UNESCO ha utropat den 23 augusti till internationell dag till minnet av slavhandeln och dess avskaffande. Att man just uppmärksammar den 23 augusti är för att den 23:e augusti år 1791 inleddes ett uppror på Haiti som skakade slavhandeln och som påbörjade en kamp som senare blev avgörande för avskaffandet av den s k transatlantiska slavhandeln.
För oss är det viktigt att påminnas om Sveriges deltagande i slavhandeln. Sverige bedrev slavhandel från eget slavfort i Ghana och den svenska kolonin S:T Berthelemy i västindien var under 1700- och 1800-talen en knutpunkt för slavhandel. Erki Gustaf Geijer la fram 1840 en motion i riksdagen och slavhandeln förbjöds ett år senare. 545 slavar befriades. Prästen på ön Carl ADOLF (sic) Carlsson arbetade energiskt mot att slaveriet skulle upphävas. Han skrev bl a "Negern sådan jag i Västindien haft tillfälle att observera honom, är knappt till hälften människa, resten är apa och tiger. Till och med djuren skyr dem".
Frågan om slaveriets logik hänger kvar än idag. Det är rasismen. Där "vi" framställs som civilisation och "de" som barbarer. Under kolonialismen var det ett sätt att rättfärdiga europeernas ekonomiska och politiska koloniala projekt, det legitimerade dess existens och brutalitet. Idag legitimerar rasismen andra maktstrukturer, den marginaliserar och stigmatiserar. Vi finner denna logik i valrörelsen, vi och de, vi med de civiliserade värderingar och de, barbarer som måste integreras, läxas upp, ställas krav på, språktestas, bombas till "demokrater".
Man undrar om vi har lärt oss något av historien.
onsdag, augusti 23, 2006
måndag, augusti 21, 2006
Det finns de som arbetar för krig
Den iranska oppositionsgruppen the National Council for Resistance in Iran (NCRI) har vid flera tillfällen riktat sig till USA:s och EU:s ledare och krävt att man intar ”en hård linje” mot Iran.
Nu har NCRI presenterat ”bevis” för att tre fabriker i Teheran tillverkar vapen som den iranska regimen sedan levererar till motståndsrörelsen i Irak. Enligt uppgifter i den konservativa brittiska tidningen The Telegraph 20/8 har dessa vapen använts bl a i attacker i södra Irak som dödat 18 brittiska soldater.
Enligt NCRI:s uppgifter ligger dessa fabriker i ett område i norra Teheran där man även, enligt NCRI:s uppgifter, utvecklar Irans atomvapen.
Detta kan ses som ett försök av NCRI att ge Bush och Blair en anledning att angripa Iran. NCRI:s uppgifter har bl a spridits via den USA baserade organisationen
Nu har NCRI presenterat ”bevis” för att tre fabriker i Teheran tillverkar vapen som den iranska regimen sedan levererar till motståndsrörelsen i Irak. Enligt uppgifter i den konservativa brittiska tidningen The Telegraph 20/8 har dessa vapen använts bl a i attacker i södra Irak som dödat 18 brittiska soldater.
Enligt NCRI:s uppgifter ligger dessa fabriker i ett område i norra Teheran där man även, enligt NCRI:s uppgifter, utvecklar Irans atomvapen.
Detta kan ses som ett försök av NCRI att ge Bush och Blair en anledning att angripa Iran. NCRI:s uppgifter har bl a spridits via den USA baserade organisationen
lördag, augusti 19, 2006
lördag, augusti 12, 2006
Förvirrat Aftonbladet om Fidel
Det myllrar av spekulationer kring Fidel Castro. Med det mesta är just rena spekulationer och j-ligt dåligt underbyggda nyheter måste man säga. Aftonbladet till exempel skriver idag att Castro kämpar mot döden "För Kubas diktator kämpar nu för sitt liv sedan han drabbats av allvarliga komplikationer efter operationen för två veckor sedan". Detta samtidigt som man från flera håll i Latinamerika och Spanien lär berätta att Fidel är på uppgång och att operationen enligt officiella källor genomfördes för mer än två veckor sedan.
Dessutom skriver AB att man nu skärper "kontrollen för att hindra att oroligheter bryter ut", medan journalisterna (från BBC, El Pais och New York Times) rapporterar förvånade över hur lungt det är i Havanna. Och jag förstår att journalister förvånas eftersom de i sina inbillade profetior förväntade sig lite aktion (dvs invasion, kupp eller stora oroligheter), detta eftersom USA med Miamikubanerna, som misslyckas att störta Castro, förberett sig i åratal på ett maktövetagande så fort Fidel Castro försvann från makten.
Men som Venezuela president Chavez sa igår har det uppstått en unik (och för journalisterna och USA märklig) situation då Fidel Castro finns och samtidigt inte finns kvar vid makten och det har förvirrat Bushadministrationen totalt. Så vad göra förutom att i rena gansterfasoner hota med invasion och vifta med dollarsedlar. New York Times uppmanade igår Bushadministrationen att avveckla blockaden mot Kuba för att åtminstone genom handel och annat utbyte få bättre kontakt med den kubanska verkligheten. Fler förslag, nån?
Dessutom skriver AB att man nu skärper "kontrollen för att hindra att oroligheter bryter ut", medan journalisterna (från BBC, El Pais och New York Times) rapporterar förvånade över hur lungt det är i Havanna. Och jag förstår att journalister förvånas eftersom de i sina inbillade profetior förväntade sig lite aktion (dvs invasion, kupp eller stora oroligheter), detta eftersom USA med Miamikubanerna, som misslyckas att störta Castro, förberett sig i åratal på ett maktövetagande så fort Fidel Castro försvann från makten.
Men som Venezuela president Chavez sa igår har det uppstått en unik (och för journalisterna och USA märklig) situation då Fidel Castro finns och samtidigt inte finns kvar vid makten och det har förvirrat Bushadministrationen totalt. Så vad göra förutom att i rena gansterfasoner hota med invasion och vifta med dollarsedlar. New York Times uppmanade igår Bushadministrationen att avveckla blockaden mot Kuba för att åtminstone genom handel och annat utbyte få bättre kontakt med den kubanska verkligheten. Fler förslag, nån?
tisdag, augusti 01, 2006
Fidel Castro om den dag han träder tillbaka
Med anledning av de spekulationer om vad som händer den dag Fidel Castro träder tillbaka för gott kan det vara intressant att läsa hans eget resonemang om detta såsom det framgår i Ignacio Ramonets nyutkomna bok ”Fidel Castro, biografi med två röster”. Ramonet är chefredaktör för Le Monde Diplomatique. Eva Björklund står för översättningen.
Om vad som händer efter Fidel: Nästa eller nästnästa generation tar över
IR: Jag skulle vilja tala om framtiden. Har ni någon gång tänkt dra er tillbaka?
FC: Alltså, vi vet att tiden går och den mänskliga energin tar slut. Men jag ska säga som jag sa till Nationalförsamlingen 6 mars 2003, när de valde om mig som ordförande i Statsrådet. Jag sa: Jag förstår nu att det inte är mitt öde att vila i livets slutskede. Jag lovade att vara med dem, om det var vad de ville, så länge som det behövdes och så länge jag visste mig kunna vara till nytta. Inte en minut mindre, inte en sekund längre.
IR: CIA meddelade i november 2005 att ni lider av Parkinsons sjukdom. Vad säger ni om den”informationen”?
FC: De sätter sitt hopp till ett naturligt och helt och hållet logiskt fenomen, att någon ska dö. I detta fall har de gjort mig den stora äran. Det är samtidigt ett erkännande av vad det inte lyckats med under lång tid: att mörda mig. Om jag vore fåfäng skulle jag till och med kunna vara stolt över att dessa typer erkänner att de måste invänta min död. De hittar på något nytt varenda dag, att Castro lider av det eller detta, att det är den ena eller den andra sjukdomen. Det senaste påhittet var Parkinsons. CIA säger att de har upptäckt att jag lider av Parkinsons. Men skulle jag drabbas av den så har det ju ingen betydelse. Påven Johannes Paulus hade Parkinsons under många år när han reste runt i världen…
IR: Ni har tagit upp frågan om er efterträdare flera gånger, och vad som händer på Kuba när ni inte längre sitter i ledningen. Hur ser ni på Kubas framtid utan Fidel Castro?
FC: Nåväl, jag ska försöka hålla mig kort. Jag har redan berättat om alla planer på att fysiskt undanröja mig. Den första tiden var min roll mer avgörande för det var nödvändigt att föra en viktig kamp på idéplanet, det var nödvändigt att övertyga. Jag har ju berättat om alla fördomar som rådde och hur de revolutionära reformerna ändrade folks inställning. Det fanns rasfördomar, antisocialistiska fördomar, allt detta gift som inympats under lång tid.
IR: Betyder det att ni länge har tänkt på möjligheten att de kan mörda er och på vad som då skulle hända?
FC: Det verkar nästan som om du frågar om min efterträdare?
IR: Just det, efterträdaren.
FC: Alltså, i början, med alla dessa attentatsplaner, då hade jag en avgörande roll, och det har jag inte nu. Idag har jag kanske mer auktoritet och folk har mer förtroende för mig än någonsin. Som jag sa, vi studerar folkopinionerna hela tiden. Vi studerar dem med mikroskop. Och vi kan skilja ut folkopinioner i huvudstaden till exempel, och resten av landet, och jag kan lägga fram alla opinioner för er. Även de negativa. Men det överväldigande flertalet är gynnsamma.Efter 46 års kamp och samlad erfarenhet är min auktoritet större nu än tidigare. Alla som kämpade och stred i befrielsekriget, som ledde kampen för att störta tyranniet och för landets oberoende, har stor auktoritet…
IR: Om ni nu av ett eller annat skäl skulle försvinna, kommer det då att bli Raul som efterträder er?
FC: Om det händer mig något i morgon så kommer Nationalförsamlingen med all säkerhet att välja honom, det råder det inget tvivel om. Och detsamma i politbyrån, de sammanträder och väljer honom. Men han börjar också komma till åren, så vi har snarare ett generationsproblem. Vi har den stora lyckan att ha tre generationer som genomfört revolutionen. Vi har också de som gick före oss, de gamla kämparna och ledarna för Socialistiska Folkpartiet, som var dåtidens marxist-leninistiska parti, och med oss kom en ny generation. Och sedan, den som kommer efter oss, och nästa, de som deltog i alfabetiseringskampanjen, kampen mot banditerna, kampen mot blockaden, kampen mot terrorismen, kampen mot Grisbuktsinvasionen, de som genomlevde oktoberkrisen, de internationalistiska uppdragen… Det finns mycket folk med stora meriter …
IR: Så ni tror att er verkliga efterträdare, mer än en person, mer än Raul, snarare kommer att vara en generation, dagens generation?
FC: Javisst, det handlar om att nya generationer kommer att ersätta gamla. Jag känner tillförsikt, men vi är medvetna om att det finns många risker, mycket som kan hota den revolutionära processen. Vi har de subjektiva misstagen … Misstag har begåtts, och vi har alla ansvar föra att inte ha upptäckt vissa tendenser och misstag. Idag har vissa övervunnits och andra är på väg.Som jag redan sa om vad som kan hända i morgon: att det handlar om nya generationer, för vår generation är på väg ut. Den yngste, och då talar jag om Raul, är ju bara lite mer än fyra år yngre än jag.Denna första generation samarbetar fortfarande med de nya som hyser respekt för vår auktoritet, de få av oss som fortfarande finns kvar… Vi har den andra, den tredje och den fjärde… Och jag har klart för mig hur den fjärde kommer att se ut, se bara på sjätteklassarna när de håller sina tal. Där har vi massor av talang!Vi har mött tusentals begåvade ungdomar som imponerar, som gör stort intryck. Ingen vet hur många genier och begåvningar det finns bland folk. Jag hyser teorin att alla är genier, på ett eller annat sätt, på datorområdet, inom musiken, som mekaniker. Det vi håller på med är att utbilda hela samhället, och vi ser vilka resultat det ger. Bland annat de 8 miljoner som första året efter ”specialperioden” skrev under att: ”Jag är socialist”. ..
IR: Så ni säger att revolutionen inte är över?
FC: Långt därifrån. Den tid vi lever i nu är den bästa i hela vår historia och den mest förhoppningsfulla, det kan ni se överallt.Det är sant, det är riktigt, jag accepterar kritiken att vi har begått vissa idealistiska misstag, kanske ville vi gå fram för fort, kanske underskattade vi vissa krafter, vanans makt och sånt. Men inget land har stått upp mot en så mäktig motståndare, så rik, med sådant propagandamaskineri, med sin blockad, och upplösningen av sitt enda stöd i världen. Sovjetunionen försvann och vi stod ensamma, men vi tvekade inte. Ja, vi hade största delen av befolkningen med oss, jag säger inte hela, för en del tappade modet, men vi har varit vittnen till vad detta folk har åstadkommit, hur det stod emot, hur det nu går framåt, hur arbetslösheten minskar, hur medvetenheten växer ..
IR: Jag ser att ni inte är oroad över den kubanska revolutionens framtid. Men ni har också bevittnat Sovjetunionens sammanbrott, Jugoslaviens upplösning, den albanska revolutionens sönderfall, Nordkoreas sorgliga situation, Kambodja som drunknade i skräck, och själva Kina där revolutionen har tagit en mycket annorlunda vändning. Blir ni inte oroad av allt detta?
FC: Jag tycker att erfarenheten från den första socialistiska staten, Sovjetunionen, är mycket bitter. Den borde ha reformerats, inte förstörts. Tro inte att vi inte ofta har funderat över detta otroliga fenomen, hur en av världens mäktigaste stater, som hade lyckats uppnå maktbalans med den andra supermakten, ett land som hade krossat fascismen, att det skulle bryta samman som det gjorde. Det fanns de som trodde att man kunde bygga socialismen med kapitalistiska metoder. Det är ett av historiens stora misstag. Jag vill inte dra upp det, jag vill inte teoretisera, men jag har otaliga exempel på att det inte fanns rim och reson i mycket som de gjorde, de som antogs vara teoretiskt skolade, ända in i märgen genomsyrade av de pamfletter de förvandlade Marx´, Engels´, Lenins och många andras verk till …
IR: Men den fråga som några ställer sig är: Kan den revolutionära, socialistiska processen på Kuba också bryta ihop?
FC: Är det så att revolutioner är ödesbundna till sönderfall, eller är det så att det är människorna som gör så att revolutionerna bryter ihop? Kan eller kan inte människorna och samhällena förhindra revolutionernas sönderfall? Det har jag ofta frågat mig. Och hör här vad jag säger: jänkarna kan inte krossa denna revolutionära process, för vi har ett helt folk som har lärt sig att använda vapnen, ett helt folk som trots våra misstag har en bildningsnivå, kunskaper och medvetenhet som aldrig kommer att tillåta att detta land på nytt blir en koloni till USA.Men detta land kan förstöra sig självt. Denna revolution kan själv förstöra sig. Just det, vi kan förstöra den, och då blir det vårt fel. Om vi inte kan rätta till våra misstag. Om vi inte kan bli av med många laster: de nyrikas rofferi, förskingring och andra sätt att skaffa pengar.Det tar vi nu itu med, på väg att förändra vårt samhälle i grunden. Vi måste ändra igen, vi har gått igenom mycket svåra tider, de ledde till ojämlikheter, orättvisor. Det måste vi ändra på, och utan minsta lilla övergrepp.Det folkliga deltagandet kommer att växa för varje dag, och vi kommer att vara ett folk med mycket hög allmänbildning. Martí sa: Att vara bildad är det enda sättet att vara fri”, och, Ramonet, ingen frihet är möjlig utan kultur.
Om vad som händer efter Fidel: Nästa eller nästnästa generation tar över
IR: Jag skulle vilja tala om framtiden. Har ni någon gång tänkt dra er tillbaka?
FC: Alltså, vi vet att tiden går och den mänskliga energin tar slut. Men jag ska säga som jag sa till Nationalförsamlingen 6 mars 2003, när de valde om mig som ordförande i Statsrådet. Jag sa: Jag förstår nu att det inte är mitt öde att vila i livets slutskede. Jag lovade att vara med dem, om det var vad de ville, så länge som det behövdes och så länge jag visste mig kunna vara till nytta. Inte en minut mindre, inte en sekund längre.
IR: CIA meddelade i november 2005 att ni lider av Parkinsons sjukdom. Vad säger ni om den”informationen”?
FC: De sätter sitt hopp till ett naturligt och helt och hållet logiskt fenomen, att någon ska dö. I detta fall har de gjort mig den stora äran. Det är samtidigt ett erkännande av vad det inte lyckats med under lång tid: att mörda mig. Om jag vore fåfäng skulle jag till och med kunna vara stolt över att dessa typer erkänner att de måste invänta min död. De hittar på något nytt varenda dag, att Castro lider av det eller detta, att det är den ena eller den andra sjukdomen. Det senaste påhittet var Parkinsons. CIA säger att de har upptäckt att jag lider av Parkinsons. Men skulle jag drabbas av den så har det ju ingen betydelse. Påven Johannes Paulus hade Parkinsons under många år när han reste runt i världen…
IR: Ni har tagit upp frågan om er efterträdare flera gånger, och vad som händer på Kuba när ni inte längre sitter i ledningen. Hur ser ni på Kubas framtid utan Fidel Castro?
FC: Nåväl, jag ska försöka hålla mig kort. Jag har redan berättat om alla planer på att fysiskt undanröja mig. Den första tiden var min roll mer avgörande för det var nödvändigt att föra en viktig kamp på idéplanet, det var nödvändigt att övertyga. Jag har ju berättat om alla fördomar som rådde och hur de revolutionära reformerna ändrade folks inställning. Det fanns rasfördomar, antisocialistiska fördomar, allt detta gift som inympats under lång tid.
IR: Betyder det att ni länge har tänkt på möjligheten att de kan mörda er och på vad som då skulle hända?
FC: Det verkar nästan som om du frågar om min efterträdare?
IR: Just det, efterträdaren.
FC: Alltså, i början, med alla dessa attentatsplaner, då hade jag en avgörande roll, och det har jag inte nu. Idag har jag kanske mer auktoritet och folk har mer förtroende för mig än någonsin. Som jag sa, vi studerar folkopinionerna hela tiden. Vi studerar dem med mikroskop. Och vi kan skilja ut folkopinioner i huvudstaden till exempel, och resten av landet, och jag kan lägga fram alla opinioner för er. Även de negativa. Men det överväldigande flertalet är gynnsamma.Efter 46 års kamp och samlad erfarenhet är min auktoritet större nu än tidigare. Alla som kämpade och stred i befrielsekriget, som ledde kampen för att störta tyranniet och för landets oberoende, har stor auktoritet…
IR: Om ni nu av ett eller annat skäl skulle försvinna, kommer det då att bli Raul som efterträder er?
FC: Om det händer mig något i morgon så kommer Nationalförsamlingen med all säkerhet att välja honom, det råder det inget tvivel om. Och detsamma i politbyrån, de sammanträder och väljer honom. Men han börjar också komma till åren, så vi har snarare ett generationsproblem. Vi har den stora lyckan att ha tre generationer som genomfört revolutionen. Vi har också de som gick före oss, de gamla kämparna och ledarna för Socialistiska Folkpartiet, som var dåtidens marxist-leninistiska parti, och med oss kom en ny generation. Och sedan, den som kommer efter oss, och nästa, de som deltog i alfabetiseringskampanjen, kampen mot banditerna, kampen mot blockaden, kampen mot terrorismen, kampen mot Grisbuktsinvasionen, de som genomlevde oktoberkrisen, de internationalistiska uppdragen… Det finns mycket folk med stora meriter …
IR: Så ni tror att er verkliga efterträdare, mer än en person, mer än Raul, snarare kommer att vara en generation, dagens generation?
FC: Javisst, det handlar om att nya generationer kommer att ersätta gamla. Jag känner tillförsikt, men vi är medvetna om att det finns många risker, mycket som kan hota den revolutionära processen. Vi har de subjektiva misstagen … Misstag har begåtts, och vi har alla ansvar föra att inte ha upptäckt vissa tendenser och misstag. Idag har vissa övervunnits och andra är på väg.Som jag redan sa om vad som kan hända i morgon: att det handlar om nya generationer, för vår generation är på väg ut. Den yngste, och då talar jag om Raul, är ju bara lite mer än fyra år yngre än jag.Denna första generation samarbetar fortfarande med de nya som hyser respekt för vår auktoritet, de få av oss som fortfarande finns kvar… Vi har den andra, den tredje och den fjärde… Och jag har klart för mig hur den fjärde kommer att se ut, se bara på sjätteklassarna när de håller sina tal. Där har vi massor av talang!Vi har mött tusentals begåvade ungdomar som imponerar, som gör stort intryck. Ingen vet hur många genier och begåvningar det finns bland folk. Jag hyser teorin att alla är genier, på ett eller annat sätt, på datorområdet, inom musiken, som mekaniker. Det vi håller på med är att utbilda hela samhället, och vi ser vilka resultat det ger. Bland annat de 8 miljoner som första året efter ”specialperioden” skrev under att: ”Jag är socialist”. ..
IR: Så ni säger att revolutionen inte är över?
FC: Långt därifrån. Den tid vi lever i nu är den bästa i hela vår historia och den mest förhoppningsfulla, det kan ni se överallt.Det är sant, det är riktigt, jag accepterar kritiken att vi har begått vissa idealistiska misstag, kanske ville vi gå fram för fort, kanske underskattade vi vissa krafter, vanans makt och sånt. Men inget land har stått upp mot en så mäktig motståndare, så rik, med sådant propagandamaskineri, med sin blockad, och upplösningen av sitt enda stöd i världen. Sovjetunionen försvann och vi stod ensamma, men vi tvekade inte. Ja, vi hade största delen av befolkningen med oss, jag säger inte hela, för en del tappade modet, men vi har varit vittnen till vad detta folk har åstadkommit, hur det stod emot, hur det nu går framåt, hur arbetslösheten minskar, hur medvetenheten växer ..
IR: Jag ser att ni inte är oroad över den kubanska revolutionens framtid. Men ni har också bevittnat Sovjetunionens sammanbrott, Jugoslaviens upplösning, den albanska revolutionens sönderfall, Nordkoreas sorgliga situation, Kambodja som drunknade i skräck, och själva Kina där revolutionen har tagit en mycket annorlunda vändning. Blir ni inte oroad av allt detta?
FC: Jag tycker att erfarenheten från den första socialistiska staten, Sovjetunionen, är mycket bitter. Den borde ha reformerats, inte förstörts. Tro inte att vi inte ofta har funderat över detta otroliga fenomen, hur en av världens mäktigaste stater, som hade lyckats uppnå maktbalans med den andra supermakten, ett land som hade krossat fascismen, att det skulle bryta samman som det gjorde. Det fanns de som trodde att man kunde bygga socialismen med kapitalistiska metoder. Det är ett av historiens stora misstag. Jag vill inte dra upp det, jag vill inte teoretisera, men jag har otaliga exempel på att det inte fanns rim och reson i mycket som de gjorde, de som antogs vara teoretiskt skolade, ända in i märgen genomsyrade av de pamfletter de förvandlade Marx´, Engels´, Lenins och många andras verk till …
IR: Men den fråga som några ställer sig är: Kan den revolutionära, socialistiska processen på Kuba också bryta ihop?
FC: Är det så att revolutioner är ödesbundna till sönderfall, eller är det så att det är människorna som gör så att revolutionerna bryter ihop? Kan eller kan inte människorna och samhällena förhindra revolutionernas sönderfall? Det har jag ofta frågat mig. Och hör här vad jag säger: jänkarna kan inte krossa denna revolutionära process, för vi har ett helt folk som har lärt sig att använda vapnen, ett helt folk som trots våra misstag har en bildningsnivå, kunskaper och medvetenhet som aldrig kommer att tillåta att detta land på nytt blir en koloni till USA.Men detta land kan förstöra sig självt. Denna revolution kan själv förstöra sig. Just det, vi kan förstöra den, och då blir det vårt fel. Om vi inte kan rätta till våra misstag. Om vi inte kan bli av med många laster: de nyrikas rofferi, förskingring och andra sätt att skaffa pengar.Det tar vi nu itu med, på väg att förändra vårt samhälle i grunden. Vi måste ändra igen, vi har gått igenom mycket svåra tider, de ledde till ojämlikheter, orättvisor. Det måste vi ändra på, och utan minsta lilla övergrepp.Det folkliga deltagandet kommer att växa för varje dag, och vi kommer att vara ett folk med mycket hög allmänbildning. Martí sa: Att vara bildad är det enda sättet att vara fri”, och, Ramonet, ingen frihet är möjlig utan kultur.
lördag, juli 22, 2006
Häv EU:s frihandelsavtal till Israel
Gå in på här och skriv under uppropet för att häva EU:s frihandelsavtal till Israel. Uppropet pågår till torsdag den 27/7. Texten finns nedan, men du måste gå in på länken för att skriva under. När du har fyllt i att du skriver under måste du godkänna underskriften genom att klicka på en länk som du får från namninsamling.com
Ingen kan göra allt - alla kan göra något!
Sprid vitt och brett!
Stockholm, juli, 2006
Utrikesminister Jan Eliasson
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm
Jan Eliasson,
Israels bombningar och massdödande i Gaza och Libanon är fruktansvärt och oacceptabelt. Hundratals civila har redan dödats, varav en stor andel barn. Hundratusentals människor befinner sig på flykt. Sjukhus, vägar, broar och hela bostadskvarter har utplånats av Israels flygattacker.
Omvärlden kan inte längre stillatigande låta detta fortgå. EU är Israels viktigaste handelspartner. Israel har idag ett mycket förmånligt handelsavtal med EU. Handelsavtalet är inte ovillkorat. Det ställer bland annat krav på att mänskliga rättigheter ska respekteras. Ett krav som Israel har kränkt med råge. Genom att ställa krav på Israel kan det internationella samfundet få Israel att upphöra med övergreppen.
1. Vi kräver att Du skyndsamt verkar för att EU:s frihandelsavtal med Israel upphävs.
Med vänlig hälsning
Ingen kan göra allt - alla kan göra något!
Sprid vitt och brett!
Stockholm, juli, 2006
Utrikesminister Jan Eliasson
Utrikesdepartementet
103 39 Stockholm
Jan Eliasson,
Israels bombningar och massdödande i Gaza och Libanon är fruktansvärt och oacceptabelt. Hundratals civila har redan dödats, varav en stor andel barn. Hundratusentals människor befinner sig på flykt. Sjukhus, vägar, broar och hela bostadskvarter har utplånats av Israels flygattacker.
Omvärlden kan inte längre stillatigande låta detta fortgå. EU är Israels viktigaste handelspartner. Israel har idag ett mycket förmånligt handelsavtal med EU. Handelsavtalet är inte ovillkorat. Det ställer bland annat krav på att mänskliga rättigheter ska respekteras. Ett krav som Israel har kränkt med råge. Genom att ställa krav på Israel kan det internationella samfundet få Israel att upphöra med övergreppen.
1. Vi kräver att Du skyndsamt verkar för att EU:s frihandelsavtal med Israel upphävs.
Med vänlig hälsning
torsdag, juli 13, 2006
Man vinner inga val på utrikespolitik
I Sverige vinner man inte val pa utrikespolitik och det har våra politiker bekräftat nu i Almedalen med sin tystnad kring Israels terrorn gentemot det palestinska folket. Tystnaden har varit kompakt. Endast vansterpartiet har vagat bryta med politikens rostfiske och uttalat sig skarpt mot Israels kriminella handlingar. Det markliga ar att de etablerade partierna skyller sin passivitet och tystnad pa valjarna, det ar valjarna som inte bryr sig, hellre mindre skatt an att rosta pa ett parti som konsekvent bekampar ockupation och brott mot manskliga rattigheter i varlden. Detta bör vi andra pa i arets valrorelse. Solidaritetsrorelsen maste vaga satta utrikespolitiken pa dagordningen, Hiroshimadagen den 6 augusti och den 11 september maste bli stora mobiliseringsdagar.
Jan Guillou skriver i Aftonbladet om politikernas likgiltighet.
"Varenda svensk politiker uttryckte sin avsky inför exempelvis terrordåden i Madrid och London, våra ledarsidor flammade av indignation och avsky. Vilket inte alls var fel, tvärtom. Felet uppstår när Israels betydligt större terrordåd inte föranleder mer än svensk politiks likgiltighet. För samtidigt som Israel trappat upp sin terrorkrigföring mot palestinierna har vi ju haft politikervecka på Gotland. Alla partier var där för att lägga fram sin politik och tala om det man ansåg mest av allt angick världen och de svenska väljarna. Kristdemokraterna, som är varma anhängare av israelisk politik, fann till och med frågan om åldersgräns för deltagande i de kommersiella tv-kanalernas dokusåpor viktigare än frågan om den pågående terrorn. Folkpartisterna, som är lika stora beundrare av Israel som kristdemokraterna, talade exempelvis om vikten av mera läxläsning i skolan. Göran Persson utlovade några hundralappar extra om året tillsysselsatta i äldrevården. För de borgerliga partierna som är anhängare av israelisk terror var nog denna tystnad i Almedalen god och bekväm. För vad skulle ha hänt om Göran Persson gått ut med hård kritik av den israeliska terrorn? Hur skulle folkpartisterna och kristdemokraterna ha hanterat den besvärligheten? De kunde ju inte gärna ha berömt den israeliska politiken och de skulle ha fåttmycket svårt att ens försvara sprängningar av broaroch elverk. Men nu slapp de undan".
"Göran Persson, som såvitt känt är en lika varm Israelanhängare som någon folkpartist eller kristdemokrat, slapp också undan. Alla var nöjda. Utom förstås vänsterledaren Lars Ohly som märkligt nog urskuldade sig när han nu visade sig ensam om attkritisera den israeliska terrorn. Han sa att man inte får några röster på sånt, men att hans samvete ändå bjöd honom att säga sin mening. Det är alltså, enligt det resonemanget, folkets fel att ingen partiledare utom Ohly intresserade sig för den pågående israeliska terrorn".
Jan Guillou skriver i Aftonbladet om politikernas likgiltighet.
"Varenda svensk politiker uttryckte sin avsky inför exempelvis terrordåden i Madrid och London, våra ledarsidor flammade av indignation och avsky. Vilket inte alls var fel, tvärtom. Felet uppstår när Israels betydligt större terrordåd inte föranleder mer än svensk politiks likgiltighet. För samtidigt som Israel trappat upp sin terrorkrigföring mot palestinierna har vi ju haft politikervecka på Gotland. Alla partier var där för att lägga fram sin politik och tala om det man ansåg mest av allt angick världen och de svenska väljarna. Kristdemokraterna, som är varma anhängare av israelisk politik, fann till och med frågan om åldersgräns för deltagande i de kommersiella tv-kanalernas dokusåpor viktigare än frågan om den pågående terrorn. Folkpartisterna, som är lika stora beundrare av Israel som kristdemokraterna, talade exempelvis om vikten av mera läxläsning i skolan. Göran Persson utlovade några hundralappar extra om året tillsysselsatta i äldrevården. För de borgerliga partierna som är anhängare av israelisk terror var nog denna tystnad i Almedalen god och bekväm. För vad skulle ha hänt om Göran Persson gått ut med hård kritik av den israeliska terrorn? Hur skulle folkpartisterna och kristdemokraterna ha hanterat den besvärligheten? De kunde ju inte gärna ha berömt den israeliska politiken och de skulle ha fåttmycket svårt att ens försvara sprängningar av broaroch elverk. Men nu slapp de undan".
"Göran Persson, som såvitt känt är en lika varm Israelanhängare som någon folkpartist eller kristdemokrat, slapp också undan. Alla var nöjda. Utom förstås vänsterledaren Lars Ohly som märkligt nog urskuldade sig när han nu visade sig ensam om attkritisera den israeliska terrorn. Han sa att man inte får några röster på sånt, men att hans samvete ändå bjöd honom att säga sin mening. Det är alltså, enligt det resonemanget, folkets fel att ingen partiledare utom Ohly intresserade sig för den pågående israeliska terrorn".
måndag, juli 10, 2006
Sandvik beskyddas av brutal militär
År 2002 valde Sandvik att ingå ett tolvårigt kontrakt med det kontroversiella nordamerikanska gruvföretaget Freeport. Detta trots att allvarlig kritik hade riktats mot företaget under flera decennier. Freeport bryter guld och koppar i en av världens mest mineralrika gruvor, belägen i den indonesiska provinsen Papua. För närvarande utreds Freeports betalningar till den brutala indonesiska militären. Indonesiens miljöministerium anklagar dessutom företaget för allvarlig miljöförstöring. Sandvik bidrar med betydelsefull gruvutrustning till Freeport, men anser sig ändå inte ha något ansvar för de förhållanden som präglar verksamheten. Läs mer på www.swedwatch.org och här
torsdag, juli 06, 2006
Högern i Latinamerika vinner endast med valfusk
Högern i Latinamerika vinner inte val och när de gör det är det med omfattande valfusk. Senaste exemplet var Peru där oegentligheterna och röstköp var omfattande. Den nyliberale "sossen" Alan Garcia vann valet med en knapp marginal.
Nu är det Mexikos tur. För tre dagar sedan gick den mexikanska valmyndigheten i all hast ut med att högerkandidaten Calderón vunnit valet med knappt 1 % mot vänsterkandidaten Lopez Obrador. Detta ifrågasattes omgående av vänstern. Det finns sen tidigare flera exempel på hur vänstern snuvats på en valseger. Det mest kända är från 1988 då vänsterkandidaten Cárdenas hade en klar ledning vid räkningen när valsystemet plötsligt kraschade och några timmar senare när det åtgärdades hade nyliberalismens kandidaten Salinas de Gortari vunnit.
Men nu har den mexikanska vänstern stått på sig och visat att över 3 miljoner röster inte kommit med i rösträkningen. Detta har tvingat valmyndigheten att göra en omräkning, dock ej av samtliga valurnor. Och nu när 96 % av rösterna är räknade leder vänsterkanditaten med 0,34 % framför högerkandidaten. Det finns en stor risk (eller chans beroende på hur man ser på det) att man får göra en omräkning av samtliga valurnor. Detta skulle uppenbart avslöja fler oegentligheter och fusk i valet. Vänstertidningen La Jornada har en bra och uppdaterad information.
Nu är det Mexikos tur. För tre dagar sedan gick den mexikanska valmyndigheten i all hast ut med att högerkandidaten Calderón vunnit valet med knappt 1 % mot vänsterkandidaten Lopez Obrador. Detta ifrågasattes omgående av vänstern. Det finns sen tidigare flera exempel på hur vänstern snuvats på en valseger. Det mest kända är från 1988 då vänsterkandidaten Cárdenas hade en klar ledning vid räkningen när valsystemet plötsligt kraschade och några timmar senare när det åtgärdades hade nyliberalismens kandidaten Salinas de Gortari vunnit.
Men nu har den mexikanska vänstern stått på sig och visat att över 3 miljoner röster inte kommit med i rösträkningen. Detta har tvingat valmyndigheten att göra en omräkning, dock ej av samtliga valurnor. Och nu när 96 % av rösterna är räknade leder vänsterkanditaten med 0,34 % framför högerkandidaten. Det finns en stor risk (eller chans beroende på hur man ser på det) att man får göra en omräkning av samtliga valurnor. Detta skulle uppenbart avslöja fler oegentligheter och fusk i valet. Vänstertidningen La Jornada har en bra och uppdaterad information.
lördag, juli 01, 2006
Stoppa massakern mot palestinierna
Manifestation mot Israels upptrappade våld i Gaza och Västbanken. Tid: Lördagen den 1 juli kl. 13:00 Plats: Medborgarplatsen i Stockholm.´
Talare: Lars Ohly, Vänsterpartiet, Dror Feiler, Judar för israelisk- palestinsk fred, Lilly Näslund, International solidarity movement.
Arrangörer: ISM, Vänsterpartiet, Palestinska föreningen m.fl.
Just i detta nu fylls luftrummet i Gaza av Israeliska apachehelikoptrar och stridsflygplan. Längs marken dundrar stridsvagnarna fram och från havet är nu hela Gazas kust omringad av Israeliska stridsfartyg. En återockupation av Gaza är ett faktum. I vanlig ordning har Israel riktat in sig på att slå ut infrastrukturen och göra livet än mer outhärdligt för det palestinska folket.
Som vanligt är det de palestinska barnen i de utfattiga flyktinglägren som drabbas hårdast. Efter de senaste dagarnas flygangrepp lever den större delen av Gazas befolkning i ständig skräck, utan vatten eller elektricitet. Dessutom har Israel arresterat en tredjedel av den folkvalda palestinska Hamas-ledda regeringen. Det är uppenbart att Israel använder de senaste dagarnas utveckling för att försöka störta den palestinska regeringen. Detta är oacceptabelt. Vi samlas för att protestera mot Israels upptrappade våld.
Vi tar avstånd från all form av terror – i synnerhet Israels statsterrorism. Dock erkänner vi det palestinska folkets rätt till militärt motstånd mot den illegala israeliska ockupationen.
Vi kräver:
Ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Gaza och Västbanken
Ett omedelbart frisläppande av de 65 palestinska folkvalda regeringsrepresentanterna
Att den svenska regeringen fördömer Israels upptrappade våld, samt aktivt verkar för ett israeliskt tillbakadragande från palestinskt territorium.
Talare: Lars Ohly, Vänsterpartiet, Dror Feiler, Judar för israelisk- palestinsk fred, Lilly Näslund, International solidarity movement.
Arrangörer: ISM, Vänsterpartiet, Palestinska föreningen m.fl.
Just i detta nu fylls luftrummet i Gaza av Israeliska apachehelikoptrar och stridsflygplan. Längs marken dundrar stridsvagnarna fram och från havet är nu hela Gazas kust omringad av Israeliska stridsfartyg. En återockupation av Gaza är ett faktum. I vanlig ordning har Israel riktat in sig på att slå ut infrastrukturen och göra livet än mer outhärdligt för det palestinska folket.
Som vanligt är det de palestinska barnen i de utfattiga flyktinglägren som drabbas hårdast. Efter de senaste dagarnas flygangrepp lever den större delen av Gazas befolkning i ständig skräck, utan vatten eller elektricitet. Dessutom har Israel arresterat en tredjedel av den folkvalda palestinska Hamas-ledda regeringen. Det är uppenbart att Israel använder de senaste dagarnas utveckling för att försöka störta den palestinska regeringen. Detta är oacceptabelt. Vi samlas för att protestera mot Israels upptrappade våld.
Vi tar avstånd från all form av terror – i synnerhet Israels statsterrorism. Dock erkänner vi det palestinska folkets rätt till militärt motstånd mot den illegala israeliska ockupationen.
Vi kräver:
Ett omedelbart israeliskt tillbakadragande från Gaza och Västbanken
Ett omedelbart frisläppande av de 65 palestinska folkvalda regeringsrepresentanterna
Att den svenska regeringen fördömer Israels upptrappade våld, samt aktivt verkar för ett israeliskt tillbakadragande från palestinskt territorium.
torsdag, juni 15, 2006
Systembolagets djupt oetiska ställningstagandet
Systembolaget bestämde sig för inte så länge sedan att ursprungsmärka Koscher-vinet från Golanhöjderna i Syrien med "Israel-ockuperat syriskt område”. Helt korrekt enligt folkrätten. Men när borgerliga politiker kritiserade beslutet tog Systembolagets ledning helt bort ursprungsmärkningen. Systembolaget tar med detta sista beslut ett djupt oetiskt ställningstagande och går emot EU:s direktiv (att sälja viner från ockuperade områden är en överträdelse motEU:s direktiv) och att inte märka dem korrekt är ett brott motlivsmedelslagen.
Ammar Makboul, aktiv i Palestinarörelsen och Nätverket Bojkotta Israel, säger till Arbetaren att Systembolagets beslut är absurt och visar på Systembolagetsokunnighet. Att inte ursprungsmärka vin som producerats på ockuperat område är attnormalisera Israels illegala ockupation. Det om något är ett politiskt, ochdjupt oetiskt, ställningstagande.
Läs även Ali Esbati om det sydafrikanska fackets Cosatu stöd för Israelbojkott
Ammar Makboul, aktiv i Palestinarörelsen och Nätverket Bojkotta Israel, säger till Arbetaren att Systembolagets beslut är absurt och visar på Systembolagetsokunnighet. Att inte ursprungsmärka vin som producerats på ockuperat område är attnormalisera Israels illegala ockupation. Det om något är ett politiskt, ochdjupt oetiskt, ställningstagande.
Läs även Ali Esbati om det sydafrikanska fackets Cosatu stöd för Israelbojkott
måndag, juni 12, 2006
Biståndsimperialism i Venezuela
I Venezuela är det presidentval i december. Den splittrade oppositionen som tidigare i december bojkottade parlamentsvalet försöker nu ena sig kring en kandidat. De som håller i trådarna kring detta är inte partierna själva utan en NGO som heter Súmate, som i andra sammanhang brukar beskriva sig själv som en politiskt "oberoende" organisation med syfte att främja demokratin osv.
Det egendomliga med denna organisation är att den har mer resurser än alla oppositionspartier tillsammans och agerar som en slags spindel i nätet för dem. Nu vill de alltså ta hand om valet av en "candidato unico" för oppositionen genom ett förval. Kostnader för detta förval kan komma att kosta uppemot 12,5 miljoner dollar och nu undrar ju många i Venezuela (och då inte bara Chavez-anhängare) vem som står för denna enorma finansiering.
Från vänsterpartiet PPT har frågan ställts till Súmate om varifrån pengarna kommer och åtminstone tre oppositionella kandidater (Teodoro Petkoff, Manuel Rosales och Julio Borges) som har sagt sig vara beredda att ställa upp i ett förval har uttalat sig bekymrande om finansieringen. Grejen är att alla vet att finansiering kommer från USA och mer exakt från USA:s National Endowment for Democracy (NED). Denna till namnet rätt så oskyldiga organisation är ett av USA:s och CIA:s verktyg för både politisk verksamhet och agitation i andra länder. På uppdrag av CIA finansierar NED hundratals NGO (bland annat Sumaté) och s k frivilla organisationer (och även partier) i världen med syfte att utföra öppna operationer som strejker, demonstrationer, kravaller mm (tidigare ansvarade CIA själva för sådana operationer). Läs gärna America Vera Zavalas artikel om det s k demokratibiståndet
Det egendomliga med denna organisation är att den har mer resurser än alla oppositionspartier tillsammans och agerar som en slags spindel i nätet för dem. Nu vill de alltså ta hand om valet av en "candidato unico" för oppositionen genom ett förval. Kostnader för detta förval kan komma att kosta uppemot 12,5 miljoner dollar och nu undrar ju många i Venezuela (och då inte bara Chavez-anhängare) vem som står för denna enorma finansiering.
Från vänsterpartiet PPT har frågan ställts till Súmate om varifrån pengarna kommer och åtminstone tre oppositionella kandidater (Teodoro Petkoff, Manuel Rosales och Julio Borges) som har sagt sig vara beredda att ställa upp i ett förval har uttalat sig bekymrande om finansieringen. Grejen är att alla vet att finansiering kommer från USA och mer exakt från USA:s National Endowment for Democracy (NED). Denna till namnet rätt så oskyldiga organisation är ett av USA:s och CIA:s verktyg för både politisk verksamhet och agitation i andra länder. På uppdrag av CIA finansierar NED hundratals NGO (bland annat Sumaté) och s k frivilla organisationer (och även partier) i världen med syfte att utföra öppna operationer som strejker, demonstrationer, kravaller mm (tidigare ansvarade CIA själva för sådana operationer). Läs gärna America Vera Zavalas artikel om det s k demokratibiståndet
Protester tvingar USA-soldater lämna Ukraina
USA:s militär tvingas lämna Ukraina efter massprotester på Krim mot planerade marina militärövningar i Svarta Havet. Uppmuntrande att se att det finns motstånd mot USA:s planer på "full spectrum dominans". De lär väl inte ge sig iväg längre än till Izmir som ju är Sjätte Flottans hemmahamn men i alla fall. Man undrar om Sverige deltar i detta?.
För närvarande deltar svenska militärer i krigsövningar i Alaska tillsammans med tyskar, japaner och USA-soldater.
För närvarande deltar svenska militärer i krigsövningar i Alaska tillsammans med tyskar, japaner och USA-soldater.
lördag, juni 10, 2006
De svenska mediernas försvar av övergreppen i Irak
"Antydan till självrannsakan i amerikanska medier, alltså. Svenska ledarsidorvacklar dock mycket långsamt" skriver Åsa Linderborg och Erik Wijk i Aftonbladet om de svenska mediernas direkta stöd för USA:s ockupation av Irak. Medan USA:s medier med de återkommanden "avslöjanden" av övergrepp på civila tvingas ta ockupationen på allvar, har svenska ledarsidor och opinionsbildare (med få undantag) bekvämt fortsatt att stödja Bush krigspolitik och att ursäkta systematiska övergrepp. Detta gäller för den delen också bombhögern, som folkpartiet, och delar av etablissemanget i socialdemokratin.
"Dagens Nyheters huvudledare beklagar Bushadministrationens "unilateralism"(årets eufemism?) men påpekar samtidigt att "det vore en olycklig utveckling ifall USA drar slutsatsen att det framöver är säkrast att stanna innanför det egna landets gränser". Sydsvenskans ledarkrönikör Henrik Bredberg beklagar att USA "av misstag dödar civila" men "att dra sig tillbaka nu vore att svika Irak". Svenska Dagbladet tiger, som vanligt när det gäller Irak, men krönikörenRoland Poirier Martinsson finner tidpunkten lämplig att hylla USA:s "sunda nationalism" som till skillnad från den svenska är grundad i att "alla människor äger den orubbliga rätten att bestämma över sin egen vardag". USA inkarnerar oegennyttan, och "imperiebyggande finns inte på agendan".
"Dagens Nyheters huvudledare beklagar Bushadministrationens "unilateralism"(årets eufemism?) men påpekar samtidigt att "det vore en olycklig utveckling ifall USA drar slutsatsen att det framöver är säkrast att stanna innanför det egna landets gränser". Sydsvenskans ledarkrönikör Henrik Bredberg beklagar att USA "av misstag dödar civila" men "att dra sig tillbaka nu vore att svika Irak". Svenska Dagbladet tiger, som vanligt när det gäller Irak, men krönikörenRoland Poirier Martinsson finner tidpunkten lämplig att hylla USA:s "sunda nationalism" som till skillnad från den svenska är grundad i att "alla människor äger den orubbliga rätten att bestämma över sin egen vardag". USA inkarnerar oegennyttan, och "imperiebyggande finns inte på agendan".
torsdag, juni 08, 2006
Vem ställer regeringen mot väggen om CIA:s flygningar i Sverige?
Det är uppenbart att ett flertal europeiska stater har samarbetat med USA och CIA i de olagliga flygningar av kidnappade människor som av CIA misstänks som "terrorister". Europeiska regeringar har därmed gjort sig skyldiga till allvarliga brott mot mänskliga rättgheter. I rapporten från Europarådet om CIA;s flygningar beskrivs ett rysligt samarbete med avsikt att kidnappa, fängsla och tortera människor utan rättsligt skydd. Men ingen tar sitt ansvar för brotten. Göran Persson förnekar det uppenbara att Sverige varit en del av detta samarbete. Men värre är att inget riksdagsparti ställer regeringen mot väggen.
läs rapporten hela rapporten här, nedan ett kort citat
"Rendition operations have escalated in scale and changed in focus. The central effect of the post-9/11 rendition programme has been to place captured terrorist suspects outside the reach of any justice system and keep them there. The absence of human rights guarantees and the introduction of “enhanced interrogation techniques” have led, in several cases examined, as we shall see, to detainees being subjected to torture."
läs rapporten hela rapporten här, nedan ett kort citat
"Rendition operations have escalated in scale and changed in focus. The central effect of the post-9/11 rendition programme has been to place captured terrorist suspects outside the reach of any justice system and keep them there. The absence of human rights guarantees and the introduction of “enhanced interrogation techniques” have led, in several cases examined, as we shall see, to detainees being subjected to torture."
måndag, juni 05, 2006
En vänstersväng i Peru
Valet slutade med att socialdemokraten Garcia vann med 52 % och mot Humala 47 %, alltså endast 5 % skillnad. Valresultatet i Peru pekar på två saker.
1. Det finns nu och för första gången ett reellt och växande vänsteralternativ som i ord och handling vill göra upp med nyliberalismen och som har ett seriöst program som går hem hos den stora majoriteten i Peru. Humala och vänsterkrafterna har nu etablerat sig som det enda alternativ med program, klar politisk identitet och med en stark socialbas.
2. Det tydliga nyliberala alternativet från högerpartierna och Fujimoris parti försvann i första omgången. Och här finns en del av förklaringen till varför socialdemokraten Garcia vann mot Humala. För att vinna fick högern och socialdemokratin gå ihop mot Humala och överge sitt politiska program med en fördjupning av nyliberalismen och tvingades gå till val på en radikal retorik, med tyngpunkten på bekämpning av fattigdom, mot ytterligare privatiseringar och till försvar av Perus naturresurser. Alltså har valet inneburit en klar vänstersväng i landet.
1. Det finns nu och för första gången ett reellt och växande vänsteralternativ som i ord och handling vill göra upp med nyliberalismen och som har ett seriöst program som går hem hos den stora majoriteten i Peru. Humala och vänsterkrafterna har nu etablerat sig som det enda alternativ med program, klar politisk identitet och med en stark socialbas.
2. Det tydliga nyliberala alternativet från högerpartierna och Fujimoris parti försvann i första omgången. Och här finns en del av förklaringen till varför socialdemokraten Garcia vann mot Humala. För att vinna fick högern och socialdemokratin gå ihop mot Humala och överge sitt politiska program med en fördjupning av nyliberalismen och tvingades gå till val på en radikal retorik, med tyngpunkten på bekämpning av fattigdom, mot ytterligare privatiseringar och till försvar av Perus naturresurser. Alltså har valet inneburit en klar vänstersväng i landet.
söndag, juni 04, 2006
Peru, nästa?
Idag går peruanerna till val. Och liksom alla andra val i Latinamerika nu för tiden står valet mellan ett nyliberalt alternativ med den tidigare presidenten Alan García och ett vänsternationalistiskt alternativ, med Ollanta Humala som kandidat, som växte fram av missnöjet med de traditionella partiernas (läs högerns) korrumperade styre och de förödande konsekvenserna av åratal nyliberal politik (s k Washington konsensus), med bla Alan Garcia, Alberto Fujimori och nu senast med Alejandro Toledo.
Högerns kandidat, Alan Garcia, tillhör i själva verket ett socialdemokratiskt parti, APRA, knutet till Socialistiska Internationalen. Men eftersom högerns första alternativ Lourdes Flores kom trea i första valomgången har Garcia fått ta över staffetpinnen för nyliberalismen. Det peruanerna minns av hans tid som president är korruptionen, en enorm inflation och devalvering, brotten mot de mänskliga rättigheterna och framförallt framväxten av den maoistiska guerrillan Sendero Luminoso som gjorde att USA ökade sin militära närvaro i Peru . Peruanerna fick till sist nog med Garcia, som flydde landet anklagad för korruption och Fujimori, en annan representant av den peruanska oligarkin, tog över med järnhand. Han fick så småningom också fly till Japan och var fram till en vecka sedan häktad i Chile. Toledo som tog över med stöd av en enorm massrörelse använde sig av en mer radikal retorik men fortsatte med samma nyliberal politik som Garcia och Fujimori.
Ollanta Humala är en före detta militär som år 2000 ledde ett mindre uppror mot Fujimoris regim. Hans program liknar i stora delar Evo Morales och MAS politiska program; stopp för den nyliberala privatiseringspolitiken, nationaliseringen av naturresurserna (i synnerhet oljan och gasen), en jordreform, en konstitutionell ändring som sätter punkt för polititisk klientelism och korruption, stöd till ursprungsbefolkningen, nej till frihandelsavtalet med USA samt reformer riktade till de fattiga.
I april vann Humalas parti parlamentsvalet med 21,5 %, Garcias parti APRA fick 20,5 % och högern 15,3%.
Högerns kandidat, Alan Garcia, tillhör i själva verket ett socialdemokratiskt parti, APRA, knutet till Socialistiska Internationalen. Men eftersom högerns första alternativ Lourdes Flores kom trea i första valomgången har Garcia fått ta över staffetpinnen för nyliberalismen. Det peruanerna minns av hans tid som president är korruptionen, en enorm inflation och devalvering, brotten mot de mänskliga rättigheterna och framförallt framväxten av den maoistiska guerrillan Sendero Luminoso som gjorde att USA ökade sin militära närvaro i Peru . Peruanerna fick till sist nog med Garcia, som flydde landet anklagad för korruption och Fujimori, en annan representant av den peruanska oligarkin, tog över med järnhand. Han fick så småningom också fly till Japan och var fram till en vecka sedan häktad i Chile. Toledo som tog över med stöd av en enorm massrörelse använde sig av en mer radikal retorik men fortsatte med samma nyliberal politik som Garcia och Fujimori.
Ollanta Humala är en före detta militär som år 2000 ledde ett mindre uppror mot Fujimoris regim. Hans program liknar i stora delar Evo Morales och MAS politiska program; stopp för den nyliberala privatiseringspolitiken, nationaliseringen av naturresurserna (i synnerhet oljan och gasen), en jordreform, en konstitutionell ändring som sätter punkt för polititisk klientelism och korruption, stöd till ursprungsbefolkningen, nej till frihandelsavtalet med USA samt reformer riktade till de fattiga.
I april vann Humalas parti parlamentsvalet med 21,5 %, Garcias parti APRA fick 20,5 % och högern 15,3%.
tisdag, maj 30, 2006
liberal demokrati mot auktoritär populism, eller?
På väg hem från Colombia läser jag i den liberala The Economist en artikel om kampen om Latinamerikas själ. Man varnar oss för den "anti-American leftist nationalism" som sprider sig i Latinamerika, senast i Ecuador där de sociala rörelserna tvingade regeringen att sparka ut från landet USA-bolaget Occidental. Dåliga tecken för den nyliberala veckotidningen som för övrigt undviker att berätta varför Occidental fick kicken. Skälet var, så som många andra gånger tidigare, att detta transnationella oljebolag helt enkelt struntat i landets lagar och överenskommelser som slutits med den ecuadorianska staten. Men denna gång fick folk nog och man har i veckor massivt demonstrerat med krav på att Occidental skulle sparkas ut. Regeringen som egentligen inte vill annat än att ha goda relationer med USA tvingades för att undvika att själva få gå att sparka ut oljebolaget. Jag har tidigare skrivit om detta här
För det inflytelserika The Economist står kampen i Latinamerika mellan den liberala demokratin och den auktoritära populismen. Ja, det är inte svårt att gissa vilka som är de goda och de onda i analysen. På den goda sidan nämns bland annat Colombia och Mexiko och på den onda Venezuela och Bolivia. Huvudledaren avslutas allvarligt med en uppmaning om att välja sida "...democrats everywhere -including in Europe and in Latin America itself - need to make it clear on which side of the battle they stand". (Förvånar dig inte om du snart får läsa samma annalys och med samma uppmaning i DN och Svd).
The Economist undviker dock att överhuvudtaget nämna varför den stora majoriteten av latinamerikanerna vänt nyliberalismen ryggen och varför folket protesterar och röstar bort politikerna som privatiserar och avreglerar arbetsmarknaden. Colombia är det enda undantaget (med en liberal president som fick 62% i valet med ett valdeltagande på 45%), och det är en auktoritär regim, som förföljer och hotar oppositionen, som mördar studenter och fackliga aktiva, som kontroller ALLA dagstidningar och TV-stationer, som har militariserat de områden staten kontrollerar med stöd av USA:s dollar och militärer (FARC kontrollerar runt 1/3 av landet), som låter skyldiga paramilitärer gå fria och t o m välja in de i parlamentet och som ambassadörer och ministrar. För The Economist är Colombia den liberala demokratins apostel i Latinamerika.
för övrigt har vice ordf i norska SV Audu Lysbakken bloggat om resan till Colombia här , här och här
För det inflytelserika The Economist står kampen i Latinamerika mellan den liberala demokratin och den auktoritära populismen. Ja, det är inte svårt att gissa vilka som är de goda och de onda i analysen. På den goda sidan nämns bland annat Colombia och Mexiko och på den onda Venezuela och Bolivia. Huvudledaren avslutas allvarligt med en uppmaning om att välja sida "...democrats everywhere -including in Europe and in Latin America itself - need to make it clear on which side of the battle they stand". (Förvånar dig inte om du snart får läsa samma annalys och med samma uppmaning i DN och Svd).
The Economist undviker dock att överhuvudtaget nämna varför den stora majoriteten av latinamerikanerna vänt nyliberalismen ryggen och varför folket protesterar och röstar bort politikerna som privatiserar och avreglerar arbetsmarknaden. Colombia är det enda undantaget (med en liberal president som fick 62% i valet med ett valdeltagande på 45%), och det är en auktoritär regim, som förföljer och hotar oppositionen, som mördar studenter och fackliga aktiva, som kontroller ALLA dagstidningar och TV-stationer, som har militariserat de områden staten kontrollerar med stöd av USA:s dollar och militärer (FARC kontrollerar runt 1/3 av landet), som låter skyldiga paramilitärer gå fria och t o m välja in de i parlamentet och som ambassadörer och ministrar. För The Economist är Colombia den liberala demokratins apostel i Latinamerika.
för övrigt har vice ordf i norska SV Audu Lysbakken bloggat om resan till Colombia här , här och här
måndag, maj 29, 2006
summering av valet i Colombia
Vi var igår på Polos valvaka. Det var en stor uppslutning och entusiasmen är enorm. 22 % i valet är historiskt, det är första gången som vänstern i Colombia i ett val får ett så starkt stöd. Och det måste sägas att detta är ett resultat av många års arbete utanför parlamentet, organisation på basnivå, stora mobiliseringar och ett opinionsarbete som idag har gett resultat i valet. Det högern satsade i valet i ekonomiska resurser kunde vänstern kompensera med sitt basarbete. Torgmöten och erkända ledare har varit centrala for vänsterns framgång.
Tre saker kan summeras av valresultatet
1. En konsolidering och omstrukturering av högerkrafterna. Uribe har lyckas samla högern, både konservativa och liberaler, i ett gemensamt projekt. De stora vinnarna är jordägarna och finanskapitalet. Nyliberalismen och stigmatisering av den sociala protesten kommer att fortsätta. Paramilitarismen kan fortsätta legalisera sin ekonomiska makt och slippa straff för de brott de begått mot mänskliga rättigheter. En annan process som kommer att fördjupas är militarismen, Uribe kommer att intensifiera den militära lösningen på den väpnade konflikten. Men det är omöjligt att få till en militär lösning, Uribe kommer knappast att besegra FARC-gerillan, även med hjälp av alla miljarder dollar från USA. Nästa president år 2010 kommer att ta över ett land kvar på ruta ett.
2. Vänster lyckas nu bli ett reellt politiskt alternativ. Progressiva krafter inom liberalismen kommer med stor säkerhet att flytta sina positioner till vänster och försöka hitta allianser med Polo som nu konstituerar sig som den enda riktiga oppositionen och maktalternativ i landet. Uribe kommer att möta starkt motstånd i sin strävan att fördjupa nyliberalismen och att konsolidera sin allians med USA i form av frihandelsavtalet TLC och Plan Colombia/Patriota. Det finns en stark och aktiv rörelse i landet som förväntar sig inte något från Uribe och som kommer att bemöta Uribe på gator och torg. Och det är inte floskler, bara under de senaste veckorna har ursprungsbefolkningen protesterat, studenter har tvingat universiteten att stänga, strejker pågick bland statstjänstemän på domstolarna och bland gruvarbetare. I Cauca där vi var förra veckan planerar de anställda vid det stora offentliga sjukhuset San Jose mobiliseringar mot privatiseringen av sjukhuset.
3. En annan viktig sak är Uribes relationer till resten av Latinamerika. Colombia står nu utanför strategiska allianser så som den planerade gasledningen som kommer att gå från Venezuela ända ner till Argentina, andra politiska samarbeten och Mercosur. Det sista, Mercosur, är ett integrationsprojekt mellan Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och nu Venezuela, och som kommer utan tvekan att hitta sin riktning och dynamik. Däremot är den andinska CAN, där Colombia är med, utan Venezuela (och snart utan Bolivia) på väg att bli betydelselös. Handeln inom CAN är 8 miljarder dollar varav hälften är export från Colombia, det kommer att slå hårt mot den inhemska industrin.
Tre saker kan summeras av valresultatet
1. En konsolidering och omstrukturering av högerkrafterna. Uribe har lyckas samla högern, både konservativa och liberaler, i ett gemensamt projekt. De stora vinnarna är jordägarna och finanskapitalet. Nyliberalismen och stigmatisering av den sociala protesten kommer att fortsätta. Paramilitarismen kan fortsätta legalisera sin ekonomiska makt och slippa straff för de brott de begått mot mänskliga rättigheter. En annan process som kommer att fördjupas är militarismen, Uribe kommer att intensifiera den militära lösningen på den väpnade konflikten. Men det är omöjligt att få till en militär lösning, Uribe kommer knappast att besegra FARC-gerillan, även med hjälp av alla miljarder dollar från USA. Nästa president år 2010 kommer att ta över ett land kvar på ruta ett.
2. Vänster lyckas nu bli ett reellt politiskt alternativ. Progressiva krafter inom liberalismen kommer med stor säkerhet att flytta sina positioner till vänster och försöka hitta allianser med Polo som nu konstituerar sig som den enda riktiga oppositionen och maktalternativ i landet. Uribe kommer att möta starkt motstånd i sin strävan att fördjupa nyliberalismen och att konsolidera sin allians med USA i form av frihandelsavtalet TLC och Plan Colombia/Patriota. Det finns en stark och aktiv rörelse i landet som förväntar sig inte något från Uribe och som kommer att bemöta Uribe på gator och torg. Och det är inte floskler, bara under de senaste veckorna har ursprungsbefolkningen protesterat, studenter har tvingat universiteten att stänga, strejker pågick bland statstjänstemän på domstolarna och bland gruvarbetare. I Cauca där vi var förra veckan planerar de anställda vid det stora offentliga sjukhuset San Jose mobiliseringar mot privatiseringen av sjukhuset.
3. En annan viktig sak är Uribes relationer till resten av Latinamerika. Colombia står nu utanför strategiska allianser så som den planerade gasledningen som kommer att gå från Venezuela ända ner till Argentina, andra politiska samarbeten och Mercosur. Det sista, Mercosur, är ett integrationsprojekt mellan Brasilien, Argentina, Uruguay, Paraguay och nu Venezuela, och som kommer utan tvekan att hitta sin riktning och dynamik. Däremot är den andinska CAN, där Colombia är med, utan Venezuela (och snart utan Bolivia) på väg att bli betydelselös. Handeln inom CAN är 8 miljarder dollar varav hälften är export från Colombia, det kommer att slå hårt mot den inhemska industrin.
hogern vann i Colombia
Tyvarr, hogerns kandidat i Colombia vann overlagset. Han fick 62 %. Det ar utan tvekan ett bakslag for det colombianska folket. Uribe representerar de reaktionara, paramilitarerna och nyliberalismen. Han kommer dock att regera ratt ensamt i Latinamerika. Nu nar kontinenten flyttar sina positioner at vanster kommer Uribe att vara USA:s hundvakt. Mycket av hans stod kommer fran det gamla liberala partiet som fick runt 13 %. Det liberala partiet, medlem av Socialistiska internationalen, ar nu pa ett upplosningsstadie.
Den stora overaskningen ar vansteralliansen Polo Democratico Alternativo. Med sina 22% kommer Polo att vara ett reellt politiskt alternativ. Nu galler det for Polo att fortsatta sitt enighetsarbete. I november kommer de att ha sin forsta riktiga konstituerande kongress. Fram dit maste flera strategiska fragor losas. Vanstern ar anda inne i en mycket intressant process som kommer att skaka om det politiska systemet i Colombia.
Den stora overaskningen ar vansteralliansen Polo Democratico Alternativo. Med sina 22% kommer Polo att vara ett reellt politiskt alternativ. Nu galler det for Polo att fortsatta sitt enighetsarbete. I november kommer de att ha sin forsta riktiga konstituerande kongress. Fram dit maste flera strategiska fragor losas. Vanstern ar anda inne i en mycket intressant process som kommer att skaka om det politiska systemet i Colombia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)