Obama kan inte, vill inte, hör inte

Den som trodde att Obama skulle trolla fram en överenskommelse har okritisk låtit sig luras av de stora mediernas dramaturgi. Allt var upplagt för att i bästa Hollywoodanda avsluta toppmötet efter ett antal dagar med spänning med att filmhjälten skulle hålla ett förföriskt tal som skulle ena världen i ett lyckligt slut (eller slutdokument).  Igår natt var Köpenhamn en belägrad stad, militärer och poliser invadera hela centrala stan, i väntan på Obama som skulle rädda världen. 

Men nu är besvikelsen total. SHAME säger klimatrörelsen. Ett fiasko sa flera statschefer. 

Förutsättningarna var inte de bästa heller. Nord är inte beredd att ge vika för sin konsumtionsmodell för att gå Syd till mötes. Även om EU ville framstå som den pådrivande kraften är det klart att européerna inte tänkte lova bort sina stormaktsambitioner. EU gick aldrig med på att minska sina utsläpp tillräckligt mycket för att uppnå de nödvändiga målen. Européerna går inte med på att erkänna Syds krav på den historiska skulden, alltså att i-länderna bär största skulden för klimatförändringar. Varken finansieringen eller patentreglering har EU lyft seriöst för att Syd ska känna att man kan sträcka ut en hand. Inte heller den hårda kritiken mot marknaden med utsläppsrätter hittade nån gehör hos EU. 

Dock har stormakten USA varit, inte oförväntad, den stora besvikelsen. Men det visste vi ju. Obama kan inte skriva på ett bindande avtal likt Kyoto. Kongressen skulle ändå inte ratificerat ett bindande avtal som ställer krav på rejäla men nödvändiga utsläppsminskningar. Dessutom har det aldrig funnits en vilja från Obamas sida att komma fram till ett bindande avtal.  Under hela förhandlingsprocessen har USA-förhandlarna jobbat för att få bort Kyoto protokollet och få igenom ett utvattnat avtal med "goda intentioner" men utan bindande krav. Och inte mindre har stormakten USA velat hörsamma Syds krav. Obama har inte bryt sig om vad den stora majoriteten av länderna från Syd velat ha med i ett avtal. 

Men även om toppmötet var ett fiasko, är inte Köpenhamn slutet utan början på en ny global strid om mänsklighetens överlevnad. Här kunde vi känna på några av de kännetecken som nu börjar mogna.   

- Aldrig tidigare har motsättningarna mellan Nord och Syd visat sig så tydliga. Språkrören för Syds G77, sudanesen Lumumba Di-aping menar att USA och EU hela tiden velat köra över Syd. Och en eventuell överenskommelse som manglats fram av EU och USA innebär ett övergrepp mot de fattiga, mot all transparens, mot jämställdhet mellan länderna. Exkluderingen av "besvärliga" länder under toppmötet har varit tydligt från i-ländernas sida.   

- Det finns ett alternativ som lyfts av Syd med tydliga krav. G77, de afrikanska länderna, ALBA-länderna m fl har gått fram som en röst. Syd vill bland annat att I-länderna tar hänsyn till de rika ländernas historiska skuld i klimatförändringarna, att det behövs en global finansiering, och en förändring av patentsystemet och enklare och mer effektiv tekniköverföring och dessutom bindande och mätbara mål.  

- En systemkritisk rörelse träder fram, den är bred men tydlig, inkluderande, och i en allians mellan rörelser från Nord och Syd. Rörelsen kritiserar systemet och inte individuella konsumtionsmönster. Även om media fokuserat på våld, så har den systemkritiska rörelsen haft bra uppslutning kring fredliga demonstrationer och mycket givande seminarier.