och placera enorma rikedomar i säkra schweiziska banker. Och visst har bl a Schweiz fryst konton och sänt tillbaka pengar (ca 1,5 miljarder dollar), bl a 700 miljoner till Nigeria, men det är bara en liten del, resten finns kvar i den rika världens banker.

Om man följer penningflödet kan man se att mycket av pengarna är mutor och skumma "affärstransaktioner" mellan västerländska bolag och diktatorer/statschefer. I Nigerias fall sägs att större delen av de 2,2 miljarder dollar som Abacha hade i Schweiz var mutor från de europeiska oljebolagen TotalkFinal och Shell. Och det sägs också att minst hälften av Afrikas utlandsskuld hamnade direkt på privata bankkonton i västvärlden. Ett annat exempel på de västerländska bolagens inblandning, är korruptionen/mutorna från privatiseringen av statliga bolag i Argentina (järnvägar, vatten, gas, flyg, tele) under nyliberalen Menems tid.

De fattiga länderna har sällan sig själva att skylla på för diktatorspengar i schweiziska banker. I de flesta fallen har västvärlden med en hand i spelet.

Herrarnas ilska över Venezuela

Notisen om bluffen kring den "släckta" TV-kanalen i Venezuela har fått flera (höger)bloggare att se rött. En blev äcklad så att han kunde spy, en annan tycker att jag hyllar en diktator, en tredje menar att allting är lögn. Diktaturkramare och vänsteridiot kommer av bara farten i ilskan. Mer har de inte att komma med. För det är inte TV-kanalen som bekymrar dem, utan vad som irriterar de är hur latinamerikanerna gjort sig av med nyliberalismen och öppnat vägen för alternativ som sätter människan i centrum, för ett mer humant samhälle.

Snacket om vänsterdiktaturer går inte hem. Högern förlorar i stort sett alla val. Det finns tre länder där högern "vunnit" val nu senast, Peru, Colombia och Mexiko. Och det är enligt Amnesty de tre länder där det förekommer flest brott mot de mänskliga rättigheterna i Latinamerika. Det är INTE i Venezuela / Bolivia / Nicaragua / Kuba / Ecuador / Argentina / Uruguay där fackliga ledare och människorättsaktivister mördas (som i liberalernas Colombia för tre dagar sedan) eller där man utsätter människor för tortyr (som i Mexiko just nu) eller där politiska demonstrationer slutar med döda, hundratals skadade och 300-400 i fängelse (som i Mexiko, Peru och Colombia JUST NU!). Så vem står på "mördarnas sida"?

En SAKLIG titt på pressfriheten visar att medan i Venezuela äger oppositionen ett 20-tal dagstidningar (El Universal, La Nación, El Mundo, Tal Cual m fl), ett flertal radiostationer (bl a RCTV:s radio) och ett 10-tal TV-stationer som Globovision, Venevision, Televen med flera, har inte oppositionen i Peru/Mexiko/Colombia några alls (med enda undantaget dagstidningen La Jornada i Mexiko). I Venezuela har de privata (oppositionella) tv-kanalerna ca 70 % av tv-tittarna mot 30 % av de statliga kanalerna. Liksom i Sverige går det utmärkt att starta tv-kanaler, tidningar, radio och andra medier för nå ut till "de breda folklagren". Det man inte får göra är att vigla upp till statskupp eller till politiska mord. Och det är ingen slump. Alla demokratiskt valda latinamerikanska presidenter oroar sig för högerns aggressiva propaganda i media och på gatorna. Latinamerikanerna har gott om exempel på hur högern med hjälp av CIA störtat presidenter, mördat och omvandlat demokratier till diktaturer. Läs CIA senaste avslöjanden!

Det som återstår för dessa herrar är att fortsätta en kampanj av osanningar, här bemöter jag några av dem:

- "RCTV går numera att se via satellit och vissa kabeloperatörer. Lite som att TV4 fick sitt tillstånd indraget och istället kämpade sig till en kanalplats någonstans bortom Axess-TV. Det förändrar kraftigt affärsläget för annonsering och innebär i praktiken en stängning av kanalen som folk kände den" och "Bara en mycket liten samhällsgrupp har tillgång till RCTV via satellit och kabel". Axess-TV når bara några procent av TV-tittarna, enligt RCTV:s ägare Granier räknar man med nå ut till ca 60% av Venezuelas befolkning. En annan uttalad antiChavez TV-station Globovision säger sig nå ca 80 % av befolkningen. Kabel och satellit-TV i Latinamerika är mycket mer utbredd än i Sverige (men det kan inte högerns propagandasnubbar ha koll på). Så antingen ljuger TV-mogulen Granier och Globovision eller så är dessa herrar ute och cyklar. Dock kan man konstatera att affärerna för Granier kommer att gå sämre och vinsterna bli lägre, men vad har det med yttrandefrihet att göra?

- "Som i alla socialistiska samhällen saknas förutsättningarna för varaktig tillväxt". enligt Världsbanken, den ibero-amerikanska banken och FN-organet CEPAL är Argentina och Venezuela de två länder som haft högst tillväxt de senaste 5 åren

- "Chavez genomför stora och populära reformer för pengar man tjänat på oljan". Venezuela har alltid haft olja (inte minst under oljeuppsvinget på 60- och 70-talet), men medan högern fyllde sina fickor med oljepengar och stack till Miami, genomförs idag i Venezuela enorma satsningar på utbildning, sjukvård, bostäder och infrastruktur. Medan befolkningens levnadsstandard sjönk som en sten och fattigdomen drabbade 80 procent av befolkningen under högerns styre samtidigt som oljeinkomsterna ökade, har det aldrig i landets historia investerats så mycket pengar i sociala reformer som NU.

- "Men det kommer en dag då oljepriserna vänder neråt. Då kommer det inte längre gå att köpa väljarnas gunst". Men både British Petroleum (BP) och International Energy Agency pekar på att efterfrågan av olja kommer att fortsätta öka med ca 2,2 % årligen (från Kina, Indien och Brasilien) och ingen seriös analytiker tror att oljepriserna kommer att vända neråt de närmaste 10 åren . Så Chavez sociala investeringar med oljepengarna kommer att fortsätta höja venezolanernas livskvalité ett tag till. Bra för dem!

Bluffen om den "stängda" TV-kanalen i Venezuela

Apropå yttrandefriheten har kampanjen mot Venezuela fått sig ett rejällt bakslag. Den s k "släckta" och "stängda" privata TV-kanalen RCTV har efter 50 dagar återupptagit sina sändningar. Mediemogulen Granier kom på att det inte var en bra affär att fortsätta bluffa med att Chavez stängt hans TV-kanal. Kampanjen mot regeringen fick inte Chavez på fall och varken USA eller OEA, det amerikanska samarbetsorganet, vågade sig på en intervention. De protester som uppstod i början och som fick med sig i huvudsak rika studenter från privata universitet dog ut med fotbollsturneringen Copa America.

RCTV:s ägare Granier har helt enkelt inte råd att fortsätta finansiera bluffen och kör nu igång sändningar via kabel-TV och satellit (så som 5:an, 3:an med flera tv-kanaler gör här hemma). Kommunikationsministern har i dagarna sagt att Granier sen länge tillbaka avtalat om sändning via kabel/satellit men inte gått ut med det för att maximera effekten av kampanjen mot Chavez.

Med facit i hand kan man konstatera tre saker

- RCTV stängdes inte som högern hävdade, utan fick inte fortsätta sända via marknätet
- RCTV kunde direkt fortsätta sända via kabel och satellit men valde att bluffa en stängning
- Kampanjen om att yttrandefriheten stryps i Venezuela är en stor bluff

Krisen i IMF och Ratos avgang

I Spanien spekuleras det for fullt om varfor hogerpolitikern Rodrigo Rato lamnar IMF. Detta nastan samtidigt som Varldsbankens ordforande krigshoken Paul Wolfowitz tvingats ga efter en korruptionsskandal.

IMF och varldsbanken genomgar en djup kris och de fattiga landernas fortroende for dessa institutioner ar nastan lika med noll. IMF :s utlaning har minskat fran 81 miljarder dollar till 11,8 miljarder och det ar Turkiet som star for nastan 75 % av dessa lan. IMF som lever pa rantan fran de fattiga landerna har sett sina vinster minska och det rejalt. Forra aret uppvisade IMF ett underskott. I stallet for att lana fran IMF och utsattas for nyliberal utpressning, valjer ex de latinamerikanska landerna att lana till varandra. Tidigare har Venezuela ( en bra kund) aviserat att det drar sig ur bade IMF och varldsbanken.

Man ska komma ihag att Rato hade som en central uppgift att stoppa Latinamerikas enighetsprojekt (en sydamerikansk bank, slubetalning av IMF-skuld och utlaning till varandra). Han har misslyckats och det med besked. Uppenbart ar detta det riktiga skalet till hans avgang.

Förtjusande brevväxling med Chiquita

Patrik Svenssons krönika länk till höger i Sydsvenska dagbladet om Chiquitas samröre med den terroriststämplade colombianska högermilisen AUC har inte varit till bananföretagets förtjustning. Han fick ett brev från bananföretagets pr-byrå Hill & Knowlton. Svenssson undrar nu högt om inte något är ruttet

Det enda konstiga med denna brevväxling var egentligen att syftet var så oklart. Chiquita hävdar att de var tvungna. Inget mer. Trots att de samtidigt gått med på att böta 25 miljoner dollar till amerikanska myndigheter för att ha finansierat en i USA terroriststämplad organisation. De var helt enkelt bara tvungna.

De vill inte korrigera några felaktigheter. De kräver ingen rättelse. De önskar heller inte utrymme i tidningen för ett genmäle. De skriver enbart till mig personligen för att göra mig uppmärksam på att de läst artikeln, ”inte med förtjusning”.

Ny sajt LAMERICA

Tillsammans med andra skribenter har jag startat en ny sajt lamerica som ska leverera analyser och kommentarer om Latinamerika.

Jag skrev idag om de lokala valen i Argentina

(o)mänskliga rättigheter i Irak

FN:s tidigare samordnarna av humanitär verksamhet i Irak, Von Sponeck och Halliday, har skrivit ett brev till Louise Arbour, FN:s Högkommissarie för mänskliga rättigheter.


Mme Louise Arbour
UN High Commissioner for Human Rights
Palais des Nations
CH-1211 Geneva 10
Schweiz
Müllheim/New York 20 June 2007

Dear Mrs. Arbour,

As two former UN Coordinators for Iraq, we are writing to seek your action in response to the widespread perception of UN failure towards fulfilling its human rights mandate for Iraq.

We are encouraged to do so by many who are voicing concern that there has been no human rights rapporteur for Iraq for several years. The assignment of Dr. Andreas Mavromatis was not renewed by the UN Human Rights Commission after he had submitted his report on 19 March 2004. Neither the UN Human Rights Commission/Council nor the UN Security Council have found it compelling to include human rights in Iraq in any of their agendas. UNAMI’s human rights reports, important as they are, can not be considered as a sufficient fulfillment of the UN’s human rights mandate. Iraq is a country, as we daily witness, deeply immersed in human rights abuses by both internal and external parties.

In fact, the UN history of human rights monitoring for Iraq reveals much negligence and serious imbalance. During the years of sanctions (1990-2003), the UN human rights mandate constituted an unjustifiably one-sided approach to assessing human rights conditions in Iraq. Much to his discredit, Max van der Stoel adhered to lop-sided terms of reference without objection. He limited his reviews to allegations of human rights violations perpetrated by the Government of Iraq.

Andreas Mavromatis had the courage to object and to refer to international sanctions policies as an important cause of human rights violations against Iraq’s population. Professor Marc Bossuyt, currently a judge in the Belgian Court of Arbitration, in June 2000 conveyed to the UN Human Rights Commission his grave legal concern about the UN Security Council’s policy for Iraq: “The sanctions regime against Iraq is unequivocally illegal under existing international humanitarian law and human rights law” (E/CN.4/Sub.2/2000/33 refers). At the time, there was no response from the UNHCHR, or any other UN body, to these serious observations.

Reluctantly and late, your predecessor took a critical but very cautious position on the UN’s role in Iraq. Neither the UN Human Rights Commission, the UN Office of the High Commissioner for Human Rights nor the UN Deputy Secretary General Louise Frechette, who was the chairperson of the Iraq policy group in New York, did do justice to their respective responsibilities.

As you may know, we decided to resign from our positions as UN Humanitarian Coordinators since we could no longer accept that ‘our’ organization had decided to accept a self-serving and hard-line sanctions approach which punished first and foremost the innocent. The immense damage that a flawed UN Iraq policy has done to the Iraqi society is today much more widely known than it was at the time. This knowledge, however, is available only to a limited extent through UN sources and much more because of relentless probing and researching by civil society. As former UN officials we find this very disturbing.

We are writing to you out of our great concern that to-date neither the UN Security Council nor the UN Human Rights Council have felt an obligation to accept their responsibilities and carry out an assessment of the human rights conditions as they evolved during 13 years of sanctions. The role the UN has played throughout this period must be shown. Due to the still destroyed civilian infrastructure, which constitutes criminal negligence by the occupying powers, the impact of sanctions is ongoing. We, therefore, are equally concerned that the UNHRC has failed to engage in a debate of the atrocious human rights abuses in Iraq under occupation.

We consider it an important right of the public to expect both assessment and debate. This would also be significant for the future handling of such crises as we have seen and experienced first hand in Iraq.
Equally important would seem the need to re-assure the world community that accountability holds for all who have played a role in determining the fate of a people, not only for a failed government.
We would hope that you, as the UN High Commissioner for Human Rights and a person who has spoken out with courage on Iraq and other human rights issues, will pressure both the UN Human Rights Council as well as the UN Security Council to include human rights in Iraq in the agendas of relevant United Nations bodies. The fact that possibly as many as one million innocent Iraqis have died since the invasion, four million or more Iraqis have become IDPs or refugees, the entire socio-economic infrastructure has collapsed and an entire nation has been traumatized would seem stark reasons for immediate and urgent UN involvement. A statement expressing your position on this reality in Iraq would undoubtedly make a significant political impact and be re-assuring to all those around the world who look to you to uphold the supremacy of human rights for all.

With all good wishes for your important work,

Yours sincerely,
Hans-C. von Sponeck, Denis J. Halliday

Hans-C. von Sponeck (UN Humanitarian Coordinator for Iraq, 1998-2000)
Denis J. Halliday (UN Humanitarian Coordinator for Iraq 1997-1998)

Vad vill Hamas i Palestina

En sak är säker, demoniseringen av Hamas kommer inte att avta. Det är en genomtänkt strategi som rättfärdigar mord och förtryck på inte bara Hamas-anhängare utan på alla palestinier som vågar stå emot ockupationen. Logiken är sen länge prövad. Först ska de stigmatiseras, föraktas, stämplas som terrorister och barbarer, sen är det fritt fram för ockupationsmakten att döda, tortera, förtrycka. Och vem skulle vilja eller våga försvara en terrorist?

I media vill man förenkla storyn med de goda (Abbas och Fatah) och de onda (Hamas och Gazabor) palestinierna. Men det är inte hela sanningen, långt ifrån. Det är därför ypperlig viktig att inte låta sig ledas av den pågående hetsen mot Hamas och i stället ta del av vad palestiniernas demokratiskt valda representanter har att säga. Ahmed Yousef, en av primärministern Ismail Haniyas närmaste man, har skrivit en läsvärd artikel.

"THE events in Gaza over the last few days have been described in the West as a coup. In essence, they have been the opposite. Eighteen months ago, our Hamas Party won the Palestinian parliamentary elections and entered office under Prime Minister Ismail Haniya but never received the handover of real power from Fatah, the losing party. The Palestinian president, Mahmoud Abbas, has now tried to replace the winning Hamas government with one of his own, returning Fatah to power while many of our elected members of Parliament languish in Israeli jails. That is the real coup."

Avnery om konfrontationerna i Palestina

Den israeliska fredsrörelsen Gush Shaloms grundare Uri Avnery har skrivit en mycket intressant analys om läget i Palestina.

"The American aim is clear. President Bush has chosen a local leader for every Muslim country, who will rule it under American protection and follow American orders. In Iraq, in Lebanon, in Afghanistan, and also in Palestine.

Hamas believes that the man marked for this job in Gaza is Mohammed Dahlan. For years it has looked as if he was being groomed for this position. The American and Israeli media have been singing his praises, describing him as a strong, determined leader, "moderate" (i.e. obedient to American orders) and "pragmatic" (i.e. obedient to Israeli orders). And the more the Americans and Israelis lauded Dahlan, the more they undermined his standing among the Palestinians. Especially as Dahlan was away in Cairo, as if waiting for his men to receive the promised arms.
In the eyes of Hamas, the attack on the Fatah strongholds in the Gaza Strip is a preventive war. The organizations of Abbas and Dahlan melted like snow in the Palestinian sun. Hamas has easily taken over the whole Gaza Strip."

Nu när Palestinierna är splittrade och försvagade passar ockupationsmakten på att intensifiera sitt förtryck och dödandet och USA på att ge ockupanterna mer pengar

Risk med en Vichy-regering i Palestina

Av allt döma pekar Israels och USA:s positiva tongångar till Mahmoud Abbas brytning med Hamas och tillsättningen av en s k krisregering på att det finns en uppenbar risk för en palestinsk "regering" som lägger sig platt för stormakten USA och ockupationsmakten Israel. I sitt desperata försök att kväva Hamas och hitta legitimitet i omvärlden är Abbas nya "regering" på väg att omvandlas till en Vichy-regering. Den palestinske journalisten Khalid Amayreh skriver om detta här, hans bedömning är att även om Fayyadh-regeringen nu kommer att åtnjuta av massivt stöd från USA, EUropa och även indirekt från Israel kommer den på sikt att tappa legitimitet bland den palestinska befolkningen. "There is no doubt that any close identification of the new government with the Israeli occupier will invite its demise, and that could happen sooner rather than later".

Alla är medvetna om Fatahs vacklande popularitet och Hamas ökande förankring bland palestinierna. Misslyckas Abbas nu kommer det palestinska folket att radikaliseras och överge helt de mer västvänliga politiska krafterna. Carl Bildt är tydligt i detta "Det här kanske är sista chansen på länge med en moderat palestinsk regering". Abbas kommer nu att koncentrera sina krafter, inte på att bekämpa ockupationen, utan på att få kontroll över det lilla som de av Israel tillåts kontrollera och att bekämpa Hamas. Riad Malki, minister i Fayyadh-regeringen, säger i en intervju i spanska El Pais att vad den nya regeringen har som första prioritet är att etablera lag och ordning i både Västbanken och Gaza. Dessutom kommer man att arbeta för att isolera Hamas från folket.

Sorgligt är det att se hur Västvärlden efter en lång och för den palestinska befolkningen plågsam bojkott nu skyndar sig för att omfamna Abbas i hopp om att kväva palestiniernas kamp mot Israels ockupation.

Läs även Esbatis lysande kommentar

Västvärldens olidliga skuld i Palestina

Utan tvekan har Israel och västvärlden ett tung ansvar för den djupa krisen i Palestina. Konfrontationerna och maktkampen mellan palestinierna är en förlängning av USAs/Israels härska-genom-att söndra-politik. Det går inte att komma ifrån att USA:s och även EUropas agerande(politiskt, ekonomiskt och militärt) under 40 år av ockupation påverkar inriktningen i den negativa utvecklingen. Den pågående politiska och diplomatiska bojkotten iscensatt av västvärlden är en del av orsaken till destabiliseringen av den legitima palestinska regeringen. För att inte glömma ockupationsmaktens mur i och runt Palestina, de över 500 barriärerna, beslagtagning av över 600 miljoner dollar och ett systematiskt förtryck och diskrimering mot den palestinska befolkning.

Robert Fisk skriver "First, we demand that the Palestinians embrace democracy and then they elect the wrong party - Hamas - and then Hamas wins a mini-civil war and presides over the Gaza Strip. And we Westerners still want to negotiate with the discredited President, Mahmoud Abbas. Today "Palestine" - and let's keep those quotation marks in place - has two prime ministers. Welcome to the Middle East".

Anna Wester skriver om att 20 000 israeliska soldater skickas nu till Gaza för att krossa Hamas.

Vart tog den söta lilla klockan vägen?...

Den globaliserade statsterrorismen

Europarådets rapport om CIA:s hemliga fängelser och kidnappningar bekräftar bilden av en omfattande och globaliserad statsterrorism. Tidigare tillämpade CIA statsterrorismen inom mer bestämda gränser, ett land eller en region som i Sydamerika med Operation Condor (Brasilien, Uruguay, Paraguay, Argentina, Bolivia och Chile). I dag har USA:s statsterrorism liksom finansmarknaden sprängt gränserna. Minst 27 länder har varit inblandade i CIA:s kidnappningar, hemliga flygningar och spökfängelserna. Omfattningen av "operationen" har varit enorm och skrämmande. Aldrig tidigare i historien har en terroroperation omfattat så många länder. Sverige som nämns i en fotnot har också medverkat genom att tillåta att CIA under brutala former kidnappade egyptierna Ahmed Agiza och Mohammad Alzery och förde de till tortyr i Egypten.

Som Bush säger är den "godartade" statsterrorismen ("we’re getting vital information necessary to do our jobs, and that’s to protect the American people and our allies") ingen "collateral damage" eller tjänstefel, utan (och rapporten bekräftar denna bild) är det en genomtänkt och omfattande operation som bestämdes och manglades inom NATO.

läs hela rapporten om CIA:s hemliga fängelser här

G-8 tar sig an Colombia

Colombia ska diskuteras i de fina rummen på G-8 mötet. Frankrikes president Sarkozy har inför mötet tvingat den hårdförde presidenten i Colombia att "frige" Rodrigo Granda, gerillan FARC:s s k utrikesminister, som 2005 kidnappades i Venezuela. För Uribe är detta en möjlighet att flytta uppmärksamheten från skandalen med alla avslöjanden från paramilitärerna kring högerns finansiering och medverkan i mord och brott. Sarkozy spelar ut sina kort för att åtminstone ge Uribe en hand nu när hans trovärdighet skakas även bland gamla allierade, som i USA där han fått kalla handen från bl a Demokraterna. Colombia är högerns sista säkra fästning i Latinamerika, fram till förra året satt Uribe säker, men nu med alla avslöjanden är han på fritt fall. Sarkozy tvingade bokstavligen Uribe (fyra telefonsamtal behövdes) att visa goodwill, nu gäller det att Sarkozy lyckas få med de andra G-8 länderna på tåget. Nånting konkret måste han få ut av mötet. Han hoppas så klart att FARC ska frige den gröna presidentkandidaten Ingrid Betancourt, som kidnappades av gerillan för mer än 5 år sedan. Konstigt nog har USA legat lågt inför G-8 kring denna fråga, detta med tanke på hur inblandade de är i Colombia med sitt militära bistånd.

USA ger Colombia mer pengar till krig

Inom ramarna för krigsplanen Plan Colombia fick den colombianske presidenten Alvaro Uribe ytterligare 527 miljoner dollar. Pengarna ska enligt USA användas så att 55 % går till den militära budgeten och 45 % till s k "utvecklingsprogram".

Ett lästips är debatten i riksdagen kring Colombia. Hans Linde (v) frågade den svenska regeringen vilka initiativ den avser att ta för att lyfta upp frågan om de mänskliga rättigheterna i Colombia inom ramen för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen.

Den mjuka statskuppen misslyckades i Venezuela

Efter en veckas våldsamma och mediestödda oppositionella manifestationer har gatorna i Venezuela tagits över av miljoner venezolaner som stödjer den bolivarianska revolutionen. Igår anordnades en av de största demonstrationerna någonsin till stöd för regeringen och på sätt är det noga planerade försöket till en "mjuk" statskupp á la Ukraina på väg att slåss ned av en massiv folkmobilisering. Vad som väntar nu är enligt Chavez och andra som talade igår på demonstrationerna en stark motoffensiv.

Bakom den venezolanska högerns försök till en mjuk statskupp finns den USA-baserade NGO Albert Einstein Institution (AEI) som finansieras av valutaspekulanten George Soros och Bush-administrationen och leds av en officier från Pentagons Defence Intelligence Agency, Robert Helvey. AEI har tidigare legat bakom tillämpningen av samma strategi i Serbien, Ukraina och Vitryssland.

I fallet Venezuela har högerns döende partimomenklatura legat lågt och använt sig av studenter, så som man gjorde i Serbien med OTPOR och Pora! i Ukraina. De "icke-partipolitiskt anknutna" studenter från framförallt privata universitet har varit huvudaktörerna. Utåt har det framlagts som om allting uppstått spontant, men efter en vecka börjar det komma fram hur väl planerad detta varit. De privata medierna har stått för en samordnande roll och för en bombardering av desinformation och manipulation och internationellt har det bedrivits en kampanj för att misskreditera Chavez. Inte minst har media som CNN, spanska tidningen El Pais och andra stora medier manipulerat med information.

Men oppositionens försök att destabilisera landet är på väg att dö ut. Och den bolivarianska rörelsen har nu startat en motoffensiv. Tidigare försök att störta Chavez, med statskuppen 2002, oljestrejken och valbojkotten december 2005, har resulterat i att oppositionen tappat legitimering, viktiga positioner och respekt bland vanligt folk. Venezuela saknar en demokratisk opposition, den som finns är helt upptagen att med odemokratiska metoder och med stöd av ex. AEI och NED, destabilisera landet, skapa kaos och våldsamma konfrontationer.

crème de la crème till Istanbul

Den alltid väl informerad fredsaktivisten Agneta Norberg skriver om Bilderberggruppen som har möte i Istanbul 31 maj-3 juni 2007. Bilderberggruppen har tagit sitt namn från det lyxiga Hotell Bilderberg där över ett veckoslut 1954 samlades de mest "framstående" och mäktiga männen i världen för första gången för att diskutera världens framtid. Varje år samlas sedan dess, världens mäktiga på något luxuöst hotell i världen, för att fatta beslut om mänsklighetens framtid.

Vad som avhandlas är strängt hemligt. Det är egentligen mycket märkligt att ingen får veta vad som diskuteras när världens allra mest inflytelserika personligheter möts och vars beslut påverkar hela världen. De som möts där är ledarna för världsbanken, IMF, Daimler Benz, Coca Cola, British Petroleum, Chase Manhattan Bank, American Express, Microsoft, USA:s vice president, cheferna för CIA och FBI, NATO:s generalsekreterare, senatorer i USA och kongressledamöter, europeiska statsöverhuvuden, chefredaktörer för de mest inflytelserika tidningarna. Naturligtvis är Carl Bildt på väg dit också.

Irak kommer att diskuteras, men energiproblemen kommer att dominera. USA är nu tvingad att utmana Europa, Ryssland och Kina och visa vem som bestämmer över resurserna som är kvar. Det blir punkt nummer två på dagordningen 2007.

Den tredje punkten är de europeiska relationerna med Ryssland. Inte bara i Europa utan även i Centralasien. När nu Moskva har gjort upp med Kazakhstan och Turkmenistan om transporten av gas till Europa, har USA:s geostrategiska plan att driva en kil mellan de centralasiatiska länderna och Ryssland lagts i spillror. Nu har Iran kommit att bli USA:s sista hopp i energikriget. Krig mot Iran är inte längre aktuellt, Frankrike, Ryssland, Japan och Kina investerar mycket i Iran och har dragit en linje i sanden och sagt hit men inte längre. USA kommer att få veta på denna konferens att de inte får korsa den linjen. Men USA måste kontrollera regionen, inte bara för oljereserverna, utan för att bibehålla sin ekonomiska dominans.

Denna gång gäller det även att diskutera hur man bäst ska reparera skadorna som uppstått i Världsbanken med Wolfowitz som ordförande. Även IMF befinner sig i kris.

När Bilderberggruppen hade möte i Sverige den 12 maj 1984 på hotell Saltsjöbaden höll Sara Lidman ett lysande tal utanför hotellet

"Därinne sitter nu en junta av vår tids rikaste män som en ockupationsmakt i ett högkvarter. De rådslår om kriget mot tredje världen, hur utsvältningen av tredje världen ska kunna samordnas, kan Sverige ge något råd? Som ett av de tio rikaste länderna? Är inte JR i Dallas svensk när allt kommer omkring? Vi som står här utanför grindarna har kommit för att vi skäms över att krigsförbrytaren Kissinger räknar med Sverige som en frivillig allierad i det utsvältningskrig han planerar och för".

Destabiliseringskampanjen fortsätter

Destabiliseringskampanjen som pågår mot Venezuela följer gamla mönster som mot Nicaragua och Chile. Det är ingen slump. När Nicaragua utsattes för liknande destabiliseringskampanj och de demokratiska krafterna anklagade Reagan-administrationen för att ligga bakom sa många (även i Sverige) att det var "kommunistisk propaganda". Idag kan ingen förnekade det, det finns mycket skrivet och många avslöjanden som visar hur CIA finansierade kampanjen (köpte bl a journalister och media) för att störta sandinistregeringen och ge stöd åt Contras mördarband. CIA:s inblandning i Venezuela är uppenbar. Igår avslöjades att CIA:s chef för Latinamerika Bowen Rosten befinner sig i Caracas på "studiebesök". Bland annat finns han på bild i en av oppositionens demonstrationer.

Återigen är det viktigt att poängtera hur den venezolanska massmedian aktivt deltar i destabiliseringskampanjen. I dagarna har flertalet tv-stationer/tidningar manipulerat informationen med syfte att skapa kaos och våldsamma konfrontationer. TV-stationen Globovisión visade häromdagen "helt plötsligt" under sin rapportering av demonstrationerna ett bildinslag med mordförsöket på påven Johannes Paulus II med bakgrundsmusik av Ruben Blades "det här slutar inte här". CNN fortsätter att visa prov på sin "opartiska" rapportering, nu visades ett nyhetsinslag med ett bildmontage med Chavez tillsammans med en al-Qaidaledare. Även spanska TVE gör sina "misstag", i tisdags när man rapporterade om läget i Venezuela visades bilder från en demonstration i Brasilien. USA-juristen Eva Gollinger avslöjade i veckan att "Reporter utan gränser" får pengar från Bush-administrationen (från NED och USAID) för att driva kampanjer mot Venezuela.

Media har hela tiden använts för att manipulera och skapa kaos. Den misslyckade statskuppen i april 2002 mot Chavez var samtidigt en mediakupp. De största TV-stationerna och dagstidningarna deltog aktivt i förberedelserna av kuppen och under kuppdagarna. Se här filmen The revolution will not be televised.

Ernesto Cardenal (poet, författare, präst och tidigare kulturminister i sandinisternas regering i Nicaragua) kan berätta i sin bok "La Revolución perdida" om hur den största dagstidningen La Prensa (som tillhörde högeroppositionen) under sandinisternas revolution publicerade mot betalning oavkortade rapporter skrivna av CIA. La prensa omvandlades till en språkrör för USA:s krigsföring mot det fattiga Nicaragua. I The Washington Post bad Chefredaktören Chamorro om USA:s direkta militära och ekonomiska ingrepp för att störta sandinisterna. CIA:s inblandning och finansiering av media under sandinisternas styre har avslöjats bl a av dåvarande tidningsdirektören för La Prensa Pablo Antonio Cuadra och av en av ägarna Ligia Chamorro, förresten båda kusiner till Cardenal.

Chile är ett annat skräckexempel på hur media används för att destabilisera demokratier. I senatorns Franck Churchs kartläggning av CIA:s verksamhet i Chile "Covert action in Chile" kan man läsa hur CIA finansierade den största dagstidningen El Mercurio och ett flertal radiostationer för att propagera mot och svartmåla Allendes regering.

Den bakvända rapporteringen om Venezuela

Det finns ingen måtta på hur pass snedvriden rapportering om Venezuela är just nu. CNN visade bilder på vad som skulle föreställa en demonstration mot den bristande press- och yttrandefriheten i Venezuela. Men i själva verket var bilderna tagna i Acapulco, Mexiko och det var en protestdemonstration från journalister som upprört protesterade mot mordet på den mexikanske journalisten Amado Ramírez. Även andra tv-kanaler i världen förmedlar dessa bilder.

Mediemogulerna och yttrandefriheten i Venezuela

Jag har tillsammans med Eva Björklund och Eva-Britt Svensson skrivit en debattartikel om Venezuela som publiceras i veckans Stockholms Fria, den har också skickats till Expressen.
läs den här

Hets mot Venezuela i Europeiska parlamentet

EU-parlamentet debatterar idag om Venezuelas beslut att inte förlänga sändningstillståndet för privata RCTV. En högermajoritet har lyckats få in en urgency om Venezuela och försöker nu få igenom en resolution. Alla urgencies ska i själva verket handla om mänskliga rättigheter. Men högern vill angripa Venezuelas regering och utnyttjar nu detta i politiska syften.

Vänstern i GUE/NGL har tillsammans med socialdemokraterna PSE och de Gröna försökt att vara motvikt. Socialdemokraterna anklagar högern i PPE för att medverka i en internationell destabiliseringskampanj utan grund. Nu på eftermiddag röstas detta och helt plötsligt är det därför mer intressant än vanligt att vara närvarande. Många parlamentariker brukar annars åka hem på torsdagmorgon.

Uppdatering: Högerns resolution mot Venezuela gick igenom med 43 röster för och 22 emot. Alltså, 719 EU-parlamentariker (92 %) var frånvarande !.

Bisarr kampanj mot Venezuela i svensk media

Hetsen mot Venezuela fortsätter i media och den blir bara bisarr. Som när chefredaktören för Uppsala Nya Tidning (UNT) argumenterar mot en debattartikel som jag och andra skrivit om Venezuela utan att UNT ens vågar/vill publicera vår artikel. Alltså bemöter chefredaktören våra synpunkter utan att läsarna får veta vad vi har att säga. Och det mest bisarra är att debatten handlar om yttrandefrihet och pressfrihet.

För att upplysa om pressfriheten i Venezuela tar chefredaktören till hjälp av en s k "människorättsorganisation" kallad Freedom House. Det är en organisation vars styrelseordförande James Woolsey varit en av de ledande hökarna bakom invasionen av Irak, nära medarbetare till både Reagan och Bush Senior, samt CIA-chef åren 1993-95. När propagandaorganisationer på yttersta högern som Freedom House fungerar som referenspunkt är det uppenbart att det handlar om en kampanj och inte om en saklig debatt.

Mer vapen till Irak

Den irakiska "regeringen" har ökat försvarsbudgeten med inte mindre än 26 % till 4, 1 miljarder dollar (ca 29 miljarder kronor). Detta för att köpa in mer modern krigsarsenal. "Regeringen" kommer bl a att spendera 1,5 miljarder dollar (ca 11 miljarder kronor) i inköp till krig.

Gissa från vilket land de kommer att köpa in vapen ifrån...

rätt!

USA.

Den irakiske "försvarsministern" säger att Irak kommer att ersätta sovjetdesignade AK-47 Kalashnikov med USA:s M-16 och M-4. Även helikopter och krigsfartyg kommer att köpas in...från USA.

Undrar vem det är som betalar för inköpen, kanske Sverige med sitt bistånd.

Dubbelmoralen finner inga gränser

Vår biståndsminister Gunilla Carlsson ska i veckan prata med palestinierna om "visionen om ett demokratiskt och livskraftigt Palestina". Hon försäkrar att aldrig "vika en tum" från denna fina vision. Hon är inte den förste och säkert inte den siste europé som tar sig över den israeliska muren för att tala palestinierna till rätta. Och hon har sina skäl, för inte kan ett folk som vill vara demokratiskt välja en regeringen som inte faller västvärlden i smaken. Den västerländska visionen om demokrati i andra världsdelar har sina villkor, demokratin och friheten är underordnade egna ekonomiska och politiska intressen. Så enkelt är det.

Om detta skriver Pierre Schori, numera general direktör för en spanskbaserad tankesmedja FRIDE, i El País. Han undrar hur européerna kan fortsätta prata om demokrati i den arabiska världen och samtidigt i praktiken motarbeta den? Att inte erkänna den demokratiskt valda palestinska regeringen och närma sig Damaskus och Teheran visar att européerna inte tar på allvar pratet om demokratin i den arabiska världen. Schori berättar om hur europeérna tidigare krävde att Arafat skulle konstitutionellt skilja på president- och regeringsmakten. Nu när denna uppdelning inte faller västvärlden i smaken, kräver européerna att den palestinske presidenten Abbas ska (i sin maktkamp mot Hamas) använda sig av en makt som enligt författningen inte tillhör honom.

Europeérna har i samförstånd med USA saboterat det palestinska folkets legitima rätt att demokratiskt välja sina ledare. Ingenting säger Carlsson i sin SvD-artikel om den ekonomiska och politiska bojkotten som EU och USA utsätter de demokratiska institutionerna i Palestina för. Och inte heller kräver hon ett slut på ockupationen. Det är denna ständiga dubbelmoral som undergräver Europas demokratiska trovärdighet i regionen. Hennes vision är en papperskonstruktion, som inte är mycket värd. Dubbelmoralen finner inga gränser.

NATO:s Guantanamo i Kosovo

Europarådets kommisarie för mänskliga rättigheter Alvaro Gil Robles berättar för tyska Spegel om NATO:s koncentrationsläger i Kosovo.

SPIEGEL ONLINE:
Mr. Alvaro Gil Robles, you visited the Camp Bondsteel war prison in Kosovo in September 2002. Why were you there? What did you see?

Robles: I traveled to Kosovo to compile a report for the Council of Europe on whether, and to what degree, people's human rights were being respected. I visited a number of prison camps, including Camp Bondsteel. What I saw there, the prisoners' situation, was one which you would absolutely recognize from the photographs of Guantanamo.

SPIEGEL ONLINE: Can you give us some more detail?
Robles: The prisoners were housed in little wooden huts, some alone, others in pairs or threes. Each hut was surrounded with barbed wire, and guards were patrolling between them. Around all of this was a high wall with watchtowers.

SPIEGEL ONLINE: How many prisoners were there? What nationalities were they?
Robles: At the time of my visit, there were 15 prisoners. Most of them were Kosovo Albanians or Serbs, and there were four or five North Africans. Some of them wore beards and read the Koran.

SPIEGEL ONLINE: What did you do?
Robles: This prison was under the command of the Nato KFOR troops, the "Kosovo Force". What interested me initially, back then, was under what legal basis KFOR was allowed to lock up prisoners outside of the normal judiciary proceedings. Because these people had been arrested directly by the army, they had not had any recourse to the judicial system. They had no lawyers. There was no appeals process. There weren't even exact orders about how long they were to be kept prisoner. I wrote in my report: this is no longer acceptable. We must introduce democratic standards, based on the rule of law. And since then, that has happened.

Robles on Camp Bondsteel: Conditions were reminiscent of Guantanamo.

SPIEGEL ONLINE: Why did this not provoke a storm of controversy back in 2002? Why are we only hearing about it now?
Robles: I wrote all the details of what I saw in my report for the Council of Europe. It was not discussed by the Council at all, but it was published on the Internet. I have also spoken openly about it many times since then, but there was not as much interest back then as there has been recently.

SPIEGEL ONLINE: The Americans have emphatically denied any responsibility for the prison camp in Kosovo. They say it was not a CIA establishment, but one belonging to the Nato KFOR troops. Is that true?
Robles: Absolutely. And the then KFOR boss, General Marcel Valentin, helped me as much as he could during my visits. There was no attempt to hide anything or hush anything up. Everyone knew what was going on in Camp Bondsteel.

SPIEGEL ONLINE: The Europeans, the German authorities too? They knew of the conditions there?
Robles: Yes, certainly. It was known that people were being held prisoner there, in those completely unsatisfactory conditions: without sufficient tangible evidence against them, without the guarantees that come with the rule of law. None of it was secret.
Interview conducted by Hans-Jürgen Schlamp

Högerns kampanj mot Venezuela

Den EU-parlamentariska högern i EPP försöker desperat få med sig EU-parlamentet att anta en Venezuelaresolution med anledning av att TV-kanalen RCTV inte får fortsätta sända via marknätet. Vänstern och de Gröna har sagt nej, medan socialdemokraterna, EU-parlamentets näst största grupp, ställde sig först positivt till ett uttalande men ändrade sig häromdagen. Så än så länge är det bara högern och extremhögern som driver frågan om en resolution.

Den europeiska högern kampanjar aktivt mot Venezuela. Just nu befinner sig 5 EU-parlamentariker från EPP där för att prata om yttrandefrihet, det kan du läsa i venezolanska medier här, här och här. Problemet för herrarna från Europa är att få storyn att hålla ihop, att inför hundratals venezolanska medier (den stora majoriteten tillhörande oppositionen och på bästa sändningstid) hävda att det inte finns yttrandefrihet, är ju inget annat än skrattretande. Bluffen verkar inte gå hem.

Reinfeldt åker inte runt och pekar fingret

En sak är säker, vår statsminister tar sig inte över Atlanten för att peka finger på kompisen Bush. Varför förstöra en kul resa till USA med mänskliga rättigheter, Irakkriget, Guantanamo, dödsstraff och annat elände när man kan prata om "jovialiska" saker, typ att gilla varandras ledarskap. Som Reinfeldt uttrycker det "Han har kraft och ledarskap. Han skojar, han är rolig, han är lättsam. Det är en person med närvaro och bred kunskap". Bästa kommentaren från vår icke-peka finger statsminister är hans uppskattning för Bush "ledarskap i klimatfrågan". Surrealismen har sina roliga sidor.

Om något i USA-besöket kommer att sätta sina spår så är det att Reinfelft ger "politisk turism" en ny innebörd, typ mer vänligare och harmonisk.

Och journalisterna visar sin uppskattning, Eriksson på Svd "Och det var en vacker dag för att tala väder i Washington. Himlen var klarblå och det doftade av rosor från trädgården utanför Ovala rummet" och så Albons på DN "Vita husets trädgårdar doftade av nyutslagna blommor, fåglar kvittrade och ekorrar sprang mellan gräsmattorna och den numera bilfria Pennsylvania Avenue".

Himla trevligt, Kina nästa?

NATO + oljebolagen = sant

Om någon var orolig för vad NATO skulle få för sysslor efter kalla kriget, kommer här ett lugnande besked från högkvarteren. NATO "överväger" att utplacera sjöbaserade snabbinsatsstyrkor till stöd för privata oljebolag som t.ex. BP och Shell, vilket betyder att NATO kan sända insatsstyrkor till Afrika, Asien och Mellanöstern för att skydda oljebolagen.

En av NATO-cheferna Jamie Shea (director of policy planning) säger att det gäller att som det heter "see how we can link up with oil companies". Bli inte förvånad om vi snart hör Carl Bildt argumentera för att svenska soldater ska skickas till Saudiarabien eller Nigeria för att som vakter utanför Shell, Exxon eller BP skydda den västerländska "demokratin" och "frihet". Aldrig tidigare har devisen "Blood for oil" varit lika aktuell.

Shea är ju inte obekant för oss, han har länge agerat som NATO:s PR-man, och blev rätt känd under NATO-bombningarna mot Serbien under 1999. Som NATO-talesman förförde han under de 78 bombdagarna världens medier med felinformation och lögner. Detta avslöjade han ett år senare när han inför en grupp företagsledare höll ett föredrag under rubriken ”Att sälja en konflikt – den slutliga PR-utmaningen". Shea menade att ”målet var att vinna den allmänna opinionen, vilket inte var enkelt när NATO kränkte en stats suveränitet”.

Legosoldaterna i Irak

The Nation-journalisten Jeremy Scahill har skrivit en mycket viktig bok om legosoldaterna i det ockuperade Irak "Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army". Schill menar att vid sidan om USA-armén finns idag i Irak minst 126 000 "privata" anställda i USA-bolag som Blackwater, Triple Canopy och DynCorp. Antalet dödade och sårade är hemliga, men uppskattas till 770 dödade och 7 700 skadade.

Schill fick denna vecka vittna i The House Appropriations Subcommittee on Defense kring det växande antalet privata "krigsentrepenörer" i Irakkriget. Han påpekar i sitt vittnesmål att legosoldaterna i privata bolag har bättre villkor än soldaterna i USA-armén. De har högre löner, t o m dubbelt, och dessutom kommer de lätt undan när de begår brott.

"Despite the fact that tens of thousands, perhaps hundreds of thousands, have streamed in and out of Iraq since March of 2003, only two private contractors have faced any criminal prosecution. Two. One was a KBR employee alleged to have stabbed a co-worker, the other pleaded guilty to possession of child pornography images on his computer at Abu Ghraib prison. In four years, there have been no prosecutions for crimes against Iraqis and not a single known prosecution of an armed contractor".

Om medier och yttrandefrihet i Venezuela

1.Måltavlan för kampanjen mot Venezuela är just nu yttrandefriheten. Som ett mantra sprids nu via västerländska medier att yttrandefriheten i Venezuela stryps och att all oppositionell media förbjuds. Detta är långt ifrån sanningen. Myndigheterna i Venezuela har beslutat att inte förlänga RCTV:s rätt att sända via marknätet. Däremot kan och får RCTV fortsätta sända via Kabel-tv och med all sannolikhet kommer RCTV att fortsätta sina tv-sändningar.

2. Det finns inget land i Latinamerika där oppositionen har en sån makt över media. Av de 20 största medier kontrollerar högeroppositionen 12 (TV: Globovision, RCTV, Televen, Venevision, TV Venezuela, Dagstidningar: El Universal, El Nacional, El Nuevo Pais, Tal Cual, El Mundo Radio: Radio Caracas Radio och Union Radio). Regeringen/vänstern kontrollerar 6 (TV: Venezuela de Television, ViveTV, Telesur, Dagstidningar: Vean Radio: YVKE-radio och Radio Nacional) och två tillhör inte nån av de två politiska lägren; dagstidningen Las Ultimas Noticias och radiostationen Tropical.

3. Eftersom den partipolitiska oppositionen är i kris fungerar de privata medierna i praktiken som opposition. Nyhetssändningar och samhällsprogram är partiska inslag mot Chavez-regering. Under den stora blockaden och strejken 2001-2002 organiserad av oljeindustrin sände tv-kanalerna i genomsnitt 700 reklaminslag varje dag till stöd för strejken. Grövst var det under statskuppen 11 -13 april 2002, då TV-kanalerna Venevision, RCTV, Globovision och Televen ersatte sina vanliga program med anti-Chávez-inslag, vilka endast avbröts av reklaminslag som uppmanade tittarna att gå ut på gatorna: "Backa inte ett steg! Ut! Gå nu!" Reklamsnuttarna finansierades av oljeindustrin och sändes gratis som "public service-meddelanden". TV-stationen Venevisión var värd för möten för kuppmakarna och medan medierna ”informerade” om Chavez "avgång" infördes en total nyhetsmörkläggning om de hundratusentals människor som ute på gatorna demonstrerade för att återinsätta honom. I stället valde tv-kanalerna att under kuppdagarna visa Pretty Woman och tecknade filmer med Tom och Jerry.

4. RCTV ägs av koncernen 1BC som är det näst största medieföretaget i landet med en omsättning på mer än 300 miljoner dollar om året (över 2 miljarder kronor). 1BC äger tv-kanalen RCTV, radiostationen RCR, skivaffärskedjan Recordland och flygbolaget Aerotuy. RCTV kontrolleras av Marcel Granier som gjort stora förmögenheter på vapenhandeln. Granier är representant för General Dynamics som tillverkar bl a stridsflygplanet F16, Abrams tanks och annat vapen som idag används i USA:s ockupation av Irak. Granier/RCTV fick 1987 sin sändningskoncession via marknätet förlängd i 20 år per ett dekret av den då sittande presidenten Lusinchi. Granier och medieföretaget fick i gengäld bl a avskeda regeringskritiska journalister som José Vicente Rangel (fram till förra året vicepresident), Federico Álvarez y Alfredo Tarre Murci.

5. Venezuelas privata tv-kanaler ägs av två rika familjer (Granier-Phelps och Cisneros) och landets mediemonopol ligger bland de högsta i hela Latinamerika. 85% av reklamintäkterna går till Granier-Phelps 1BC och Cisneros Venevisión. Dessa två TV-bolag har kontroll över 66 % av TV och radiosändningarna och producerar 80 % av det som sänds i Venezuela. Det största mediebolaget Venevisión som kontrolleras av Gustavo Cisneros har enorma investeringar i Latinamerika och USA (Chilevisión, Caracol, Caribean Communication Network, tv-bolagen i USA Univisión och Galavisión mfl). Venevisión har vinster på nära 5 miljarder dollar om året.

Apartheid muren och restriktioner knäcker Palestina

Ingen munter rapport precis den som Världsbanken presenterade igår om de ekonomiska konsekvenserna av Israels ockupation av Palestina. De restriktioner som Israel påtvingat palestinierna i de ockuperade områdena knäcker Palestinas ekonomi.

- Palestinierna förvrägas tillträde till stora områden av Västbanken, Jordandalen, östra Jerusalem, vägar och andra "stängda" områden. Enligt världsbanken har inte palestinierna tillträde till över 50 % av Västbankens mark.

- Israels mur i Palestina, Västbankensbarriärer och system av väg- och zonrestriktioner ökar kontinuerligt i omfattning. I mars uppgick dessa "restriktioner" till 546 stycken, 44 % fler än november 2005.

- Palestinierna förbjuds att använda över 41 huvudvägar i Västbanken. Dessa är till för de israeliska bosättarna och för internationella myndigheter.

-De israeliska restriktionerna har delat det ockuperade Västbanken i tio ekonomiskt isolerade enklaver.

Den israeliska dagstidningen Haaretz skriver i en ledare:

"Even a government that, due to its weakness, is not currently capable of working to resolve the conflict with the Palestinians cannot free itself of its obligation to manage the occupied territories in a way that enables people to live there. The Palestinian population cannot wait patiently for the final Winograd report on the Second Lebanon War or the results of the Labor Party primaries, because in the meantime it is living in the cruel reality described in the World Bank report released this week. The particularly harsh report shows that Israel continues to take into consideration only the settlers' needs, while abrogating even the minimal needs of the Palestinians".

Gaviria: Häxjakt på oppositionen i Colombia

Flamman publicerar idag min intervju med den colombianska oppositionens ledare, Carlos Gaviria. Läs här

Högervindar i Europa

Europa rör sig inte mot mitten, utan snarare mot höger. Allt från de antisemitiska tvillingarna Kaczynski i Polen till den medialt starka Berlusconismen, från extremhögern som tar sig in i maktsfären hand i hand med den traditionella högern (som egentligen aldrig övergav den), till Storbritanniens Blairismen, som nu lämnar efter sig ett stort ras (till konservatismen).

Det är mellanskikten som rör sig mot höger. Det är mellanskikten som belägrade av mediekampanjer om massinvandring och mikrokriminalitet söker sig till höger i sitt ivriga försvar av den konsumentinriktade välfärd. En välfärd som de anser är en privat rättighet och inte en gemensam tillgång. Mer säkerhet vill de ha, men mer osäkerhet kommer högern att ge dem, och ju mer säkerhet de kräver desto mer kommer de att rösta på högern. Det är lättare att individualisera fienden i andra, i synnerhet hos invandraren, än att, och mellanskikten med sin atomisering är oförmögna till det, se andra möjliga världar.

Sarkos seger i Frankrike är det definitiva slutet på gaullismen. Det är slutet på den radikala konservatismen som lyckades med att både besegra Vichy och '68-rörelsen och dra Frankrike ur det algeriska slakteriet. Gaullismen bidrog också till att hålla Frankrike utanför den råa nyliberala vintern. Paradoxallt nog besegras Gaullismen av en Sarkozy som stolt definierar sig som höger och "USA-vän".

Sarkos seger är också en seger för Bush och Rumsfeld. Det “gamla Europa” Frankrike-Tyskland, som för fyra år sedan visste avvärja det irakiska slakteriet, finns inte längre. Utan tvekan skulle Merkel och Sarko stödja USA:s invansion av Irak.

Även den politiska vänstern förflyttar sina positioner i takt med mellanskikten. I stort sett är socialdemokratin på marsch mot mitten, inte enbart Blair, även i Italien med det Demokratiska partiet, i Frankrike där en viktig del av franska socialistpartiet är på väg att alliera sig med högerpolitikern François Bayrou och i Tyskland där socialdemokratin bekvämt regerar med Kristdemokraterna. Logiken är inte svårt att förstå. Det går inte att förbise siffrorna. Om de stannar på vänsterkanten ställer de sig utanför köttgrytorna. Men om de regerar med höger-centern kan de inte föra en vänsterpolitik. På det sättet tvingas "vänstern" om den vill regera ge mellanskikten vad de vill ha: högerpolitik. Och om väljarna skulle återvända till vänstern, kommer de att hitta ett tomt rum, tömd av post-ideologiska politiker.

Närmare atlanten, Sarkozys Frankrike

Ingen tvekan om att det gamla Europa, Tyskland-Frankrike som tidigare med Chirac och Schröder åtminstone i retoriken haft en egen ståndpunkt i den internationella politiken, är på väg att närma sig Bush. Sarkozys seger i presidentvalet förstärker den trasatlantiska alliansen Europa-USA. Annat vare för några år sedan när USA startade invasionen i Irak och Frankrike-Tyskland höjde rösten.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel har sen tidigare sökt en starkare allians med USA och den nyvalde franske presidenten Sarkozy är ju som han själv säger "USA-vän". Sarkozy stöd till USA:s krig i Irak är känt och han är också varm anhängare av "kampen mot terrorismen". Blair kommer nu för första gången att inte stå ensam i BUSH-hejarklacken, det blir en trio, en stark trio (Nico, Angy and Tony).

Slutet på Blairismen?

Valresultaten i Storbritannien måste ses i första hand som slutet på blairismen och ett hårt nederlag för tredjevägens socialdemokratin. Hur och vem nu tar över i den marknadsliberala socialdemokratin återstår att se, dock är det klart att det kommer att röra om i den interna konfrontationen mellan den marknadsliberala 3:e vägen som varit ledande i den europeiska socialdemokratin och den mer välfärdsvänliga delen knuten till arbetarrörelsen. Det kanske är så att de lokala valen kommer att få mer effekt i den europeiska socialdemokratin än i Storbritannien (med Skottland som undantag). Om Royal (som hör hemma i Blairismen) förlorar i Frankrike kommer detta ännu mer att accentueras.

New Labors försvagning har stärkt de nationella separatistiska partierna i både Wales och Skottland. I brist på alternativ har de konservativa Tories fått missnöjesrösterna i England. Men förutom SNP i Skottland har dock de lokala valen inte medfört större sensation. New Labor tappade rejält men inte tillräckligt mycket (åtminstone inte i England och Wales), Tories fick inget genombrott som de behövde för att utmana laborregeringen, Liberaldemokraterna lyckades inte denna gång heller fullt ut, och varken fascisterna i British National Party (BNP) eller det progressiva gröna partiet fick stor utdelning av missnöjet med Blair (framförallt bland arbetarklassen).

Fascisterna i BNP hade denna gång ställt upp med mer än 750 kandidater och satsade mycket på att ta hem röster i arbetarklassområden där New Labor tidigare haft stor majoritet. Men tack och lov förlorade de stöd i starka områden som Burnley som är det valdistrikt där de för ett antal år sedan fick sitt första valgenombrott. Men tyvärr i vissa områden blev de det tredje största partiet, som i Stoke-on-Trent.

För vänstern gick inte valet helt strålande. De gröna fick 110 platser i Englands kommunala parlamenten (inte illa, men inte tillräckligt bra) och tappade i Skottland men är kvar och kan komma att ingå i majoriteten, Galloways Respect ställde upp i 25 lokala val och fick 3 platser (och har nu totalt 20 ledamöter), Skotska Scottish Socialist party (SSP) förlorade alla 6 platser i det skotska parlamentet pga av splittring som gjorde att en av ledarna Tommy Sheridan gick till val med ett nystartat parti Solidarity (som inte heller lyckades). Det kanske mest sensationella nyheten inom vänstern är att det lilla brittiska kommunistpartiet (CPB)för första gången på över 30 år ställde upp i val med egna kandidater (i Wales). Tidigare har de alltid stött Labors kandidater som ett sätt att inte splittra arbetarrörelsens röster.

Nyanserad analys behövs i konflikten Ryssland-Estland

Den upptrappade konflikten mellan Estland (nu med stöd av USA och NATO) och Ryssland är en fortsättning på en konfrontation som pågått en längre period. Media har i första hand fokuserat på hur Ryssland mer och mer går mot nationalism och en förstärkning av en odemokratisk centralmakt. Men det som glöms bort är de antiryska och reaktionära strömningarna i Estland. Konflikten om statyn är ett uttryck för en antirysk våg med klara rasistiska tongångar, med öppen diskriminering av medborgare med rysk påbrå.

En annan viktig aspekt som kommer fram i uttalanden från väst, ex från Carl Bildt, är hur man från väst utnyttjar konfrontationen för att vilja isolera Ryssland. I synnerhet försöker USA att öppna en kil mellan EU och Ryssland.

Det är läget att nyansera analysen, att inte enbart se Ryssland som boven utan att också kritisera Estland för kränkningarna på sin ryska befolkning, och fokusera mer på hur andra stormakter utnyttjar konfrontationer för egna syften. Som John Hörnqvist skriver i en kommentar:


"Utgår man från det skulle man sedan kunna kritisera dåligheter hos både den estniska regeringen (genom att peka på hur dess nuvarande agerande stärker de etniska motsättningarna i landet) och den ryska (som verkligen kör ett stormaktsspel även när den inte har några goda skäl att lägga sig i) samtidigt som man sätter fingret på det som verkar vara det bakomliggande syftet (men vilket aldrig diskuteras i offenligheten) hos i alla fall NATO och USA, att öka klyftan mellan Ryssland och EU".

bye, bye IMF och världsbanken

Venezuela drar sig ur IMF och världsbanken. Chavez sa igår i sitt första majtal att han vill snarast skriva under utträdet. Detta var ju så klart väntat. När Venezuela förra månaden slutbetalade i förväg skulderna till IMF och världsbanken, lån som gick ut år 2012, var det givet att nästa steg var att gå ut ur dessa två organisationer som mer drabbat än hjälpt Venezuela.

Landet har i över 30 år varit beroende av IMF och världsbanken och fick sin höjdpunkt 1989 när skulden till dessa två organ var uppe i 25 miljarder dollar och den sittande regeringen annonserade att man inte kunde betala av. Carlos Andres Perez, korrupt president (s), gick med på ett av IMF och världsbankens ökända åtgärdsprogram, något som omgående orsakade en folklig resning, kallad Caracazo. Regeringen svarade med våld och mord. Det var början på slutet för nyliberalismen i Venezuela.

Italienska vänstern, enighet och mangfald

En for oss marklig sak med den italienska politiken ar hur politiker och andra i den politiska arenan har ett behov av att synas och gora sig narvarande i alla lagen. PDCI:s kongress har fatt besok fran alla mojliga hall, Prodi, ministrar, parlamentariker, fackliga foretradare, intellektuella och andra kandisar. Alla de har antrat kongressalen tillsammans med ett stort pressuppbad (sakert over 30 tv-stationer finns har och flera sander live), manga av de har fatt staende ovationer. Med endast ett undantag, nar Emilio Fede kom, en av Berluconis stjarnjournalister fran TGV 4 och mediemagnatens egen kelgris (reaktionar och hatad av de demokratiska krafterna). Da reagerade kongressombuden med visslingar och burop. Poangen var sakert att synas i media, live i TV, och bli utbuad av tusentals kommunister. Han satte sig nojd pa forsta raden, omringad av flera hundra journaliter och utvisslad. Harlig kansla!

Italienska PDCI:s kongress avslutas idag och viktigast och mest uppmarksammad ar enighetsprocessen inom vanstern. Idag sa generalsekreteraren Diliberto att det viktiga i denna process ar att hitta en balans mellan enighet och mangfald. Enigheten inom vanstern far inte innebara att man tvingas gora avkall pa sin politiska identitet. Den breda vanstern maste inkludera bade kommunister, socialister, den fackliga och sociala vanstern. PDCI:s forslag ar att bilda en slags vansterfederation i huvudsak med Refondazione (PRC) och utbrytningar fran DS, men dar aven de grona skulle kunna fa plats.

For de italienska kommunisterna finns nu tva uppmaningar, forst att som regeringsmedlemmar se till att den sittande mitten-vansterregering inte vrider sig at hoger eller kompromissar med hogerkrafter. Samtidigt som kommunisterna maste sta sjalvstandiga i sitt politiska agerande. Enighet inom regeringskoalitionen och politisk autonomi for kommunisterna. For det andra, maste PDCI jobba for att bygga upp en stark vansterrorelse, sa som den historisk varit i Italien. Det far ske i olika steg. Ett forsta steg i denna riktning ar att snarast bilda en vanstergrupp i parlamentet med Refondazione och utbrytarna i DS. Diliberto aviserade att han personligen kommer nasta lordag att delta i utbrytargruppens konstituerande av en egen politisk grupp med Mussi och Salvi i ledningen.

En opinionsundersokning i dagens La Repubblica visar att hogerkrafterna har ett valjarstod pa 46,6 % medan mittenvansterregeringen 45,2%. Inom regeringskoalitionen skulle PRC och PDCI fa tillsammans 8,9%,de grona 2 % och socialisterna 0,8%. Det nya PD (DS + Margherita) 28%.

Italienska vänstern pa vag att enas

Vanstern ar pa vag att enas i Italien. Det ar det stora samtalsamnet i den italienska vanstern. Pdci, ett av de tva kommunistpartierna som ingar i Prodis regeringskoalition, har infor sin 4:e kongress uppmanat de ovriga vansterkrafterna att enas kring ett gemensamt projekt. En enad och pluralistisk vanstern. Refondazione Comunista, det andra kommunistpartiet i regeringen, har svarat positivt.

Jag ar pa Pdci:s kongress som representant for vansterpartiet. Igar pa kongressens oppnandet fick Refondaziones tidigare ledare och idag talman i parlamentet Fausto Bertinotti staende ovationer. Vansterns enandet var ocksa huvudbudskapet i generalsekreteraren Oliviero Dilibertos oppningstal. Med pa kongressen finns aven ett ratt stort antal parlamentariker fran flera olika vansterkrafter, ministrar, generalsekreteraren for italienska LO och flera framstaende intellektuella och sociala aktivister.

En av huvudtalarna pa kongressen igar var regeringschefen Prodi som ar pa vag att bilda ett nytt parti (Partido Democratico PD) tillsammans med DS (socialdemokraterna, gamla kommunistpartiet) och La Margherita (Prodis parti, mittenparti, socialliberal). De tva partierna hade i veckan samtidigt kongress for att sanktionera bildandet av det nya PD (som sags ha USA:s demokratiska partiet som modell).

Att DS nu ror sig mot mitten mojliggor for vansterns enighet. En inte oviktig grupp i DS, som identifierar sig med vanstern och motsatter sig ihopslagningen med Margherita, ar pa vag ut ur partiet. Denna falang samlade ca 15% pa DS:s kongress och har ca 26 parlamentariker och 10 senatorer. Ledaren for denna grupp, Mussi, har ocksa uttryckt intresse for att ena vansterkrafterna. Cesare Salvi en annan ledaren for denna grupp sager idag i Refondaziones dagstidning Liberazione att vansterns enighetsprocess maste nu ga fort och vara bred. Pa sondag kommer de att tala pa Pdci:s kongress.

halvhemligt besök i Sverige för att destabilisera Kuba

Ekot bekräftade misstankarna om Latinamerikas Paul Bremer McCarrys besök i Sverige för att diskutera destabiliseringen av Kuba. Tidningen Mana som rapporterat om besöket fick ett mail fran USA-ambassadens PR-chef Robert B. Hilton:

- Herr McCarrys besök ingår i det reguljära diplomatiska utbytet mellan USA och Sverige kring frågor av ömsesidigt [mutual] intresse. Syftet med hans besök var att diskutera sätt på vilka USA och de europeiska länderna kan uppmuntra övergången till demokrati på Kuba, skrev Hilton.

Riksdagsledamoten Kalle Larsson har stallt en fraga till Carl Bildt Vad avser utrikesministern göra för att förhindra att USA begår ännu ett folkrättsbrott, denna gång riktat mot Kuba? "En sådan kränkning av folkrätten och av ett lands suveränitet torde inte vara en fredlig affär. I folkrättsbrottens spår följer i det närmaste regelmässigt också omfattande brott mot mänskliga rättigheter, och fallet Irak är ett av flera tydliga exempel på detta."

Företrädare för regeringspartierna folkpartiet och kd hade ett enskilt möte med den av USAs regering utsedde samordnaren för regeringsskifte på Kuba och tillika framtida ståthållare på ön. Av bilderna framgår mötet på ambassaden med Gunilla Davidsson, generalsekreterare för folkpartiets SILC, Alexis Gainza redaktör för den av SILC finansierade "Miscelaneas de Cuba" , lennart Sacredeus riksdagsledamot för kristdemorkaterna.

Högern slår tillbaka i Colombia

Skandalen kring den colombianska högerns och presidenten Uribes kopplingar till de paramilitära mördarbanden växer, och nu slår den liberala regeringen/paramilitärerna tillbaka.

Senator Gustavo Petro som anklagade det politiska etablissemanget och Uribe för sina kopplingar till paramilitära i Antioquia utsattes nu i veckan för en razzia i sitt kontor i självaste kongressbyggnaden.

I Medellín mördades för tre dagar sedan Yudith Astrid Vergara Correa från vänsteralliansen Polo Democrático Alternativo.

Sedan Al Gore vägrade att sitta i samma lokal som Uribe under en miljökonferens i Miami (något som naturligtvis chockerade den pro-USA högern i Colombia) har liberalen Uribe offentligt pekat ut vänsteroppositionen för antipatriotism och för att undergräva Colombias ställning i USA, och fortsatte häromdagen med att säga att han minsam regelbundet får information från den politiska polisen (DAS) om oppositionens aktiviteter kring kampanjen mot frihandelsavtalet med USA.

Ett antal EU-parlamentariker från de gröna, socialdemokraterna, liberalerna och vänstern , bland dem Jens Holm (v), har skrivit ett brev till Uribe angående razzian mot Petro, hoten mot oppositionen och mordet på den kvinnliga vänsterledaren.

Högertidningen El Tiempo har publicerat ett reportage om paramilitärernas mord. Jag skrev förra veckan om MR-situationen i Colombia och tidigare om högerns samröre med paramilitärarna.

rätten att gå i krig, vart är Bildt och Sverige på väg?

Mark Klamberg, jurist vid Stockholms universitet, undrar i en debatt artikel i SvD om Sverige är på väg nu att stödja USA:s folkrättsvidriga krig i Irak (år 2003), det vill säga att hålla med Bush om att Irak hade brutit mot FN-resolutioner under 90-talet och dessa gav en tillräcklig rättslig grund för ett väpnat ­ingrepp och regimskifte. Klamberg menar att detta i så fall är en (farlig) positionsförflyttning som inte är förankrad i riksdagen.

"Regeringens ställningstagande angående rätten att gå i krig är viktig för framtiden av två skäl: För det första: rätten att gå i krig ­regleras av såväl internationella traktat i form av FN-stadgan som internationell sedvana, det vill säga staters handlande och över­tygelse. Utrikesminister Bildt uttalar och formar Sveriges uppfattning, varför han som företrädare för regeringen bidrar till utvecklingen av folkrätten. Därför måste varje ord väljas och vägas noggrant. För det andra: med Irans nukleära ambitioner kan kontroversiella frågor som rätten till preventivt självförsvar aktualiseras inom en nära framtid."

Om det är en positionsförflyttning kring nåt som redan har hänt, är det värre med det stöd som Bildt och Sverige ger till ockupationen. De närmaste veckorna åker Bildt till ett ministermöte i FN som ska sanktionera den irakiska regimens (läs USA:s) nya bluffinitiativ, det så kallade International Compact with Iraq. Som är i själva verket ett nytt sätt för att få med fler länder att finansiera ockupationen.

USA:s ståthållare för Kuba på Sverige-besök

Imorgon får Sverige fint besök. Det är Caleb McCarry från USA som ska träffa representanter för regeringen för att prata om återkolonisering av Kuba.

McCarry tillsattes av USA:s regering som (håll i er!) "Cuba Transition Coordinator". Hans uppdrag motsvarar det som Paul Bremer tilldelades: att vara "ståthållare" i det Irak som USA och dess allierade hade bombat och ockuperat.

McCarrys uppdrag finns detaljerat beskrivet i rapporterna "U.S. Commission for Assistance to a Free Cuba" , även kallade Plan Bush I (2004) och Plan Bush II (2006). Det är en regelrätt plan för återkolonisering av Kuba, underordnad USA.

Plan Bush beskriver hur sjukhus, skolor, jordbruk, fabriker skall privatiseras, hur Kubas försvarsstyrkor och polis skall ersättas av USA-styrda enheter, och hur Washington ska godkänna Kubas framtida statskick och regering. I Plan Bush II inkluderas också Venezuela som mål. Det finns också ett hemligt kapitel i Plan Bush II. Allt pekar på att det hemliga kapitlet innehåller grovt olagliga och tänkbart militära åtgärder av värsta slag, inklusive nyttjande av terroristgrupper i Miami.

Syftet med besöket är att se till att EU sluter upp bakom USA:s agerande mot Kuba. Närmast på tur för McCarry är att påverka EU-regeringarna så att de i mötet mellan USA och EU i Washington i slutet av april kan utfärda en gemensam deklaration om regimskifte på Kuba och skärpa EU:s "gemensamma ståndpunkt om Kuba". Den ska upp till EU-beslut i juni, på förslag av Tysklands ordförandeskap att anta en speciell "strategi på kort och långsikt" i enlighet med Plan Bush.

Det säger sig självt att Plan Bush strider mot folkrätten och FN- stadgan och det självklara är att Sverige tar avstånd från detta.