För fred i Colombia, hård strid på gatorna imorgon måndag

Den colombianska regeringen och extremhögern kommer imorgon måndag att demonstrera mot FARC och till stöd för Uribes krigspolitk s k "demokratisk säkerhet". Demonstration är en del i en mediastrategi för att återta initiativet efter Uribes hårda nederlag den senaste tiden, från krisen med paramilitärerna och de många högerpolitiker inblandade i allianser med paramilitärerna till FARC:s frigivning av de två politikerna med stöd av Hugo Chavez.
Demonstrationer kommer även anordnas i många andra länder såsom USA, Frankrike, Spanien. Även i Sverige har ambassaden tillsammans med colombianer boende i Sverige kallat till demonstration. Enligt reportern Dick Emanuelsson handlar det om ett spionnätverk av personer organiserade i "Ett Nätverk av 100 000 vänner till Colombia". Nätverket var ett av de första dekreten som Uribe beslutade om när han tillträdde som president i augusti 2002 för att lokalisera, registrera och peka ut alla de colombianer som flytt från den statliga terrorismens helvete i Colombia som "terroristagenter". Även svenskar pekas ut av Uribes säkerhetsagenter på ambassaden.

Fackföreningar, den politiska vänstern, människorättsrörelsen och hela den sociala och folkliga rörelsen har genomskådat spektaklet och anordnar egna demonstrationer med uppmaning om en politisk lösning av den svåra konflikten och för fred i Colombia. I Stockholm anordnas en demonstration för fred och mot Uribes krigspolitik på MEDBORGARPLATSEN MÅNDAGEN DEN 4 FEBRUARI KL. 16.00

Det som DN glömde berätta om Colombia

Frigivningen av Clara Rojas och Consuelo Gonzalez har fått de stora svenska medier att på ett höft rapportera om Colombia. Med kanske ett undantag SvD:s rapportering (som brukar vara mer balanserad) är budskapet skrämmande vinklat. Värst är kanske DN:s korre Erik de la Reguera som utan skam lyckas få ihop en artikel som skyller den blodiga konflikten enbart på FARC, proklamerar högerpresidenten till ett offer för våldet och anklagar FARC för att vara kriminella och Chavez för att med frigivningen velat förbättra sin image och att vara fixerad i geopolitik. För de la Reguera handlar det om ett krig som FARC för mot den colombianska staten.

Vad de la Reguera "glömde" berätta i sin kommentar var
- Att våldet mot civilbefolkningen och bönder startade långt före FARC. Läs gärna Gabriel Garcia Marquez "hundra år av ensamhet". Att storgodsägare mördade och drev bort småbönder från sina marker för att med maktens godkännande tillkansa sig jorden.

- Att den colombianska staten är skyldig till tiotusentals mord på fackföreningsledare, civilbefolkning, studenter, politiker. Mycket finns dokumenterad hos FN och den colombianska staten är nu skyldig att betala enorma summor i skadestånd för morden.
- Att staten mördade under 1980-talet över 4 000 medlemmar i vänsteralliansen Union Patriotica som då var en stark opposition. Tre presidentkandidater, bl a Jaime Pardo Leal, mördades av lönnmördare med anknytning till statens försvarsmakt.
- de la reguera glömde förstås tala om att Uribe kommer från en paramilitär familj. Hans far var själv aktiv paramilitär och att Uribe under sin tid som guvernör i Antioquia gav stöd och skydd till paramilitärerna.
- Att Amnesty och Human Rights Watch rapporterar att det förekommer systematiska brott mot de mänskliga rättigheter. Högst antal i Latinamerika. Och att det inte skett några avgörande förbättringar gällande de mänskliga rättigheterna sedan Uribe tog över som president. Mord, våld och hot fortsätter. Under Uribes första mandatperiod av politiska skäl mördades 11 292 personer och 6 912 häktades på godtyckliga grunder. 468 fackliga aktivister mördades och flera hundra har hotats till liv. Tre journalister mördades i fjol.

- Den colombianska regimens kopplingar till paramilitärerna är dokumenterade. Flera hundra politiker på högsta nivå har pekats ut, åtalats eller är på väg att åtalas för sina band till paramilitärerna. (bl a ett fler tal senatorer och parlamentsledamöter och Uribes fd utrikesminister tvingades avgå). Demobiliseringsprocessen av paramilitärer som får stöd av USA är en legalisering av mördarbanden. Likaså att lagen om rättvisa och fred som drivs av Uribe har resulterat i straffrihet för paramilitärerna. Deras strukturer är intakta och de har till på köpet gynnats av statens förmånliga ekonomiska bistånd. Paramilitärerna tillägnar sig nu lagligt jord som tidigare med våld beslagtagits från fattiga bönder. Det rör sig om flera miljoner hektar som idag utnyttjas för exportjordbruk, bl a för banan och palmodlingar. Skandalen kring banden till paramilitärerna har även nått säkerhetspolisen DAS, som anklagas för att bistå paramilitärerna med register över politiska, fackliga och andra aktivister som opponerar sig regeringen, jordägarna och transnationella företag som Coca-cola och Chiquita. Konsekvensen av detta samarbete är kända; mord, förföljelser och hot.

- Colombia har idag över tre miljoner internflyktingar, näst flest i världen efter Sudan. Samtidigt befinner sig ca 250 områden under väpnad konflikt.

- Erik de la Reguera glömde förstås berätta om USA:s och även USAmerikanska storbolags inblandning i och finansiering av kriget i Colombia. Över 3 miljarder dollar har gått till Uribes Plan Colombia, basen i Ecuador Manta används som USA:s militära centrum i detta krig och ett inte oviktigt antal USAmerikanska officierare och spioner befinner på colombiansk mark för att styra kriget.

Listan kan göras ännu längre. Det som DN:s korre "glömde" berätta om finns väl dokumenterat, det finns åtal och domar, Amnesty har rapporter och i Sverige finns flera tusen colombianer som kan berätta om det fasanfulla våldet.

Lyckad frigivning, hårt slag mot högern

Många är vinnarna när FARC efter svåra hinder och fördröjningar frigav Clara Rojas och Consuelo Gonzalez. Den store förloraren är högerpresidenten Uribe i Colombia. För när majoriteten av colombianerna och även statscheferna i Latinamerika vill se en humanitär överenskommelse mellan regeringen och FARC för att få slut på våldet, har Uribe investerat alla sina kort på krig genom sin plan Colombia. Med ett 3 miljarder dollar militärt bistånd från USA.


Frigivningen är ett lyckat resultat av en fyra månaders medling från den venezolanske presidenten Chavez och den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba. Högerregeringen i Colombia har istället för att stödja detta gjort vad de kunnat för att torpedera en överenskommelse med gerillan. I synnerhet har Uribe försökt undvika att konflikten i Colombia blir en internationell angelägenhet. Bara i veckan sa den colombianske utrikesministern att regeringen inte skulle tillåta ny internationell medling och sändebud.

Men igår kunde inte den colombianska högern hålla emot trycket från de anhöriga, statschefer och det colombianska folket när Chavez meddelade att FARC skickat honom platsen för frigivningen.

Makten bakom showen, primärval i USA

Det är en sensationell politisk show iscensatt inför primärvalen i USA. Media rapporterar som om det redan vore ett presidentval, och all bevakning på makten är bra kan man tycka om det inte vore för att rapporteringens "vassa" innehåll liknar mer om en fotbollsmatch än en upplyst, grävande och behövande analys av det politiska. "Hillary gör comeback" basuneras det ut av samma journalister som en dag innan grävt hennes grav.

En som gör ett försök till analys är författaren Richard K. Moore som skriver om makten bakom presidentvalen i USA och gör också en prognos om eran Post-Bush. Han spetsar till ordentligt och lägger en konspiratorisk ton i prognosen men analysen är hundragånger mer intressant än att följa en undermålig och småaktig bevakning av en "politisk" show.

Richard K Moore menar att den egentliga makten finns hos de som äger och kontrollerar The Federal Reserve. En liten maktelit som har trådar ut i media, underrättelsetjänster och Pentagon, WTO och Bilderbergers. Bush och neocons har varit ett redskap (tools-of-the-day) för denna maktelit. "The neocons have accomplished much for their elite puppeteers, and have been given in return free reign to loot at will, funneling all those billions for the Iraq War into their own corporate coffers and investment portfolios. They for their part have established the foundations of a fascist state in the US and Canada, secured Iraq’s oil reserves, built permanent forward mega-bases in Iraq, successfullly destabilized Iraq and prepared it for balkanization, secured pipeline routes in Afghanistan, restored the profitable opium trade, and made progress toward achieving the first-strike capability that will be needed when the time comes to take on Russia and China."

Prognosen för perioden efter Bush är att nästa administration kommer att fokusera på klimatfrågan "I suggest that we can see the focus of the next US administration by paying attention to Al Gore. He’s going around preaching the gospel of climate change, and that is rapidly becoming the new cause celebre for the ‘international community’. It’s more than a campaign by Gore, we’re seeing a campaign being supported by the mass media, by the powers that be. We are clearly being prepared for a ‘new show’, after the ‘Bush show’, and the ‘new show’ is going to be about carbon taxes and credits, new energy sources, more efficient cars, biofuels, and all those other things that are allegedly related to climate change and peak oil".

Moore menar att den nya administrationen kommer att ta hem enkla poäng genom att få bort det mest vidriga i Neocons agerande som Guantanamo och de hemliga flygningarna med kidnappade fångar. "Iraq has already been destabilized and prepared for balkanization, and permanent US bases have already been built. Another easy win will be for US troops to withdraw to their bases and the oil fields, for the war to be declared over, and for Iraq to be split up into ethnic provinces, leaving them to squabble among themselves. It can all be portrayed in the media as a ‘victory for peace and democracy’."

Skyltfönstret Chile kriminaliserar ursprungsfolken

I Sydamerikas skyltfönster Chile sker systematiska övergrepp mot ursprungsfolkens rättigheter. Nyligen sköts 22-årige Matías Catrileo Quezada ihjäl av chilensk polis när han försökte försvara Mapuchefolkets rätt till mark de besitter sedan urminnes tider. Tidigare mördades 17-åriga Alex Lemun i händerna på den statsapparatens väpnade styrkor och hans mördare har ännu ej ställts till svars.

Mapuchefolket protesterar mot den generösa ”liberalisering” av deras mark som exploateras av transnationella bolag för vattenkraftverk, pipelines, sopstationer och laxodlingar. Förutom att fördriva ursprungsfolken från sin mark pågår en enorm miljöförstöring. I synnerhet har många miljöaktivister uppmärksammat förstörelsen av glaciären Pascua Lama.

Och ursprungsfolkens motstånd har besvarats av den chilenska statsapparaten med kriminalisering av protesterna, anmärkningsvärt är att det görs genom att använda sig av Pinochets antiterrorist lagstiftning. Den kristdemokratiska/socialdemokratiska regeringen struntar i rekommendationer om respekt för mänskliga rättigheter från såväl FN:s speciella rapportör för Ursprungsfolksfrågor som från FN:s Kommission för Mänskliga Rättigheters uttryckt.

Den 10 oktober inledde en grupp politiska fångar ur Mapuchefolket en hungerstrejk. Deras krav är respekt för sitt folks rättigheter och egna medborgerliga rättigheter. Men trots deras akut svåra hälsotillstånd efter tre månaders hungerstrejk har regeringen Bachelet valt att inte befatta sig med deras krav. En av dem som hungerstrejkar är Patricia Troncoso som dömdes till 10 år i fängelse med hjälp av Pinochets antiterroristlag från 1984.

Obama eller Hillary, vad är skillnad?

Det är den inhemska ekonomin som kommer att avgöra presidentvalet i USA. I takt med att lågkonjunkturen gör sig mer och mer påmind även i kampanjmaskineriet försvinner utrikespolitiken från rampljuset. Väldigt lite talar för att motståndet till ockupationen i Irak kommer vinna några röster. Bush har med demokraternas goda min sett till att köpa sig tid under 2008 med de sunistiska motståndsgrupperna i Irak för att minimera konfrontationerna och våldet. Och med Irak borta från debatten kommer utrikespolitiken, som annars skulle ha radikaliserat debatten i presidentvalet, att hamna i skymundan.

För oss är det dock fortfarande viktigt att få veta hur presidentkandidaterna vill att världens enda supermakt ska agera utrikespolitiskt. Bush krigspolitik var kanske ingen stor överraskning men få kunde föreställa sig när han blev vald den omfattande agressiviteten. En kvalificerad gissning är att republikanernas främsta kandidaterna inte kommer att ändra riktningen. Demokraterna tar avstånd från Bush/Cheneys krigspolitik men vad har de för utrikespolitisk strategi återstår att se. Jämfört med Hillary har Obama motsatt sig kriget mot Irak och vill dra tillbaka trupperna inom en 16-månaders period. Obama röstade emot "Kyl-Lieberman resolution" om Iran. Han förespråkar också en kärnvapenfri värld och vill få bort lagar som förbjuder Miami-kubaner att resa och skicka pengar till Kuba. Där slutar skillnaderna.

Ari Berman gör i The Nation en intressant genomgång av Hillarys och Obamas utrikespolitik och menar att skillnaderna är mer stilistiska än substantiella. Inte överraskande har ett flertal av Obamas nära 200 utrikespolitiska rådgivare haft viktiga positioner under Bill Clintons era, som Tony Lake, Susan Rice och Richard Danzig. För att inte tala om mer kända namn som Joseph Cirincione och Lawrence Korb från the Center for American Progress samt Richard Clarke och Zbigniew Brzezinski (!). Hillary omfamnas även hon av två gamla Clinton-medarbetare, fd utrikesministern Madeleine Albright och fd FN-ambassadören Richard Holbrooke. Den sistnämnde kallas demokraternas Kissinger och driver linjen av vad som kallas "muscular liberalism", en "expansiv" utrikespolitik inte så olik Bush krig mot terrorism. Holbrooke stödde kriget mot Irak och är för ett krig mot Iran "The Iranians are an enormous threat to the United States, the stability in the region, and to the state of Israel". Obamas rådgivare Brzezinski kritiserar Hillary för att driva en konventionell utrikespolitik , "I think Mrs. Clinton will take us back to the self-indulgence of the 1990s".

Israel fortsätter mörda palestiner

68 palestiner mördades av den israeliska armén i december 2007, enligt en rapport av Palestinian Center for Human Rights (PCHR). 47 av de 68 mördades i utomrättsliga avrättningar av den israeliska armén. 62 palestiner mördades i Gazaremsan. I december utsattes också 450 palestinier för kidnappning av den israeliska armén. Högst antal kidnappningar har Nablus i västbanken med 92 palestinier, följd av Hebron med 80 och Ramallah med 54 palestinier. Bara den senaste veckan har 18 palestinier mördats av den israeliska armén och 25 skadade.


En annan rapport från israeliska B'TSELEM konstaterar att antalet palestiner häktade utan rättegång har ökat under 2007 med 13 % och 373 palestiner mördades av israeliska armén under förra året. 53 av dem var barn och 40 % var civila.

Misslyckad frigivning i Colombia

Tyvarr misslyckades frigivningen av de tre kidnappade i Colombia. Igar meddelade Chavez att operationen Emmanuel avbrutis eftersom gerillan FARC i en kommuniké sagt att det ar omojligt for dem att frige kvinnorna och barnet Emmanuel eftersom den colombianska armén inte avbrutit de mer an 200 militara operationer i de omraden dar frigivningen skulle ske. Misslyckandet skarper nu konflikten mellan Uribe-Chavez och trycket pa hogerpresidenten Uribe vaxer i Colombia for att hans regering ska sluta hindra en overenskommelse med FARC. Anhoriga till de kidnappade ar kvar i Caracas och har uppmanat Uribe att inte torpedera den humanitara operationen.
Hogern i Colombia har allt att forlora pa att frigivningen lyckas. Uribe strategi ar att med militara medel och USA:s militara bistand besegra FARC, dock har hans krig misslyckats och FARC finns fortfarande dar. Frigivningen skulle vara en seger for de kidnappade och de anhoriga som vill ha en overenskommelse med guerillan, for Chavez som fatt igang processen men aven for FARC som skulle fa en legimitet.

Fraude i Mexiko ror om politiken

Luis Mankodis film/reportage Fraude har rort om i den mexikanska politiken. Filmen havdar vad som for majoriteten av den mexikanska befolkningen ar ett faktum, namligen att hogerpresidenten Calderon fuskade till sig segern i presidentvalet 2006. Fraude har stott pa enorma svarigheter innan den nadde sin publik; distributorer och filmindustrin, for att inte namna hogern i Mexiko, gjorde allt vad man kunde for att filmen inte skulle visas. Men nu nar den antligen kom ut har den blivit dynamit och en publiksucce.

Positivt ekonomiskt bokslut i Bolivia

Dags för bokslut 2007 i Bolivia, positiva siffror redovisas från La Paz. Exporten pekar uppåt medan utlandsskulden och arbetslösheten på väg nedåt!

• Exporten ökade från 2,5 miljarder dollar år 2006 till 5,4 miljarder under 2007.
• Tillväxten hamnade på 4,5% (år 2006 3,2%)
• Utlandsskulden minskade från 5 miljarder dollar till 2 miljarder
• Arbetslösheten minskade från 12 % till 7 %
• Oljeintäkterna ökade från 600 miljoner dollar till 2,1 miljarder.
• Inflationen slutade på 13-14%
• Staten ökade sin andel i ekonomin till 21 % och bidrar med 6 % till landets totala inkomster

Grekisk tragedi i Pakistan

Som en grekisk tragedi har familjen Bhuttos liv präglas av både mord, tidigare mördades Benazir far och Pakistans ledare efter självständigheten Zulfikar Ali och två av hennes bröder, och korruption. Hon, hennes make Asif Zardari och andra familjemedlemmar har varit inblandade i flera korruptionshärvor. Hon har åtalats i både Schweiz och Storbritannien. Hon var inblandad i skumma kontrakt med schweisiska bolag SGS och Cotecna och också hade en fot i korruptionsskandalen kring FN:s Olja mot mat-program i Irak.

Sant är det också att familjen Bhutto med sitt parti PPP varit en bidragande kraft i kampen för demokratin i Pakistan. Och att Benazir Bhutto varit drivande i kravet på en demokratisering av landet och varit en stenhård kritiker mot generalen Musharraf.

Dock har varken dessa ädla strävanden eller korruptionen varit avgörande när man på högre ort planerat kring maktfördelning för att "stabilisera" landet. För när Musharraf hamnade i ett svårt läge med stora massmobiliseringar emot sig och med islamisterna på uppgång som hotade fälla honom, gick USA in för att rädda sin allierad i "kriget mot terrorismen". Planen var att dela makten mellan Bhutto och Masharraf. Han president, hon premiärminister. Och anordna val i januari 2008 som skulle ge Bhutto en majoritet i parlamentet, legitimera Pakistan i världens ögon och marginalisera andra oppositionella krafter. Det var priset Masharraf fick betala för att USA skulle hantera situationen.

Mordet på Benazir Bhutto omöjliggör nu denna plan. Det öppnar också för en fortsatt våldsam maktkamp i Pakistan mellan olika grupper som bekänner sin lojalitet till etnicitet, religion eller till militärerna, men även till västvärlden. Emot sig har nu Masharraf och USA, islamisterna och fd presidenten Sharrif, olika etniska grupper, men även PPP:s anhängare och Al-Qaida och de pakistanska talibanerna. USA har hamnat i en svår sits. USA:s påtryckningar gentemot Pakistan har ökat befolkningens agg mot supermakten och en våldsam utveckling i Pakistan ökar också spänningen i hela området. En ytterligare försvagning av Masharraf gör ockupationen i Aghanistan ännu mer svårhanterlig för USA.

Det är svårt att föreställa sig att nånting bra kommer ut av mordet på Bhutto. Enda hoppet säger Tariq Ali är att The People's party (PPP) återigen blir ett alternativ till den korrumperade makten.

"The People's party founded by Zulfikar Ali Bhutto was built by the activists of the only popular mass movement the country has known: students, peasants and workers who fought for three months in 1968-69 to topple the country's first military dictator. They saw it as their party, and that feeling persists in some parts of the country to this day, despite everything."

"The People's party needs to be refounded as a modern and democratic organisation, open to honest debate and discussion, defending social and human rights, uniting the many disparate groups and individuals in Pakistan desperate for any halfway decent alternative, and coming forward with concrete proposals to stabilise occupied and war-torn Afghanistan. This can and should be done. The Bhutto family should not be asked for any more sacrifices."

Frigivning på väg i Colombia via Chavez

Just nu finns all uppmärksamhet i Latinamerika riktad på att vänstergerillan Farc i Colombia ska frige den före detta kongressledamoten Consuelo Gonzalez, Clara Rojas — som kidnappades 2002 tillsammans med presidentkandidaten Ingrid Betancourt — och Rojas son Emmanuel som fötts under fångenskapen. Överlämningen av de tre kommer att göras direkt till Venezuelas president Chavez. Och inte till den colombianska högerregeringen. Varken anhöriga till de kidnappade, Chavez eller Farc litar på den. Tidigare har högerpresidenten Uribe avbrutit Chavez och den liberale parlamentariker Piedad Cordovas medling precis när de var på väg att lyckas få ihop en överenskommelse. Chavez har precis avslutat en presskonferens där han ber den colombianska regeringen om att inte störa överlämningen och om tillåtelse för att skicka en delegation till staden Villavicencio i Colombia för att hämta de tre personer som ska friges. Även Argentina, Ecuador, Brasilien och Frankrike deltar i delegationen. Tyvärr har colombianska försvaret försvårat överlämningen med militära operationer i de områden där frigivningen är påtänkt. Därgör har Chavez officiellt nu bett Uribe att inte förhindra en frigivning.

För Uribe är detta ett enormt misslyckande. Den colombianska högern har gång på gång saboterat ett humanitärt utbyte, dvs en frigivning av båda sidors fångar. Man har alltid skyllt på Farc. När nu senast det var på väg att lyckas, gav Uribe order om att avbryta Chavez medling. Men Chavez och Cordovas ansträngningar var inte förgäves och har gett resultat.

Bjereld på spaning efter gångna sosse-tider

Professorn Ulf Bjereld är ju rätt sent ute med sina funderingar kring sossarnas utrikespolitik. Om det överhuvudtaget finns nåt kvar av vad som tidigare var en socialdemokratisk utrikespolitik som Bjereld väl beskriver i form av en "vision om alla folks rätt till nationellt oberoende och självbestämmande (frihet), om en ny, mer rättvis ekonomisk världsordning (jämlikhet) och om ett kraftfullt stöd till befrielserörelser i tredje världen (solidaritet)".

Snyggt, sug på de orden!

I praktiken har sossarna på topp sedan länge tillbaka kapitulerat för en real politik inom EU:s ramar och som omfamnar en världsordning som står långt ifrån exempelvis Palmes vision om en annan mer rättvis världsordning. Den senaste tiden finns det otaliga exempel på detta. Agerandet i Palestina-Israel konflikten som raserade Sveriges tidigare aktiva och modiga engagemang, Sveriges agerande i FN (där sosse-regeringens representanter de senaste åren röstade ALLTID med i-länderna mot de fattiga länder) och inte minst den socialdemokratiska regeringens kontroversiella passivitet mot USA:s krigspolitik (och ibland t o m stöd som i Afghanistan och CIA:s hemliga kidnappningar).

Det finns flera kloka funderingar i Bjerelds artikel. Pedadogiskt beskriver han spänningen mellan statssuveräniteten och de mänskliga rättigheterna. Han efterlyser en partidebatt. Han vill att sossarna ska ta ansvar i arbetet att forma EU:s utrikespolitik. Men hans funderingar är i huvudsak en bra historiebeskrivning, en bra artikel för en lärobok. Denna artikel borde ha skrivits för många år tillbaka, när omvändningen var på g. Idag ter sig Bjerelds önskemål lite som en ilussion.

ANC röstar bort Mbekis nyliberalism

Valet av Jacob Zuma till ledare i Afrikanska Nationalkongressen (ANC) är mer politiskt betydelsefull än vad som framgår i medias rapportering. Bortom personfrågan kring Zuma, ger Mbekis nederlag en viktig signal till det sydafrikanska samhället och till omvärlden. ANC:s gräsrötter har genom att rösta bort Mbeki uttryckt sitt starka avstånd till ANC-regeringens nyliberala politik.

ANC vann valet 1994 med ett Neo-kenesianskt politiskt program Reconstruction and Development Programe (RDP), som snart övergavs för en nyliberal variant Growth Employment and Redistribution Strategy (GEAR). Bakom GEAR står Mbeki. Och resultatet av denna politik är bl a mer arbetslöshet (från 16 % under 1990 till 40 % de senaste åren), den informella ekonomin har ökat till att omfatta 50 % av arbetskraften, fattigdomen drabbar 70 % av befolkningen och extrem fattigdomen ca 28 %. Privatiseringen under Mbeki av vattnet och elen och de så kallade cost recovery gör att 10 miljoner familjer ständigt drabbas av avstängningar för att de inte kan betala räkningarna. Den ojämlika och rasistiska jordfördelningen ärvt från Apartheid är nästintill intakt. En miljon människor har vräkts från lantgårdar under demokratins första årtionde.

Det var det ANC nu röstade bort.

Kucinich, enda alternativ i USA-val?

Presidentkampanjen i USA överraskar inte. Långt från att vara en demokratisk exercis, är kampen mellan Hillary och Obama en såpopera styrd av välbetalda spin doctors som väldigt lite påminner om den demokratiska tanken om flerpartisystem och aktiva och deltagande medborgare. I världens största "demokrati", mer än att välja mellan olika projekt reduceras de politiska valen till en fråga om personlig profilering. Väldigt lite skiljer presidentkandidaterna politiskt, det handlar mer om hur mycket pengar de lyckas samla in, vilka kändisar som stödjer dem och hur pass väl effektiv stab de får ihop. Demokratiska medborgarrörelser gör sig inga besvär. Därför är personangrepp och negativt kampanjande effektiva medel för att vinna röster.

Det finns få undantag i USA, som Ralph Neider som oberoende kandidat och den demokratiske presidentkandidaten Dennis Kucinich . Den sistnämnde driver ett program som verkligen utgör ett politiskt alternativ i USA. Sean Penn är en av de som uppmärksammar detta. I en intervju med DI Weekend lyfter Kongressledamoten Kucinich flera intressanta förslag som ingalunda är radikala men som är rena dynamiten i det konservativa högerstyrda USA. Kucunich vill lagstifta homosexuellas rätt till partnerskap, att frihandelsavtalet NAFTA med Mexiko och Kanada ogiltigförklaras och att USA lämnar världshandelsorganisationen WTO. Som alternativ vill han att i handelsavtal med andra länder det ska skrivas in klausuler som garanterar arbetarnas rätt att organisera sig, rätt att strejka och rätt till en säker arbetsplats med anständiga löner.

I två av de mest debatterade frågor, Irak och sjukvården, står Kucinich rätt ensam i att kräva ett omedelbart uttåg från Irak och ett skattefinansierat sjukvårdssystem.

- Min plan är att ta hem trupperna parallellt med att en internationell fredsbevarande styrka flyttar in. Först när vi inser att ockupationen bara ökar motståndet, och USA drar sig ur Irak, kan vi få stabilitet i landet.

- Vi måste ha ett icke vinstdrivande system som ger sjukvård åt alla, på precis samma sätt som alla demokratier i Europa.

Sean Penns udda vecka

Läs Sean Penn' otroligt roande Piano Wire Puppeteers

"It’s been an odd week. For me, a particularly odd week. But that’s another story. So, wait a minute. Iran DOESN’T have nuclear weapon capability??? So, who are we gonna bomb? I want to bomb somebody! "

Meanwhile, our President’s great enemy in Venezuela, Hugo Chavez, that “totalitarian,” “authoritarian,” “dictator,” that “mad man run amok,” somehow was unsuccessful in his bid for the constitutional reforms that would have allowed him to be repeatedly re-elected for life…Hmmm?

Odd week, you know? Really.

"What happened to Chavez’s “strong-arming?” His “electoral corruption?” His alleged “gagging of the press?” How in the hell could he have lost? I’m sorry, did I miss something?"

Ny författning på gång i Bolivia

Bolivias konstituerande församling har äntligen idag antagit ett förslag till ny författning. Helgens överläggningar har liksom tidigare präglats av stora konfrontationer med högerkrafterna som motsätter sig författningsreformen. Victoria G skriver här en intressant redogörelse.

Hej!
Jag följer de direktsända överläggningar ifrån Oruro och hoppas att grundlagsöverläggningarna fullföljs.

Igår lördag lyckades grundlagsmöten åter sammanträdda. De nya förhandlingarna tar plats i staden Oruro dit tusentals gruvarbetare åkte för att försvara grundlagsöverläggningarna ifrån högers terrorattentater. Under dagen har dessutom andra sociala rörelser anslutit sig för att förhindra att högerkrafter gör om det som hände i Sucre. Av de 255 ledamöter har 164 hörsammat kallelsen och överläggningarna verkar vara non stop tills alla artiklar behandlas.

Hittills har första blocket av grundlagsartiklarna som är 145 klubbats igenom med över tre tredjedelars röster av de närvarande grundlagsledarmöter. Endast artiklarna 6 och 19 har skickats till en kommission vars uppgift är att försöka hitta konsensus i dessa, i annat fall kommer dessa två artiklar beslutas genom folkomröstning. Total enighet rådde i 87 artiklar, i 56 av artiklarna fanns det mellan 1 till 6 ledamöter som hade invändningar i frågan eller biföll sitt tidigare yrkande. 85 procent av de artiklar som behandlas under överläggningarna är konsensus artiklar mellan de 16 politiska partier och deras 255 ledamöter.

I enklaven igår natt var 10 politiska partier representerade; MAS med sina 130 ledamöter, MBL med 8 ledamöter, UN med 7 ledamöter, AS med 5 ledamöter, PODEMOS med 4 ledamöter, CN med 4 ledamöter, MOP med 2 ledamöter, ASP med 2 ledamöter, AYRA med 1 ledamot och MCSFA med 1 ledamot. De politiska partier som lyste med sin frånvaro var AAI, APB, MNR-FRI, MNR och MIR.

I och med de bifallna artiklar kan man idag säga att Bolivia konstituerar sig i en enhetlig stat med sociala och juridiska rättigheter för alla sina invånare. Man fastslår att Bolivia är en mångetnisk stat som slår vakt om de tusenåriga grundorganisationerna. Staten kommer att bejaka autonomin, frihet och decentralisering. Staten är demokratisk, oberoende, självbestämmande och mångkulturell. Mångfalden är dess grund och den präglar politiken, ekonomin, juridiken, kulturen och språken allt bejakas i en integrationsprocess för att ena landet.

I artikeln 10 fastslår man att Bolivia förklarar sig som en pacifistisk stat. Man kommer därför att uppmuntra kooperation mellan stater, regioner och all befolkning i världen så att man främjar alla människors kännedom om varandras villkor. Målet med att uppmuntra ömsesidig samarbete är att främja jämställd utveckling i stället för dagens konkurrens situation. Allt samarbete mellan staterna skall ske med respekt för varje lands självbestämmande.

I samma artikel förbjuder man utländska militära baser som i bolivianskt territorium.

Den mest kritiserade artikel av högerrepresentanter i första blocket av grundlagsförslaget är artikel 56 som handlar om privat ägandet. Denna artikel har nu bifallits av 163 ledamöter av 164 .

Efter det att överläggningarna påbörjades kl. 20:00 kom 14 PODEMOS-ledamöter in i överläggningssalen och krävde att överläggningarna skulle stoppas fram till på måndag. De menade att alla PODEMOS –ledamöter skulle närvara på måndag, dock blev det kravet nedröstat. Oppositionsledamötena lämnade salen och menade att överläggningarna var illegala. Hittills har 409 artiklar bifallits. En av de sista artiklar att behandla är frågan om att fastställa Sucre som huvudstad men då frågan gick till omröstning tyckte majoriteten av ledarmötena att enna fråga inte ingick i mandaten. Omröstningen ledde till att ledarmöter från Sucre lämnade salen och förhandlingarna har i och med detta avstannat.

Victoria G

"Jämbördig" kolonialism EU-Afrika

Afrika en "jämbördig partner", Afrika en "möjlighet", det är EU:s säljande paket i toppmötet som hålls i Portugal mellan Afrikanska statschefer och EU. Utåt vill säga. I stängda rum har förhandlingarna präglats mer av ett traditionellt Nord-Syd arrangemang. Bortom retoriken kring mänskliga rättigheter, är handelsavtalen "economic partnership agreements" det centrala på förhandlingsbordet. Och här har inte europeerna sparat på krutet. De afrikanska länderna har pressats hårt av EU för att skriva under handelsavtal som är djupt ofördelaktiga för dem. Alpha Oumar Konaré ordförande i African Union Commission är starkt kritisk till handelsavtalen som kommer att skada den afrikanska industrin och landsbygden. Sydafrika och Namibia är de två länder som än så länge vägrat skriva under med motiveringen att det underminerar deras suveränitet. I gammal kolonial stil har EU-kommissionären Louis Michel sagt "These people refuse to face reality, the reality of the global economy where one must absolutely be competitive. There is no alternative to trade liberalization".

Utpressningen bakom stängda dörrar är inte endast en kolonial kvarleva, europeerna är tvungna att få med sig hem handelsavtalen för att försvara sin ställning som Afrikas främsta partner nu när Kina snabbt ökar sina investeringar på kontinenten. Fram till år 2006 hade 800 kinesiska företag investerat 1 miljarder dollar i Afrika och ca 480 joint ventures har etablerats mellan Kina och Afrikanska stater. Kina importerar 32 % av Afrikas olja och har investerat över 16 miljarder dollar inom oljabranschen de senaste åren. Dessutom har en kinesisk bank nyligen köpt upp 20 % av Standard Bank, som Afrikas störste långivare.

Reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Två viktiga reflektioner kring nederlaget i Venezuela

Tariq Ali i Flamman
Vad kan nu göras? Presidenten sitter kvar till 2013 och vad han än kan anses vara i övrigt, kommer Chávez aldrig att bli en vingklippt president. Han är en kämpe och han kommer att fundera på hur han skall stärka processen. Rätt hanterad skulle förlusten kunna vara en förklädd välsignelse. Den har, trots allt, punkterat argumentet från västvärldens propagandister som under de senaste åtta åren har påstått att demokratin i Venezuela är död och att tyranniet har vunnit. De som såg Chávez tal, där han accepterade nederlaget, kan inte tvivla på hans tilltro till en social process som befästs demokratiskt. Så mycket är klart. En av svagheterna för rörelsen i Venezuela har varit det överdrivna beroendet till en person. Det är farligt för personen (en kula kan räcka) och det är ohälsosamt för den bolivarianska processen.

Intervju i La Jornada med Jose Vicente Rangel, fd vice president i Venezuela. Han nämner som skäl till nederlaget regeringens oduglighet och övertron att det var politiken och inte ekonomin som var avgörande. Han säger också att Chavez har fel när han hävdar att det venezolanska folket inte var moget för ett socialistiskt projekt. Att i en sådan svår folkomröstning, med mediala attacker och en enorm desinformation, få hälften av väljarna att rösta för ett socialistiskt projekt är ett bra resultat, det har aldrig hänt tidigare i världen. Rangel fördjupar sig i de ekonomiska problemen. Det finns säger han problem med inflationen, dollarn på svarta marknaden och den låga produktiviteten.

Hårt nederlag för vänstern i Venezuela

Det är uppenbart att oppositionen i Venezuela fick med sig hem en stor seger. För även om marginalen i gårdagens folkomröstningen är knapp (50,7 % för Nej och 49.3 % för Ja) är Nej-sidans seger ett svårt nederlag för Chávez, för den bolivarianska rörelsen men även för den latinamerikanska vänstern. Inte i samma omfattning som när Sandinisterna förlorade makten i början av 1990-talet men det är ett strategiskt nederlag. Reformen var ett kvalitativt steg i riktning mot socialismen och vänstern misslyckades att vinna en majoritet för detta.

Huvudskälet till valnederlaget är att vänstern inte lyckades mobilisera sitt folk, medan oppositionen gick disciplinerad till valurnorna. I reella siffror fick oppositionen samma 4 miljoner röster som i presidentvalet i december 2006. Medan vänstern sjönk från 7 miljoner till 4 miljoner. Valskolket på nära 45 % (mycket högt för en sådan avgörande folkomröstning!) kommer nästan helt från de fattiga som är Chávez kärnväljare. Även delar av medelklassen som tidigare röstat på Chávez gick på högerns skrämselpropaganda och gick över till oppositionen (tillsammans med socialdemokratiska PODEMOS och generalen Baduel).

Den stora frågan nu för Chávez och den venezolanska vänstern är varför de fattiga samhällsklasserna inte trodde på reformen och stannade hemma. Oppositionens styrka är ett mindre bekymmer, det är en splittrad opposition utan politiskt projekt. Den samlar allt från fascister, extremhögern till socialdemokrater, en salig blandning som enas endast i sin opposition till Chávez.

Det enda bra som kan komma ut från valresultatet är att Venezuela nu kan (allt är möjligt!) äntligen få en demokratisk opposition, som satsar på val och den demokratiska vägen istället för att sabotera, kuppa och ta till våld.

Avgorande folkomrostnıng ı Venezuela

Manga ar forvantnıngarna och farhagorna ınfor dagens folkomrostnıng ı Venezuela. Och den har en sadan sprangkraft att mobılıserıngen av det venezolanska samhallet varıt enorm de senaste tva veckorna. Fel ar dock att havda att reformen ı forfattnıngen ar en del ı Chavez efterstravan att polarısera samhallet. Polarıserıngen har funnıts lange, langt fore Chavez. Den enorma ojamlıkheten har ı mer an 20 ar konfronterat fattıga och rıka. Mestadels pa gatan eftersom den parlamentarıska arenan kontrollerades av hogern, av den rıka mınorıteten. Det var ınte forran Chavez vann presıdentvalet 1998 som detta vande. De fattıga erovrade de polıtıska forsamlıngarna och hogern, nu for forsta gangen utslangd fran den polıtıska makten, ıntog gatorna, forsokte sıg pa en statskupp och pa aterkommande ekonomıskt och polıtıskt sabotage. Idag ar det den fattıga majorıteten som bar pa forvantnıngarna och hogern samlar pa farhagorna. Det ar det som mobılıserar ı dagens folkomrostnıng. Opposıtıonen har farhagorna som leıdmotıv, ett nej ı folkomrostnıngen ar ett ja tıll farhagor och ınte tıll nat konkret barande polıtıskt alternatıv. Ett ja ınnebar en fortsatt fordjupnıng ı en omfattande och fredlıg samhallsomvalvnıng, bort fran nylıberalısmen. Farhagorna har aven smıttat den vasterlandska medıa som ınte drar sıg for att vara tendensıos och osaklıg ı sın rapporterıng.

Strıden kommer ınte sluta med folkomrostnıngen. Hogern kommer oavsett resultat att fortsatta sın agressıva kampanj. Pa gatan, med alla medel. Venezuela kommer nasta vecka att vara centrum for en enorm polıtısk konfrontatıon. Vınner Ja-sıdan kommer hogern att skylla pa valfusk. Vınner Nej-sıdan kommer hogern att krava Chavez avgang. Det ar trots allt ınte folkomrostnıngen som ar grunden tıll polarıserıngen. CIA har ocksa planerat.

En forandrıng av 63 paragrafer ı konstıtutıonen kommer ınte automatıskt att utrota fattıgdomen eller den omfattande krımınalıteten. Konstıtutıonsandrıngen ınnebar dock en oppnıng for avgorande samhallsforandrıngar sa som ınforande av sex tımmars arbetsdag och upprattande av ett socıalforsakrıngssystem for oberoende arbetare och smaforetagare.

CIA:s destabiliseringsplan i Venezuela avslöjad

Venezolansk TV avslöjade i veckan CIA:s planer för att destabilisera Venezuela. Enligt ett CIA-dokument satsar USA sina kort för att göra landet oregerligt efter folkomröstningen om författningsreformen den 2 december. Planen som går under namnet Last Phase of Operation Pincer går ut på att både bojkotta folkomröstningen och samtidigt mobilisera för ett nej. I planerna ingår att locka över socialdemokratiska krafter som stödjer Chávez att rösta nej, så som man nu lyckats med partiet PODEMOS och generalen Baduel, att misskreditera statliga institutioner som valmyndigheten, Högsta Domstolen och Presidenten och internationellt isolera Chávez . En central bricka i CIA:s destabiliseringsplan är, liksom i Ukraina och Serbien, studenter från privata universitet som ska revoltera på gatan. Som spjutspets används vänsterextrema grupper som Bandera Roja (Röd Flagga) och även små trotskistiska sekter som inte drar sig för att använda våld och vapen under demonstrationerna. En av ledarna i studentrevolten och i Bandera Roja heter STALIN Gonzalez.

Målet med planen är att efter folkomröstningen skapa en ohållbar situation i landet för att med stöd av militärer störta Chávez. Strategin känns igen från Ukraina. Över 8 miljoner dollar har öronmärkts för Operation Pincer och den leds av CIA-organet Human Intelligence (HUMINT) in Venezuela.

Hela CIA-memo (på engelska) går att läsa som en kommentar av Neo på mitt inlägg om Bolivia från måndag 26/11. Här kan du läsa den på spanska.

USA:s långa trådar i Pakistan

Pakistans framtid avgörs just nu i Vita Huset. Det som i media skildras som ett högt politiskt spel förefaller vara mer resultatet av hur USA drar i sina synliga och osynliga trådar. Generalen Pervez Musharraf är USA:s man, lojal i Bush' krig mot terrorism och Benazir Bhutto är USA:s "fräscha" politiska kort.

Financial Times berättar om hur både Bhutto och generalen Musharraf, två som förstår spelets regler, långt i förväg anlitade faktiskt samma lobbyföretag WPP, näst störst i världen inom denna bransch, för att bättra sitt image i Vita Huset. People's Party of Pakistans ledare Bhutto betalade flera miljoner dollar till WPP för att övertyga Bush att hon fortfarande är ett bra politiskt alternativ i Pakistan. Samtidigt hade generalen Musharraf betalat samma WPP (via dotterbolaget Quinn Gillespie) för att också få bättre audiens hos Bush.

USA:s sändebud i Pakistan, Negroponte, samme man som tidigare varit inblandad i dödskampanjer i både El Salvador och Irak, behövde inte anstränga sig mycket för att få de att "komma överens" om en maktfördelning med Musharraf som president och Bhutto som premiäminister, samtidigt som Musharraf avgick som ÖB. Dock har planerna stött på patrull, det pakistanska folket. Missnöjet med generalen gör det svårare än vad de hade räknat med att ro hem det hela. Massiva protester har exempelvis tvingat Bhutto att agera mer konfrontativt gentemot Musharraf än vad som var beräknad.

Högern konfronterar demokratin i Bolivia

De rapporteringar som kommer från Bolivia just nu är att högern nu öppet trotsar den demokratiskt valda konstituerande församlingen. Det är uppenbart att högern nu förbereder sig för en statskupp. Våldsamma upplopp och avspärrningar blockerade den konstitureande församlingens arbete. Under söndagen lynchades en polis och ledamöterna fick fly från Sucre där de var samlade. Enligt en rapport i UBV:s hemsida sattes bilar och byggnader i brand däribland en polisstation och en brandstation. Fångar släpptes ut ur fängelset. Affärer började plundras och ungdomar tog tillfället i akt att vandalisera.

Roger Burbach direktör för Center for the Study of the Americas (CENSA ) skriver att Bolivias första urinvånarpresident Evo Morales håller på att tvinga fram ett avgörande slag mot oligarkin och de politiska högerpartierna som har hindrat ansträngningarna för att anta en ny författning med syftet att förändra landet. Han förklarade: "Antingen död eller levande kommer jag att ha en ny författning för landet den 14 december," dvs den fastslagna dagen då den folkvalda Konstituerande Församlingen måste lägga fram författningsförslaget.

Victoria Gonzalez, vänsterpartist och aktiv i stödgrupperna till MAS skrev igår en välinformativ rapport om läget.

Jag har lyssnat på de direktsända grundlagsöverläggningarna sedan igår fredag. Det var meningen att dessa överläggningar skulle vara i staden Sucre men våldsamma universitetsungdomar fortsatte misshandla både grundlagsförsamlingens ledamöter och de förtroendevalda som var i Sucre för att följa överläggningarna. Dessa förtroendevalda blev misshandlade och utslängda med xenofoba och rasistiska förtecken i måndags och i tisdags denna vecka.

De uppskrämda ledamöter flyttade till en militäranläggning för att kunna fortsätta sina överläggningar. Ungdomarna gavs sig då på allt i sin omgivning främst institutionerna, vilket ledde till att poliserna använde tårgaser mot ungdomarna. Anledning till deras vrede är att Sucre kräver bli Bolivias huvudstad i praktiken också. Men deras krav blev för långtgående och trots att de i förhandlingar fick en hel del igenom drog sig (högerpartiet) Podemos i sista stunden ifrån förhandlingsbordet.

Igår verkade det som att ungdomarna så småningon lugnat ner sig men idag kom det rapporter om att de hade beväpnat sig med molotovbomber, dinamiter, mycket alkohol och vapen. Under hela dagen försökte dessa ungdomar bryta säkerhetsbarriären. Fram på kvällen började det sprida sig rykten inne i militärkassernen om att beväpnade ungdomar var på väg att storma dem. Det kommenterades också i direktsändning om att de flesta massmedia under hela dagen hade kallat befolkningen till civilolydnad och att sätt stopp för de pågående förhandlingarna. Skälet var enligt massmedia att grundlagsöverläggningarna var olagliga. Men detta är lögn eftersom det var det första man klargjorde vid uppropet. Det kom 145 ledamöter av 255 och 9 av 16 politiska partier var representerade bl. a två Podemos-ledamöter (de ivrigaste regeringsopponenterna). Hur som helst när öveläggningarna nästan var avklarade idag blev mötet bryskt avbruten av stadens borgmästare. Han varnade om den överhängande anstormningen och om att alla måste lämna lokalerna omedelbart, dessutom menade han att det redan fanns flera döda utanför. Det uppstod tumult i salen och en del höll på att lämna salen med en gång, men andra stålsatte sig och man övertygade alla om att försöka fullfölja överläggningarna. Så under överhängande hot beslutade man om de två sista punkterna. Vilket betyder också att i grova drag godkände de kommissionernas arbete tidigare i år. Den ena gällde Sucres ställning som huvudstad men att La Paz fortfarande skulle vara den praktiska huvudstaden.

Efter det avslutades radiosändningarna och jag försökte hitta någon annan radiosändningen för att få veta vad som hände. Jag fick då lyssna på universitetsrektor i Sucre som skyllde allting på regeringen. Han påstod att de stackars förtroendevalda utanför militäranläggningen var beväpnade och att de skulle döda fler ungdomar. Han uppmanade befolkningen att ta sig till militärförläggningen och en gång för alla göra slut på den illegala nyantagna grundlagen.

Jag letade vidare och fick reda på ett tiotal sårade och en död, men sedan försvann all kontakt med alla IT-medier i Bolivia. Samma sak hände i Venezuela 2002. Det är hemskt om det skulle hända i Bolivia ett apartheid-land som trots sina rikedomar är det fattigaste i Sydamerika och när nu den nya grundlagen äntligen erkänner alla sina medborgare som lika. Den nyssantagna grundlagen arbetades ihop i 21 kommisioner som till 85 % var eniga på alla artiklar. Det skulle därför vara ett hårt slag mot demokratin.

Victoria Gonzalez

Kasparov är inget alternativ för Ryssland

Medias förenklade rapportering skildrar de kommande valen i Ryssland till både Duman den 2 december och till president i mars nästa år som en strid mellan den onda auktoritära Putin och de goda demokratiska krafterna samlade kring Garry Kasparov.
Han är presidentkandidat för Ett annat Ryssland, som i väst beskrivs som en bred och demokratisk rörelse, som är varken höger eller vänster. Skickligt har Kasparov utåt använt sig av generaliseringar som går hem framförallt i väst, kring mänskliga rättigheter, frihet mm. Dock när man skrapar på ytan avslöjar sig den gamle shackspelaren.
I en intervju i veckomagasinet Fokus säger Kasparov att han i de flesta europeiska länder skulle politiskt hamna bland de konservativa. Han är för fria marknader och minimala regleringar. Hans politiska föredömen är Churchill, Reagan och Thatcher. De hör "alla till den kategori människor som hade starka övertygelser och stred för dem hela livet, vare sig de var populära eller inte".

Detta är inget bra alternativ för Ryssland.

Chavez bröt löften om gisslan...eller?

Det är sjukt hur DN manipulerar nyheten om att den colombianske presidenten Uribe satte stopp för Chavez medling mellan vänstergerillan FARC och Colombias regering. I en liten notis i papperstidningen är rubriken att Chavez bröt löften om gisslan. DN:s rubrik är klart missvisande och handlar egentligen inte alls om medlarrollen eller om fångutväxlingen. När man läser den korta notisen kan man inte tyda på vilket sätt Chavez skulle ha brutit löften om gisslan. Rubriksättaren satt snarare och tänkte på hur man bäst kunde använda sig av en tragisk notis om Colombia för att smutskasta Chavez.

Medlaruppdraget har haft som syfte att få till stånd en fångutväxling. Chavez har med stöd av den colombianska parlamentarikern Piedad Cordoba lyckats på bara några månader få igång samtalen med gerillan och fått med sig den franske presidenten Sarkozy på tåget, som vill att FARC ska släppa den gröna colombianska politikern och fransyskan Ingrid Betancourt.

Förra veckan träffade Chavez en FARC-ledare i Caracas och nu i onsdags Sarkozy i Paris. Anhöriga till fångarna i både regeringens fängelser som hos gerillan har för första gången, och då överdriver jag inte, kunnat se en möjlighet att få hem sina nära och kära. Men nu sätter Uribe stopp för medlaruppdraget. Och anledningen skulle vara att Chavez pratat med den colombianska arméns ÖB.

I själva verket har Chavez och Piedad Cordobas lyckade medlarroll ifrågasatts av den colombianska högern. Framförallt för att det gett FARC ett internationellt erkännande och för att om det hade lyckats, som det var på gång att göra, skulle det bevisa att fredsförhandlingar och en politisk lösning på konflikten är möjlig och därmed underminerat Uribes och högerns krigspolitik. I fallet med fångarna innebär denna politik att de ska ”befrias” med vapen och inte med förhandlingar med gerillan. Detta har kostat nu många människors liv, nu senast 11 parlamentariker som dödades under ett sådant ”fritagningsförsök” av en privatarmé som ville kamma hem stålar som utlovats av Uribe.

Irakierna har ramlat ur historien

Läs Mustafa Cans lysande artikel om det ockuperade Irak "Befriade, lurade och bestulna". Bland annat får man läsa om läkaren och poeten Saad Salehi som jublade när USA-soldater invaderade Irak men som nu vill inget annat än flytta till Göteborg.

"Allt som han lagrat inom sig det senaste året vällde ut i ett enda flöde utan att jag tilläts sticka in med frågor: Kriget har blivit en livsform. Civilisationen har brutit samman. Offret fortsätter att lemlästa sig själv. Irakierna har ramlat ur historien, förlorat sin identitet. Hopplösheten breder ut sig. När de som är utan hopp blir tillräckligt många bränner de jorden. Han hade fått nog av de amerikanska säkerhetsbyråernas legoknektar som inte står under några lagar, för det finns inga lagar alls. Han har fått nog av alla som stjäl: Coalition provisional authority, som styr landet, nog av Halliburton, Enron, Shell, av varje utländskt bolag, varje irakisk firma, statliga tjänstemän. Varje hörna är en dödsfälla, varje landsman en potentiell självmordsbombare. Saad, 58 år, som levt mer än hälften av sitt liv i krig, vill lämna landet – ”I´m fed up, I can´t fight anymore” – för att leva sina sista år i lugn och ro i Göteborg."

Barroso "lurad" av Bush

En till som känner sig lurad av Bush och som flyr från sitt ansvar för eländet i Irak. Turen har kommit till den nuvarande ordföranden för EU-kommissionen, portugisen José Manuel Barroso. I en intervju säger han att han tog ställning för kriget för att han under toppmötet i Azorerna fick information som senare skulle visa sig vara helt osanna. Han "avslöjar" att även Clinton var på honom för att stödja kriget. Det är häpnadsväckande hur en "ledare" på så hög nivå så lätt kan vifta bort sitt ansvar från ett folkrättsvidrigt krig som dödat över 600 000 irakier. Men den gamle maoisten är inte dummare än att han kan skylla sitt stöd till kriget på två föredettingar (Aznar och Blair) och Bush som är på fall.

3 dagar innan USA påbörjade sitt angreppskrig mot Irak, den 17 mars 2003 stod ordföranden för EU-kommissionen Barroso värd för ett toppmöte på Azorerna mellan USA, Storbritannien och Spanien. Det var där man beslutade att gå till angrepp den 20 mars. Bush med stöd av Blair, Aznar och Barroso ställde ett ultimatum till Hussein: eftersom Irak inte följt Bush' krav på att göra sig av med massförstörelsevapen fick Iraks översta ledarskikt 48 timmars respit för att gå i exil, eller ta konsekvenserna av en allierad attack. Den 20 mars 2003 inleddes bombningarna.

Barroso var då fortfarande premiär minister i Portugal och såg möjligheten att genom toppmötet och sitt stöd till Bush klättra i karriären. I hans tal på toppmötet går det inte att ta miste om var hans lojalitet fanns i valet mellan sanning och kriget.

"Now, coming to our responsibility in case there is a conflict, I must say that the responsibility falls entirely on the dictator Saddam Hussein. He bears the entire responsibility because he has not respected for all of these years international law and consistently violated the U.N. resolutions.
And in that case, if there is a conflict, I want to repeat it once more, Portugal will be next – side by side with his allies. And the fact that we are here today in the Azores with the United States, with Spain and with the UK, this is very significant"

Vänstervågen minskar fattigdomen i Latinamerika

Enligt FN-organet CEPAL minskar antalet fattiga i Latinamerika. Även arbetslösheten och den snäva inkomstfördelningen minskar. Allt detta som en konsekvens av de senaste årens politiska förändringar på kontinenten. Även om det inte sägs rakt ut är det förståss vänstervågen och vänsterregeringarna som tvingat fram en politik som nu börjar ge resultat.

Över 15 miljoner människor har kommit ut ur fattigdomen och 10 miljoner ur extremfattigdom. Det är första gången sedan 1990 som antalet fattiga understiger 200 miljoner människor. Enligt CEPAL lever nu 36,5% (194 miljoner) i fattigdom och 13,4 % (71 miljoner) i extrem fattigdom. Och under 2007 kommer antalet fattiga och extrem fattiga att minska till 190 respektive 69 miljoner människor.

Argentina och Venezuela är de två länder som lyckats bäst med fattigdomsbekämpningen. Argentina minskade antalet fattiga från 45 % (år 2002) till 21 % av befolkningen och de extrem fattiga från 20 % till 7 % och Venezuela minskade antalet fattiga från 48,6 % till 30,2 % av befolkningen och extremfattiga fån 22 % till 9,9%.

Rapporten konstaterar att de faktorer som mest påverkar de goda resultaten är en minskning av arbetslösheten, en omfattande ökning av statens och den offentliga sektorns investeringar i hälsovård, utbildning, bostäder och det sociala skyddssystemet samt en bättre fördelning av landets inkomster.

Iraksjälvmord bland USA-soldater

Dödsräkningen i Irak manipuleras nu hårt av USA för att utåt ge en bild om ett land på väg att stabilisera sig. Media har snabbt snappat upp detta. Men morden på civila fortsätter, igår onsdag mördades 80 Irakier och 37 skadades. Och även attackerna mot ockupationstrupperna fortsätter.

En annan statistik i krigets elände är CBS:s rapport om att minst 17 Iraksjälvmord begås varje dag i USA. Det är fler USA-soldater som begår självmord när de kommit hem från Irak än de som förlorar livet i kriget. Enligt CBS har minst 6 256 militärer som kommit hem från Irak begått självmord i USA under 2005. Det kan jämföras med att USA hittills förlorat färre än 3 900 soldater sammanlagt under de fyra och ett halvt årens konflikt i Irak.

En förvirrad Zaida om Venezuela

Förvirringen är fullständig när Zaida Catalán försöker sig på en analys om Venezuela. Hennes grej är att "försvara demokratins principer om yttrandefrihet, fria val och tryckfrihet". Detta gör ju alla nu för tiden, en del gör det t o m med bomber och ockupation i Irak och Afghanistan. Hennes analys blir inte mindre förvirrad för det. Cataláns argumentation är tom och det sorgliga är att hon upprepar floskler från den latinamerikanska extremhögern

– Den diplomatiska krisen under det iberoamerikanska toppmötet som hon pratar om mellan Spanien/kungen och Venezuela/Bolivia/Ecuador/Argentina/Nicaragua har pågått länge. Och det handlar inte om att kungen Juan Carlos bad Chavez hålla käften. Det handlar om att den dåvarande spanske presidenten Aznar, han som också deltog i angreppskriget mot Irak, stödde en statskupp i Venezuela år 2002. De första att gratulera kuppmakarna i april 2002 var USA:s och Spaniens ambassadörer. Det handlar om, som Ortega sa under toppmötet och som gjorde att kungen fick nog och gick, att den spanske ambassadören i Nicaragua höll i ett flertal möten med den splittrade högeroppositionen för att förhindra sandinisternas seger. Han misslyckades och Ortega vann. Den diplomatiska krisen handlar om oljebolaget Repsol som i åratal landsfördrivit och förföljt ursprungsbefolkningen i Ecuador för att överta deras oljerika mark. Det handlar om lagvidriga kontrakt som spanska storbolag avtalat genom att muta korrupta bolivianska högerpolitiker. Konflikten handlar om spanska banker och storbolag som under Menems privatiseringsvåg i Argentina grävde guld och som svek och försvann under den stora krisen 2001-2002. Vad som hände under det iberoamerikanska toppmötet i Chile är en fortsättning på en pågående konflikt mellan spanska intressen och demokratiskt valda vänsterregeringar som har fått nog och som idag har kraft att säga det rakt i ansikte på en spansk monark.

– Catalán säger att Chavez är en pajas för att han utan att be om lov kallar "en tidigare spansk premiärminister för fascist". Hon glömde att säga vem denne premiärminister är. Det är Jose Maria Aznar, samme man som deltog i ett folkrättsvidrigt angreppskrig mot Irak, Aznar som tillätt över 500 CIA-flygningar med människor som kidnappats, olagligt arresterats, torterats och som hamnade i fånglägret Guantanamo. Vi pratar om den spanske premiärminister som stödde statskuppen i Venezuela och som nu åker runt i Latinamerika med sin NGO FAES med syfte att destabilisera demokratiskt valda regeringar i Bolivia, Ecuador, Nicaragua och Venezuela. Det går att diskutera hur och när, men Chavez har all rätt att kalla Aznar som aktivt verkar för att störta demokratiskt valda regeringar på kontinenten för fascist. Chavez och vänster är inte ensamma att fördöma Aznar, även fredsaktivister, liberaler och andra demokrater i världen avskyr honom. Tydligen inte Catalán.

– Sedan blir det ännu mer förvirrad. Den s k "styrande folkvalda regeringen" som Catalán försvarar och som Chavez försökte störta var ledd av Carlos Andres Perez. Jag vet inte var hon har fått detta ifrån, men Carlos Andres Perez hade absolut inte "samma politiska program" som Chavez. Liksom Menem i Argentina och de Gortari i Mexiko genomförde Perez ett politiskt nyliberalt program, s k chockplanen, dikterat från IMF, med privatiseringar (bl a av telecombolaget CANTV) och avregleringar. I februari 1989 fick de fattiga nog och genomförde en omfattade protest, Perez svarade med att ta ut militärerna som skött mot de samlade och det slutade med tusentals döda. Det kallas för Caracazo. Situationen var kaotisk och 1992 försökte Chavez och andra militärer störta honom men misslyckades. Och Chavez fick sitta i fängelse. Carlos Andres Perez fick ändå ett år senare avgå anklagad för förskingring av mer än (dåtidens) 17 miljoner dollar. Perez bor idag i Miami.

– Felaktigt säger Catalán att militärernas roll tidigare inte varit politisk. Liksom i andra latinamerikanska länder har militärerna påverkat politiken, stött vidriga regeringar och använts mot civila som protesterat. Framförallt har officierarna alltid haft en hand i politiken. Det som ändrades med konstitutionen 1999 var att militärerna fick rösträtt (så som i Sverige). En skillnad med andra latinamerikanska länder är att det alltid funnits bland officerkåren en progressiv falang som inte stött högerregeringarna och motsatt sig förtrycket. Men det var militärerna som dödade tusentals människor under caracazo 1989 och det var militärer som torterade och mördade nuvarande vicepresidentens far Rodriguez på 1970-talet.

– Förvirrad är det när hon säger att militärerna inte är underordnade någon offentlig makt. De underordnar sig en folkvald regering och en försvarsminister, och det är nationalförsamlingen som lagstiftar och fattar politiska beslut. Armén har inga egna sådana befogenheter. Däremot har ett flertal fd militärer gått in i politiken och fått mycket utrymme. För och emot Chavez. Tyvärr är detta en konsekvens av att det korrupta partisystemet rasade samman, gamla politiker som Tal Cuals chefredaktör Petkoff var misskrediterade och den enda ”fungerande” institutionen med ledarskap kvar var försvarsmakten.

– För oss i den sekulariserade världen är det svårt att förstå hur starkt förankrad kristendomen är i Latinamerika. Den katolska kyrkan och de kristna värderingarna spelar en stor roll i det politiska livet. Chiles president Bachellet får ständigt kritik för att hon är agnostiker. Tyvärr föranleder detta en konservativ kvinnosyn och sätter käppar i hjulet för kvinnornas kamp för jämlikhet. Så är det i Venezuela och i resten av Latinamerika. Felaktigt menar Catalán att det är den religiösa övertygelsen som driver Chavez. Man kan gilla eller ogilla det, men samhällsförändringen i Venezuela är klart antikapitalistisk och med sikte på ett välfärdssamhälle. Ekonomisk jämlikhet, deltagande demokrati och rätten till utbildning, hälsovård och bostad är inte hämtade från bibeln utan är gamla hederliga krav från arbetarrörelsen och socialismen. Resultaten i form av minskad fattigdom, en enorm ökning av tillgängligheten av vård och utbildning, men även att oljans vinster används för att öka befolkningens levnadsstandard finns i både statistiken och verkligheten.

– Anklagelserna om åsiktskontroll är en fars. Alla som varit i Venezuela vet att huvuddelen av medierna kontrolleras av högern och att oppositionen varje vecka anordnar demonstrationer. Inga av oppositionens ledare har fängslats för att kritisera Chavez och inget parti eller media har någonsin förbjudits eller stängts. Böterna som dagstidningen Tal Cual fick betala var inte för att de gjorde narr av Chavez, det gör de varje dag, gå in på deras hemsida och kolla själv http://www.talcualdigital.com/. Det som gjorde att de bötfälldes var att de gjorde narr att Chavez dotter, en minderårig. Och det är förbjudet, inte enbart i Venezuela utan i de flesta andra länderna i Latinamerika. Tal Cual är inte en liten dagstidning och de har inte som Catalán påstår stängt, de kommer ut varje morgon.

- Slutklämmen är det viktiga i Cataláns inlägg. Chavez är fascist, bryter gång på gång mot de mänskliga rättigheter och är allsmäktig. Hon hade inte behövt säga så mycket fel innan för att komma till detta. Frågan är på vilka grunder hon kallar honom fascist. Både hon och jag vet vad fascism i Latinamerika betyder. Försvunna, tortyr, förföljelser, politiska fångar, exil, avskaffandet av alla politiska rättigheter, stängning av all oppositionell media. Skulle detta stämma på Chavez, då måste hon se till att belägga det. Det är en grov anklagelse. Hos Amnesty International eller Human Rights Watch kommer hon inte att hitta sådana belägg. I Venezuela råder det yttrande-, mötes och tryckfrihet. Till skillnad från andra länder i Latinamerika som Colombia, Mexiko och Peru, mördas inte fackliga ledare eller försvinner oppositionella. I inget annat land på kontinenten har oppositionen ett sådant övertag i media. Fria och hemliga val till president, nationalförsamlingen, delstaterna, fullmäktige och borgmästare genomförs enligt författningen. Oppositionen har makten i 2 delstater och ett hundraltal kommuner. Så på vilket sätt bryter Venezuela mot FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna? Förändringarna i konstitutionen kommer att avgöras i en folkomröstning. Oppositionen som jobbar för ett nej har alla rättigheter garanterade för att bedriva en kampanj. En påkostad sådan eftersom näringslivet är med och betalar. Redan nu sänder nej-sidan dyra TV-vinjetter. Valmyndigheten CNE har inför folkomröstningen godkänt både Nej och Ja-sidans organisationer. På vilket sätts avskaffas de demokratiska spelreglerna?

- Cataláns argumentation är tom. Som miljöpartist hamnar hon långt från den demokratiska rörelsen i Latinamerika som under 20 år kämpat mot nyliberalismen och som försöker bygga mer rättvisa och jämlika samhällen. Det hade varit intressant att få ta del av kritiken, som många gånger med rätta riktas från miljörörelsen, gentemot Chavez. I stället har Catalán kapitulerat för högerns floskler.

Locket på för kungen

Utan tvekan har den spanske kungens agerande på det iberoamerikanska toppmötet fått genomslag. I Spanien fick han toppbetyg av media och politikerna, "äntligen någon som ber Chavez hålla käften" . På Youtube finns både låtar och annat fyndigt. Dock är det annat som står på spel för Spanien i relationerna med Venezuela och andra latinamerikanska länder. Det vet den spanska regeringen och därför har både utrikesministern och premiärministern nu intensivt försökt tona ner "skandalen". Ett flertal representanter för näringslivet har nu bett regeringen att lägga locket på.

För Spanien har mycket att förlora (inte minst ekonomiskt) på att spä ytterligare på konflikten med Venezuela, Ecuador, Bolivia, Nicaragua, men även med Argentina och Kuba och som kan riskera att sprida sig till andra länder. Spanien är nämligen den största investeraren i dessa länder. Storbolagen Telefónica, Repsol-YPF, BBVA, Santander, Mapfre, Endesa, Indra, Prisa, Dragados och Gas Natural har enorma ekonomiska intressen i Latinamerika. Enbart i Venezuela har de spanska storbolagen investerat 1 701 miljoner euro sedan Chavez kom till makten. De spanska bankerna BBVA och Santander kontrollerar 25 % av landets finansiella marknad. Och de har gjort vinster på 231 miljoner euro. Även oljebolaget Repsol har stora intressen i Venezuela. Telecombolaget Telefonica har 8 miljoner kunder i landet och är efter Brasilien bolagets bästa marknad. Totalt är Spanien Venezuelas fjärde största investerare.

I Nicaragua har det spanska elbolaget Union Fenosa monopol på eldistribution. I Argentina har spanska bolag investerat 31 500 miljoner euro och i både Bolivia och Ecuador har Respsol en mycket stark position. Det är också känt att de spanska storbolagen fått mycket stryk de senaste åren pga de skumma affärer som gjordes under nyliberalismen och privatiseringsvågen. I Argentina sålde Menen rubbet till spanjorerna för fikapengar.

Det var kring detta som dispyten på toppmötet handlade om. Det var inte en utan 5-6 statschefer som tog upp de spanska storbolagens agerande på kontinenten. Korruptionen för att köpa loss statliga företag, miljöförstörelsen i gas och oljefälten i Ecuador och Bolivia, mutor för att ro hem kontrakt, monopolställning, lagvridig verksamhet på oljefälten, ursprungsbefolkningen som förföljs och landsfördrivs i Amazonas och på oljefälten mm. Därför fick den spanske kungen nog och gick.

I den spanska riskanalysen bör nämnas också Kina som håller på att etablera sig, liksom man gör i Afrika, som en av kontinentens största investerare. Kina håller skickligt på att slå ut Spaniens tidigare bekväma position i Latinamerika. I Chile exempelvis har Kina gått om både Spanien, Brasilien och Japan som handelspartner (endast USA och Argentina är större). På Kuba är Kina tredje efter Venezuela och Spanien. Handeln med Venezuela har ökat med 187 % och med Argentina 112 %. Dessutom intar Kina plats nummer tre i Brasiliens exportmarknad och nummer fyra i Argentina. Totalt har den kinesiska importen från Latinamerika ökat under de senaste 7 åren med över 600 %.

Men inte bara utomstående aktörer som Kina bör spanjorerna ta med i beräkning. Integrationen som pågår i Latinamerika, med Banco del Sur, TV-kanalen Telesur, de omfattande energiprojekten, ökad handeln mm gör spanjorerna rädda att hamna outside. Det iberoamerikanska toppmötet är det enda möte där Spanien och Portugal ensamma träffar alla statschefer från kontinenten (utan USA:s närvaro).

Kungen Juan Carlos har haft en rätt så viktig protokollär uppgift vid handel och affärer med Latinamerika, men med detta är det tveksamt om han överhuvudtaget kommer att få åka med till andra sidan Atlanten. För varken näringslivet eller den spanska regeringen kan kosta på sig ett till sånt spektakel. I Spanien framstår kungen som en hjälte, i Latinamerika är det mer tveksamt. I Venezuela har kungens "håll käften" utnyttjas av oppositionen men även oppositionella till Chavez ogillar europeiska kungar som försöker läxa upp latinamerikanska statschefer. Snarare har Chavez vunnit på detta. En sak är säkert, kolonialiststämpeln som spanjorerna i åratal försökt sudda bort i Latinamerika, har bara förstärkts. Därför kommer härnäst att vara locket på för kungen.

När kungen fick nog

Spanien kung Juan Carlos fick nog. I vredesmod lämnade Spaniens kung Juan Carlos salen under det iberoamerikanska toppmötet i Chile. Men det var inte pga att Chavez kallade den förre (höger)premiärminister Aznar för fascist som kungen gick, utan det var när Nicaraguas Daniel Ortega kritiserade de spanska storbolagen som under nyliberalismens glanstid på kontinenten roffade åt sig resurser och vinster. Då fick kungen vredesutbrottet och gick. Och det var inte bara Chavez och Ortega som kritiserade spanjonerna, utan även Bolivias Evo Morales, Ecuadors Correa och Argentinas Kirchner. Några minuter tidigare hade kungen bett Chavez hålla käften. Och några timmar tidigare hade Kirchner sagt att kungens medling i konflikten Argentina-Uruguay hade misslyckats och att han nu blev befriad från uppdraget. Ingen bra dag för kungen, alltså.

Chavez, Evo och Ortega fortsatte dock sina åtaganden bland tiotusentals människor som hade samlats under Folkets alternativa toppmötet.

Risk för statskupp i Venezuela

Konfrontationen i Venezuela kring författningsreformen ökar och det finns en stor risk för en statskupp. Detta blev uppenbart igår när den tidigare försvarsminister Raul Baduel, även tidigare arméchef och en av Chavez lojalaste medarbetare, på en presskonferens som sändes live i Globovision gick till hårt angrepp mot Chavez, uppmanade venezolanerna att rösta nej till reformen och till råga på allt sa det som högern hävdat att författningsreformen är en statskupp.

Baduels avhopp till oppostionen var klart oväntat. Tidigare har enstaka parlamentariker i det som är kvar av partiet PODEMOS (också tidigare bundsförvanter till Chavez) motsatt sig reformen, men de är svaga och har litet stöd. Däremot är Baduel respekterad, har en förankring i försvarsmakten och har alltid setts som en lojal medarbetare till Chavez. Raúl Baduel var generalen för de venezolanska fallskärmsjägarna som vägrade stödja statskuppen år 2002. Från sin bataljon i staden Maracay hotade han kuppmakarna både på den civila som den militära sidan med kraftåtgärder om de inte gav upp.

Det är ett stort slag mot regeringen och med Baduels förankring i försvarsmakten finns det nu en större risk att högern nu vågar sig på en ny statskupp. I söndags, dagen innan Baduels avhopp, sa Chavez under den stora demonstrationen till stöd för reformen att han förväntade sig att konfrontationen skulle tvinga vissa att ta av sig masken och gå över till oppositionen (han nämnde inga namn men efteråt förstår man att det var Baduel han syftade på) och sedan sa han också att en statskupp inte skulle lyckas den här gången heller.

Uppenbarligen finns mycket som står på spel med reformen. Den venezolanska staten och samhället är under en intensiv omvandlingsperiod och med författningsreformen kommer Venezuela att i grunden byta riktning, från nyliberalismen i riktning mot ett socialistiskt samhälle. Därför spelar nu högern alla sina kort.

Klockrent, enhedslisten!

Valkampanjen i Danmark hettar till!

Sverige avstår i resolution om utarmat uran

USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Tjeckien och Israel röstade emot en resolution som ska kartlägga användningen och konsekvenserna av utarmat uran. Den goda nyheten är att en stor majoritet röstade för resolutionen. 112 FN-medlemmar röstade för, 6 emot och 35 avstod (inklusive Sverige).

Utarmat uran har använts i vapen av NATO, USA och Storbritannien i Irak, Afghanistan, Kosovo och Serbien. WHO fastslog i en rapport i april 2001 att utarmat uran både är kemiskt och radiologiskt giftigt och angriper organ som lungor och njurar. På lång sikt kan intag av utarmat uran leda till fosterskador, leukemi och andra former av cancer. I till exempel Irak har man sett en otroligt stor ökning av just leukemi, cancer, missbildningar och infektioner. Om effekterna av vapnet inte begränsas till själva slagfältet, om de fortsätter att döda och skada när kriget är över och om de orsakar långvariga och utbredda miljöskador, då är vapnen olagliga. Utarmat uran strider alltså mot internationella konventioner om krigsföring som Haagkonventionen 1899 och 1907, Genève-protokollet 1925, Genèvekonventionen 1949, artikel 23, och Nurnberg-lagarna 1945.

Naomi Kleins film om chockdoktrinen

Bush mot Kuba med reklamavbrott

Bush senaste Tv-framträdande var riktat mot Kuba. Det var ett hårt angrepp kryddat med rätt pinsamma beskrivningar av den kubanska vardagen. Ex att det är förbjudet att vistas fler än tre personer i offentliga rum. Ni som har varit på Kuba vet att kubaner (och latinamerikaner) allmänt har ett inneboende behov att umgås i stora flock. En annan grej, att Bush’ tal sändes live på CNN med diverse reklamavbrott för creme, hotellkedjor och annat, och att även Kuba sände talet på den kubanska statliga TV Cubavision utan reklamavbrott. Och därefter följde ett rundabordssamtal med bl a nyhetschefen för en kubansk radiokanal i Miami.

Bush' senaste ursinniga angrepp på Kuba är ett spel för gallerierna med syfte att tona ner kommande nederlag i FN-församlingen som med stor säkerhet kommer att fördöma USA:s blockad mot Kuba. Förslaget till resolution kan läsas på engelska här. Det blir 16:e året i rad, utan att USA ändrar sin angreppspolitik. Förra året röstade 183 länder för resolutionen som fördömer blockaden, endast fyra länder röstade emot; USA, Israel, Palau och Marshallöarna. Talet ska också tolkas som att inför presidentvalet göra en markering på en fortsatt politik gentemot Kuba som bygger på interventionism och herravälde.

Det var inga nyheter han kom med precis, förutom att det ska bildas en internationell ”freedom” fond för att samla in pengar från välvilliga länder som ska användas sedan för att införa ”marknadsekonomi”. Tidigare har USA ensamt finansierat angreppen mot Kuba, alltifrån agenter, underjordisk ”aktivitet”, ”aktivister” och ”journalister”, sprängning av civila kubanska flygplan, invasion, militära provokationer, listan är rätt lång i Kubafallet. I den ekonomiska krisens tid uppmanas nu andra länder att vara med och betala angreppen.

Tariq Ali: Pakistan saknar alternativ

Tariq Ali om utvecklingen i Pakistan

The tragedy of Pakistan is that the People's Party of Bhutto and its rivals offer no real alternatives to the policies currently being pursued. The State Department notion of Bhutto perched on Musharraf's shoulder parrotting pro-Washington homilies was always ridiculous. Now there are doubts as to whether she will even reach the General's shoulder.

Israels man i Colombia

Avslöjanden om paramilitärernas verksamhet i Colombia har även nått utländska aktörer. Som bananföretaget Chiquita med sitt samröre med högermilisen AUC. Ett åtal i USA mot företaget har väckt enorm uppmärksamhet. Om andra är det mer tyst om. Exempelvis, hur israeliska officier hjälpte att bygga upp högermiliserna.

Yair Klein heter mannen som lärde upp och tränade de paramilitära dödsskvadronerna i Colombia. Klein var överstelöjtnant i den israeliska armén, instruktör för fallskärmsjägare och specialkommandon. I slutet av 1970-talet startade han säkerhetsbolaget Spearhead som utbildade de colombianska paramilitärerna. Dock var Spearheads första kund den kristna högermilisen i Libanon som utförde massakern i de palestinska flyktinlägren Sabra och Shatila. Därefter riktade Klein sin verksamhet mot Colombia. Paramilitärernas högsta chef Carlos Castaño skrev i sina memoarer att hans idé om paramilitärerna hämtade han frånIsrael. Klein har själv sagt att han kom till Colombia på inbjudan av USA för att göra det jobb som andra inte kunde göra. Knarkkungen Pablo Escobar finansierade större delen av Kleins verksamhet i Colombia. Yair Klein häktades i augusti i Moskva. Det colombianska rättsväsendet har begärt honom utlämnat men fått nobben efter påtryckningar från Israel.

Israels militära uppdrag i Colombia fortsätter. Sex israeliska fd militärer med underrättelsetjänst som specialitet är anlitade av colombianska armén under ledningen av generalen Israel Ziv.

"Demokratin" som hotar kvinnorättskämpe

Tyst är det i svensk media kring Malalai Joya, den unga afghanska parlamentarikern som blev avstängd från "parlamentet" Loya Jirga efter att ha krävt att krigsherrar och knarkbaroner som sitter i "regeringen" och "parlamentet" ställs inför rätta. Hon är känd för sin kamp för kvinnornas rättigheter och är motståndare till USA:s ockupation av Afghanistan. Malalai Joya har utsatts för hot och minst fyra mordförsök. Internationalen har en bra artikel om henne.

Först valdes hon 2003 av sin hemprovins Farah till Loya Jirga, den konstituerande församling som skulle fastställa den nya konstitutionen. I december samma år höll hon sitt snabbt världsberömda tvåminuterstal i denna församling.

Det sitter skurkar i denna församling sa hon. Skurkar som ifrågasätter denna Loya Jirgas legitimitet. Det är de som fört vårt land till denna situation.
Hon avslutade med:
– De borde ställas inför nationella och internationella domstolar. Även om de blir förlåtna av vårt folk, det barfota afghanska folket, så kommer historien aldrig att förlåta dem. Det blev kalabalik i församlingen. Mujaheddin kom rusande och vrålade otidigheter.
Talmannen krävde att hon skulle be om ursäkt, vilket hon inte gjort än i dag.
– De kallade mig prostituerad, otrogen, kommunist och försökte tvinga mig att be om ursäkt, men jag dör hellre än tar tillbaka mina ord, sade Malalai Joya

Sverige bör ta ansvar för illegitima skulder

Attac lanserar i Sverige ett internationellt parlamentarikerupprop om illegitima skulder och delat ansvar vid internationell långivning. Fattiga länder tvingas idag betala tillbaka lån som togs av forna diktatorer, pengar som användes för att förtrycka den egna befolkningen eller att finansiera vansinniga infrastrukturprojekt och lyxkonsumtion. Pengar som hade behövts för satsningar på utbildning och sjukvård går idag istället till skuldåterbetalningar.

Ett praktexempel är de 283 miljoner som Sverige lånade till Zaires diktator Mobutu. Idag uppgår Zaires skuld till Sverige för dessa lån till 1,3 miljarder kr.

ATTAC hoppas med parlamentarikeruppropet få Sverige att ta sitt ansvar för dessa illegitima skulder. - Regeringen borde tillsätta en utredning av hur stor del av Sveriges fodringar på fattiga länder som kan anses illegitim, och därefter borde de skulder som anses illegitima ovillkorligen skrivas av.

Läs parlamentarikeruppropet finns här

Portad i La Paz

USA:s ambassadör i Bolivia är inte längre välkommen till presidentpalatset i La Paz. Han är portad så länge han inte ber det bolivianska folket om ursäkt för sitt senaste uttalande som förlöjligade Bolivias president Evo Morales krav på att flytta FN från New York till ett mindre konfliktskapande land. Inget nytt krav precis och som hörs rätt ofta nu i FN-församlingen.
"Diplomaten" kommenterade kravet med att han nu inte utesluter att Bolivias president snart också ställer krav på att flytta Disneyland. Evo Morales svarade direkt med att så länge han är president kommer ambassadören att vara portad från presidentpalatset.

Det är inte första gången USA-diplomater agerar med arrogans mot folkvalda ledare i Latinamerika. När kontinenten bokstavligen var USA:s bakgård förlöjligades och förnedrades ledarna utan att ha haft mycket att sätta emot. Maktens arrogans tystade maktlösa presidenter som många gånger kommit till makten med hjälp av USA. Ambassadörerna kunde uttala sig om lagar och politiska utnämningar och hota med repressalier om man inte följde USA:s "råd". Men vinden har vänt. Det är inte längre gratis att förlöjliga suveräna staters ledare i Latinamerika och för några år sedan hade det varit osannolikt att porta USA:s högste representant i ett fattigt land som Bolivia.

Det bör berättas också att när Evo Morales för första gången ställde upp som presidentkandidat år 2002 hotade den dåvarande USA-ambassadören med att dra in allt bistånd om Evo blev vald. Resultatet av uttalandet blev att stödet till Evo fördubblades på en vecka.

proxima estación: Esperanza. Manu Chao i Sthlm

Idag är det stor konsert i Sthlm med Manu Chao. Ni som missar konserten kan alltid gå in på hans site eller lyssna här på en av låtarna i hans senaste skiva.

USA-krigsherre kritiserar Bush

En stor nyhet i USA idag är att USA:s förra befällhavare i Irak Ricardo Sanchez kritiserar Bush för Irakkriget. Han hävdar i ett tal på militaryreporters att kriget är en mardröm utan slut och att Bush-administrationen är inkompetent. Nu är det inte så att Sanchez, som fick avgå när det kom fram att USA-soldater torterade irakier i Abu Ghraib-fängelset, på gamla tider blivit motståndare till ockupationen. Han säger bara att oenigheten bland politiker (republikaner-demokrater) försvagar USA i kriget, "The threat of extremism is real and demands unified action". Enligt Sanchez är det politikernas fel att USA-soldaterna inte lyckas nå framgångar i Irak. Sanchez är en av dem som menar att om militärerna får göra sitt "jobb" och slipper tjafset från inkompetenta politiker kommer USA att segra.

"ADMINISTRATION HAS FAILED TO EMPLOY AND SYNCHRONIZE ITS POLITICAL, ECONOMIC AND MILITARY POWER. THE LATEST "REVISED STRATEGY" IS A DESPERATE ATTEMPT BY AN ADMINISTRATION THAT HAS NOT ACCEPTED THE POLITICAL AND ECONOMIC REALITIES OF THIS WAR AND THEY HAVE DEFINITELY NOT COMMUNICATED THAT REALITY TO THE AMERICAN PEOPLE. AN EVEN WORSE AND MORE DISTURBING ASSESSMENT IS THAT AMERICA CAN NOT ACHIEVE THE POLITICAL CONSENSUS NECESSARY TO DEVISE A GRAND STRATEGY THAT WILL SYNCHRONIZE AND COMMIT OUR NATIONAL POWER TO ACHIEVE VICTORY IN IRAQ."

Stora ord från en hök som personligen godkände tortyr och övergrepp mot fängslade irakier, allt från att utsätta de för våldsamma temperaturväxlingar, att skrämma dem med vilt skällande hundar till att tvinga dem klä av sig nakna och sedan visas upp i sexuellt utmanande poser. Sanchez fick gå från sin post men frikändes för Abu Ghraib. Endast en av de fem högsta militärerna dömdes, Janis Karpinski, som hade högsta befälet för fångvaktarna.

Film från årets 11/9-manifestation "Till mänsklighetens försvar"

Här kan ni se en film från årets 11/9-manifestation i Stockholm "Till mänsklighetens försvar". Sven Wollter läser Pablo Neruda, fd försvarsministern Thage G Petersson kräver att Sverige tar hem soldaterna från Afghanistan, UBV-ordföranden Carmen Blanco förklarar varför det är viktigt med manifestation den 11/9. Se också när vi fäller världens största Bush-staty.