"min fru är inte rasist"

När den israeliske parlamentsledamoten Bezalel Smotrichs fru kommer till förlossningsavdelningen för att föda ett av parets barn, ber hon genast om att den arabiske läkaren på avdelningen skall bytas ut mot en judisk – så att arabiska händer inte skall komma att vidröra den nyfödde. ”Ögonblicket när barnet träder in i världen är heligt och rent”, förklarar Revital Smotrich. ”Det är ett judiskt ögonblick och jag skulle vara mycket lycklig om judiska händer vore de första att beröra mitt barn”.

”Min fru är absolut inte rasist”, kommenterar parlamentsledamoten, ”men efter att ha blivit förlöst vill hon vila utan det massfirande som är traditionellt i arabiska familjer”.

Israel, av en del i vårt land uppfattat som den mest framstående demokratin i Mellanöstern, är absolut inte något jämlikt samhälle, och i många avseenden en ren apartheidstat. Förutom att förlossningsavdelningar separerar judiska och icke-judiska mödrar så är bostäder och utbildning i hög grad segregerade, och med generellt sämre standard för de icke-judiska, palestinska, alternativen. 

Palestinierna, 20% av landets invånare, lever i trångbodda byar och städer som inte får byggas ut, portas från vissa bostadsområden och är – genom att vara ”befriade” från militärtjänst – undandragna möjligheterna till vissa yrken och karriärer. Över 50 olika lagar diskriminerar aktivt palestinierna i förhållande till den judiska folkmajoriteten.

På Västbanken är den israeliska regimen en brutal ockupationsmakt som styr med militärorder och gamla koloniala lagar. Ett system av murar och stängsel, militärposteringar, och särskilda bosättningar och vägar bara för judar, separerar helt de olika befolkningsgrupperna från varandra, och omöjliggör varje form av demokratisk utveckling. Fotbollssupportrar vrålar rasistiska slagord när palestinska lag spelar. Såväl moskéer som kristna kyrkor vandaliseras, och sprayas med kränkande budskap, och judiska ligister spottar på kristna präster i Jerusalem. Rasismen i Israel är idag fullt utvecklad, och sanktionerad på högsta ort, och det krävs stora insatser om den här utvecklingen skall gå att ändra.

Men Israels smartaste student är faktiskt – en arab! Mohammed Zeidan (19) från norra Israel lyckades nyligen samla ihop maximal poäng, 800 av 800 möjliga, på Israels ”Psykometriska Antagningstest”, en slags motsvarighet till det svenska Högskoleprovet. Om israelerna kunde befria sig från sin rasism, och sin syn på sig själva som överlägsna andra människor, kunde man kanske ta till vara den kunskapspotential som finns i den palestinska befolkningen? 

Och om inte annat kunde väl vår egen feministiska regering, från årsskiftet invald i FN:s Säkerhetsråd, ta som sin uppgift att förmå det internationella samfundet att hjälpa israelerna till dessa insikter? Att rasism och apartheid är förlegade begrepp och att ett barn är lika mycket värt vare sig det föds av en judisk eller palestinsk mor.   

Gunnar Olofsson

Försiktigt och avvaktande, valresultatet i Spanien

Spanien har röstat med försiktighet. Kanske kan Brexit ha påverkat valets utgång. Där det mogna försiktiga Spanien vann mot det unga Spanien som vill ha förändringar men som inte orkade ända fram. Ungefär så sammanfattar Enric Juliana politisk kommentator från tidningen La Vanguardia (liberal) valresultatet. Det kan tilläggas att valet handlade mycket om att avgöra regeringsfrågan, som inte löstes med valet i december 2015, och att förändringen i partipolitiken, ifrån tvåpartisystemet PP och PSOE, som påbörjades för 2 år sedan är här för att stanna.

Regeringspartiet Partido Popular (PP) gör ett överraskande bra val och ökar mot alla odds antalet ledamöter jämfört med december 2015. I siffror fick PP 33,03% och 137 ledamöter. Rajoys taktik efter valet december 2015, att vänta in och låta PSOE och Ciudadanos ta initiativet i regeringsfrågan, har gett resultat. PP hämtar hem en betydande andel av missnöjesröster som tidigare gått till Ciudadanos. Även segern i Andalusien, PSOE:s starkaste fäste, stärker både Rajoy som president och PP. Det som spanjorerna idag frågar sig är hur PP klarar sig relativt oskadat från alla korruptions- och politiska skandaler. Brexit kan ha hjälpt PP.

Socialistpartiet (PSOE) gör sitt sämsta val på 40 år (22,6% och 85 ledamöter). Ledaren Pedro Sanchez, länge ifrågasatt både internt i partiet och bland väljarna, lyckades dock att stå emot Unidos Podemos som var på väg att gå om på vänsterflanken (s k Sorpasso) och att hålla ställningarna internt gentemot Susana Diaz, ledare för PSOE i Andalusien och aspirant till att ta över när och om Sanchez misslyckades. I ett vidare perspektiv stärks bilden av PSOE som ett regionalt parti, i Andalusien, men svagt i resten av landet. En viss uppgång i Galicien lyckas egentligen inte bryta denna trend. Ett nederlag är också förlusten i Andalusien där PP lyckas bli störst. Partiet som i rädslan att förlora mot UP lyckades till slut mobilisera gamla socialistväljare tappar mycket bland unga väljare.

Unidos Podemos (UP) misslyckas med målet att bli regeringsalternativ och att bli störst inom vänsterblocket. En besvikelse och långt ifrån de förväntningarna som UP:s ledare Pablo Iglesias (med hjälp av mätningarna) målade upp. UP knappar in på PSOE, i röster skiljer det knappt 350 000 röster, men lyckades inte överta rollen som näst största parti i landet och största vänsterparti. Jämfört med valet i december 2015 förlorade Koalitionen UP, som då gick som två olika partier Podemos + Izquierda Unida, 1,2 miljoner röster. Bedömningen från Lluis Orriols, kommentator i El Pais (liberal, socialdemokrat) är att det var vänsterröster från gamla IU som stannade hemma. I siffror fick UP 21, 1  % och 71 ledamöter i andra kammaren.

Ciudadanos, det unga höger-center alternativet, är kanske det stora förlorare i valet. Tappade 8 ledamöter och förlorar både vågmästarrollen i ett hypotetiskt regeringsalternativ men framförallt i sin kamp att utmana PP som höger-centeralternativet i landet. Ciudadanos fick 13 % och 32 ledamöter.

I övrigt klarade de nationalistiska partierna hålla ställningarna; i Katalonien ERC (2,6% och 9 ledamöter) och CDC (2 % 8 ledamöter), i Baskien PNV (1% 5 ledamöter) och Bildu (2% och 2 ledamöter) samt på Kanarieöarna CCa (1 ledamot). Dock har läget förändrats, just i Baskien och Katalonien, de enda provinser där PP inte vinner och de breda vänsterkoalitionerna (allierade med Unidos Podemos) blir störst och går om nationalistpartierna.

Valresultatet gör regeringsbildning svår. Dock har nu Rajoy och PP övertaget. Det finns 5 möjliga regeringsalternativ. Det krävs 176 ledamöter för att uppnå en majoritet.

1. Storkoalition PP och PSOE (222 ledamöter). Det är PSOE som förlorar mest på detta alternativ, men tunga aktörer som Felipe Gonzalez och Rubalcaba ser detta som enda möjliga.
2. Högerkoalition PP och Ciudadanos (169 ledamöter) med "stöd" från PSOE (85). Högst troligt och enklast för Pedro Sanchez och PSOE att svälja som då behåller oppositionsrollen.
3. Centerregering PSOE och Ciudadanos (117) med "stöd" från PP (137). Mycket svårt att tro att PP ger upp sina regeringsambitioner.
4. Vänsterregering PSOE och Unidos Podemos (156) med "stöd" av nationalistpartierna ERC (9), CDC (8) PNV (5) och CCa (1). Svårt för PSOE som måste i så fall kompromissa med katalanerna.
5. Högerkoalition PP och Ciudadanos (169) med "stöd" av PNV (5) och CCa (1). Kommer upp till 175 ledamöter, lika många som en splittrad opposition.

Colombia slut på 50-årigt krig

Äntligen har parterna lyckas enas om ett definitivt slut på kriget i Colombia. Officiellt kommer denna del av fredsavtalet att skrivas under på torsdag. Detta efter drygt 3,5 år av förhandlingar i Havanna, Kuba. Till Havanna förväntas komma FN:s Ban Ki-moon, Chiles president Michelle Bachelet, Venezuelas president Nicolas Maduro och även representater för Norges regering. Kuba, Chile, Venezuela och Norge har varit garanter och medföljare i fredsförhandlingarna.

I Fredsavtalet kommer det att framgå tydligt hur det ska gå till med både eldupphör och FARC-gerillans avväpning. Dessa två punkter tillsammans med rättvisa och straff för krigsbrott har varit de mest svåra att komma igenom.

Hela fredsförhandling innefattar 5 olika överenskommelser. Tidigare har parterna kommit överens om jordreform, gottgörelse för krigets offer, politiskt deltagande och bekämpning av knarkhandel.

Den som avslutas nu består av tre punkter
1. definierar vilka områden där verifikationen av avväpningen av FARC ska ske. Verifikationen som kommer att förvaltas av FN kommer att ta sex månader.
2. tidplan för eldupphör och avväpning 
3. säkerhetsgarantier för gerillasoldaterna

Återkallande folkomröstning i Venezuela

Det är svårt att hålla reda på valregler i andra länder och man kan lätt bli "lurad" av allt som skrivs om länder med politisk konfrontation. Detta gäller i synnerhet Venezuela där konfrontationen mellan regeringen och högeroppositionen handlar just om genomförandet av en återkallande folkomröstning.
Venezuelas konstitution föreskriver att en sådan folkomröstning kan hållas i syfte att avsätta offentligt folkvalda när de har fullgjort halva sin mandatperiod. Här kommer en beskrivning om hur processen går till:




 

Dilma genomgår en politisk rättegång

En parlamentarisk kupp är nu iscensatt i Brasilien. I praktiken handlar det om en “politisk rättegång” för att avsätta Dilma Rousseff och ta över makten. Jag skriver tillsammans med andra i alltid.se om hur en fullbordad mjuk statskupp kan ödelägga Brasiliens demokrati  Läs mer här

Brasilien, kulmen i krisen

Brasilien når denna vecka kulmen i en politisk kris som bara förvärras med de ekonomiska prognoserna som kom även denna vecka från internationella organ. Högern spelar nu alla sina kort för att avsätta Dilma Rouseff. På fredag ska Kongressen rösta om Dilma ska ställas under riksrätt (s k Impeachment). Vad hon "anklagas" för är att i budgeten skönmålat vissa utgifter mm, alltså inga anklagelser om korruption. Därför menar Dilma med flera att det egentligen handlar om en mjuk "statskupp", liknande den som genomfördes mot Lugo i Paraguay när han avsattes. Vicepresidenten Temer är en av ledarna i palatskuppen mot Dilma. Han planeras ta över om Dilma avsätts.

För att lyckas behöver högerpartierna få med sig 2/3 av de 513 kongressledamöterna. För att stoppa planerna för att avsätta Dilma måste Lulas parti PT och allierade samla minst 1/3 av ledamöterna, 172 kongressledamöter. Där är de nu. Lula spelar en mycket viktig roll i att hitta allierade. I siffror har Dilma/Lula just nu säkrade minst 76. Högern å andra sidan har inte ännu säkrat 2/3. På fredag avgörs det.

Lyssna gärna på Terminal 5 som reder ut krisen i Brasilien, här

Terminal 5 Läget i Turkiet

Ökad fattigdom i Latinamerika

Fattigdomen ökar i Latinamerika för första gången sedan 2002 enligt FN-organet CEPAL:s senaste rapport. I antal människor har fattigdomen ökat från 168 miljoner människor år 2014 till 175 miljoner 2015. Även extremfattigdomen ökar. 2014 var 70 miljoner människor extremfattiga, andelen ökade 2015 till 75 miljoner. I procent ska fattigdomen ha ökat från 28,2 % till 29,2% och extremfattigdomen från 11,8% till 12,4%.

Det finns fler förklaringar enligt CEPAL till den ökade fattigdomen, exempelvis en minskad tillväxt som är på ett snitt på 1,2 % för hela regionen. Men kanske det mest framträdande och som har en direkt koppling till den minskade tillväxten är det fallande råvarupriset som påverkar regionens totala inkomster. Latinamerika fortsätter i stor utsträckning att finansiera de offentliga utgifterna med inkomster från råvarorna. I snitt finansieras 30 % av de offentliga budgeterna i Chile, Peru, Venezuela, Colombia, Mexiko, Ecuador och Bolivia med intäkterna från råvaruutvinningen. Samtidigt har skatteintäkterna i förhållande till BNP ökat väldigt lite, från 17,2% år 2000 till 21,7% år 2014.

I första hand är det Honduras, Mexiko och Venezuela som visar en ökning av fattigdom. Till största del beror fattigdomsökningen i dessa tre länder på inkomstminskningar och ej pga ökad ojämlikhet. Dock utgår länderna från olika nivåer, Mexiko och Honduras befinner sig i gruppen med länder med flest fattiga i regionen medan Venezuela ligger inom ramen för regionens genomsnitt. Enligt CEPAL lever 62,8 % av befolkningen i Honduras i fattigdom och 45 % i extremfattigdom, i Mexiko är siffrorna 53,2 % i fattigdom och 20,6% för extremfattigdom medan i Venezuela lever 32,1% av befolkningen i fattigdom och 9,8 % i extremfattigdom.

Ojämlikheten
Latinamerika fortsätter minska ojämlikheten. Utifrån GINI-koefficienten på en skala från 0-1 (där 0 betyder jämlikhet) ligger Guatemala (0,553) och Honduras (0,564) sämst till gällande jämlikhet, medan Uruguay (0,379) och Venezuela (0,407) toppar i regionen. Ojämlikheten ökar i Costa Rica (0,505) och minskar mest i Bolivia (0,491).

Arbetslösheten
Arbetslösheten minskade från 6,2 % år 2014 till 5,9 % år 2015. Sysselsättningsgraden ökade från 61,2 % av den totala arbetskraften år 1990 till 65,5 % år 2013. Ökningen kommer från en större andel kvinnor som gått in på arbetsmarknaden. Dock fortsätter kvinnorna att ha en lägre sysselsättningsgrad jämfört med män (53,3% respektive 78,6%). Arbetslösheten är på 6,1 % (5,3 % bland män och 7,2 % bland kvinnor). Andelen anställda med ett formellt arbetskontrakt har ökat från 53,4% till 57,2 % år 2013.

Sociala avgifter

De sociala utgifterna i förhållande till BNP fortsätter att öka. Som andel av BNP ligger de i snitt för hela Latinamerika på 19,5% (jämför med Sverige på ca 30 %).   I de sociala utgifterna ingår pensioner och arbetslöshetsersättning, sjukvård, skola och barnomsorg. Länderna som ligger över snittet är Kuba, Uruguay, Venezuela och Brasilien. Sämst, under 10 %, hamnar Dominikanska Republiken.  

Terminal 5: Västsahara

Terminal 5: Kris i Brasilien

Podcast Terminal 5/Det politiska läget i Spanien

Plan B in Europe

En ny kraftsamling för ett annat EUropa tar nu form. Initiativet A plan B in Europe kommer från den tidigare grekiske finansministern Yanis Varoufakis och ett flertal ledande opinionsbildare och politiska personligheter i Europa som Tysklands f d finansminister Oskar Lafontaine, Barcelonas borgmästare Ada Colau, forskaren Susan George, Italiens tidigare finansminister och EU-parlamentarikern Stefano Fassina, Zoé Konstantopoulou tidigare ordförande i det grekiska parlamentet m fl

Varoufakis m fl menar att det avtalet som EU/trojkan tvingade på Tsipras i Grekland innebär i realiteten en finansiell statskupp. Euro är idag ett ekonomiskt verktyg för att dominera Europa och ett sådant Europa genererar bara social dumping, massarbetslöshet och stigmatisering mot Europas periferier. EU har förvandlats till en agent för högerextrema och ett redskap för att upphäva demokratin. Jean-Claude Juncker "There can be no democratic choice against the European treaties" är en nyliberal version av en "begränsad suveränitet".

Varoufakis m fl vill bryta med detta EUropa och återuppbygga ett nytt europeiskt samarbete mellan folken och länderna. De föreslår en plan A för ett demokratiskt Europa som innebär

1. En omförhandling av EU:s fördrag

2. Avskaffa det informella organet Eurogroup som idag styr medlemsländernas ekonomi

3. Avslöja och omformulera ECB:s politiska roll

Plan B in Europe menar att de antidemokratiska krafterna har en Plan B för underordna att medlemsstaternas folkvalda regeringar så som de gjorde med Grekland. Mot denna Plan B behövs en

Plan B som sätter majoritetens intressen främst och som gör motstånd mot nuvarande ordning.

Plan B in Europe kommer under januari och februari i år att anordna konferenser i Berlin, Paris, Madrid m fl Läs mer här

Backlash i Brasilien

Journalisten L Kjörling om händelserna i Brasilien:
-  Samtidigt med försöken att avsätta Dilma flyttar högern fram sina positioner, kan bero på nya styrkeförhållanden, backlash på gång redan nu? Kyrkans organ som stöder småbönder (CPT) påpekar att man nu angriper lagstiftningen kring slavliknande arbete. Ett förslag ligger i senaten att ta bort kraven på att egendomar som använder sig av slavarbetskraft skall köpas upp av staten.

Historiskt nederlag i Venezuela

Ett historiskt nederlag för den bolivarianska rörelsen i Venezuela. Läs min kommentar om valresultatet här http://www.internationalen.se/2015/12/ett-historiskt-nederlag-for-den-bolivarianska-rorelsen/

* I siffror:
- MUD (högerallians) 7 707 422 röster 56%. En ökning med 343 000 röster från valet april 2013
- GPP (regeringsalliansen) 5 599 025 röster 41%. En minskning med 1 988 554 röster från valet april 2013.

* Parlamentarisk representation: 

MUD 67% 112 ledamöter

GPP 33% 55 ledamöter 

Valdeltagande 74%

Nya röstberättigade 870 000 röster. 

Israels utomrättsliga avrättningar

Den israeliska regimen är åter rasande på Sveriges regering efter att utrikesminister Margot Wallström, i samband med att hon i riksdagen fördömt de palestinska knivdåden mot israeler även sagt att detta som svar inte får leda till en situation av utomrättsliga avrättningar. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat uttalandet ”skandalöst” och krävt åtgärder. Ställd inför frågan i SVT:s program Agenda förklarar utrikesminister Wallström också att hon faktiskt inte har några belägg för utomrättsliga avrättningar från israelernas sida. Och statsminister Stefan Löfven vill i ett uttalande tona ned det hela. Missförståndet alltså uppklarat, och fallet avslutat?

Nej, så inte. Förutom att Israellobbyisterna inom Samfundet Sverige-Israel och partiet Liberalerna (tidigare Folkpartiet) kräver ytterligare ”förklaringar” från utrikesministern så kvarstår ju själva grundproblemet – de utomrättsliga avrättningarna. Dessa är en sedan länge etablerad politik från den israeliska regimens sida. Bara under perioden från Intifadans utbrott år 2000 fram till 2008 dokumenterade det Palestinska Människorättscentret (PCHR) över 500 fall av utomrättsliga avrättningar – utan att någon svensk utrikesminister eller annan politiker lyckades se något. Två av de mest kända exemplen är morden på Hamas andlige ledare, den blinde och handikappade shejk Ahmed Yassin, i mars 2004, och på hans efterträdare Dr. Abdel Aziz al-Rantisi en månad senare. I båda fallen användes bestyckade Apache-helikoptrar, vilkas Hellfire-missiler inte bara dödade de utvalda utan också en del andra civila som råkade vara i närheten.

Sedan har det bara fortsatt. Israels militär har vid ett otal tillfällen slagit till mot och dödat olika palestinska ledare som utpekats som hot mot Israel. Tendensen har varit att antalet politiska mord ökat i samband med försiktiga framsteg mot någon slags fredsprocess - och har omedelbart slagit undan benen för varje sådan. Riktade mord (”Targeted killings”) med helikoptrar eller stridsflyg har också lett till en del civila sidooffer (”Collateral damage”) - vilket ofta varit startpunkten för nya våldsutbrott mellan framför allt Israel och den valda palestinska regeringen i Gaza.

Avrättningar utan föregående rättsprocess är ett brott mot såväl FN:s Allmänna Deklaration om Mänskliga Rättigheter (artikel 3) som Konventionen (artikel 6) om Medborgerliga och Politiska Rättigheter och Fjärde Genèvekonventionen (artikel 3), och räknas enligt Romstadgan (2002) för den Internationella Brottmålsdomstolen (ICC) som krigsbrott. Dödsstraff för mord är dessutom sedan 1954 avskaffat i Israel - trots försök från extremhögern att återinföra det. Inte ens dödsdömda får utsättas för utomrättslig avrättning.

I Israel är brott mot dessa principer dock upphöjt till officiell regeringspolitik.  Av de över 100 palestinier som dödats sedan början av oktober har de allra flesta inte varit beväpnade eller utgjort något hot mot varken israelisk militär eller civila. En information som uppenbarligen inte nått Sveriges regering. När militären stormade ett sjukhus och släpade iväg den för knivdåd misstänkte 20-årige Azzam Azmi Shalaldah – efter att först ha skjutit ihjäl hans 28-årige kusin Abdullah Azzam Shalaldah som bara råkade vara på besök – såg därför nog varken Wallström eller Löfven någonting onormalt i detta, av deras uttalanden att döma.

”Alla som lyfter sin hand mot Israel måste dö” deklarerade nyligen Israels utbildningsminister Naftali Bennett. Och Yair Lapid från partiet Yesh Atid (”Det finns en framtid”) har förklarat att palestinier misstänkta för attacker ”skall skjutas för att dödas”, medan biträdande försvarsminister Eli Ben-Dahan menar att civila bör ”hindra” attacker genom att använda skjutvapen mot ”misstänkta”.

Idén att avliva misstänkta missdådare direkt har också stöd av en stor allmänhet i Israel. Enligt en opinionsundersökning nyligen av det Israeliska Demokratiinstitutet deklarerar 53 % av tillfrågade judiska israeler sitt stöd för att döda attackerande palestinier direkt på plats – även om de skulle vara oskadliggjorda och inte längre utgöra något hot. Och 80 % tycker att familjer från vilka attackerande palestinier kommer skall få sina hem förstörda.  Människorättsorganisationer som Human Rights Watch, Amnesty International och israeliska B´Tselem är djupt oroade över situationen.

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas har vädjat om internationellt skydd av palestinierna. Men för Wallström och Löfven är sanningen om de israeliska utomrättsliga avrättningarna till sist egentligen bara ett missförstånd som behöver rättas till, och en anledning att ”dra ned på tonläget och behålla en bra dialog”.

Gunnar Olofsson
Ordförande i Borås Palestinagrupp   

Venezuela går till val

·       Val till Nationalförsamlingen

Det är det 19:e valet (inklusive 3 folkomröstningar) som genomförs i Venezuela sedan Hugo Chavez vann presidentvalet 1998. Chavez och den bolivarianska rörelsen har vunnit 17 och förlorat 1 val. I de senaste två valen vann det regeringsvänliga blocket; presidentvalet i april 2013 Maduro 50,61% mot högeroppositionens kandidat Capriles 49,12%. I de lokala valen i december 2013 fick regeringspartierna 48,69% mot högerblocket 39,34%, övriga lokala partier fick drygt 10 %. 

Söndagens val (6 december) är till Nationalförsamlingen. De ca 20 miljoner med rösträtt ska välja 167 ledamöter. 51 ledamöter (30 %) väljs genom partilistor, 113 ledamöter (70 %) väljs i 87 personvalkretsar och 3 väljs i valkretsar för ursprungsfolken. Ca 70 % beräknas delta i valet (2010 var valdeltagandet 66 %). 

Över 70 politiska partier ställer upp i valet.  De två största blocken är 

ü  det bolivarianska regeringsvänliga Gran Polo Patriótico (GPP) består av 17 partier med bland annat presidentens PSUV. I parlamentsvalet 2010 fick regeringskoalitionen 98 ledamöter (idag 100). GPP har 20 delstatsguvernörer (av 23) och 256 borgmästare (av 335).

ü  högeroppositionen MUD består av 28 partier. Största partiet är guvernören Capriles Primero Justicia. I parlamentsvalet 2010 fick högeroppositionen 65 (idag 64). Dessutom har MUD 3 delstatsguvernörer (av 23) och 81 borgmästare (av 335). 

Valet kommer att följas och närvaras av internationella institutioner bl a The Latin American Council of Electoral Experts (CEELA) och UNASUR ledd av Dominikanska Republikens fd president Leonel Fernández, specialutsända representanter från ett flertal länder samt inbjudna personligheter som Spaniens fd president Rodriguez Zapatero, den colombianske senatorn Horacio Serpa och Panamas fd president Martín Torrijos. Alla inskrivna partier har även rätt att bjuda in 10 internationella observatörer. Oppositionen har bjudit in 120 valobservatörer. 

·       OAS, internationella medier och USA

Liksom tidigare val finns tre utomstående aktörer som försöker påverka valet. Den förste är generalsekreteraren för OAS Luis Almagro som vill tvinga fram egna villkor för att OAS ska ”godkänna” valet. Den andra ständiga aktören är de internationella medierna, eller rättare sagt de 3-4 nyhetsbyråer som kontrollerar nyhetsförmedlingen, som basunerar ut rykten, skapade nyheter och felciterade uttalanden som senare snurrar runt i alla världens medier. Nyheten om kuppryktet eller att valet skulle ställas in är exempel på detta. Och så USA förstås som i flera uttalanden via John Kelly, chef för USA:s Southern Command, hotar att agera om det skulle ”uppstå en humanitär kris” i Venezuela.  

·         Valprognos

Opinionsmätningar från november är inte entydiga. Den oppositionsvänliga IVAD ger högern ledningen med 43 %, regeringskoalitionen 27,8 %, oberoende 11,3% och osäkra 17 %. Den mer regeringsvänliga ICS visar en ledning för regeringskoalitionen med 39,1% mot högerkoalitionen 25,3% och 35 % osäkra. Eftersom valet är i huvudsak majoritetsval/enmansvalkretsar är det mest intressanta att se på prognosen för antalet ledamöter. Oppositionsnära Hercon ger högern 90-110 ledamöter och regeringskoalitionen 57-77 ledamöter, medan Hinterlaces prognos är 84-100 ledamöter för oppositionen och 67-83 ledamöter för vänsterkoalitionen.

Sociologen och valexperten från Universidad Central de Venezuela Javier Biardeau R presenterar i en valstudie publicerad i november 4 olika scenarier. Utgångspunkten är att utfallet gällande de 51 platser som väljs via partilistor blir enligt en prognos: oppositionen MUD 26-27 ledamöter och regeringskoalitionen GPP 24-25 samt att de 3 ursprungsfolksplatser tillfaller GPP 2 och MUD 1. Vad gäller enmansvalkretsarna, totalt 87 med 113 ledamöter, är det i huvudsak i 33 där det råder viss osäkerhet. Biardeaus prognos är följande enligt 4 scenarier 

ü  Regeringskoalitionen lyckas vända sitt underläge: 64 ledamöter + 27 från listor, totalt 91. MUD får 49 ledamöter + 27 från listorna, totalt 76 ledamöter

ü  Regeringskoalitionen vinner med knapp marginal: 60 ledamöter + 27 från listor, totalt 87. MUD 53 ledamöter + 27 från listorna, totalt 80 ledamöter

ü  Högeroppositionen MUD vinner men inte överlägset: 58 ledamöter i enmansvalkretsar samt 28 från partilistorna, totalt 86. GPP får 55 ledamöter + 26 från partilistor, totalt 81 ledamöter.

ü  MUD vinner överlägset i enmansvalskretsar med 75 ledamöter + 28 partilistor, totalt 103 ledamöter. GPP får 38 ledamöter + 26, totalt 64 ledamöter

 

·       Vad händer efter den 6 december

 

I de två första scenarier sitter regeringen säker. Vinner regeringskoalitionen är det sannolikt att högeroppositionen kommer att protestera som de gjort i de tidigare 17 valen som de förlorat.  Dock är oppositionen splittrad i hur de ska agera om de förlorar. Den moderata delen kommer att protestera via medierna men vill helst inte gå ut på gatorna. Den högeradikala falangen med Maria Corina Machado tolkar allt utom seger som fusk och kommer med all sannolikhet att inte erkänna valresultatet. Det finns risk för att det uppstår samma situation som i februari 2014 med barrikader, döda och våldsamheter. Här spelar faktiskt den internationella högern en avgörande roll för hur den venezolanska högern agerar.  

Om oppositionen vinner men inte överlägset kommer det att uppstå ett mellanläge som regeringen och den mer moderata delen av oppositionen kan leva med. Redan nu hörs från båda hållen att det skulle tvinga båda lägen att öppna för en dialog och en maktbalans liknande, men tvärtom, det som nu uppstår i Argentina med en högrepresident och ett parlament kontrollerat av oppositionen. Samtidigt är det fortfarande oklart vad oppositionen vill driva politiskt och ekonomiskt om de får majoritet i parlamentet. Vinner MUD överlägset kan man räkna med en uppskruvad polarisering. Den hårda högern kommer att kräva Maduros avgång och mana till protester, samtidigt som regeringskoalitionen kommer att mobilisera för att försvara sin regering.            

Colombia – ett fredsavtal senast 23 mars 2016

Ett fredsavtal ska skrivas under inom sex månader mellan den colombianska regeringen och gerillan FARC.  Det är det viktigaste genombrottet sedan fredssamtalen inleddes i Oslo i oktober 2012. Igår i Havanna satte den colombianska regering och FARC den 23 mars 2016 som sista datum för att skriva under ett fredsavtal.  Efter att parterna undertecknat fredsavtalet ska FARC inom sex månader lägga ned vapnen.
Freden i Colombia kan därmed inom en relativt kort tid bli en verkliget och Latinamerikas sista och kanske mest blodiga krig få ett slut. Under de över 50 åren med krig har över 200 000 människor mördats och 7 miljoner tvingats fly. Tillsammans med Sudan och nu Syrien har Colombia den högsta andelen intern flyktingar i världen.

Latinamerika, genom UNASUR och i huvudsak med aktivt deltagande från Kuba, Venezuela och Chile, med stöd från Norge har varit garanter för att fredssamtalen kunnat utan märkbara avbrott genomföras i Havanna. Det visar också på att aktivt regionalt deltagande är mycket mer effektivt än utomregionala stormakter som många gånger bevakar sina geopolitiska intressen. Det kan vara ett bra utgångsläge för andra krigsdrabbade regioner i världen.

Om allting går i hamn kommer fredsuppgörelsen att betyda enormt mycket för Colombia men också för hela regionen som får slut på det sista regelrätta krig i kontinenten. Det blir historiskt att Latinamerika för första gången i hela sin historia kommer att leva utan krig.

Valresultatet i Guatemala

Jag kommenterar valet i #Guatemala i veckotidningen Internationalen

Fortfarande är det inte fastställt vem som kom tvåa inför 2:a valomgång i oktober. Med stor sannolikhet blir det sossen Sandra Torres som leder över en högerkandidat Baldizon med 0,12%.  Tvåan i valet får möta högerkandidaten Jimmy Morales som kom först i 1:a valomgången med drygt 24%. Torres fick 19,76%. 

Honduras i uppror

Politisk kris i Honduras försvagar regeringspartiet Partido Nacional och bereder mark för en politisk förändring. Jag kommenterar i @Arbetaren om upproret i #Honduras http://j.mp/1CfFf4e

Spanien, slutet för tvåpartisystemet

35 miljoner spanjorer går till val idag. Det är till de kommunala och regionala parlamenten samt till både borgmästare i kommunerna och president i de autonoma regionerna.

Valet blir en milstolpe i revolten mot ett korrupt tvåpartisystem som styrt landet sedan Francos död och övergången till demokratin (1976-1978), den s k transicion. I nästa 40 år har högern i huvudsak via Partido Popular (PP) och sossarna i PSOE dominerat politiken i Spanien. Den ekonomiska krisen, den omfattande politiska korruptionen men också att de två partier i mång och mycket drivit samma politik (och kallas därför partiet PPSOE) har sprängt tvåpartisystemet i bitar. Viktigaste beskedet från de regionala valen är att "transicion" är över.

Nya politiska krafter som Podemos, som skickligt kanaliserat revolten mot både den politiska och ekonomiska krisen, som Ciudadanos, ett oprövat liberalt missnöjesparti, kommer att ta många röster från PPSOE. Men även regionala partier som CUP i Katalonien eller baskiska separatister kan komma få bra utdelning. Det tidigare tredje största partiet nationellt,  Förenade Vänstern, har det tufft. Antingen har de splittrats, som i Madrid, där både ledare, medlemmar och väljare allierat sig med Podemos och andra i enade vallistor eller där de går med egna listor kommer tappa hela sin representation.

I viktiga städer som Madrid, Barcelona, Zaragoza, Santiago m fl har Podemos, Förenade Vänster (eller delar av den), de gröna gått ihop i gemensamma vallistor med stora möjligheter till seger. Mest spektakulärt är så klart Madrid och Barcelona där AhoraMadrid tävlar om makten med högern PP och Barcelona en Comú med högerkatalaner i CIU. I båda städer har vänsteralliansen två starka populära kvinnor, domaren Manuela Carmena i Madrid och aktivisten Ada Colau i Barcelona.

Regionalt kan Spanien politiskt komma att splittras ännu mer, grovt sett, där sossarna PSOE dominerar Andalusien, vänsternationalister Katalonien, höger- och vänsternationalister Baskien och Galicien, vänstern (tillsammans med PSOE) Aragon, Madrid och Valencia delad jämnt mellan högern i PP och sosse/vänster krafter, högern centrala delar som Castilla de la Mancha.