Jag har
skrivit en debattartikel som reaktion på Biståndsminister Gunilla Carlssons utspel kring bistånd.
Biståndsminister Gunilla Carlssons har nog rätt i att biståndets aktörer många gånger väjer för debatt om misslyckanden för att inte påverka opinionen negativt. Vi välkomnar därför Carlssons inbjudan till debatt om riskerna inom biståndet och om hur vi kan minska korruptionen. Problemet med Carlssons utspel är att hon skjuter bredvid målet.
Visst är korruption ett stort problem i de flesta av de länder där svenskt utvecklingssamarbete verkar, men det är bara ren populism att förvandla debatten om vad som är effektivt bistånd rätt och slätt till en fråga om korruption. Det finns inga undersökningar som pekar på att de svenska biståndspengarna i någon större utsträckning skulle gå förlorade i korruption. Frågan fick stor uppmärksamhet 2007 efter en granskning som Riksrevisionen gjort, men en oberoende granskning beställd av Sida visade att det i de allra flesta av de granskade projekten inte fanns fog för misstankarna som Riksrevisorn väckt.
Ett mycket större problem inom biståndet är att allt bistånd inte bygger på kritiskt tänkande och gedigna analyser av vad som verkligen leder fram mot målet för svenskt bistånd - att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Mer avgörande frågor än korruptionen är: Vad händer med pengarna som kommer fram? Vilka typer av bistånd och vilka metoder är effektivast för att fattiga människors förutsättningar att förbättra sina levnadsvillkor verkligen ska öka?
Om man vill bekämpa korruption behövs det mer än de kontrollsystem som Gunilla Carlsson efterlyser. De metoder vi satsar på i utvecklingssamarbetet kan i sig bidra till att bekämpa korruptionen. En bra metod för detta är att satsa på bistånd som stärker demokratisk kultur och demokratiska processer, till exempel insatser som stärker fri media, medborgerlig insyn och folkligt inflytande.
Latinamerikagrupperna arbetar med fokus på ökat folkligt inflytande. Stärkta folkrörelser innebär att det finns ytterligare en aktör som främjar och övervakar demokratiska framsteg. En ökad insyn från civilsamhället är en barriär mot korruption. Trots att det civila samhället är viktigt för en demokratisk utveckling är det detta bistånd som regeringen granskar mest kritiskt. Istället vill man satsa på andra biståndsformer.
Man kan fråga sig om regeringens biståndspolitik grundar sig på en analys av målen för biståndet eller på ideologiska käpphästar. En av Gunilla Carlssons hjärtefrågor sedan hon tillträdde har varit att en större del av biståndet ska satsas på samarbeten med den privata sektorn, i Sverige och i utvecklingsländer.
Ett exempel är att biståndspengarna har gått till Swedfund AB, ett statligt företag med uppdrag att investera i företag i utvecklingsländer, med målen att uppnå både lönsamhet och utveckling. Både Riksrevisionen och SADEV har kritiserat Swedfund för att man inte kan påvisa utvecklingseffekterna av sin verksamhet, och för att investeringar har skett i skattsparadis och genom riskkapitalfonder. Gunilla Carlsson vill satsa ytterligare på denna typ av bistånd; regeringen föreslog i april 2009 att ytterligare 300 miljoner kr ska tillföras Swedfunds budget.
Gunilla Carlsson, låt utvecklingssamarbetets mål stå i centrum, och fördjupa dig i hur var och en av delarna i det svenska biståndet kan göra sin del för att uppnå målet, istället för att plocka populistiska poäng med en debatt som enbart lyfter fram korruption istället för biståndets innehåll
